Frågorna fortsätter att strömma in, såväl på min blogg som bloggen i Svenska Dagbladet. Verkligen roligt att ni frågar så mycket! Jag besvarar allt och har ni tips om vad jag absolut inte bör misssa på min väg tvärsöver USA så meddela mig också detta. Jag är inte bara löpare utan också turist även om några längre avstickare inte hinns med.
1. Bosse frågar om "runners high" och om detta tillstånd är lättare att uppleva om man springer många dagar i följd. Putchi ä inne på samma tema och undrar om det handlar om mera än vanliga endorfinkickar.
Svar: Det vet jag inte, Bosse. Jag har själv bara upplevt runners high en gång och det var efter knappt 30 km i Göteborgs Marathon. Det är något väldigt speciellt, ett lyckorus som varar några minuter. Det beskrivs som ett narkotikarus (fast det har jag ingen erfarenhet av), alltså inte det vanliga välbefinnandet som ofta infinner sig efter ett bra löppass.
2. Peter M undrar hur jag undviker dåliga områden i större städers utkanter och om jag upplevt något kriminellt.
Svar: Hej Peter! Har ännu inte varit i några större städer eller skumma områden. Men vid förra trippen till New Orleans blev jag avrådd att springa i vissa områden eftersom kriminaliteten var så stor där. Jag springer inte kvällstid, känns säkrast så. Och kommer jag till några större städer, ja då får jag väl snabbt passera dem. Krogliv och liknande undviker jag även om jag någon gång tagit en enstaka pilsner. Nej, något kriminellt har jag ännu inte upplevt. Men när jag ibland är ute på kvällarna med min fina bärbara dator för att söka internetuppkoppling är jag lite skraj för att bli rånad.
3. Mirayah undrar om jag kommer att passera något ställe jag sprang förra gången på under min tur Chicago-New Orleans 2005 och om det i så fall inte blir extra spännande.
Svar: Jo, mina färdvägar möts i Illinois. Exakt var vet jag ännu inte eftersom rutten där inte är planerad. Visst, det kommer säkert att kännas lite speciellt.
4. Bengt undrar om det är något sånär platt fram till Appalacherna?
Svar: Jag tror det men är inte säker. Jag har inga höjdkartor och är dåligt påläst på min rutt. Mycket av det här äventyret sker spontant.
5. Hamstern undrar hur jag gör med maten?
Svar: Ett stort ämne som jag tänker ta upp senare. Men kortfattat handlar det om att frossa i mat, äta så ofta tillfälle ges. Dricker gör jag hela tiden. Och med en babyjogger kan du ha med dig mat och dryck, jag har en vattentank under vagnen som rymmer tio liter. Mat och vätska är oerhört viktigt och rådet jag fått från min tränare, Lennart Bnegtsson i Majornas IK, är att äta mycket fet mat eftersom min fettförbränning är mycket hög. Jag går mycket på sportdryck, späder ut den med två tredjedelar vatten. Utan sportdryck hade det knappast gått, tror jag. Däremot har jag slutat att äta energikakor. Mest äckliga, är min uppfattning, bättre med vanlig mat. Men en eller två Snickers kan alltid slinka ner.
6. Lars frågar om det är generellt tillåtet att springa på motorvägarna i USA och om jag fått många glåpord.
Svar: Svaret är nej på båda frågorna. I Idaho och Wyoming gvar det dock tillåtet men inte här i Nebraska. Jag har alltid frågat polisen i förväg vilka regler som gäller. Nej, jag har inte fått några glåpord. Men alla är inte entusiastiska. En vanlig fråga är: Varför gör du det här?
7. Andy, som skriver på engelska, undrar hur det kommer sig att jag inte har några problem med mina knän eftersom jag sprungit så mycket och länge. Har du några speciella gener? frågar han också.
Svar: Nej, knäna har jag aldrig haft problem med. Har dessutom nästan aldrig varit skadad. Genom att inte öka mängden snabt eller plötsligt införa nya momnent i träningen undviker man skador, tror jag. Om jag har andra gener än andra har jag ingen aning om. Däremot är jag en person som aldrig ger mig om jag bestämt mig för att genomföra något.
8. Janne undrar vad kriterierna var för val av färdväg och om jag hinner turista något också.
Svar: Jag valde en nordlig rutt för att slippa de värsta bergen och hettan. Annars springer de flesta från Californien till New York. Ja, jag hiner med lite turistande också men då måste attraktionerna ligga alldeles intill min färdväg, avstickare orkar jag inte med. Kortast möjliga rutt är ett mål i sig men om jag valt någon speciellt kort väg vet jag inte. De flestas brukar vara cirka 500 mil, min uppskattar jag til 520.
9. Kalle undrar var man får tag på Rune Larssons löpardagbok som jag refereat så entusiastikt om.
Svar: Jag tror att den tryckts i en begränsad upplaga. Mne kontakta Rune och fråga om han kan skicka dig ett exemplar. Du kan kontakta honom via hans hemsida (www.loparlarsson.se) där det också finns utdrag från boken.
10. John & Karen, som just nu springer ungefär den rutt jag sprang sommaren 2005 (Chicago-New Orleans),undrar hur mycket min packning väger.
Svar: Drygt 55 pounds (25 kilo). Till detta kommer också en vattentank på cirka 3 gallons. Att springa med en trehjulig barnvagn med stora hjul tror jag är idealet.
11. Jan S ställer många frågor, bland annat om varför jag inte kontaktar tidningar och radiostationer och om "kontinentlöpare" numera är de enda rena idrottsmännen utan dopning etc. Frågar också om jag har några marginaler om jag skulle bli sjuk, om flygbiljett hem är bokad och vad det skulle ta att gå över hela USA.
Svar: Jag har velat göra så lite buller och bångsom möjligt kring min löpning. Det räcker med den uppmärksamhet jag får via min blogg och bloggen i Svenska Dagbladet. Vet andra löpare som kontaktat en massa tidningar och inte gjort annat än svarat på frågor. Rune Larsson var extremen, inga intervjuer alls. Men frågar någon tidningaman eller annan, ja då ställer jag upp. Vi långdistansare "dopar" oss bara med sportdryck. Ja, jag har några extradagar att ta till om det tar längre tid än planerat. Nej, flygbiljett är inte köpt, det gör jag efter målgång. Att gå över skulle ta kanske tre gånger längre tid men cykla gör en bra motionscyklist på en månad. Tack förresten för alla dina upplysningar och roliga kommentarer!
Keep on running!
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg