Kommentarer på Ã?ntligen Idaho!
Glädjeskutt när jag nådde Idaho efter 14 dagar och 74 mils löpning genom Washington.
Det här går ju som på räls! Löpglädjen är på topp, jag följer schemat, jag är skadefri och jag har inte råkat ut för några tråkigheter. Men några segrar går inte att ta ut i förskott, minsta småsak kan sätta punkt för äventyret.
-You are an outsider? Do you want help?
Flickan/kvinnan jag möter på den folktomma gatan i den slitna småstaden Pomeroy är inte nykter. Men hon har inga biavsikter. Hon visar mig till motellet, ett av de mest sunkiga jag någonsin sett. Ägaren annonserar att det är till salu men jag tillhör inte spekulanterna, renoveringsbehovet är enormt .
Tak över huvudet, en säng och ett badkar, det räcker för en trött kontinentlöpare. Men motellet i Pommeroy var ett av de sämre jag legat på och särskilt billigt var det heller inte.
Från förra coast till coast-löpet lärde jag mig en viktig sak; allt brukar ordna sig även om det för stunden kan kännas tungt. Från det här löpet hoppas jag att jag ska lära mig att visa respekt för alla människor, även de utslagna. Gör man det blir man själv behandlad därefetr och glädjer samtidigt en medmänniska.
Jag tänker inte bara på tjejen i Pomeroy, jag möter många udda existenser. Jag är inte rädd, jag tittar folk i ögonen, lyssnar på dem. Som till exempel den hippie med flickvän jag idag mötte vid gränsskylten till Idaho, han kunde skrämma livet ur vem som helst. Men jag lånade ut kameran till honom och det var han, Keagan, som tog bilden här ovan. Han blev så glad att han skänkte mig en vacker bergkristall, den ska jag bära med mig under hela resan. Kegan visade hur man skall göra för att den ska bringa tur. Själv bjöd jag honom på enrigikakor och annat matnyttigt.
Jag är en lika stor luffare som de vinddrivna existenser jag möter längs vägarna. Här tar jag mig en tupplur under ett träd.
Landskapet jag springer i består av väldiga kullar, ofta odlade och ibland betar kor på de branta sluttningarna. Idag var jag uppe på drygt 800 meters höjd. Sedan fick jag brant nerförslöpning fyra kilometrar (börjar nu vänja mig vid påfrestningarna på lårmusklerna fram) och därefter härlig svag nerförslöpning ända till gränsen mot Idaho. Medvind och incheckning på ett toppenmotell, ja vad mer kan man begära?
Imorgon väntar drygt 6 mils löpning till staden Orofino.
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Lars Wingfors - 2010-04-22 11:05:41
spring väl
#2 Leif A - 2010-04-22 12:24:51
Du är galen. Sluta springa - ta ett järn och ta sedan en taxi!
#3 Björn (inte Suneson) - 2010-04-22 13:39:12
Blir grymt imponerad och inspirerad varje gång rss-läsaren levererar ett nytt inlägg härifrån. Hade vart fantastiskt att få genomföra ngt liknande ngn gång i livet... får jobba på det!
Lycka till med fortsatta äventyr.
#4 Lars - 2010-04-22 13:39:30
Hur kul är det att åka taxi några hundra mil? Då springer jag hellre.
#5 Olof - 2010-04-22 14:30:46
Heja pappa!
Härligt att första delstaten är avklarad och allt har gått bra. Ser att kortbyxorna är på nu, hur varmt är det egentligen? Här hemma i Stockholm snöade det igår.
#6 Björn - 2010-04-22 14:39:32
Hej Olle, det har varit 20-23 grader. Fast idag nu på morgonen när jag ska ge mig av på första löpningen i Idaho regnar det så det blir tajts och långärmad tröja och jacka, d v s mitt "vintersutstyrsel". Ha det så bra och kanske skickar jag bilder till dig så du kan göra ett bildspel om löpet genom Washington.
#7 Sigrid - 2010-04-22 17:34:23
Tycker att det låter som värsta drömmen, när jag för en stund glömmer bort den där lilla detaljen om att du springer också. Åka moppe samma väg kanske vore något...
Ger man folk sin tillit brukar de lita på en tillbaka vilket du ju visar. Gör inget alltför dumdristigt bara!
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg