Trött löpare på väg hem med bussen från Gustavsberg efter ett långpass på 23 km.

Om tre veckor är det Veteran SM i maraton i Växjö. Hög tid alltså att försöka toppa formen.

Den här veckan fick jag till en tämligen bra mängdvecka, 139 km, och också en del kvalitetslöpning. Formen känns dock avlägsen och jag har inte några större förhoppningar inför SM. Men lite större ambitioner än att bara ta mig runt har jag ändå.

På kursen i Kalmar var det närmast perfekta träningsförutsättningar. Väl hemma avslutade jag veckan med ett långpass till Gustavsberg. När jag springer långt brukar jag starta hemmifrån och ta buss eller pendeltåg tillbaka. Det känns lättare att göra så än att åka iväg till någon plats och sedan springa hem. Nu kan man alltid avbryta om krafterna tryter. Idag valde jag också att springa i medvind så det blev en riktigt svettig tur. I ryggan har jag ombyte så jag slapp att frysa i bussen.

Kommande veckor får det bli lite intervaller och snabbdistanspass för att få upp farten. Den här typen av träning gillar jag egentligen inte men den är effektiv.

Keep on running!

Morgonlöp (utan Big Mac i ryggan) på stranden invid Kalmar slott.

Har du sprungit med en Big Mac Plusmeny och en stor cola i ryggsäcken?  Det har jag gjort men du har inte missat något.

Jag är på vidareutbildning i Kalmar tillsammans med ett 10-tal andra journalister. Här gnuggar vi inte bara knoppen utan även kroppen. Flera av deltagarna är löpare och några har till och med sprungit maraton. Efter våra lektioner brukar ett gäng sticka ut på kvällen och ta en runda på en liten ö invid brofästet till Ölandsbron.

Vi får lära oss den ädla konsten att hantera excelark. Det går trögt för redaktören men lite lättare i löparspåret.

Vi ligger furstligt förlagda på Högskolan i Kalmar en bit utanför stan. Här finns inga matställen på kvällen så det gäller att ta sig in till centrum. De flesta tar cykeln eller bussen men själv springer jag. Efter att några gånger ha suttit svettig på restauranger och spridit otrivsel kom jag på den lysande idén att springa och hämta maten i påse på Mc Donalds.

-Har ni en plastpåse? frågade jag efetrsom jag anade att det kunde bli lite sjögång i ryggsäcken.

Det hade man inte, däremot fick jag en extra papperskasse att lägga min Big Mac Plusmeny och muggen med 0,5 liter cola. Det lät förskräckligt från ryggan när isbitarna slog mot varandra. Jag trippade ändå så försiktigt jag kunde de cirka 2 kilometrarna tillbaka till förläggningen och allt verkade gå galant. Regnet kom varför jag inte fäste någon vikt vid att det kändes blött bak på benen.

Gud vad hungrig jag var men stålsatte mig ändå och duschade först innan festmåltiden kunde börja. Snopen öppnar jag ryggsäcken- jodå, isbitarna är kvar men inte en droppe cola. Pommes fritten ligger huller om buller i en sörja och Big Mac:en är iskall och trist. Locket till muggen hade visserligen  klarat smällarna men inte botten som lossnat. Helt klart har Mc Donalds ett kvalitetsproblem med sina muggar. Kanske borde man anlita mig som testlöpare?

Keep on running!

Morgonfrid i Kalmar centrum.

Fri som fågeln. Jag får oceaner av tid och kan ägna mig åt det jag helst vill- löpning i full frihet där varken tider, människor eller pengar styr mig.

Rubriken ljuger inte. Snart behöver jag inte arbeta utan kan springa hur mycket jag vill och dessutom få betal under tiden.

Min arbetsgivare har erbjudit mig avgångspension och jag har tackat ja. Jag får visserligen något minskad inkomst under under de kommande tre åren fram till jag fyller 65 men erbjudandet är ändå förmånligt. Eftersom jag dessutom sparat mycket under mina 40 år som journalist kommer jag att få en god privatekonomi. I princip kan jag göra hur många löparresor jag vill (om min fru tillåter) livet ut.

Jag slutar jobba kanske redan i början av november. Mera om hur jag ser på denna plötsliga "frihet" får jag återkomam till. Just nu är jag bara väldigt nöjd och tacksam för att jag fick den här chansen.

Efter maran i Hultsfred i förra veckan  har jag vilat upp och bara sprungit  5 mil. Loppet var ett av mina sämsta (3.27) men gav mig ändå blodad tand och nu tänker jag springa Veteran SM i Växjö den 17 oktober. Förväntningarna är lågt ställda.

Något nytt om USA-löpet? Nej, egentligen inte. Avgångspensionen gör dock att jag kanske startar lite tidigare än planerat, i början av april. Rent temperaturmässigt är det perfekt.

Keep on running!

Vad härligt- äntligen iklädd Majornas löparlinne, nummerlapp och tävlingsskor. Jag pustar ut efter att ha gått i mål och fått medalj  i nya Hultsfred Marathon.

Hultsfred är inte orten jag älskar. Här slet jag ont i början av journalistkarriären och skulle inte drömma om att åka hit igen-om det inte vore för maratonloppet.

Grattis Hultsfred LK! Ert nya maratonlopp är ett av de bästa jag sprungit i Sverige. Banan är närmast perfekt; en fyravaarvsslinga lagd i en åtta, helt platt längs sjön Hulingen och ut en sväng på landet i pasoral miljö med betande hästar. Lägg därtill mycket grusvägar och entusiastiska arrangörer, ja då blir det bra.

-Välkommen tillbaka nästa år, säger Anders som kör mig tillbaka till hotellet efter loppet.

Jag har inte sprungit några halvmaror eller maror i år, haft skadeproblem och veckan före loppet nya känningar av värk i rumpan. Därför var det osäkert in i det sista om jag skulle ställa upp i Hultsfred. Jag åkte ner med tanken att förmodligen  tvingas bryta. Målet var inte högre satt än att ta mig runt, jag ville inte bryta en 28-årig tradition att sprinag minst en mara om året.

Trots att tiden blev en av de sämre jag gjort (cirka 3.27) är jag jättenöjd. Kroppen höll, tiden räcker också till att slå mig in, viserligen långt ner, på årets tiobästalista i M60.

En som har anledning att vara supernöjd idag är Stig Samuelsson från Norrköpingsklubben Tjalve. Han tävlar också i M60 och har under storhetstiden gjort tider på runt 2.40.

-Jag har inte sprungit ett maratonlopp sedan 1986 eftersom jag haft skador och varit sjuk så det här var skoj, berättade han efter målgång.

Maratonveteranen Jan Paraniak (M55), också med stora skadeproblem i år, var oerhört nöjd att foten höll. Och Stig Åsberg i M60 gjorde ett kanonlopp och klättrade rejält i listorna. Mycket gubbs som ni hör, ja omklädningsrummet var rena ålderdomshemmet.

Hultsfred- orten jag aldrig skulle återvända till . . .

Och varför älskar jag inte Hultsfred, en ort jag var lokalredaktör på under några månader 1971? Jag skulle förstärka socialdemokratiska Oskarshamns Nyheternas  enmansredaktionen. Den gamle redaktören var sträng. Inget dög, jag slet som en hund och jag fick jobba hela julhelgen, kunde  inte resa hem till Göteborg. När allt var julstängt satt jag på socilademokraternas  partiexedition en trappa upp från redaktionen och kokade mina Bullen Berglunds pilsnerkorvar. Till råga på allt krävde min hyresvärdinna, tillika släkt med den gamle redaktören, att jag skulle betala extra för rummet eftersom jag hade en en egen tv som påstods dra en massa ström.

Sådnat glömmer man inte. Jag sa upp mig och svor att aldrig återvända till Hultsfred. Det löftet är nu brutet men jag höll det i 38 år.

Keep on running!

Egentligen behövs det inte så mycket utrustning. Ett par joggingskor, en klocka och lite löparkläder räcker i de flesta sammanhang. Och så en joggingvagn om du ska springa långt.

Långdistanslöpning är till skillnad från många andra sporter tämligen befriad från prylar. Hemska tanke, är jag ändå på väg att bli en "materialare"?

Webmaster (min son) brukar skämta om löpningens materialare, folk som älskar prylarna mer än själva löpningen. De snackar hellre om vilken utrustning de köpt än om hur löpningen går.

Häromdagen pratade jag länge med Leif Andersson hemma i kvarteret, en mycket erfaren kanotist och en av av dem som paddlat flest gånger runt Sverige. Jag insåg snabbt  att vi hade stora likheter och att det här var så långt ifrån en materialare man kunde komma. Visst, han har en mycket bra kanot och ett bra tält men det får räcka med det. Han berättade om bekanta som satsat på hur mycket utrustning som helst . Hur hade det gått? Ja, inte särskilt bra.

Spänner du bågen och ska lyckas, ja då gäller det att ha få men bra grejer. Under coast to coast-löpet satsade jag på minsta och lättast möjliga utrustning. De nödvändiga grejerna var dock av högsta kvalitet.

Därför blir jag lite orolig för mitt plötsligt nyvakna intresse för prylar. Nyligen köpte jag en handhållen GPS-mätare som jag ska ha för att mäta avstånden under kommande coast to coast. Och jag har ägnat veckor med att försöka få tag i extra stora bakhjul till min Baby Jogger så att den ska rulla ännu lättare. Det finns knappt en amerikansk barnvagns- eller cykelbutik eller europeisk återförsäljare som jag inte varit i kontakt med. Men nej, hjulen finns inte att få tag på. Baby Jogger har upphört med tillverkningen. Smått desperat försökte jag till och med få en privatperson på Hawaii att sälja sin vagn men han sa klokt nog nej.

Hjuljakten kommer nog sluta med att jag går till en cykelaffär här i Sverige och låter dem tillverka dessa 24" hjul (jag har i dag 20"). Efter att blivit lite invigd i cykelvärlden förstår jag att cykelsporten om någon är prylälskarnas himmelrike. I den världen vill jag inte leva.

Keep on running!

Det är inte bara motell som står till buds i USA. Här en liten söt stuga med självhushåll jag fick hyra i östra Oregon 2007.

Idealet är när motellen ligger med 5-6 mils lucka. Tyvärr är det sällan så på den amerikanska landsbygden  varför det kan vara knepigt att dra upp en rutt.

Jag har börjat lite försiktigt med att skissa på min nästa rutt tvärsöver USA. Det är ett tidsödande men jätteroligt jobb. Jag har arbetat mig igenom halva Washington. Målet är att minimera antalet övernattningar utomhus (hatar myggen!) och då gäller det att motellen ligger tätt.Av mina första åtta stopp verkar ännu så länge bara ett behöva ske utomhus och då talar vi ändå om ödemark på hög höjd i bergen. 2007 behövde jag bara ligga under the stars cirka 10 av 95 dagar.

Jag avser att springa mesta delen på highways och eventuellt  blir highway 12 min följeslagare genom större delen av USA. Bäst är när en highway går väldigt långtifrån en motorväg (interstate) eller följer interstate. Varför? Jo, i första fallet har vägen en hel del trafik och därmed ockå motell. Och i det andra fallet är det inte långt till motellen eftersom de ligger som ett pärlband vid avfarterna till interstate.

Arbetsverktygen i denna rekognosering är Google Map och vanliga Rand Mc Nallys bilkartor på papper, flera inköpta i USA men kartbutikerna i Stockholm är välförsedda. Ibland kastar jag iväg ett mejl till någon lokal polisstation och frågar om vägval eller om jag får springa på interstate, något som kan vara tillåtet i vissa stater och möjligen också tillåtet när highway och interstate utgör samma väg.

Goggle är suveränt; man får uppritat en lämplig rutt, man justerar för att slippa motorvägar, får avståndsuppgifter, kan se terrängformationer och satelitbilder, dessutom uppgifter om motell, hotell etc. Det går att göra länkar som sparas i datorn. Min bror Jan är fena på det här och ibland funderar jag på att överlåta jobbet på honom. Men just att planera en resa är ju ändå halva resan sägs det så jag håller nog ut ett tag till men behöver antagligen experthjälp senare. Förra gången var det ju lättare- då "snodde" jag ju en rutt från två andra löpare. Först när jag började avvika från denna rutt fick jag problem. Jag kom helt enkelt för långt norrut och i stället för Virginia Beach höll jag på att hamna i staden Washington.

Denna vecka väldigt mycket löpt. Kolla räkneverket till höger.

Keep on running!

Ett väldigt enkelt motell i Oregon. Men alla motell är alltid lika välkomna för ett trött coast to coast-löpare.

Linda Feldman tar ut kursen på amerikakartan. Hon har lovat vara med vid starten på mitt nästa coast to coast.

Ändra aldrig ett vinnande koncept. Min amerikanska släkting Linda Feldman har lovat vara med igen vid starten nästa år på mitt nästa coast to coast i USA.

I söndags fick jag besök från USA av min släkting Linda Feldman bosatt i San Franciso. Hon och hennes avlidne man, Robert, var ett stort stöd när jag 2007 startade från Florence i Oregon. Linda kunde nu ge mig en hel del matnyttiga tips bland annat om lämpliga vägar och avlägsna släktingar jag kunde besöka på nästa USA-äventyr.

Rutten är ännu inte bestämtdoch inte heller starttid. Men troligen tar jag denna gång en något nordligare rutt och börjar  våren 2010 utanför Seattle i staten Washington. Just nu pågår ruttplanering. Blir det start i Washington blir jag en av de få coast to coast-löpare i världen som startat här. Det skrämmer mig lite samtidigt som det sporrar mig. Vad är det för fel på Washington? undrar jag. Bergen är fantastiska och jag måste se dem!

Keep on running!

Du håller väl koll på min statistik över svenska maratonlöpare i veteranklasserna? Jag har nu uppdaterat listan med sommarens maror i Sverige och utomlands. Det är inga jätteförändringar som skett men ett och annat nytt namn finns med- kanske ditt?

Som vanligt vill jag att du mejlar mig om du ser felaktigheter eller önskar komplettera med ett resultat som platsar på listan. Vad jag förstår är jag den ende som för den här statistiken. Med lite ojämna mellanrum läggs listorna ut på Marathonsällskapets hemsida men det är här du får senaste nytt.

Kompletteringar och ändringar skickas till:

bjorn.suneson@bredband.net

Keep on running!