Kommentarer på Dag 17: Naturen ska tuktas!
José går och sprutar men inte ett ogräs syns på marken. Han säger att han inte är rädd för gifterna.
Best Western i Boise ligger i utkanten av stan och därefter följer sex mil ödemark till nästa stad. Jag rullar ut kärran tidigt på morgonen, det är någon plusgrad och det ryker från munnen. Precis där civilisationen slutar hör jag ett pysande ljud.
Jag blir nyfiken, bromsar in och ser ett gäng trädsgårdsarbetare väl påpälsade, alla med en dunk bak på ryggen. Det syns på långt håll att det är gästarbetare från Mexiko. På gatan står en mindre lastbil med några dunkar på flaket.
Jag får en pratstund med José som går och sprutar sitt gift på den barkbetäckta marken där det växer några hårt beskurna buskar som ännu inte blivit gröna. Inte ett ogräs syns. José berättar att han hållit på med det här arbetet några år. Är du inte rädd för gifterna? frågar jag.
- Nej, och idag blåster det inte. Vi har skydd om det skulle behövas.
Jag fortsätter färden upp mot motorvägen och efter ett tag dyker det upp en rest area, det vill säga en rastplats för bilister. Dessa brukar vara välskötta med fräscha toaletter, stora omgivande gräsmattor och parkeringsplatser samt speciella ytor där hundar kan rastas. Och så har man naturligtvis de obligatoriska vendingmaskinerna- det är aldrig långt till en coke eller en Snickers i USA.
På denna rest area ser jag också en man som går och pyser. Han håller en sprayburk i handen och varje toalett får några puffar för att de ska lukta gott. "Doftrengörare" är populära här. Kundkretsen består nog inte bara av motellägare utan jag tycker det doftar konstlat lite var stans. Hyllorna i livsmedelsaffärerna är fulla med kemisktekniska preparat.
Ja, USA är nationen där man gärna vill att naturen ska se ut på ett speciellt sätt. Helst som en park. Och så ska det dofta gott. För en europé förefaller det konstlat. Utanför bensinstationer och snabbmatställen kan man se folk ansa gräsmattor och plocka skräp som knappt existerar. Men på vilka villkor gör de det och går det inte att använda arbetskraften till något annat?
Inte mycket att titta på. Det enda "vackra" var alla mötande Volvolastbilar. Mina trafikräkningar visar att Volvos marknadsandel på tunga lastbilar i Oregon och Idaho bör ligga på 15-20 procent.
Jag fruktade dagens löpning från Boise till Mountain Home, en sträcka på 63 km och allt på motorväg. Här fanns knappt någon bebyggelse, landskapet var kargt och bestod mest av tortt gräs och sage grass. Raksträckorna var oändliga och det steg sakta hela tiden. Mountain Home ligger på 1 000 meter och jag klättrade cirka 200 meter. Men det gick galant! Det kan jag tacka medvinden för.
Dagens stora glädjeämne var mötet på KFC i Mountain Home med paret Elden Meeder och Charlie Ann. De bjöd in mig till sitt hus med en pool med vatten från en varm källa. Tyvärr fick jag tacka nej eftersom huset låg för långt bort. Lustigt nog har jag träffat paret i Glenns Ferry under mitt första coast to coast 2007. Dit bär färden imorgon.
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Helene - 2012-04-06 08:35:17
om du känner dig stel och har ont i leder,använder du något linement då?
#2 Helene - 2012-04-06 13:59:45
hur kan din kropp klara av långpass varje dag ?
#3 Björn - 2012-04-06 15:50:41
Helene: Nej ingen stretching, linement eller liknande. Kroppen har troligen anpassat sig efter dessa mängder. Man tappar lite perspektivet, igår tyckte jag det var "kort" när det bara återstod en mara till målet. Genom att sakta ha trappat upp distanserna har det gått men säker kan jag aldrig vara. Skador kan alltid komma men förhoppningsvis hasr riksernna minskat när det nu snart gått tre veckor. I år till skillnad från tidigare löp byter jag skor mitt under dagen, springer mycket i Nike Free, nästan ett par barfotaskor och det känns behagligt.
#4 Helene - 2012-04-06 19:32:06
Kan jag vänja min kropp vid att tex springa 10 km om dagen genom att sakta trappa upp distansen?Jag springer nu ca 5-6 km dagligen och skulle jag hinna skulle jag gärna springa mer men jag jobbar heltid på Danderyd och hemma har jag ett hem och ett gäng barn som behöver sitt.Finns en tanke i mitt huvud att när minsta sonen är större så skulle jag kunna springa till och från arbete och då har jag ju ca 30km gratis .Bara att hoppas att kroppen håller,kanske jag brände krutet i ungdomen,då jag sprang milen på 38 min och halv maran på 1.25.Då sprang jag ca 20 km om dagen men sen kom den ena skadan efter den andran.Kanske man inte ska fokusera på det man har ont i utan lägga en sten i skon och fokusera på den istället
#5 Helene - 2012-04-06 19:52:16
IBra med sko byte mitt på dagen.Det gör jag också eftersom sg. Står och går hela dagarna på mitt arbete
#6 Björn - 2012-04-07 07:48:50
Visst kan du vänja kroppen vid den upptrappningen. Springa till och från jobbet är toppen, tidsbesparande, billigt och man slipper all träning på fritiden. Dessutom är man den piggaste och mest nyduschade på jobbet. Jag skötte nästan all min träning på det sättet, sprang dessutom hem och tillbaka på lunchen. 30 km för dig varje dag låter ju långt men man kan ju nöja sig med att springa i ena riktningen och inte alla dagar. Det gäller bara att få ihop logistiken.
#7 Mats A - 2012-04-11 18:09:34
2012-04-06 - Dag 17: Naturen ska tuktas!
Lägg märke på bilden att långtradaren faktiskt byter fil för din skull. Han vill inte att du ska blåsa omkull av fartvinden. Det tycker jag att han ska ha en eloge för!
#8 Björn - 2012-04-19 05:40:03
Mats: Du har säkert rätt. Långtradarba byter ofta fil trots att jag håller långt ut på vägrenen. Mycket hänsynsfulla!
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg