Kommentarer på Man ber för mig så jag klarar backarna


Backar, backar, backar och jobbigt, jobbigt, jobbigt. Men de lövträdsbeklädda bergen där lönnen dominerar är otroligt vackra och gör löpninegn aningen lättare. Bilden från highway 33 strax utanför staden Elkins.

 

Ännu en 5-kilometare i starkt nerförslut väntar. Någon planmark fanns inte, det var bara backar. Det gick inte att springa uppför men nerför gick någorlunda även om det frestar hårt på lårmusklerna fram.

Jag springer på highway 33 i rena ödemarken, iförd en reflexväst som några vägarbetare strax innan skänkt mig. Det lyser från fönstren i en liten vit träkyrka vid sidan av vägen och ut strömmar några människor med pastorn i spetsen och bibeln i handen. Jag får höra guds ord och man skall be för mig i det lilla samhället Onego (30 invånare) i West Virginia. Löpningen går med ens mycket lättare.

Innan har jag sprungit i det mest underbara landskap man kan tänka sig. Bergen är höga och lövträdsbeklädda och backarna långa och branta, som längst 5-6 kilometer. Naturligtvis oerhört jobbigt, kanske en av mina värsta passager under den här trippen, men  också en av de vackraste. Ibland springer jag i tunnlar av lövträd. Det blir väldigt mycket gång den här dagen, det är omöjligt att springa uppför backarna men nerför går hjälpligt. Jag får muskelvärk  i vänster långfinger när jag måste hålla inne handbromsen i  alla nerförslut och gången i uppförsbackarna ger mig lite ryggvärk när jag  måste luta  mig mig framöver vagnen.

Men jag klarade det! Seneca Rocks, där jag nu befinner mig, var en fin skalp. Dagens löpning/gång blev  hela 78 kilometer. Om två dagar är jag inne i Virginia!

Som alla nu förstått är det Virginia och Virgina Beach som gäller, inte att springa till Washington eller Delaware,  som några föreslagit. Jag valde den längre och tuffare vägen. Varför? Jo, det är öppet hav jag vill kasta mig i. Jag stod i de jättelika dyningarna i Stilla Havet utanför Florence i Oregon den 11 juni och xx september skall jag kasta mig i Atlanten.

Löpningen går alltså otroligt bra, jag har hittills inte haft en enda vilodag och jag är inte det minsta sliten. Jag är själv förvånad över vilken fantastisk maskin människokroppen ändå är. Jag tänkte särskilt på det efter en av långbackarna idag. Uppe på toppen stod en lastbil och kokade medan jag ångade förbi!

Gårdagens distans: Bridgeport-Belington 53 km

Dagens distans: Belington-Seneca Rocks 78 km

Keep on running!




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Uhlie - 2007-09-06 11:24:37

Vad ska man säga ! du kommer att klara
denna strapats. vi på postenÅrsta har följ dig
hela vägen dom flesta har alldrig sprungit en meter .
är själv långtids skadad i ljumskarna 10 veckor utan löpning men alternativtränar
går med ryggsäck i hammarbybacken
hoppas snart va tillbaka lycka till med sista biten

#2 Sigbritt - 2007-09-06 16:33:43

Jaha, så nu går du till historien som "mannen som utan problem springer om en lastbil"?! Men 78 km i detta kuperade landskap, du är otrolig!

#3 Peter M - 2007-09-06 22:52:24

Mindre än 10 procent kvar av hela sträckan. Vilken känsla att vara så nära målet, även om kvarvarande sträcka motsvarar Stockholm-Göteborg, eller nå't så'nt! Helt j-a otroligt att du är på väg att klara det! Varje gång jag loggat in har jag undrat - kommer startsidan att ropa ut: "Jag ger upp!" eller något dylikt. När du fick sova ute bland skallerorm och björn kändes det lite skakigt, men nu..., snart är du där! Bara 10 procent kvar!

#4 Bosse - 2007-09-07 01:09:07

Fantastistiskt att du mår så bra. Kanske är det att människan ska vara i ständig rörelse. Att vår bakgrund som nomader ger sig till uttryck i din löptur. Har du funderat kring detta? Att skrivbordsjobb är emot människans natur? Kämpa på nu sista biten. Hälsningar//Bosse

#5 Inkan - 2007-09-07 02:18:13

men oj - snart är du i mål! Intressant med namnet Seneca rocks - min sonsons mor är av Seneca-indians ( Pennsylvania) så jag har läst på lite i historien...
Jag hoppas n att allt går bra på den sista tuffa biten! Sedan kommer segerns sötma och insikten om att du gjort något fantastiskt!

#6 Allan - 2007-09-08 02:27:17

Hej Björn!
Hoppas backarna går bra. Låter tungt men glädjen att klara dem kommer alla gånger vara större än den tillfälliga bördan.
I sommras passade jag på att ta ett löppass längre än marathondistansen för första gången i mitt liv ca 60K, delvis inspirerad av dig. Jag märkte då att jag mot slutet hade en aning svårt att lyfta mina fötter och mitt löpsteg blev en smula hasande så att säga. Sulorna lämna liksom inte marken. Inte var det exakt graciöst antar jag. Jag undrar, händer detta dig ibland när du springer som längst eller är det ett rent nybörjarproblem?

#7 lena p Gotland - 2007-09-11 07:14:38

jag blir så inspirerad av dig. jag sprang nu nyss en lågn runda för mig, 5,5km! äntligen bara flög jag fram..jag kan tänka mej hur du har det..

lycka till...