Vattnet var härligt kallt och smakade friskt. Nog fick jag nya krafter efter att ha druckit detta heliga indianvatten.
Indianerna har hängt upp färggranna tygskynken i buskarna intill vattenkällan.Skynkena ska ha en symbolisk betydelse och är ett tack till högre makter för vattnet.
Eftre flera veckors höghöjdsträning lär det krylla av röda blodkroppar i mitt blod. Och idag drack jag heligt vatten ur en indiankälla. Jag är dopad så det sprutar ur öronenoch kanske skulle jag inte klara en dopningskontroll.
Jag följde Travis Seminoles råd och besökte idag den heliga vattenkällan vid sidan av highway 212 då jag sprang mellan Busby och Ashland (60 km). Marken var rödfärgad, det totala lugnet rådde på platsen, det plaskade så trivsamt ur röret och i bakgrunden hängde en massa färggranna tygskynken i buskarna. Jag trodde stenhårt på vattnets undergörande krafteroch fyllde några flaskor. Vattnet var kallt, det smakade friskt och jag piggnade märkbart till.
Idag var en sådan underbar dag då jag var riktigt löpstark och allt fungerande. Jag fick mat på halva vägen i Lame Deer, det största samhället i reservatet som totalt bara hyser 2 200 indianer (natives). Stora biffstekar har blivit min favorit- de är större här och smakar också mycket bättre. Självklart nersköljt med ett antal Pepsi (Coca Cola tycks ha blivit utkonkurrerad av Pepsi på de flesta restauranger).
Jag fick skjuss av den 75-årige och före detta läraren Mary Ann McCulloch i Ashland. Hon är lite av välgörare i samhället, har en massa boskap, äger matvaruaffären i Ashland och har Travis som fosterbarn.Jag hör henne bara tala gott om reservatet.
-Men tyvärr, ett liv är inte mycket värt här ute, säger hon när vi passerar det ena korset efter det andra.
Kärran lastas av i Busby av Mary Ann McCullough. Hon var även min välgörare- för de sex milen enkel resa ville hon inte ha något betalt.
Under mina 60 kilometer hinner jag räkna till inte mindre än 22 kors. Vägen är ändå ganska rak och bred. Jag stannar till vid varje kors och noterar att trafikoffren är i regel unga, ofta 20-30 år. Sorgligt! Reservatet ger ändå inte intryck av förfall.
-Det är mest alkoholrelaterade olyckor, säger den FBI-man (!) som stoppar mig längs vägen. Det gjorde han av ren nyfikenhet, jag var inte misstänkt för något brott, inte ens dopning.
Det här med kors, tygblommor, mjukisdjur med mera som under många år markerar platsen där en dödsolycka skett förekommer knappast i Sverige. Är det en sed som vi bör ta över? Själv är jag något tveksam men skulle det få oss att ta det lugnare i trafiken och minska olyckorna, ja då är det kanske bra.Vad tycker du?
Den här kvinnan blev bara 26 år. Påfallande många av trafikoffren är väldigt unga. Ska vi i Sverige ta över den här sedvänjan med kors längs vägarna?
Keep on running!
#1 Jan Suneson - 2010-05-14 11:51:51
En svår men betydligt mer intressant fråga än alla hundar.
Vi har ju egentligen seden redan i Sverige. Jag tänker då på alla blommor och ljus som placeras ut där ett tragiskt mord har begåtts. Det började med Palmemordet.
I Medelhavsområdet är det ju vanligt och jag vet att jag tog det väldigt försiktigt då jag cyklade i bergen på en grekisk ö. Kanske är det en katolsk sed. Indianerna i området är katoliker.
Alison Bixby dog den 21 oktober 2007 och minnesplatsen är fortfarande mycket välvårdad även om det kanske är tygblommor. Jag tror att det skulle vara svårt att sköta den på ett värdigt sätt här i Sverige.
Här kan du läsa om olyckan (det var nog ingen alkohol med den här gången).
http://www.kulr8.com/news/local/10727131.html (videon är bortagen)
Kanske mer intressant är dödsrunan i Billings Gazette. Den skiljer sig verkligen från vårt sätt att skriva. http://billingsgazette.com/lifestyles/announcements/obituaries/article_6863461b-dc42-56a9-ac83-b592aec04dcf.html
Tyck till även om det inte handlar om hundar eller löpning!
#2 Björn - 2010-05-14 15:46:58
Otroligt att det gicks att spåra upp tidningsartikeln och dödsrunan.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg