Kommentarer på Att tävla på äldre dar
I mål på Slottskogsvallen efter en halvmara på 1.39.26. Loppet kändes bra men efteråt undrade jag varför det gick så långsamt.
Ingen sprang om mig och allt kändes lätt på Göteborgs halvmaraton. Ändå visade klocka att jag sprungit på en tämligen medioker tid. Hur kan det bli så?
Det trista för oss lite äldre veteraner är att tiderna blir allt sämre. För vissa kommer försämringen kraftigt och plötsligt, för andra mer smygande. Jag tillhör första gruppen och det var inte så många år sedan jag låg runt 3 timmar på maran och 1.25 på halvmaran. Nu som 66-åring kämpar jag för att komma under 3.30 på maran och 1.30 på halvmaran.
Målet i Göteborg var att förbättra fjolårets halvmaratid med ett par minuter och hamna runt 1.30. De yttre förutsättningarna var perfekta; 14-15 grader, en tämligen platt bana, soligt och svag vind med medvind på sista halvan.
Jag ställde mig långt bak i startledet och gick ut i ett ganska lugnt tempo, antagligen rätt taktik eftersom jag plockade löpare hela tiden och kände mig rätt fräsch vid målgången. Vid vändpunkten tittade jag på klockan för första gången och insåg att jag var tvungen att springa andra halvan aningen snabbare för att klara 1.34 vilket ändå skulle kännas som godkänt.
Målklockan visade dock 1.39.26 vilket överraskade. Allt hade ju känts så lätt och jag hade sprungit om löpare hela tiden. Med lite perspektiv på det hela är nog den bittra sanningen att jag inte är bättre. Lite får kanske skyllas på att jag samma vecka sprungit en mara i Tyskland samt tolv mil i lugn takt mellan Bremen och Hannover. Det blev därför bara en vilodag innan tävlingen i Göteborg fast sliten kände jag mig inte.
5-10 minuter hit eller dit på en halvmara för en glad pensionär borde inte spela någon större roll. Fast ännu så länge är tiderna viktiga även om jag inser att till sist kommer den dagen då jag ger upp tävlingsambitionerna.
Det är en sak åldrandet däremot inte kan ta död på; känslan och glädjen i löpningen. Dagar då allt känns lätt flyger du fram, det är precis samma känsla nu som för 30 år sedan. Det får mig att tro att jag kommer att fortsätta att springa så länge det är möjligt.
Jaana Jobe från Solvikingarna var jublande glad efter maran. 3.18.00 för en 57-årig kvinna är en mycket bra tid. Jaanas prestation var den bästa i hela tävlingen, ja t o m bättre än den manliga segertiden på 2.40 (en 40-årig) om man tar hänsyn till åldern.
Löparklubben Solvikingarna är arrangör för Göteborgs Marathon, som innehåller både en mara och en halvmara. Det är ett välordnat arrangemang, kanske inte så konstigt eftersom loppet arrangerats under 41 år. Jag hörde flera löpare ge berömmande ord. Banan är lite av hemmabana för mig och det är maran jag ofast sprungit. Själv tycker jag nog halvmaran är bäst, att som på maran vända två gånger ute vid Lilla Amundön är mentalt tröttsamt.
Tävlingen med i år ca 300 på maran och 400 på halvmaran tillhör de större i Sverige. Växer halvmaran vore det nog idé att även där införa åldersklasser (något som inte finns på Göteborgs Varvet). Efter att ha studerat resultatlistan kan jag i alla fall glädja mig åt att ingen äldre löpare var före mig i mål.
Tre Solvikingar ur det gamla gardet: Kurt Karlsson, Frank Brodin och Gunnar Olsson. Till höger Mats Erixon, en av Sveriges bästa långdistansare på 80- och 90-talet.
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Löparvän... - 2014-10-12 19:46:46
Själv skulle jag vara mer än nöjd. Ett marathon och sedan 12 mil och sedan en halvmara. Och frisk. Du skriver - Hur kan det bli så ? Även din kropp har säkerligen en viss
begränsning över vad den tål ???
#2 Staffan - 2014-10-13 13:28:28
Vi ses kanske i Borås Björn, jag tar maran där även om det är en 6-timmarstävling.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg