Kommentarer på Jag, en ökenräv?


Den här "ökenkepsen" kan behövas- jag kommer att passera öknar i Kalifornien, Arizona och New Mexico. Kepsen är köpt i USA och ska enligt tillverkaren sänka temperaturen med 5 grader. Foto: Sigrid Suneson

Öknarna, hettan, skallerormarna och bristen på motell. Det blir de stora utmaningarna när jag nu valt att starta i söder på mitt nästa coast to coast.

Nu ska inte besvärligheterna överdrivas men det som skrämmer lite är just öknarna. Min erfarenhet av ökenlöpning inskränker sig till en ynka dag på en stekhet motorväg i Idaho. Den enda skugga som gick att uppbringa var under sagebrush där jag sökte skydd och till och med lyckades somna.

Öknar är liktydigt med långt till restauranger och motell. För en ensamalöpare som jag blir därför logistiken extra besvärlig. Jag har börjat skissa på en rutt och det kommer att vara flera ställen där det inte går att ordna med lagad restaurangmat och övernattning på motell. Alternativet är då camping men att ligga ute i öknen där det kan vara riktigt kallt och där det är lätt att bli upptäckt av bilarna, lockar inte.

Rune Larsson, som startade i San Diego, valde att springa nattetid i öknarna. Det tycker jag  låter lite läskigt även om det säkert var svalt och skönt. Just nu läser jag om hans bok om  Amerikaäventyret och får en hel del idéer. Rune var väldigt konsekvent- han skulle inte åka en meter med bil, inte ens om vägarna var avstängda eller om broarna inte tillät fotgängare.  Han sprang ändå, ofta nattetid då ingen såg honom. Själv har jag inte varit fullt lika rabiat, jag har liftat över förbjudna broar.

På senaste coast to coast-löpet  "liftade" jag på några ställen, bl a genom ödsliga indianreservat - någon kom och hämtade mig i bil efter dagens löpning och körde morgonen därpå tillbaka mig där jag slutat. Så gör flera coast to coast-löpare, framför allt de som har följebil. Fusk? Nja, det är accepterat i de här kretsarna men jag gillar det egentligen inte. Men förmodligen måste jag nog tillämpa den här metoden igen för att klara öknarna. Helt lätt blir det inte att hitta chaufför- vem vill köra  ut, kanske mitt i natten, och hämta en galen svensk i öknen?

Jag har skickat iväg en  förfrågan om transporthjälp i Kalifornien men ännu inte fått svar. Enklast blir förmodligen att försöka lösa transporterna på plats. USA är extra besvärligt eftersom småstäderna i regel varken har taxi eller andra kollektiva transporter.

Det här låter kanske som det är mest problem men så är det verkligen inte. Planerandet är ju halva resan och det är roligt att sitta med kartorna framför sig (använder mig mycket av Google Map men även vanliga papperskartor). Ett tag var jag inne på att kopiera någon annans rutt, kanske rent av Runes, men så blir det inte. Däremot läser jag bloggar och får tips om vägar som man bör undvika. Helt klart är att man bör hålla sig till highways och helst inte ge sig ut på småvägarna, framför allt inte grusvägarna och defintivt inte dirt roads (jordvägar).

Vad många amerikaner inte vet, märkligt nog även poliser och coast to coast-löpare, är att interstate ("motorvägarna") ofta tillåter cyklister och fotgängare. Det här gäller främst de västra staterna med glest vägnät där alternativvägar saknas, bl a östra Kalifornien, Arizona och New Mexico, dock med vissa undantag. Interstate är utmärkta att springa på (jag sprang ifjol på motorväg genom större delen av Montana) främst på grund av att interstate är de genaste vägarna, är inte lika backiga, har breda vägrenar och längs motorvägarna finns också civilisationen, det vill säga motellen. Det blir förmodligen en del motorvägslöpning även den här gången, kanske även på någon förbjuden sträcka. Det värsta som kan hända är att du blir avplockad från vägen. Jag har varit i kontakt med polisen via epost och fått någorlunda klara besked om vad som gäller.

--

Nog om coast to coast (det är ju ändå sju månader kvar till start). De senaste veckorna har ur löpsynpunkt varit riktigt bra. Jag är i god form, dock lusig,  och har många mil i benen. Mängdfacit de senaste sex veckorna: 149 km, 75 km, 400 km (Skåne), 241 km (Skåne), 140 km och 152 km. Idag söndag blev det 26 km- sprang Sista Milen på Lidingöloppsbanan, kände mig riktigt stark och gick inte i en enda backe. Vilken fantastiskt fin bana men vad dåligt skyltad den är!

Men som sagt, lusig är jag. Det positiva med detta är att min yngsta dotter, 16-åriga Anna, nu plötsligt springer ifrån mig. Den gångna veckan har vi sprungit till diverse badplatser, fort går det när Anna sätter upp farten, pappa får flåsande skrika att hon måste hålla igen. Detta får henne att skruva upp farten. Men hon orkar inte lika mycket så jag brukar komma ikapp när hon måste ta sina pauser. Häomdagen slank vi in på Kristinebergs IP och testade att springa 100 meter och 400 meter.  Vem tror du vann där?

Keep on running!



Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Patrik - 2011-08-08 11:06:46

Att sista milen på Lidingöloppet är dåligt skyltat upplevde jag också i Juni när jag sprang den, jag lyckades ta fel väg 3 gånger. Men fint spår är det verkligen för övrigt!

#2 Joel - 2011-08-08 21:41:18

Hej
Mycket läsvärt - fortsätt så!
Skulle du om du inte redan gjort det kunna publicera din packlista inför USA?
tack
/joel

#3 Björn - 2011-08-09 12:06:32

Joel, den här gången ska packningen bli ett rent nöje. Listan ska bli väldigt kort- varenda sak som läggs ner i väskan ska vägas och dessutom ska inga onödiga saker tas med. Superlätt, pyttelitet och högsta kvalitet är vad som gäller. Varje onödigt gram tar på krafterna. Listan kommer när det blir dags.

Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg