Kommentarer på Dag 95: New Jersey, min sista delstat
Ingen delstatsskylt, inget hopp. Jag står mitt på den mäktiga Ben Franklin Bridge som förenar Philadelphia, Pennsylvania med Camden, New Jersey. Gång- och cykelbanan var högst upp på bron och utsikten fantastisk över Delawere River.
Jag är i New Jersey, min tolfte och sista delstat. Nu återstår bara tio mil och tre löpdagar. Snart får jag mitt efterlängtade dopp i Atlanten!
Slum, segregation men också stora vackra gator med en mängd historiska byggnader och flera skyskrapor i centrum. Det var omtumlande att korsa Philadelphia. Stan är befolkningsmässigt ungefär som Stockholm men ger ett mäktigare intryck.
Jag kom in väster ifrån på Market Street. Här fanns bara svart befolkning, husen var förfallna, folk verkade inte ha några jobb och en massa bråte fanns på trottoararena. En person stod mitt i trafiken, kastade upp en massa tipskuponger och verkarde påtänd eller allmänt galen. Ingen tog notis om honom, inte heller när jag kom springande med min vagn. Den ende jag pratade med var en blind man som råkade slå till kärran med sin stav och nu önskade mig en great day.
Centrum var stort, vackert och mäktigt. Men även här segreragation. På delar av Race Street fanns bara asiatisk befolkning. Märkligt att det blir en sådan uppdelning, vi har den också i Stockholm men kanske inte lika tydlig.
Storstäder är alltid problematiska att ta sig igenom och jag sprang fel trots min gps. Bland annat hade jag problem med att ta mig upp på Ben Franklin Bridge. Över bron fick jag sällskap av en kvinnlig joggare.
-Var försiktig i Camden, där är det farligt, sa hon när vi skildes.
Varningen var motiverad. Camden, som ligger på andra sidan floden, verkade vara rena slummen. Rånrisken hängde liksom i luften och jag var för första gången rädd under detta coast to coast. Jag hade stannat till på en öde parkeringsplats för att byta batteri och en massa skumma typer i bilar kretsade runt mig.
Skyfall. Vattnet gick upp till fotknälarna och det var riktigt otäckt att i mörkret springa bland blixtar och framrusande bilar.
Dagen blev lång, het och blöt. Jag var ute i drygt elva timmar och sprang 62 km. Jag klarade det! Men det imponerade inte på mannen i receptionen här på Econo Lodge. Han propsade på att jag på räkningen skulle fylla i registringsnumret på min bil. En del lyssnar inte. Samtidigt drog han hela tiden i sina fingrar så att det knäppte. Det är det absolut värsta ljud jag vet. Och på restaurangen intill behandlades luffaren som luft. För första gången gav jag ingen dricks.
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Robert - 2012-06-23 11:59:29
Bara 11 mil kvar...? Inga fler äventyr att skriva om? Nej du får faktiskt vända om och springa tillbaka till västkusten igen - jag älskar att läsa om dina äventyr och kräver att du fortsätter springa!
#2 André Sinclair - 2012-06-24 01:14:42
Grattis till 5000 passagen!!
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg