Kommentarer på Nu vet jag hur uteliggarna har det!
På väg mot Enköping i motvinden några kilometrar väster om avtagsvägen mot Skokloster.
Som synes blev min helgtripp 80 km, kanske närmare 85 km efter alla idiotiska felspringar i Enköping.
Största behållningen var kanske att efteråt krypa ner i badkaret hemma. Ni skall veta att det är kallt att ligga ute så här års.
Vid 18-tiden i fredags rullade jag ut min packade kärra från jobbet på Mäster Samuelsgatan. Fram på vagnen blinkade ilsket en vit lampa och bak en röd. I all hast hade rutten ändrats igen- nu skulle jag till Västerås som det från början var planerat.
Väderrapporterna utlovade måttlig sidvind och regn. Men varken regnet eller vinden kände jag så mycket av under de första milen. Löpningen gick ovanligt lätt och där jag satt med min lövbiff, dubbla portion pommes frittes och en lättöl på första stoppet, en restaurang i Kallhäll, kände jag mig lycklig. Det här kommeratt gå bra!
Men sen började vinden öka och nu kom den mer framifrån. Löpningen gick tyngre och tvivlen började komma. Är jag riktigt klok som är ute och springer när de flesta sitter hemma framför tv:n och har det skönt eller har precis gått och lagt sig? På öde gator i Bålsta tittade några poliser i en passerande bil misstänksamt på mig men de lät mig löpa.
När jag äntligen framåt 1-tiden nådde kvällens slutmål, en skog och ett friluftsområde strax norr om Bålsta, svajade det rejält i trädkronorna. Utpumpad och påpälsad (dubbla tajts varav ett per vintertajts, tjocktröja och mössa) kröp jag ner i min tunna sovsäck placerad i en "sovpåse" med liggunderlag av högsta kvalitet. Jag trodde jag hade bra grejer- de funkade i USA men inte i Sverige en oktoberdag. Sömen blev dålig, jag frös och suset från trädkronorna höll mig vaken.
Morgondagen blev besvärligare eftersom vinden nu ökat och nu fick jag den ofta rakt emot mig. Det var därför uteslutet att som planerat springa till Västerås utan nu var det Enköping som gällde. I Skolsta, där jag för fyra år sedan snöpligt fick bryta och ta bussen till Västerås, lassade jag på restaurangen in en jättepizza. Mina barn skulle skämts ögonen ur sig om de sett pappa sitta och snarka vid bordet.
Sista milen in till Enköping, "Sveriges närmaste stad", gick trots den starka motvinden lätt. Pizzan och tuppluren hade gjort mig gott. Sedan var det tåget hem. Kanske gör jag ett tredje försök att springa till Västerås. Men då under sommaren-att springa vid den här tiden på året är inget jag vill rekommendera.
Keep on running!
I "Sveriges närmaste stad" trodde jag järnvägsstationen skulle ligga i centrum. Jag irrade runt i hela stan innan jag hade vett att fråga någon var stationen ligger.
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Jan Suneson - 2008-10-26 01:04:47
Ja det var ett äventyr. Säger man inte tredje gången gillt. Annars är upp till Gävle i vår ett bra förslag. Jag rullar ner från Gävle och så övernattar vi i Örbyhus eller Tierp.
Är själv lite sugen på att göra din gamla rutt Chicago -New Orleans nästa sommar men omvänt med förhoppning om medvind.
#2 Jimmy - 2008-11-03 17:26:01
Det var en kylig , eller som man säger på svengelska "coolt" .
Vilka grejer du ger dig på! Kul att se och samtidigt ger en egen kraft när man kämpar med sina sista kilometrar på ett långpas.
Mina få¨kilometrar känns lättare när man får perspektiv.
#3 Leif A - 2008-11-04 13:40:17
Tokdåre!
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg