Dödsriket igår och himmelriket i dag. Min 88 km långa löpning igår på motorvägen mellan Burley och American Falls var nog en av de mest hemska upplevelser jag haft under mina nu 25 år som långdistanslöpare. Allt började dock så bra.
Vattendunken, som jag har under vagnen, fylldes på morgonen med iskuber från det utmärkta motellet jag checkat in på i Burley. Över isbitarna hälldes 1 liter blåfärgad Gatorade, anrättningen påminde om vindrutespolartvätska man har till bilen. Frukost bestående av amerikanska pannkakor med sirap och björnbärssylt samt stekt bacon och ägg, ett stort glas mjölk, isvatten och kaffe blev en utmärkt start. Jag kom också iväg tidigt, ca 07, bra eftersom dagen skulle bli mycket varm.
De 3-4 första timmarnas löpning gick bra. Men det var det mest deprimerande landskap jag någonsin sett. Totalt dött, inte ett hus, milslånga raksträckor med hemska slakmotor, enda växtligheten var sage brush och inte ett enda ställe att söka skugga på. Fick ändå försöka ta lunchpaus i detta "dödsrike", parkerade vagnen vid vägkanten och ålade in min kropp under en av dessa buskar för att få lite skugga. Där låg jag och flämtade som ett skadeskjutet djur, tryckte i mig några smörgåsar med ost som kletat ihop til en enda gegga och drack min blåfärgade , nu varma dryck. Maten gjorde mig gott, jag blev dåsig och lyckades få en tupplur på 15 minuter under busken. Sedan var det bara att bita ihop och ta de de återstående 4-5 milen. När jag väl nådde målet, American Falls, hade jag varit ute 14 timmar! Varför detta vansinne? Ja, det fanns inga andra alternativ än motorvägen. Och övernatta i sage bruschen vore ännu hemskare.
Himmelriket då? Ja det var dagens lätta löpning på knappt 4 mil upp till Pocatello (55 00 invånare) där jag checkat in på ett utmärkt och billigt motell. Fina Ramada ligger alldeles intill och i receptionen fick jag veta att rum 168 kunde snylta på Ramdas wireless internet. Så det är det jag precis nu gör!
Fast denna himmelska dag kunde ha slutat illa. Jag blev nämligen haffad på motorvägen av the Idaho State Police. Folk hade ringt och undrat vad det var för galning som sprang på motorvägen. Och var hade han kastat barnet? Nu blev det i stället en synnerligen angenäm upplevelse. Jag hade nämligen sprungit lite vilse och kunde inte hitta mitt hotell. Polismannen Brady Johnson var mycket vänlig- alla dörrar öppnades när han förstod att han hade med en svensk långdistanslöpare att göra. Han erbjöd sig skjussa mig till mitt motell, som jag nyss sprungit förbi. Nu blev det visserligen förbjuden bilåkning 3 km men eftersom jag redan sprungit sträckan, tycker jag inte det är "fusk".
Morgondagen kan bli besvärlig, kanske en ny 8-milare, förhoppningsvis dock inte på motorvägen.
Keep on running!
#1 Erik - 2007-07-04 12:57:48
Härligt pappa! Ge aldrig upp!
#2 Inkan - 2007-07-04 19:13:26
Oj det låter som det var en mycket tuff etapp... men med ett trevligt slut. Goda poliser finns:)
Idag, 4 juli, blir du väl bjuden på något extra -det är ju nationaldag och den firas väl över allt i USA!
Sköt om fötterna.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg