Donald Niiha försöker få lift men ingen vill ta upp honom.

Mitt ute i ödemarken står en äldre man och liftar. Han ska in till indianstan Zuni två mil bort för att handla  mat.

Det hela ser lite absurt ut. Jag bromsar in kärran och får en pratstund med honom. Jag ser att det är en indian, han säger att han tillhör Zunistammen, heter Donald Niiah och är 76 år.

Varför står du här ute i ödemarken? frågar jag.

-På väg att att handla mat. Men idag har jag ingen tur.

Han pekar på ett litet hus invid vägen.

-Jag är född där, har bott där hela mitt liv. Min fru gick bort för två år sedan, barnen har flyttat till Albuquerque så nu bor jag ensam.

Vad har du jobbat med?

-Jag var bonde, har haft får på ängarna här i dalen och odlat grödor bakom bergen där borta.

Han stämmer rätt bra in på Zunifolket. De flesta livnär sig även idag på jordbruk men många är också konsthantverkare. Indianerna har det generellt ekonomiskt knapert; medelinkomsten hos den här stammen är inte ens hälften jämfört med medelamerikanens. Vad han däremot inte stämmer in på är åldern- medelåldern i Zuni är 32 år.

Han ser ganska eländig ut. Flera tänder är borta och han verkar ha svårt att röra sig. Jag tycker synd om honom, sticker till honom några dollarsedlar. När jag lämnat honom och några minuter senare vänder mig om är han borta. Han fick lift till sist!

Även jag ser nog rätt eländig ut. Eller hur ska jag tolka att jag idag blev bjuden på såväl lunch som middag?

Dagens distans: 56 km

Keep on running

Han säljer sprit in the middle of nowhere. I en vägkorsning, fem mil från närmaste stad, kan bilisterna köpa något stärkande av Garry Hicks.

Han är 65 år, ser sliten ut, har knappt några tänder kvar och affärerna går uselt. Garry Hicks övertog en bar (tavern) från sin pappa när han var 29 år. Under många år var Witch Well Tavern en lysande affär. Man serverade sprit även till indianerna i trakten trots att det var förbjudet. Men ifjol kom dråpslaget: en ny lag i Arizona förbjöd den här typen av servering. Däremot tilläts han sälja sprit genom en lucka, men alltså ingen servering.

-Jag fick böta flera hundra dollar. Allt är politik, suckar han.

Innan har jag ryckt i den stängda dörren till baren. Men nu vågar Garry inte släppa in en kotte.

-Kan du öppna så jag kan värma mig lite? Och har du något kaffe? frågar jag.

På båda frågorna blir svaret nej. När jag frågar om jag får fotografera honom muttrar han något om att min kamera kan ta stryk av så fula motiv. Just när jag ska fortsätta stannar en bil till, föraren rycker också i den stängda dörren, Garry förklarar läget och föraren kör vidare utan att något blir köpt.

Idag korsade jag gränsen till New Mexico. Stort. Det blåste så mycket att mössan blåste av och min kamera föll i backen flera gånger när den obligatoriska hoppbilden skulle tas vid delstatsskylten.

Jag har frusit mycket under detta coast to coast. Och idag hamnade jag mitt i en hagelstorm. Det är otäckt men denna gång var det små hagel och de gjorde inte så ont. Men jag tvingades ändå ta skydd och i ett öppet landskap var min löpvagn enda skyddet.

Vad kan detta vara för hundraser?

Man skulle verkligen kunna säga att jag blev utskälld vid min entré i Zuni. I denna stad befolkad av indianer och som ligger i ett indianreservat har många hundar och alla skällde på mig. Bara trevligt, jag pratade med jyckarna som kom fram och nosade och viftade på svansarna. Jag har aldrig blivit attackerad av hundar och det tycks som de känner på sig att jag inte är en fiende.

Zuni med ca 8 000 invånare har en månghundraårig historia. Här skulle jag vilja stanna någon dag men tiden tillåter inte det. Här råder också fotoförbud så någon bild blev det inte. När jag sprangr in i stan såg jag den ena pickupen efter den andra fullastade med ved huggen från de buskliknande träden längs vägen. Många av husen värms upp med ved, röken låg tät men mitt fina och minst sagt originella motell (Halona Inn) värms upp med naturgas. På motellet fick man fylla i vad man önskade till frukost. Det blev kryss i varenda ruta!

Dagens distans: 53 km

Keep on running!

Pastor Joe Blonski i St. Johns Catholic Church lovade mig en steve imorgon. Precis bakom honom på ett övergångsställe blev en nunna  för två år sedan överkörd och dödad.

Om det är mer än åtta mil mellan motellen krävs det kreativa lösningar. Så långa sträckor mäktar jag inte med. En steve kan då vara lösningen.

När jag idag anlände till staden St. Johns (3 500) invånare trodde jag det skulle vara lätt att ordna transporthjälp, dvs en steve, inför morgondagens megaetapp på dryga åta mil till Zuni, New Mexico. Men alla jag frågade sa nej. Och mitt mejl till Chamber of Commerse besvarades aldrig. Det såg riktigt dystert ut ända tills jag mötte en äldre man på huvudgatan. Det visade sig vara pastorn i katoliska kyrkan, Joe Blonski,  och han erbjöd på stående fot att hjäpa mig.

Imorgon kommer han att köra ut mig i bil ca cirka tre mil så att etappen blir möjlig. Inget fusk, jag har redan sprungit motsvarande distans.

St. Johns gav intryck av att vara en spökstad. Motellet till vänster var nerlagt och flera butiker på huvudgatan var också nerlagda eller förde en tynande tillvaro. Mitt hotell, som en gång varit ett fint Days Inn, var väldigt slitet.

Köpare saknas. Något deprimerande att springa i dessa fattiga trakter.

Dagens distans: 49 km

Keep on running!

Stäpplandskap med röda lerjordar. Även om man skulle vattna här hade resultatet blivit dåligt- jorden  är för alkalisk (basisk, motsats till sur).

Landskapet har dramatiskt ändrat karaktär.  Inga tallar, höga berg och snö längre utan ett dött, sterilt och kargt stäpplanskap. Och så denna röda jord.

Jag fascineras, ganska vackert i sin "fulhet". Har den här röda jorden något särskilt namn? frågar jag lokalbefolkningen. Nej, blir svaret. Det är järnet från bergen som färgat jorden röd, rostig sand helt enkelt. Jorden är alkalisk och i sådan jord trivs inte växter, bladen gulnar.. Men trots att jorden är järnrik klarar växterna inte att ta upp järnet. Jag läser att bara 1 procent av jorden i Arizona innehåller organiskt material. Alltså mest "värdelös" mark, i alla fall för jordbruk.

Den röda jorden sätter sina spår på bilarna. De flesta bilar är rödfärgade men just den här var det värsta jag sett. Olagligt?

Vackert hus i Snowflake, AZ.

Nej, jag åt inte här. Men enligt the locals var maten god. Bilden från Cedar Hills, 16 km nordöst Taylor.

Som ni kanske vet har jag artros i ena knäleden. Men efter att jag fick beskedet för sju år sedan och efter stenhård gymträning  har jag inte haft några besvär, inte ens tillfällig smärta. Men fortfarande gäller att träna musklerna runt knäleden och det görs bäst på gym. Så idag besökte jag ett stort o h fint gym här i Taylor.

Kung på gymmet Snap Fitness 24-7 i Taylor. Ägaren blev begeistrad när han fick stifta bekantskap med en coast to coast-löpare. Självklart gratis inträde, fick en gymväska, blev fotograferad och imorgon finns jag på gymmets tv-skärmar.

Imorgon springer jag till St. Johns, en riktigt lång sträcka som kunnat kortas med en fiffig steve och en dags förlängnig. Dan därpå, ja vad tror ni händer då?

Dagens distans: 44 km

Keep on running!

Tamra Jacobia och Shelby Douglas åkte 13 mil för att hämta min kvarglömda laddare till datorn. Kvällen innan hade de bjudit mig på middag i Hebor. Som om det inte vore nog; de bjöd mig också på en stor Snickers.

Ordningen är återställd. Jag kan blogga igen sedan laddaren till datorn kommit till rätta.

Det blev en orolig natt. Utan fungerande dator, inget löp. Men det mesta brukar lösa sig och det gjorde det även den här gången.

Jag är nu i staden Taylor (4 100 invånare) där jag kommer att stanna två dagar. Jag hade också tur med att ordna en steve till torsdagens löpning till Sankt John. Amerika ställer upp!

Dagens distans Hebor- Taylor: 51 km

Keep on running!

Hästarna var helt orädda. De lever farligt, folk skjuter dem för nöjes skull men här var de skyddade.

För en svensk är nog vildhästar i Amerika lika exotiska som våra älgar för en tysk. Idag såg jag för första gången vildhästar och blev helt hänförd.

Arizona levererar, skulle man kunna säga. Mer storslagen natur har jag knappast sett. Och idag dessa hästar. Jag hade stannat till kort vid turistorten Forest Lake, som vid den här tiden på året är helt öde men sommartid har tusentals turister i enkla stugor. Det enda som var öppet var Forest Lake Lodge. Medan jag pratar med ägaren Garry Mench rusar hans hustru in i receptionen och skriker:

-Vildhästar!

Vi smyger ut och ser inte mindre än fyra hästar beta i det torra gräset alldeles invid motellet. Det verkar helt orädda och tar ingen notis om oss.

-Dom där är mindre än ett år gamla, säger Garry med kännarmin. Vi brukar få besök av dem lite då och då.

Sedan bara några år tillbaka ville myndigheten utrota hästarna eftersom de bl a var en trafikfara men naturvårdarna vann striden och nu är de skyddade i alla fall i Tonto National Forest, som jag nu precis lämnat.

Flera av de västra delstaterna har vildhästar. I Wyoming och Oregeon har jag spanat efter hästarna men aldrig lyckats se en skymt av dem. I Oregon såg jag dock ifjol infångade hästar som allmänheten kunde köpa.

Högsta höjden hittill, 7 700 feet vilket motsvarar 2 347 meter. Märkligt nog kände jag mig ganska stark trots den höga höjden

Angele Plantholt med snart femåriga sonen Miles på Forest Lake Library. Angela kör skolbussen. Hon släppte in mig på det stänga biblioteket som hade wifi.

Garry Mench hade bara en motellgäst men däremot fint besök av vildhästar.

Keep on running!

Ingen rapport idag p g a att jag glömde laddaren till min dator på motellet. Måste försöka få någon att köra ut 5 mil och hämta den.

Dagens distans :  49 km

Snö längs vägarna, en unik företeelse i stekbeta Arizona. Just här är höjden runt 1 800 meter.

Pulsen är mycket hög, jag blir fort trött och tvingas gå nästan lika mycket som jag springer. Vad är fel? Egentligen inget, jag är bara ovan vi den höga höjden.

Jag känner igen symptomen; plötslig kraftlöshet­- långsam jogg känns som sprinttempo och du tvingas ta ständiga gångpauser. Hade jag inte upplevt detta tidigare skulle jag vara riktigt orolig. Min pulsklocka visade idag på nära maxpuls! Normalt brukar det ta några dagar innan kroppen vant sig vid höjden och fyllt på med röda blodkroppar.

Så de närmaste dagarna kommer att bli mycket jobbiga. Dessutom är det uppför, motellen ligger glest och jag har några inplanerade dagsetapper på 7-8 mil där det inte finns några restauranger. Det låter som en omöjlig ekvation. Men det mesta brukar gå att lösa. Jan är inkopplad på problemet. Stevar och/eller förlängning av rutten med någon dag kan vara en lösning.

Arizona med undantag för Wyoming och möjligen Nev York är nog de jobbigaste delstaterna jag sprungit i. I Arizona försvåras dessutom vägvalet av att fotgängare inte får vara på motorvägarna (interstate). Jag försökte få polisen att ge mig ett specialtillstånd men det blev nobben. Nu försöker jag flörta med vägverket (department of transportation, DOT).

Pony Express heter huset jag bor i. Kanske mysigt sommarid men inte nu.

Jag befinner mig nu i den gudsförgätna hålan Christopher Creek (150 invånare). Här finns en kyrka, en liten affär, en restaurang, ett motell och en ruffig RV-camping. Det är en turistort men eftersom turistsäsongen inte börjat är det kusligt öde. Snövallar ligger längs vägrenarna, det droppar från taken, mitt motellrum är kallt och en liten konstgjord spis med flammande vedträn förmår inte hålla kylan borta. Det blir till att sova med tajts och överdragsbrallor i natt. Till det positiva får räknas att motellet har bra wifi.

-Skulle inte ditt gästwifi fungera får du koden till mitt privata wifi, sa ägaren till Christopher Creek Lodge.

Hon var så imponerad av mina bedrifter att hon tog en selfie och sände bilden till sina bekanta varför jag nu är en kändis här. Och på en annan turistanläggning måste jag också ha imponerat, där serverades luffaren en gratis middag.

En av mina supportrar längs vägen. Andy Heyn från Wisconsin gav mig en flaska vatten. Andy är pensionerad brandman och åker runt med hund och husbil och turistar.

Dagens distans:35 km

Keep on running!