Kommentarer på Dag 2: Vi lever friluftsliv
Lunchen tillreds på ett litet primuskök. Kokande vatten hälldes i den gröna påsen till höger, förpackningen tillslöts och efter åtta minuter var lunchen klar. Min rätt, Pasta ai Funghhi (pasta med ost/svamp var mättande och smakade överraskande bra.
Varm mat är mycket bättre än kall mat för en långlöpare. Men vad gör man om det inte finns någon restaurang i närheten? Jo, man lagar sin egen varma mat!
Jag är ingen friluftsmänniska. Tält, sovsäckar, ryggsäckar, kåsor, frystorkad mat, vandringskängor och allt det där som hör friluftslivet till är inte riktigt min grej. Jag har t ex aldrig hanterat ett spritkök. Men idag fick novisen vid spisen en lektion i hur det går till.
Bernt Hedlund, som är min medlöpare, kan allt inom området. Vid ett av fågelskådartornen vid Hornborgasjön i skydd av de kalla nordliga vindarna tillredde han på sitt lilla Primuskök en festmåltid (nåja) för oss alla. Det var första gången jag stiftade bekantskap med de där gröna hokuspokus-påsarna från Naturkompaniet. Mats hade en orange påse med någon kötträtt och även den påsen utföll tydligen till belåtenhet.
Primuskök, ja jag blir nostalgisk när jag hör det ordet. Något mer svenskt finns väl inte? De gamla fotogenköken började tillverkas i Stockholm i slutet på 1800-talet och blev en dundersuccé. Fast när jag gör en snabb sökning på företaget (Primus AB är ett dotterbolag till börsnoterade Fenix Outdoor) är det lite si och så med svenskheten. Primusköken tillverkas numera i Estland och Fenix Outdoor har huvudkontoret i Schweiz. Fast familjen Nordin med rötter i Örnsköldsvik är fortfarande huvudägare.
Erfarenheterna från USA-löpen är att varm, lagad mat är bäst. Att inta lunchen vid vägkanten ger inte så mycket nya krafter. Därför är det så viktigt när man planerar en rutt att hitta en restaurang på lämpligt avstånd. Men ibland går det inte så hokuspokus-påsarna kom nu väl till pass.
Mats och Bernt stretar uppför backen vid Eggby kyrka.
Hur fort springer ni? kanske du undrar. Långsamt. Hastigheten brukar ligga runt 8-9 km/tim vilket är aningen långsammare än under ett coast to coast. Men det går ändå undan, Bernt springer vägvinnande och gör aldrig några stopp vilket jag gör. Och att hinna ikapp kan ta sin tid. Idag sprang vi uppför en backe som aldrig tycktes ha något slut. Efteråt mätte jag den till närmare en mil. Normalt går vi "aldrig" i backarna och den här backen gick vi heller inte i. Sådant ökar självförtroendet men kan straffa sig i morgon.
Dagens distans till Falköping: 44 km.
Keep on running!
PS
Tyvärr missade vi tranorna vid Hornborgasjön- dom var för snabba och hade hunnit flyga söder ut.
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Tomas - 2020-10-16 10:59:59
Som grädde på moset får du( eller ni ) avsluta med en pizza på Lilla Napoli i Falkenberg.
Känd för att använda extra bra ingredienser från Neapel.
Ett "mål" att springa mot.
#2 Jan-Olof - 2020-10-16 14:49:19
Ser trevligt ut, men verkar som ni vikit av från banvallen. Fortsatt god tur,
#3 Christoffer - 2020-10-16 18:02:06
Uppförsbackar är ofta att balansera på slak lina, ska man gå eller springa ja det är frågan. Men jag har förtroende för att ni orkar vidare.
Själv har jag alltid hållt Trangia för den stora klassikern. Lite tyngre kanske men hållbara och rejäla. Tillverkas fortfarande utanför Östersund.
#4 Björn - 2020-10-16 21:41:49
#Tomas: Napoli nästa!
#Jan-Olof: Det är först dag 3 efter Falköping banvallen börjar.
#Christoffer: Ja, det är ett svårt val om man ska gå eller springa i långa uppförsbackar. Först under senare år har jag kommit fram till att det bästa, mest vägvinnande, är att springa men långsamt, aningen fortare än gång. Trangia är inget begrepp för mig men av mina två medlöpare har jag förstått att märket är stort bland friluftsmänniskor.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg