Arboga. Jag tog mig en sväng i de gamla stadskvarteren. Slank också in på det nya och fina biblioteket vid Arbogaån, kopplade upp datorn och raderade alla jobbmejl- befriande!

Det är inte bara löpning på den här trippen. Jag är turist också.

Jag är inte på långa vägar så stark i löpningen som under Chicago- New Orleans 2005, coast to coast 2007 eller Denver-Oklahoma City 2008. Dagsdoserna är visserligen lika långa men löpningen går nu långsammare, jag går mera och tar oftare pauser. Vad passar då bättre än att turista lite?

Jag är fortfarande skadefri men faran är långtifrån över. Det är den första veckan som är kritisk. Känner ändå att jag kanske tagit lite för tuffa dagsetapper. Dessutom var nog inte kartförberedelserna de bästa, distanserna blir överlag längre än vad mina tidigare mätningar visat. Räkneverket till höger får snart justeras, procentsatsen för tillryggalagd sträcka är något för hög. Det blir en senare uppgift för webmaster, min son Nils.

Min löparkompis Torsten i Solvkingarna frågade i Gästboken om likheterna med USA-löpen. Visst finns dom men USA är betydligt mer spännande. Gräset är grönare på andra sidan.

I måndags skrev jag en krönika i SvD där luffarlivet höjdes till skyarna. Visst, det är friheten jag söker. Men någon luffare är jag nog inte. Luffaren fick tigga, det slipper jag. Och på det lyxhotell i Örebro där detta skrivs eller på det fina hotell i Södertälje jag tog in på första natten, ja där hade knappt luffaren släppts in. Vandrarhem i all ära men när man ska städa, betala extra för lakan, frukost, ingen dusch på rummet, inga handdukar, inte alltid internet  etc, ja då betalar jag gladeligen (ibland) dubbla eller trefaldiga priset. När jag vacklar in trött på kvällen vill jag ha det bekvämt och inte börja nattförberedelserna med att slå ihjäl flugor och mygg, konstatera att proppen i handfatet är borta mm.

Idag 57 km

Keep on running!

Hjälmare Kanal strax innan Arboga. I bakgrunden är det en segelbåt som slussas.

Felspringning. Jag är käpprätt fel, springer norr ut i stället för väster ut och är på väg mot Västerås. Det var på denna vägen jag inteens fick lov att vara på, enligt polisen.

Kungsör blev en fin skalp. Men lätt var den inte att ta. Felspringningar och en kontrovers med polisen gjorde inte saken lättare.

Idag var det den klart tuffaste dagen. Trodde  aldrig att jag skulle nå fram till slutmålet Kungsör. Totalt var jag ute på vägarna i tretton timmar och distansen kan grovt uppskattas till 75 kilometer.

Det var vid Kvicksund.jag upptäckte fadäsen. Jag hade tagit fel i någon korsning och sprungit rakt norrut istället för västerut och var på väg mot Västerås. I Kvicksund blev jag dessutom stoppad av två poliser, som av attityderna att döma betraktade mig som galen, tillika en trafikbrottsling. I första fallet hade de kanske rätt men i andra troligen fel. Jag var möjligen på en motortrafikled, inte motorväg, och där får väl fotgängare och cyklister vara? Rätta mig om jag har fel!

Jag fick vibbar av USA. Skillnaden var dock att dessa polismän var fullständigt ointresserade av min löpning.

-Det är för din egen säkerhet du inte ska springa här, sa den ene när han verkade inse att han hade lagen emot sig.

Det var då jag gjorde mitt utspel. Jag hivade upp min usla karta och började fråga hur jag nu skulle göra reträtten för att inte igen beträda den förbjudna vägen. Polisen tog fram en finfin karta från Vägverket.

-Får jag köpa den?

Då blev han så paff så jag fick den! Ändå blev det en liten felspringning inne i Mariefred.

Nåväl, löpningen går bra. Och jag är förvånad, att jag,som nästan stigit upp från de döda, ändå klarade en så här lång distans.Mycket Coke, mogna körsbär vid vägen, pasta och köttfärssås i Eskilstuna gav mig nya krafter.

Gratis körsbär invid vägkanten. Jag åt massor.

På vandrarhemmet i Kungsör var man desto mer imponerad. Tyvärr hade de inget Internet. Detta sänds mitt i natten inne från Kungsör. Jag har gått ca en timma för att hitta ett trådlöst nätverk jag kunde koplla upp mig mot.

Keep on running!

Rapsåker utanför Mariefred. Snart bryter regnet ut.

Loppis, Bygdegård, Cementstation, Gokart, Antikviteter. . . Jag springer på den svenska bonnvischan och läser varenda skylt.

Visst är Sverige vackert sommartid. Jag springer i det tämligen kuperade Sörmland, följer gamla Strängnäsvägen och har brusande E20 liksom järnvägen ett stenkast ifrån mig. Det är förvånsvärt mycket trafik på vägenoch aldrig riktigt tyst på grund alla motorcyklar som verkar hålla dubbla tillåtna hastigheten.

Jag är något kluven i min inställning till den svenska glesbygden. Vackert, ja men samtidigt rätt mycket i förfall. En massa verksamheter lever upp några korta månader, vi turister betalar skjortan och jag känner mig nästan rånad för vad jag får betala för läsken, maten etc längs vägen.

Loppis. Det svenskaste vi har? Här blev inget handlat.

Jag tar alla tillfällen att göra ett kortare stopp. En och annan loppis har man ju sett. Eftersom löpningen gick tungt idag blev stoppen många. Vid Läggesta vacklade jag in i kiosken genomblöt och trött och beställde Cola och kaffe. Det blev rena dundermedicinen- jag fick nya krafter och kunde oavbrutet springa en timma till slutmålet, Malmby Gård, ett vandarhem 5 km söder om Strängnäs. Med en sådan stark avslutning och inga muskelkänningar ser jag fram emot morgondagens löpning till Kungsör där vandarhem ockå är bokat.

Efter mycket Cola och kaffe gick löparmaskinen igång igen. Här i kiosken i Läggesta läste jag ett reportage om Rune Larssons. Det var Trafik i Mälardalen som ägnade två sidor åt Runes kollektivresande; han tar tåget ut och springer hem.

Dagens löpning ca 50 km

Denna vecka totalt 151 km

Keep on running!

Hejdå, nu sticker jag till Oslo! Bilden tagen från lägenheten på Tomtebogatan. Jag svängde höger vid Seven Eleven, höger på Rörstrandsgatan och förbi Karlberg- sedan låg friheten framför mig. Foto: Sophia.

Japp, benet höll! Premiären blev precis så bra som jag hoppats. Nu är jag i Södertälje och 50 härliga mil ligger framför mig.

Det går långsamt men det går ändå framåt. Så länge jag sätter ena foten framför den andra lever jag. Jag tar inga risker, lufsar fram och går i minsta backe.Ännu inga krämpor och jag är vid gott mod.

Svalka i fontänen i Skärholmen. Observera den lilla burken, energidryck inköpt på Lidl intill.

Det är ganska varmt och under de fyra milen ner till Södertälje gick det åt cirka 4 liter vätska. Det är inget mot USA-löpen men för säkerhets skull har jag med dunken under vagnen, nu dock bara halvfull.

Jag är en luffare och känner mig som en luffare. Uppenbarligen uppfattar också folk mig som en sådan. För när jag var inne på Vivo i Norsborg och handlade lunchmat, grillad kyckling mm (Rune Larssons favorit) tyckte kassörskan att jag såg så skum ut att jag fick öppna både ryggan fram på vagnen och stora väskan.

Vilken härlig grönska! Mellan Skärholmen och Vårberg går en liten backig cykelbana/väg.

Helt klart är det sommartid äventyr av det här slaget ska genomföras. Naturen är som vackrast och värmen älskar jag. Visst, det går långsammare men det är bara att slå av på takten. Rutten ner till Södertälje är riktigt vacker och tämligen bilfri. Just nu är det Rödklöverns tid, den växer frodigt längs vägkanten och blommorna smeker vänsterbenet när jag får gå ut vid möte.

Luffarliv. Grillad kyckling och en slummer i Guds fria natur. Kan det vara bättre? Bara två myggbett . . .

Vi som tar det lite lugnare- gångare, löpare och cyklister- ser förmodligen mycket mer än bilfolket. Nu när jag dessutom springer extra långsamt tar jag varje tillfälle till ett stopp. Som till exempel pausen vid Salems kyrka i dag. De flesta Stockholmare har säkert sett denna vackra 1100-talskyrka under några sekunder när de svischat förbi i 110 km på E4:an. Själv kunde jag studera kyrkan lite närmare, svängde av vägen och upptäckte att kyrkan ligger otroligt vackert på en liten udde vid Bornsjön.

Salems kyrka. Delar av kyrkan, bland annat tornet är från 11000-talet läste jag på skylten vid grinden.

Keep on running!

Tio övernattningar och totalt cirka 54 mil blir löpturen till Oslo/Gardermoen. För större bild: Högerklicka på kartan och "Visa bild".

Här är kartan i repris. På lördag sticker jag iväg och första dagen blir den lättaste, bara till Södertälje där hotell är bokat.

Jag känner mig laddad inför Oslolöpet. Men om det går vägen står skrivet i stjärnorna. Fast nog tycker jag att det går lite bättre för varje dag.

Följs planen blir det tio övernattningar, förmodligen alla på hotell/vandrarhem. För säkerhets skull tar jag  med mig mitt "tält". Som vanligt springer jag med joggingvagnen och packningen är lättast möjliga. Datorn följer med så att jag kan blogga varje dag.

Här dagsetapperna:

11/7 Sthlm-Södertälje 40 km

12/7 Strängnäs 50 km

13/7 Kungsör 57 km

14/7 Örebro 47 km

15/7 Karlskoga 68 km

16/7 Karlstad 56 km

17/7 Brunskog, Kil 55 km

18/7 Charlottenberg 55 km

19/7 Skarnäs, Norge 65 km

20/7 Gardermoen 46 km

Keep on running

Någon kilometer efter Hellasgården vek jag vänster från Ältavägen . ..

. . . och kom in på en underbar grusad skogsbilväg som förde mig till Saltsjöbaden.

Jo, det blir Oslostart. På lördag börjar jag min 54 mil långa löpning från Stockholm till flygplatsen Gardermoen.

Jag är inte i toppform men har ändå bestämt att genomföra löpet. Det är lite av en chansning, möjligheten att komma fram är 50-procentig. Men det är inte hela världen om jag tvingas avbryta och ta tåget hem. Jag har inget att bevisa och som luffare känner jag ingen som helst press.

Jag har nu haft ett par skadefria veckor. Värken bak i rumpan är borta, stundtals springer jag som i fornstora dagar även om jag  får jag ta i lite mera för att hålla farten. Men efter cirka en mil, ibland tidigare kommer tröttheten i höger ben. Jag blir konstigt trött  i låret fram och i ljumsktrakten,förmodligen har det något samband med piriformissyndromet ändå.

Den där tröttheten kände jag av under dagens långpass på cirka 20 km till Saltsjöbaden. Det gick fint de första 13 km men sedan blev det en del gång i backarna. Ynkligt, skulle jag förr ha sagt, men nu är jag mest glad att  kunna springa så här långt utan att ha ont.

Skogsbilvägen efter Hellasgården bör du absolut pröva. Inte en bil, bara några cyklister, ängar där hästarna betade och skönt grusunderlag. Tänk att det finns så vackra och ostörda områden såpass nära Stockholm.

Väl framme i Saltsjöbaden blev det Saltsjöbanan hem. Också en väldigt vacker tur.

Denna vecka 111 km

Keep on running!

Ortopedtekniker Tommy Lemouré tog fram tre par nya fotbäddar till mig. Leveransen och inpassningen skedde på Stadium på Kungsgatan i Stockholm.

Jättesköna. Det var första intrycket efter att ha provsprungit i mina nya fotbäddar.

Idag var jag och hämtade mina tre par nya fotbäddar, två medelhårda och ett par mjuka. De senare provsprang jag  idag på lunchrasten till full belåtenhet.

Smakar det så kostar det- 2 500 kronor betalade jag för de tre paren. De ska hålla 5 respektive 2,5 år men det där tror jag inte riktigt på. Fast så länge som mina gamla från mitten av 80-talet och som gått ett par tusen mil vardera håller nog inte de här.

Keep on running!

Varför handla i butiken hemmavid när det finns en Lidl 15 km bort? Bilden innan Farsta vid Högdalstoppen.

Har du sprungit med joggingvagn? Det är rätt skönt när du är eller varit skadad. Tempot hålls nere, du får stöd och babyjoggern fungerar lite som en  rullator.

Vilka underbara dagar! Sol vareviga dag och perfekt löpväder. När det är så där sköna dagar brukar jag ofta springa med bar överkropp,  väl insmord med solkräm. Ut och lufta vagnen är aldrig fel, det är lite av  USA-känsla jag nu upplever.

På tal om USA. Har du sett nyheten jag lagt in här på bloggen för mina utländska läsare? Klicka på den brittiska flaggan uppe tillhöger och läs den engelska versionen!

Denna vecka 87 km.

Keep on running!