I dagsljus och på håll såg bergen inte så farliga ut. Men . . .

. . . i mörkret blev backarna ett monster som var nära att förgöra mig. Hade jag inte haft gps:en hade jag varit förlorad på alla dessa småvägar.

Milslånga backar, regn och mörker. Idag var det närmast ett under att jag lyckades ta mig till mitt motell.

En till stora delar ganska händelsefattig dag blev tämligen dramatisk. Att bergen skulle vara så besvärliga hade jag inte kunnat föreställa mig Det var svagt uppför hela tiden men mot slutet blev det värre. Totalt 500 meters stigning låter kanske inte så farligt. Men just att man inte såg något och detta eviga regnande var nära att knäcka mig. Det var mer gång än löpning mot slutet och jag klockade en 5-kilometare på 1 timma och 10 minuter.

Jag var framme vid motellet i Calimesa först klockan 21. Totalt hade jag då varit ute i 13 timmar. Jag fick mig dock ett gott skratt när motellägaren, som var väl insatt i mina förhavanden, upplyste om att jag inte fick röka på rummet. Men han tröstade mig med att han kunde upplåta ett särskilt uytrymme där jag kunde röka.

Dagens distans; 68 km

Keep on running!

Ett glädjehopp på en blåsig strand i Newport Beach söder om Los Angeles (Foto Linda Feldman). Starten skedde den 14 februari klockan 09.10 lokal tid. Det regnade lätt och vågorna var måttligt höga. Stränderna här är bland de bästa för surfning i hela Kalifornien.

Äventyret har börjat bra. Jag gjorde en rivstart i härlig medvind. Och överallt möts jag av vänliga och uppmuntrande ord.

Det enda negativa skulle väl vara det ihållande regnandet. Det har satt fart på de uttorkade flodfårorna som förvandlats till vilda fjällbäckar. Just vid själva starten slapp jag i alla fall regnet. Men att påstå att jag möttes av jublande åskådarmassor på stranden i Newport Beach vore nog att ljuga. Där var bara min amerikanska ”cousin” Linda Feldman insvept i en sjal över ansiktet och en ensam man som vågat sig ut denna blåsiga och regniga dag. Inte en surfare så långt ögat kunde nå.

Jag har sagt det förr; amerikanen i gemen är väldigt vänlig mot turisten. Det gäller numera också de tidigare så tuffa tjänstemännen i inresekontrollen på flygplatserna. Under senare år har jag småprat med dem, delat ut visitkort och fått lyckönskningar. Så även denna gång men tyvärr var nu visitkorten nerpackade i väskan.

Apelsiner i en villaträdgård i staden Orange, Kalifornien.

Trädet lever men nog ser det märkligt ut. Också Orange.

Ingen kan undgå att det är Alla hjärtans dag, Valentine´s Day. Det är stort i Amerika. En blomsterflicka vid infarten till staden Corona ler, skrattar och viftar med ett fång röda nejlikor, runt halsen har hon ett blinkade rött band.

-How´s business? frågar jag där jag kommer springande i mörkret.

-Pretty well, ska bara dra in några bucks till. Hon får inga av mig, däremot ett blött visitkort.

På  Shellmacken innan gör man vågen när jag vacklar in för att köpa en burk cola.

-Welcome Sweden (dom kände igen flaggan på skylten!).

Och på The Goodfellas Cafe intill Best Western i Corona är det klackarna i taket.  En pensionärsorketser spelar live till matgästernas förtjusning. Borden är dukade med Valentineprylar.När allt är över lägger dom på en platta med Frank Sinatra; My Funny Valentine. Jag beställer in en jätteportion pasta och servitrisen får springa benen av sig för att fylla på mitt glas. När hon kommer med femte glaset Cola dristar jag att säga:

-Vad betyder Valentine för dig?

-Ingenting, svarar hon lite överraskande.

Rivstart, ja. Dagen blev lång och även distansen, totalt 62 kilometer. Jag var ute sammanlagt drygt tio timmar. Och Lidlskorna för 149 fick bekänna färg. Riktigt sköna under de tre mil jag sprang med dem. Morgondagen ser ut att bli ännu längre, tyvärr, men det är motellens placering som till stor del styr distanserna. Det som överraskat mig är att det blir mörkt så tidigt. Så här tidigt på året har jag ju aldrig startat, får därför bli tidiga uppstigningar i fortsättningen.

Keep on running!