En galen trainspotter på över tusen meters höjd.

Canjonpass på 1 200 meter besegrades idag. Att jag som löpare kan ta mig upp på höga höjder är föga märkvärdigt. Men att godstågen också kan göra det är fascinerande.

Det tutar i bergen. Här kör godstågen i skytteltrafik, 150 tåg om dygnet passerar det mäktiga Cajon pass. Själv har jag alltid gillat tåg och idag fick jag nästan en släng av trainspotting. Hemma i Sverige har godstrafik på järnväg nästan alltid varit en förlustaffär. Men i billandet USA är det en strålande business- finansmannen Warren Buffet visste nog vad han gjorde när han för några år sedan la vantarna på tågbolaget BNSF.

Linjen, som delas med Union Pasific, utgår från San Diego och Los Anngeles och byggdes redan 1880. Ett mästerstycke i ingenjörskonst, inga tunnlar men en relativt brant stigning på 2-3 procent. Backarna jag idag gick upp för var säkert på minst 10 procent. Utsikten var storslagen och jag såg lite snö på topparna i fjärran.

Buba Walker protesterar utanför en bilfirma i Victorville.

Som löpare stöter man på en hel del märkliga människoöden. "Fallet" Buba Walker i staden Victorville, dit jag nu kommit, var ett sådant. Han hade köpt en husbil men eftersom det var ett smärre fel på den lämnade han in den för reparation. Då råkade bilen totalförstöras men varken firma eller försäkringsbolag ville ersätta. Så nu står han utanför och protesterar, det har han gjort varje helg  under åtta månader. För att väcka uppmärksamhet har han dessutom en människoliknande robot, som han manövrera från  en gammal polisbil. Roboten skriker ut okvädningsord (en hemlig inspelning han gjorde efter en utskällning från en av firnans chefer).

-Jag har Parkinson och hinner nog dö innan något händer, säger han.

Vem som har rätt eller fel går naturligtvis inte att avgöra. Märkligt ändå att lokalpressen inte uppmärksammat saken. Enveten var han, men inte galen. Det förstod jag efter vårt långa samtal.

Löpningen går riktigt bra. Öknarna närmar sig men ännu är det inte särskilt varmt. Mindre roligt var två punkteringar.

Motel 6 i Victorville har det passande namnet Desert Express. Jag bor här men gillar inte kedjan eftersom man inte får frukost och hotellgästerna är ofta stökiga.

Keep on running!

En baconburgare och 60-tals atmosfär får garanterat en svensk pensionär på gott humör.

Nere i dalen tutade godstågen olycksbådande. Men på Tonys Diner strömmade ljuv Elvismusik emot mig. Servitrisen skrek "comming soon, honey" och jag slog mig ner på en mintgrön vinylsoffa och beställde in en bacon burgare.

Lunchstoppet andades 60-tals nostalgi i kubik. Tonys Diner hade precis allt; pepitafärgade golvklinkers, på väggarna fastspikade 45-varvsskivor med Elvis, Beateles, Paul Anka m fl, affischer med skådisar som James Dean och Marilyn Monroe och i grannbåset en skylt från Coca  Cola med texten "Is quality your trust/ continue quality".

Klicka på bilderna för större storlek!

Snart var Tony vid bordet igen, ja inte ägaren för han var död sedan många år tillbaka. Servitrisen hette också Tony.

-Pappa ville ha en pojke men så kom jag. Det fick bli Tony ändå, skrattar servitrisen som var i 70-årsåldern. I USA är man aldrig för gammal för att jobba och Tony berättade att hon var inne på sitt åttonde år här.

Nostalgitrippen fortsatte efter måltiden. Vägen jag sprang på var nämligen gamla Route 66. Den kända vägsymbolen fanns målad lite här och där. Vägen hade två filer i vardera riktningen men knappast någon trafik alls .Alla bilar dånade fram på Interstate intill.

Sen var det slut på det roliga. Nu började det verkliga äventyret. När det var cirka tre km kvar till motellet och jag för första gången under den här trippen skulle upp på motorvägen mötte mig en skylt med texten "Pedestrians prohibited". Nåja, inte så farligt, jag kunde ta en liten sidoväg, visserligen dubbelt så lång.

Vilse i bergen! Smala och oerhört branta stigar men också otroligt vackert. Det här var en av det mest äventyrliga utflykter jag varit med om.

Men det var farligt. "Vägen" visade sig vara en stig och knappt ens det. Den korsade små bäckar, följde delvis banvallen och ständigt möttes jag av skyltar som varnade för att här fick jag inte vara. Jag vågade inte bli upptäckt av nästa godståg utan vek av på en ännu smalare stig. Gps:en sa att jag var på fel spår men stigen verkade ändå leda åt rätt håll. Nu bar det brant neråt, vagnen höll på att ramla utför bergssidan men jag redde upp situationen. Nu var jag så i gasen att jag kort efteråt rullade igenom en 200 meter mörk vattentunnel  (utan vatten) för att ta mig över motorvägen. Puh, jag var räddad! Några hundra meter bort låg en Mc Donalds och jag skymtade motellet.

Morgondagen kan också bli besvärlig. Mer eller mindre väglöst land väntar. Lite oroande det där med att jag inte fick springa på Interstate. Men det löser sig nog. Det gör det alltid.

Dagens distans 41 km.

Keep on running!

En villaägare i Walnut vattnar sin gräsmatta. Här fanns inga förbud men andra städer har infört begränsningar.

Vattenbristen i Kalifornien ska vara den värsta på över 50 år. Men där jag springer fram märker jag inte så mycket av den, träden och gräsmattorna är fortfarande gröna.

När det här skrivs sent på fredag kväll vräker regnet ner utanför motellfönstret. Välkommet naturligtvis men själv vill jag kunna fortsätta att springa i kortbyxor och kortärmat.

Min egen vattenförbrukning har inga restriktioner och termosen under vagnen sinar snabbare än delstatens reservoarer, som nu ska vara nere på runt 30 procent. På restaurangerna utnyttjar jag möjligheten till "free refill", servetriserna får springa fram och tillbaka hela tiden. Idag blev det nog 5-6 glas av iste och cola trots att de inte var jättevarmt.

Två fina löpdagar har gjort mig ganska solbränd. Idag rådde en härlig medvind. Helt klart springer jag åt rätt håll, det brukar blåsa från väst till öst i USA så nästan alla kust- till kustlöpare springer i den riktningen.

Dagen var annars händelsefattig. Jag sprang i trafiktäta, tättbebygda och ganska trista områden och tvingades till ständiga stopp vid rödljusen. Snitthastigheten blev 7,8 km/timman, inte särskilt snabbt men å andra sidan springer jag inte fortare på långlöp av den här typen.

"Jack in the Box", Jack W. Earwood, var en av många jag tog en 0ratstund med längs vägen- Jack menade att hans bolag, Verizon, har den bästa täckningen i alla delstater. Tur då att jag valde det bolaget för min "nödtelefon".

Dagens distans: 58 km.

Keep on running!

.

Stranden vid Long Beach strax söder om Los Angeles var nästan helt folktom när jag startade mitt fjärde coast to coast.

Varken CNN eller de stora drakarna var där. Bara någon strandflanör och en skock sjöfåglar såg löparen i reflexväst på den soldränkta stranden. Ändå får nog starten av mitt fjärde coast to coast betraktas som lyckad.

Jag är ingen Mesias. Men det var nästan som en frälsare jag bars fram efter att den  korta tådoppningscermonin i Stilla Havet klarats av. När jag väl kommit upp från stranden och börjat springa med kärran var det som om hela Los Angeles ville önska mig lycka till. På cykelbanan längs en liten strömfåra gjorde motionscyklisterna tummen upp och skrek uppmuntrande ord. Ingen verkade ha missat skylten fram på joggingvagnen med de stora bokstäverna COAST TO COAST. Det värmde.

Och det gjorde solen också. Det var en stekhet dag och den vite nordbon var insmord med solkräm och bar en fånig löparkeps. Det ska visst bli 35 grader om några dagar så attributen kommer att behövas igen.

Michael Thornhill med dagens fångst av tomburkar och plastflaskor. 20-25 dollar brukar han få ihop per dag och det räcke att leva på.

Jag springer på San Gabriel River Bikeway, en cykelled som löper längs floden och där stora industrier släpper ut sitt avloppsvatten som får vattnet att skumma. Där leden övergår till en rännil möter jag uteliggaren Mikael Thornshill med sin stora snabbsköpsvagn fylld med burkar och flaskor som snart ska pantas. Jag blir nyfiken och stannar till för en pratstund.

Mike berättar att han jobbade på ett raffinaderi inte långt härifrån. När han fick en stroke för tre år sedan kunde han inte vara kvar och huset tvingades han också lämna. Nu lever han på att samla tomburkar och han bor i ett tunnel i cementväggen som floden vallats in i. Jag såg hans "bostad" och det låg en massa klädbylten utanför öppningen.

-Jag får 5 cent för varje burk och jag går runt på det men konkurrensen har hårdnat, det är många arbetslösa här, berättar han.

Han ser ändå hel och ren ut, pratar vårdat och skulle kunna var vem som helst om det inte var för det där med vagnen och burkarna. Han berättar att han är krigsveteran från Korea, han verkar stolt över det. Jag ger honom mina tomma vattenflaskor och Mike visar mig märket som talar om att de kan pantas i Kalifornien. Vissa delstater har annars inget pantsystem och att döma av de drivor av burkar jag brukar se längs vägarna verkar systemet inte fungera särskilt bra. Efteråt slår det mig att han att han måste ha skojat med mig; han kan ju inte ha varit med i Koreakriget som var på 50-talet om han nu skulle vara 54 år.

Min "cousin" Linda Feldman var som vanligt med och hjälpte till vid starten.

Dagens distans blev 47 km.

Keep on running!