Iowas vägar verkar inte vara så dåliga ändå. State Hwy 2 har det senaste året fått en smal asfaltremsa som  vägren och jag kan i år ha minst två hjul på asfalten och slipper nu gå ut i gruset och skaka sönder både mig och kärra.

Jans iakttagelse med gula gubben på Google maps var alltså riktig. Vägstandarden har höjts en aning men är inte ändå bra.

Bra däremot var bemötandet vid  ankomsten till motellet.

- Du gör något så ovanligt och beundransvärt att jag vill  bjuda dig på rummet, sa motellägaren. Han  berättade att han året innan gjort samma sak med en australiensare som vandrade coast to coast.

Eftersom det är väldigt långt till morgondagens etappmål, Mt Ayr, var jag idag tvungen att springa ytterligare en bit trots att jag kommit till motellet. Men vem skulle kunna köra ut och hämta mig på kvällen?

-Det gör jag. Och jag ska försöka fixa så du blir utkörd nästa morgon, sa motellägaren.

2007 tog jag första gången in på det här motellet. Så ägaren kan hänga ut skylten "Welcome all coast to coast runners!"

"Temperaturen är hög ut i kroppen, närmare 40 än 37". Ja, det är fruktansvärt kvavt och tungsprunget. Idag låg heatindex på 105 vilket motsvarar en upplevd temperatur på 40,6 celcius. Jag var tvungen att ta en sovpaus och lyckades få vagnen att ge lite skugga.

De flesta gånger jag sprungit i Amerika har det varit torrt, floderna har varit uttorkade och fälten sönderbrända. Därför är det roligt att i år se all den här grönskan och floder som verkligen är floder.

Missouri River och Nishnabotna River, Iowa.

Dagens distans: 48 km.

Keep on running!

2014 Iowas äldsta drugstore finns i lilla Sidney med 1 100 invånare . Vid disken Gina Simrell, som jag sprang med idag samt Anja Hummel och Charlene Brownsfield.

2012. Samma drugstore med Charlene och kollegan Ashley Ward.

Jodå den fanns kvar, Penn Drug från 1863. Det enda som skulle knäcka Iowas äldsta drugstore vore ännu ett Walmart.

Idag passerade jag "rodeostaden" Sidney i Iowa. Här var jag för två år sedan och självklart tittade jag in på drugstoren, stans stora sevärdhet. Allt var sig likt, nästan.

Men hörde jag inte personalen viska något om Walmart? Där Walmart etablerar sig brukar butikerna dö och citykärnorna bli öde. Skulle detta också kunna drabba Penn Drug, som varit i samma familjs ägo nu i 151 år? Jo, flera av  städerna runt om Sidney har ett Walmartvaruhus. Så tillvaron är osäker.

Jag ger mitt lilla bidrag till denna kulturinstitution genom att svepa några coke och äta den hemgjorda glassen. Och så köper jag en fotsalva, den hade jag annars tänkt köpa på Walmart i Shenadoah där jag nu befinner mig.

En drugstore är något väldigt amerikanskt; i grunden ett apotek men också annan försäljning av diverse sällanköpsvaror, ibland kombinerat med enklare lunchmat, glass och läsk.

Störst av alla är Walgreens med 8 000 butiker följt av CVS med 7 000 och Rite Aid med 4 000. Men dessa apoteksjättar har inte matservering och brukar inte kalla sig för drugstore (kan förknippas med droger). Amerikanens behov av apoteksvaror verkar omättligt och tillväxten i branschen är stark.

Idag var det rekordvarmt och rekordhög luftfuktighet. När jag springer på den ännu så länge glest trafikerade Nebraska hwy 2 springer plötsligt en joggande tjej ut från en sidoväg. Ryktet om mitt coast to coast hade spridit sig till Nebraska City där jag var dagen innan. Gina Simrell, stödlärare i en problemklass i denna stad, gör mig sällskap till Sidney. Förhoppningsvis bidrog vi båda till Penn Drugs överlevnad. Och det gör också stadens museum som nu färdigställer en monter för denna drugstore.

Dagens distans: 45 km

Keep on running!

Idag måndag korsade jag gränsen till Iowa efter 55 dagar och 264 mil, ett dagssnitt på 48 km. Glädjande, men gruset på vägrenarna här i Iowa är inget att jubla över.

Det här löpet kan bli det bästa av alla. Men farorna lurar över allt, just nu är det tornados i närområdet och en liten svart fluga, som utgör hoten.

Jag är i Iowa! Det är tredje gången jag hoppar vid delstatsskylten. Och det är tredje gången jag äter på Burger King i Nebraska City, gränsstaden till Iowa. Allt känns så bekant. Bara bra för det ger en viss säkerhet. Men det gäller att inte känna sig för säker, man måste vara på sin vakt hela tiden och minsta incident kan stoppa löpet.

Men hittills har det gått överraskande  bra. Jag är helt skadefri, har inte den minsta "känning" någonstans, jag tycker fortfarande det är roligt och ser fram emot varje löpdag. Jag lever på rutinen, tror jag. Och jag tror att jag springer lite smartare nu än under de andra löpen- håller igen på farten och springer i ett jämnt, långsamt tempo- vägvinnande!

Jag har också haft tur, inte minst med vädret. Just nu är det dock väldigt förrädiskt; varmt, fuktigt, blåsigt och tornados härjar i närområdet. Bara 20 mil ifrån mig, i nordöstra Nebraska dödade två tornados intill varandra  (unikt fenomen) en människa och skadade ett tiotal. Här kan du se de unka bilderna från CNN:  http://www.cnn.com/video/data/2.0/video/us/2014/06/16/tsr-myers-tornadoes-hit-nebraska.cnn.html 

En som däremot haft otur med vädret och mycket annat är "världsrekordvinnan" Jessica Goldman. Hon försöker, eller rättare sagt försökte, slå hastighetsrekordet för kvinnor i coast to coast, 69 dagar. Hon har nu varit ute i 60 dagar, hunnit till Illinois och har 150 mil kvar att springa till New York. Utsiktslöst med andra ord.Jag tar in på henne med mina 49 km per dag i snitt jämfört med hennes ca 59 eftersom den distansen har hon inte gjort den senaste tiden.

Jag är förvånad att hon inte hunnit längre, ja jag trodde på ett världsrekord. Nu har hon dessutom blivit biten av insekten Buffalo gnat, fått en allergisk reaktion och bölder över hela kroppen. På den mycket knapphändiga bloggen visar hon bilder på bölderna och frågar om hon ska besöka läkare. Det ska visst vara högsäsong för denna lilla svarta fluga som kan döda husdjur, för de flesta andra blir det bara ett kliande insektsbett. Jag tror att jag har blivit biten ett par gånger.

Valet av Iowa framför Missouri var kanske ändå rätt. I cykelaffären i Nebraska City hörde jag att landskapet i Missouri är ännu mer kuperat.

Dagens distans: 38 km.

Keep on running!

Det är mellanbrodern Ragnar som sköter översättningarna. Ett tidsödande men viktigt jobb eftersom jag har hundratals läsare bara från USA. Ragnar fungerar också som faktagranskare och korrekturläsare.

Så här skriver han själv om sin dagliga syssla:

Ända sedan Björn började springa i USA har jag skött jobbet med att översätta hans texter på bloggen till engelska. Björn är en skicklig skribent med ett helt liv som journalist bakom sig. Snabbt och lätt får han ihop texter om sina äventyr, på svenska.

Men i USA blir det svårare med bloggen. När han springer där träffar han folk som blir nyfikna och vill läsa om honom. Visst kunde han med stor möda få ner texterna på engelska men det skulle ta tid och ork från hans riktiga jobb som löpare.

Bättre då att anlita någon som har mer vana av att använda främmande språk. Som tur är har han en bror som varit språklärare hela sitt liv. Jag har jobbat som lärare i engelska och tyska på högstadiet och älskar språk. När jag accepterar att göra översättningen av bloggen under ett coast to coast vet jag att jag har framför mig nästan en timmes jobb varje dag i 100 dar men det är ett roligt jobb och det får mig att hålla mig up to date med modern engelska.

Det kan verka otrendigt att använda en gammal stofil på 70 till att skriva på en blogg. Kan han klara av att skriva levande nog för att hålls intresset uppe? Som läsare av Björns blogg ser ni att han själv inte försöker vara trendig och förfalla till en modern, slapp jargong. Nej, ett korrekt språk ska gälla både för svenska och engelska.

Svensk skola har rykte om sig att släppa ut elever med mycket goda kunskaper i engelska. Men det som undervisas är brittisk engelska och jag är en stor älskare av det lite snobbigt brittiska. Många amerikaner imponeras av det brittiska och kan nog ofta finna att mitt ordval och mitt sätt att skriva är lite komiskt. Det blir lite Monty Python över det med ibland gammaldags uttryck i fel sammanhang.

Den bästa hjälpen en översättar kan ha är Google. Är man osäker på en fras kastar man bara in den i sökmotorn. Får man då några miljoner träffar kan man vara ganska säkert på att det är hyfsad engelska. Tyvärr har man ingen aning om det är amerikansk eller brittisk. Särskild nytta har jag av Google när texterna handlar om träning och löptekniska saker. Sådana facktermer är inget jag kan och jag tror att de ofta är kortlivade modeord som snabbt byts ut mot nya trendigare ord.

Kunde jag inte lika gärna använda Google fullt ut och köra texten i Google Translate? Visst går det. Jag måste erkänna att programmet blir allt bättre och klarar nu det mesta. Men Björns kåserande stil med lite konstiga ordvändningar knäcker programmet. Då måste någon gå in och rätta i efterhand och det är ett dötrist jobb.

Samarbetet mellan mig och Björn löper smidigt. När han på kvällen lägger ut sin text får jag den precis lagom till morgonkaffet. Efter någon timme har han tillbaka den översatta texten och kan lägga ut den på bloggen. Vi har så bra synkade hjärnor att det är sällan jag behöver be honom om något förtydligande och han behöver aldrig ändra något jag skrivit.

Precis som Björn är jag ofta på resande fot. Tack och lov att jag har mobilt bredband. Jag behöver inte som Björn jaga Wi-Fi på bibliotek eller restauranger. Tyvärr har ju operatörerna klantat sig så att det inte funkar i utlandet. Därför hade jag svårt med översättningen när jag var utomlands för en tid sedan.

Jag ser fram emot att få följa Björns väg mot Atlanten och få hjälpa honom med de kommande 50 intressanta reportagen om det märkliga landet i väster.

2014. Här på restaurangen i Palmyra, NE, har jag varit tidigare. Ny ägare, ny meny och wifi är årets nyheter. Trevligt att komma tillbaka, dessutom blev jag bjuden på lunchen.

2012. Samma restaurang och samma baby jogger två år tidigare.

Ska jag efter Nebraska springa i Iowa eller Missouri? Det har varit den stora frågan den senaste tiden i mejväxlingen med Jan. Nästan som att välja mellan pest eller kolera.

Nej, Iowa tillhör inte mina favoritstater. Skälet är enkelt; vägarna är hårt trafikerade, vägrenarna är grusade och vid varje möte måste jag ut i gruset. Dessutom är landskapet kuperat, "rolling hills". Tyvärr gäller samma sak i Missouri. Ruttplaneraren Jan fick annars en beställning på att dra upp en rutt för just Missouri men när jag såg den blev jag tveksam. Det var alla "Runemotellen" som fällde avgörandet.

"Runemotell", vad är det? Jo, det är ett uttryck Jan och jag använder för all usla, nergångna motell från 50- 60-talet, dom som ultralöparen Rune Larsson är så förtjust i. Finns skylten color tv kvar blir han alldeles lyrisk, själv ser jag sällan charmen i dessa motell där man får dålig valuta för pengarna. Missourirutten hade för många Runemotell så därför blir det Iowa igen, för femtioelfte gången. Dessutom var de risk för 7-milare och Stevar, något jag helst slipper. Nästan blåkopia på Nebraska och Iowa med andra ord.

-Springer du samma rutt som tidigare? är den vanligaste frågan jag får när jag berättar att detta är mitt fjärde coast to coast.

-Nej, brukar jag svara. Men det stämmer ju egentligen inte riktigt.

Många tycker säkert att det är fantasilöst och tråkigt att rulla på i samma gamla hjulspår. Men det är det abosolut inte, snarare tvärt om. Underbart att känna igen sig, veta vad som dyker upp bakom nästan kurva, hur motellet är, äta på samma restaurang och kanske rent av träffa samma människor jag mött några år tidigare. Så nu längtar jag efter Iowa, trots det där förtretliga väggruset.

Ung ultralöpare. 26-årige Pete Kostelnick, Lincoln, NE gjorde mig sällskap längs Nebraska hwy 2 idag. Dagen innan hade han sprungit 130 km (80 miles) på ett löpband! Han förbereder sig inför Badwater,"världens tuffaste löpartävling" som är 217 km (135 miles) och går i Death Valley, CA.  

Värmen har kommit till Nebraska, idag 28 grader på eftermiddagen och i morgon ska det bli över 30. I kombination med hög luftfuktighet börjar det bli ganska tuffa förhållanden. Jag verkar ändå klara mig bra i värmen. Hellre värme än kyla. Men mina handwarmers köpta på Clas Ohlson vågar jag inte kasta. Men kanske dags imorgon att testa min nya hitech löparkeps? Doppar man den i vatten ska den fungera som ett kylskåp.

Dagens distans 53 km

Veckans distans: 341 km

Keep on running!

Vill du verkligen ha de här skorna? frågade Ann Ringlein i The Lincoln Running Co. innan hon beställde ett par illrosa Brooks Adrenaline GTS 14 (dammodell) till mig. Färgen spelar ingen roll, svarade jag, men att de skulle vara så skrikiga blev en överraskning.

Nog väcker man redan en viss uppmärksamhet på vägarna. Den lär inte minska imorgon då jag springer med ett par rosa damskor på fötterna.

Jag är stamkund i en löparbutik i Lincoln, Nebraskas huvudstad. Här har jag förnyat utrustningen under alla mina fyra coast to coast. Och hit har jag åkt enkom för att köpa min joggingvagn, fem besök alltså.

Första besöket 2007 var en ren tillfällighet. Men det var det märkligaste av dem alla. För på väggen i butiken hängde en urriven tidningssida med ett reportage om två unga amerikanska grabbar som sprang coast go coast och varit inne i butiken. Jag kände igen dem direkt på bilden- det var ju deras rutt jag kopierat fast jag sprang sträckan i motsatt riktning.

Under ett coast to coast brukar det gå åt fem par joggingskor, jag är nu inne på det tredje paret. Varje dag springer jag i två helt olika modeller, allt för att minska skaderisken (ett par är är av barfotatyp, Nike Free). Det verkar fungera för jag har hittills inte haft några skadekänningar. Skorna slits betydligt snabbare här eftersom asfalten är varmare och de är blankslitna, det blir inte skor normalt efter bara 100 mil.

I Sverige kostar ett par Brooks Adreanline 1 500 kronor, jag betalade ca 500 men då var "coast to coast-rabatten" extra generös. Utan rabatt är priserna på joggingskor annars ungefär hälften jämfört med Sverige.

Idag plockade jag bort inte mindre än två påkörda katter, som låg mitt ute i vägen. Märkligt att husdjur får ligga kvar så länge och att ägarna inte verkar sakna dem.

Vardagshjältar. Löparen Travis Trampe och Christy Lane hjälpte mig med en del logistiska problem i Lincoln, bl a körde de mig till en cykelaffär och bjöd på middag. Jag behövde inte ens fråga om hjälp!

Keep on running!

På den här bloggen är det mest bara jag som skriver. Men skulle du vilja medverka med en egen text är du välkommen med ditt bidrag.

Enda kravet jag ställer är att texten ska handla om långdistanslöpning. Det kan vara en flerdagarslöpning du gjort i Sverige eller utomlands eller någon annan liknande intressant upplevelse. Mejla mig och skicka gärna med en bild till bjorn.suneson@bredband.net .

Keep on running!

I Hamilton, Nebraska drog en tornado förbi i förra veckan. Inga människor skadades men tomma tågvagnar välte, silor och några hus skadades.

Det är säsong för tornados i Nebraska. Jag ser spåren efter dem när jag springer längs hwy 36. Jag får också lära mig hur jag som oskyddad löpare ska agera om jag hamnar i stormens öga.

På den anrika baren The Bullet Hole i Utica, som serverat mat och starka drycker under mer än 100 år, får jag lära mig ett och annat om tornados.

-Du kan känna dem på lukten, säger Marty Marr, som jobbar på en stängselfabrik i närheten. En tornado i antågande luktar hav. Himlen är grön och det ser ut som golfbollar som hänger i luften. Du har ett par minuter på dig att söka skydd.

Jag skakar till där jag sitter med dagens rätt; stekt hackad kyckling, gröna bönor, potatismos, en brödbit och en Coke. Jag lyxar även till med salladsmenyn där också en soppa ingick. Det är inte första gången jag är på The Bullet Hole, även under löpet 2012 besökte jag baren. Sinclairmacken längs stora vägen lockade inte.

Marty Marr från Utica, Nebraska lär mig "allt" om tornados. Lokalbefolkningen har väldigt bra koll på vädret, de kan tolka himlen och har som rutin att alltid lyssna på väderrapporterna.

-Men vad ska jag göra om en tornado är i antågande? frågar jag och minns den fasansfulla upplevelsen i Utah 2010 då jag var i utkanten av en tornado och bombaderades med hagel. Ska jag kasta mig i ett dike?

- Det bästa är om du kan ta dig inomhus och ner i en källare. Diken kan vara farliga, de kan snabbt vattenfyllas och du kan dränkas.

Vi sitter och pratar en halvtimma och jag blir inte lugnare. Dagen innan när jag passerade Hamilton gick plötsligt sirenerna igång på brandstationen. Förskräckt flydde jag inte på macken och frågade var som var på gång.

-Ingen fara. Dom testar alltid sirenerna klockan 12, svarade flickan bakom disken.

Jag har nu kommit till staden Seward och där besökte jag Walmart och träffade 85-åriga Beverly Gould. Hon var inte kund utan anställd!

 Beverly Gould är faktiskt 85 år, hon såg ut som 65. Hon har jobbat tio år på Walmart och säger att hon stortrivs. Jag gillar att prata med kunderna och förtröstar på gud. Pengarna är inte så viktiga. Nyligen slutade en anställd som var 90 år.

Dagens distans 47 km.

Keep on running!