Kommentarer på Nu går det undan!


Efter 20 dagars löpning genom Monta, USA:s näst bredaste stat, nådde jag äntligen Wyoming och gjorde glädjeskuttet.

Efter bara några timmar var det dags för ett nytt hopp vid nästa delstatsgräns, South Dakota.

Här går det undan! Idag sprang jag i tre delstater; Montana, Wyoming och South Dakota.

Det blev tidig start i morse för dagen skulle bli lång och besvärlig. Jag vaknade upp i ett främmande hus, ingen var hemma och jag la en lapp på köksbordet  och tackade familjen Walker i Alzada för deras gästfrihet. Inte en dollar behövde jag betala.

På Sinclair var Janet redan igång och såg till så att långtradarchaffisarna fick sitt kaffe, sina microburgare och varm korv. En av kunderna ville vara snäll mot mig.

-Vinden kommer att blåsa här, sa han och klappade sin högra skinkhalva. Jag skulle tydligen få medvind hela vägen (60 km) till Belle Fourche i South Dakota.

Den väderprognosen ger jag inget för. Mer fel kunde han inte ha. Jag slet som ett djur i vinden och mot slutet blåste det så mycket att det inte gick att springa. Vagnen är ett väldigt vindfång och kanske borde man göra den mera aerodynamisk? Jag ältade hela tiden Sinclairkundens väderprognos och blev argare för varje steg. Helt meningslöst, naturligtvis.

Vad som däremot är riktigt glädjande är att jag ligger fantastiskt fint till tidsmässigt i min färdplan. Jag följer den grova ruttplaneringen exakt. Det innebär att jag nu har ganska bra marginaler om något oförutsätt skulle hända.

Det är alltid lite speciellt att passera en delstatsgräns. Det är ändå ett nytt  "land" man kommer till. Fast gränserna är ofta väldigt konstruerade, idag märktes ingen skillnad vad gäller naturen. Däremot övergick hwy 212 från att vara en asfaltsväg till en betongbana i South Dakota. Betong är hårdare än asfalt och alltså inget bra underlag för en löpare.

Usch för betong! Dessbättre fanns det en smal strimma asfalt att springa på. Bilden från gränspassagen Wyoming/South Dakota. Flera bilar på höger vägbana körde ut i räfflorna på kanten av vägen. Senare förstod jag att det var en ljudhälsning till mig.

Idag var en sådan där dum dag då det inte fanns något matställe för lunch. Kall mat (mackor) och en tupplur i dikesrenen räcker inte.  Jag kompenserade det med rena frosseriet när jag väl kom fram. En jättelik stek, dubbel portion pommes frittes, fyra stora glas kola. och en salladstallrik beställdes in på restaurangen intill motellet här i Belle Fourche. Men det räckte inte- några Snickers och en chokladkaka behövde också för att stilla hungern. Ändå tycker jag att revbenen syns allt tydligare för varje dag . . .

Keep on running!



Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Kalle - 2010-05-18 09:44:12

Apropå matintaget, lyckas du hålla vikten eller är det risk för att det blir alltför mycket revben?
.

#2 Dick M - 2010-05-18 09:59:07

Björn
Noterade att din vikt ligger runt 61 kg - hur lång är du?

#3 Pär Wikström - 2010-05-18 12:09:01

Hej Björn!
Har du aldrig varit skadad under dina långlöpningar? Jag menar: vad är du gjord av? Får du aldrig ont någonstans? Man läser aldrig några sådana klagomål här vilket är anmärkningsvärt med tanke på vad du presterar..

Förresten apropå motvind: är färdriktningen väst - öst vald med tanke på att få så mycket medvind som möjligt eller var det någon annan orsak? (det kanske inte ens är så, det var min gissning)
Mvh PW

#4 Rattawut - 2010-05-18 14:02:55

haha, ät på!

Jag undrar om du har någon aning vad din puls ligger på under dagarna?

Tack för alltid lika trevlig läsning!

#5 Jan Suneson - 2010-05-18 18:18:23

Björn har just startat ännu en motvinds etapp ner mot Sturgis. Det har varit lite tekniska problem med telefonen och kameran så därför inget svar på din intressanta vindfråga Pär Jag gör ett försök.
På de flesta etapperna har Björn haft motvind. Nu går han sydöst och det blåser runt 10 m/s från sydöst. Som alla har sett finns det inga träd som tar emot och i byarna blir det därför kulingstyrkor.
Det finns säkert väderstatistik över hur det brukar blåsa på de här breddgraderna. Men Björn hade inte med det i sin planering. Förra gången då Björn gick på en sydligare rutt (Oregon ? West Virginia) upplevde han i stället mest medvind. 2008 (då jag var med på inlines) Denver ? Oklahoma en mer sydlig rutt kämpade vi nästan varje dag mot vinden. Motvind tillsammans med kulligt landskap är en långskubbares verkliga mara. Förhoppningsvis blir det bättre längre fram. Efter Rapid City blir det några rent östliga etapper som kanske kommer att kännas lindrigare.
Med facit i hand hade det kanske varit bättre att startat på västkusten och springa mot östkusten och sommaren i Washington. Vem vet men det är också psykologiskt att springa hem mot Sverige.
Varje morgon får Björn de senaste väderleksrapporterna från mig. Förhoppningsvis är de bättre än långtradar chaufförens i Altzada men idag hoppas jag att jag har fel. Enligt Björn blåste det inget när han vaknade. Det är normalt och efter 12.00 är det alltid värst

#6 Björn - 2010-05-19 06:11:57

Kalle: Förra gången (2007) vägde jag lika mycket när jag startade som när jag gick i mål, ca 62 kg. Sedan dess har jag gått ner något kilo och ska nog hålla den vikten. Jag äter som en häst och är en skräck för alla motellägare som serverar frukost.

Dick: 1.67 är längden men jag läste någonstans att man faktiskt blir lite kortare efter en mara, men dessbättre bara tillfälligt så jag når fortfarande upp till vagnens handtag.

Rattawut: Nej tyvärr, jag har ingen koll på pulsen. Jag vet sedan tidigare att jag inte har någon extremt låg vilopuls.

Jan: Riktig beskrivning av vindarna. Idag var det bland de värsta jag varit med om, mera på bloggen. "Med facit i hand . . . " , du menar säkert att det varit bättre att starta på östkusten och ha målgång på västkusten.

Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg