Efter tre besök Danvers, Illinois, är jag snart en kändis på orten.

En liten välkomstkommitté och en svensk flagga mötte mig när jag idag gjorde entré i Danvers. Rörd av detta storstilade mottagande!

Tyvärr klickade kameran när jag försökte filma ankomsten så jag har inga bilder på flaggan, som Bo Danenberger hade satt upp på sin husvägg. Bo har jag träffat alla gånger. Vi blev bekanta 2014 då jag såg en gammal Volvo Amazon med svensk flagga stå parkerad i Danvers. Bos hobby är att renovera gamla europeiska bilar. Han har flera i sitt stall och pärlan är en italiensk Lancia Fullvia Rally 1.3 av årsmodell 1967.

Ögonstenen, en Lancia från 1967.

Jag har inte ägt en bil de senaste 40 åren, jag klarar mig gott men min baby jogger. Men en gång var jag bilälskare och hade en Brittish racing green MGB GT 1966. Så vi hade mycket att prata om i hans garage där det stod en annan MG av betydligt äldre modell. Mycket snack blev det också med Scott Hamilton, en driftig företagare som jag träffade ifjol. Just dessa möten med folk jag tidigare mött är höjdpunkterna under detta coast to coast.

Detta övergivna hus rasade samman för en månad sedan då Danvers drabbades av en jordbävning. Sådana förknippas annars med Kalifornien men även Illinois är en utsatt delstat.

Dagens distans: 51k

Keep on Running!

Vad gör jag under dagarna förutom springer 5-6 mil? Jo, jag träffar en massa människor. Och det är just dessa möten med vanliga amerikaner som är den största behållningen med ett coast to coast. För att du ska få en uppfattning om hur en dag kan se ut har jag gjort ett bildreportage med klockslag. Detta hände måndagen den 23 april då jag sprang 46 km mellan Canton och Pekin i Illinois:

07.30 Frukost (dålig) på Canton Inn.

09.17 Utanför McDonalds i Canton träffar jag min FB-vän Pam Tracey Derry-Grubb. Det är tredje gången vi råkas. Vi hade mycket att prata om. Pam jobbar med vuxna som har autism, en funktionsnedsättning som även ett av mina barn har.

10.05 På Dollar Tree i Canton köpte  jag bland annat solkräm. Solkräm är dyrt i Sverige men här får man en tub på 118 ml (4 FL OZ) för bara 1 dollar. Kedjan är klart billigare än Dollar General och Family Dollar men har färre butiker.

10.16 Träffade Robert Raymer som berättade att han brukar springa en del millopp. Han var mycket intresserad av min löpning. Robin tillhör Sista Dagars Heliga och senare åkte han ut med med ett antal broschyrer han ville att jag skulle sprida under min färd mot NYC.

11.18 På Josies Tap i Canton bjöd personalen Luci, Luann och Nanycy mig på en pizza. Alla ville fotografera mig.

11.45 En störtskur satte in och när det slutade regna blev det fruktansvärt varmt och kvalmigt. På kort stund hällde jag i mig två liter Gatorade.

12.24 Kan det vara en våg för att väga knark på som jag hittade på vägrenen?

12.50 Fikastopp i Banner. På denna bar kände fyra personer igen mig från ifjol då jag också stannade till här. Den kvinnliga bartendern visade mig bilder hon tog då och även i år fotade hon mig. En av gästerna gav mig en stor hembakad mjuk fruktkaka som jag smällde i mig under min färd mot Pekin. Många kalorier!

14.15 Brad Mefford och Amtrr Bozman från East Preoria hade varit ute och plockat  små champinjoner (White Morels). Svamparna är mycket eftertraktade och just nu är det säsong för dem. Svampställena hålls hemliga, berättade det. De äter svamparna råa, som snacks, och blandar i ägg.

17.54 Korsar Illinois River, som är en 43 mil lång biflod till Mississippi. Också en stor händelse för en coast to coast-löpare.

18.45 Pratar med folk från en kyrka som samlar in pengar till hemlösa. Insamlarna stod i en gatukorsning i Pekin och sträckte fram sina burkar när bilarna stannat för rött ljus. De tyckte det var helt OK att jag  under mitt löp inte samlade in pengar för välgörande ändamål.

19.20 Avslutar dagen med ett skrovmål på KFC i Pekin. Måltiden bestod av tre muggar Pepsi, två kycklingbröst, dubbla portioner potatismos och majs, allt för 10.25 dollar. Efteråt köpte jag på Sonic en Strawberry Classic Shake. Jag blev mätt!

Dagens distans 46 km

Keep on running!

Jonathan, 42, pappa John, 72, och mamma Vicky i Howards Motors i New Philadelphia, Illinois.

För de flesta småföretagare är internet en stor hjälp. Men för små bilhandlare kan det vara dödsstöten.

Under tre löp har jag träffat en småföretagarfamilj ute på bonnvischan i Illinois. Jag har stannat till vid Howard Motors i byn New Philadelphia. Denna lilla bilfirma drivs i fjärde generationen. Men någon femte lär det nog inte bli, affärerna går inte så bra längre.

Idag är det sonen Jonathan som sköter det mesta. Fast så många bilar blir inte sålda och vinsterna på varje affär har minskat. Pappa John förklarar att det till stor del är internets fel. Handlarnas inköp av begagnade bilar sker numera på stora bilauktioner på internet där priserna är pressade. Småhandlarna kommer särskilt i kläm- att köpa billigt och sedan sälja dyrt har blivit allt svårare. Fast för kunderna är det naturligtvis bra.

Som vanligt pratar vi politik och svensk sjukvård. Pappa John, som är demokrat och för Obama care, har hört mycket positivt om den svenska fria sjukvården. Han blir lite bekymrad när jag berättar att den inte fungerar så bra som tidigare. Han vill veta vad jag tycker om Donald Trump och jag frågar om han tror att Trump blir omvald. Det tror han inte.

Familjen 2018.

Första mötet med familjen 2014.

Dagens distans: 67 km

Keep on Running!

Vad handlar egentligen den här bloggen om? Nytillkomna läsare får här en liten sammanfatting och svar på några vanliga frågor.

Vad gör du?

Jag springer över Amerika, från Los Angeles till New York, en sträcka på ca 500 mil. Detta är mitt sjunde coast to coast och ingen är i närheten av att ha sprungit så många gånger.

Varför?

För att det är roligt och för att det är ett fantastiskt sätt att se det USA som de flesta turister missar, det vill säga de små städerna och landbygden.

Hur går det till?

Jag springer 5-6 mil per dag med en trehjulig barnvagn där jag har all min packning. Har inga vilodagar, bor på motell och bloggar varje dag. Jag har ingen följebil.

Är du sponsrad?

Nej. Jag betalar allt själv. Slutnotan kan hamna på 150 000 kr eller mera. Jag springer inte för något välgörande ändamål och samlar in pengar, något som de flesta andra kontinentlöpare gör.

Hur går det?

Väldigt bra. Har hittills inte haft några problem, inte ens ett skavsår. Det enda som besvärat mig är att det varit så kallt.

När är målgången?

Preliminärt 21 eller 22 maj kastar jag mig i Atlanten vid Coney Island, Brooklyn, New York City.

Du är 71, blir detta ditt sista löp över USA?

Efter varje löp har jag sagt att detta är det sista. Men jag har kommit tillbaka och gör det kanske igen.

Vad är det som lockar med just USA?

Människorna, väldigt hjälpsamma och uppmuntrande. Och så den storslagna naturen där varje delstat har sin charm.

Jag är i Illinois efter att ha korsat Mississippi River vid Fort Madision i Iowa. Ett riktigt glädjehopp- känns nu som om löpet är i hamn.

Mitt sjunde löp över Amerika kan bli det bästa av dem alla. Jag är i kanonform, har egentligen inte haft några problem. Och idag korsade jag Mississippi. Stort!

Ja, allt går på räls. Och jag har verkligen roligt. Skulle inget oförutsett hända blir detta ett löp som höjer sig över de andra. Jag lever mycket på rutinen, allt går då så mycket enklare. Och den här gången är jag nog mer social än vanligt. Snackar med en massa människor varje dag. Och jag har spenderbyxorna på. Jag snålar inte med något, allt blir då också enklare och roligare.

Att korsa Mississippi är nog det största som kan hända en coast to coast löpare. Ja, det är en större händelse än målgången, anser jag. HÄR kan du se min video från överfarten.vid Fort Madison. Fotgängare är förbjudna på den gamla tull- och järnvägsbron..

Matt Lafrenz lastar kärran på sin stora pickup. Han skjutsade mig över Mississippi även ifjol. I år råkade jag glömma mina vantar i bilen men han kom tillbaka med dem några timmar senare. Blir det ett åttonde löp, ja då ställer han upp igen, lovade han.

Idag var det  inte mindre än fyra personer som kände igen mig från mina tidigare löp. Det resulterade bland annat i en gratismiddag på cateringfirman Witch's Rib BBQ utanför La Harpe. När ägaren berättade att han jobbat för Atlas Copco i Amerika blev jag sentimental; Atlas Copco  var de första aktier jag köpte redan som 17-åring.

Dagens distans blev rekordlång: 75 km

Keep on running!

Julie Roth på Julies Hair Repair i Farmington, Iowa klippte luffaren. Jag såg förskräcklig ut, hade inte klippt mig på 2,5 månader.

Att bli hembjuden till amerikaner är det bästa jag vet. Så när jag fick det erbjudandet idag tackade jag ja direkt.

Vilken underbar och slapp dag! Men den började inte så bra. Jag råkade på mitt B&B i Bentonsport slarva bort min minneskortläsare till datorn. Letade som en galning, vände upp och ner på rummet och hade bestämt mig för att inte ge upp. Kortläsaren skulle fram till vilket pris som helst. Efter 45 minuters sökande kallade jag på värdparet och nu var vi tre som letade. Men icke, kortläsaren var borta trots att jag visste att den måste finnas på rummet. Till sist fann jag den på toaletten i papperskorgen bland bananskal och Snickers-papper!

-You are a very determined person, tyckte värdparet.

Jo, det stämmer nog. Den egenskapen har säkert en bokstavsbeteckning. Men vilken enorm tillfredsställelse att ha lyckats. Ja även om jag inte hade hittat prylen hade jag varit nöjd, jag hade ju gjort mitt bästa. Sådant stärker självförtroendet.

Varför denna långa utläggning om en struntsak? Tja, det är just detta om att aldrig ge upp som mycket av ett coast to coast handlar om.

Och så inbjudan jag fick idag. Efter att ha stannat till vid det lilla trevliga caféet efter bron över Des Moines River i Farmington (har lunchat där ett antal gånger) kom två kvinnor fram och erbjöd mig lunch hemma hos sig. Jo, jag tackar! Och så nämnde jag något om att jag behöve klippa mig. .  . Vips, satt jag i en frisörstol.  Och det var Heidi Schutt som bjöd på allt. Det verkar inte finnas några gränser för gästfriheten.

Våren är på väg och maskrosorna blommar.

Så nära paradiset du kan komma. Jag springer längs Des Moines River strax utanför Bonaparte.

Vackert hus, Bonaparte.

Dagens distans:52 km.

Keep on running!

Korsar mäktiga Des Moines River vid Keosaqua. Det var kraftiga strömmar i denna 84 mil långa flod, som är en biflod till Mississippi. Skulle man falla i här är man förlorad.

Att korsa stora floder känns lika stort som att passera en delstatsgräns. Idag kunde jag bocka av Des Moines River och på lördag väntar den mäktigaste av dem alla- Mississippi.

I förra veckan lyckades jag turligt ta mig över översvämningsdrabbade Missourifloden med hjälp av poliseskort. Passagen över Mississippifloden lär bli enklare, inga översvämningar där. Men fotgängare är inte tillåtna på tullbron vid Fort Madison varför jag igen begärt poliseskort. Jag har dock inte fått något svar från polisen men ikväll fick jag kontakt med den privatperson som ifjol körde mig över bron. Han ställer upp även denna gång!

Amishfolket spelar softball ( en variant av baseball) längs väg J40 norr om Cantril. Män, kvinnor, pojkar och flickor deltog och det  var mer lek än  tävling. Idrott är annars omstritt inom denna religiösa grupp.

Hästarna väntar på att spelet ska ta slut.

Jag har kommit till Bentonsport och bor på ett gammalt fint, dock något bedagat, B&B längs Des Moines River. Jag är ensam gäst och bor i en anexbyggnad, som en gång varit matvaruaffär. Jag har varit flera gånger i de här trakterna och blev igenkänd av folk i Keosaqua. Den här resan är ju rena nostalgitrippen!

Dagens distans: 55 km

Keep o  running!

Iowas grusade vägrenar är perfekt underlag för häst och vagn men inte för min babyjogger. När jag  möter Amishfolket ute på vägarna stannar jag alltid eftersom hästarna är rädda för min kärra.

Inte riktigt alla åker bil i Amerika. Det finns en minoritet som valt bort bilen- Amishfolket färdas med häst och vagn. Motorfordon och elektricitet är syndigt.

Idag mötte jag för första gången under detta coast to coast Amishfolket, en kristen grupp som lever ungefär som man gjorde på 1700- och 1800-talet. Runt staden Bloomfield, dit jag nu kommit, bor sedan 70-talet en liten grupp.  Delstaten Iowa är annars ingen stor Amishstat, bara cirka 7 000 av totalt 350 000 i USA och Kanada. De stora Amishdelstaterna är Ohio och Pennsylvania, som jag senare kommer till.

Det här var en lugn och behaglig dag, bara ungefär en mara att springa. Och det utlovade ovädret  uteblev. Jag hade tid att besöka det stora kommunala gymmet i Bloomfield och också springa lite för skoj skull på en inomhusbana under taket. 16 varv blir en mile, berättade killen i receptionen (varvet alltså 100 meter).

Småkillar i Bloomfield spelar baseball.

Kvällen ägnades åt att deklarera för ett antal familjemedlemmar samt diverse administration, bl a att kontakta polisen i Fort Madison och fråga om jag kan få escort över tullbron över Mississippifloden. Just allt planerande och adminstration tar väldigt mycket tid och blir också lätt försummat. Så oändligt mycket enklare, men tråkigare, de med följebil har det. De behöver ju bara springa!

Dagens distans:46 km.

Keep on running!