Tyvärr, ingen rapport idag på bloggen. Jag har råkat hamna på ett riktigt uselt motell i Wabash, Indiana där internetuppkopplingen är närmast obefintlig. Tog mig som dock som planerat till Wabash men under svåra väderförhållanden; åskoväder och mycket hög luftfuktighet.

Dagens distans 69 km.

Keep on running!
 

Indiana är min femte delstat av totalt tolv under detta coast to coast. Jämfört med Ohio gav Indiana intryck av att vara mer lummigt, mer lövträd och inte lika gigantiska åkerfält.

Jag är i Indiana! Platt, lummigt och just nu varmt och med hög luftfuktighet. Då trivs jag!

Varje passering av en delstatsgräns känns stort. Man får en speciell känsla av att komma till något nytt, något främmande och lite spännande. Och nog är det så att naturen ändrar karkatär? Jo, jag tror att det är så.

Vi svenskarr uppfattar mycket som skruvat i Amerika. Ta bara en sådan sak om att här sprutmålar man gräsmattan om den ser brun och vissen ut. Och här färgar folk vattnet turkosblått i sina konstgjorda dammar på villatomten. Och ogräset utanför huset bekämpas med kemikalier. Och alla husägare åker runt på en motordriven gräsklippare hur liten tomten än är.

Gary Weber i Bluffton (IN) står och fiskar på sin villatomt i den eget grävda dammen med turkosblått vatten ("håller ogräset borta"). Han agnade med hot dogs men fiskelyckan uteblev medan jag såg på. Dammen myllrar av bl a cattfish som ständigt snodde betet från honom.

Fullsatt i kyrkan.

Kanske blev jag ändå lite påverkad av gårdagens "missionär". På morgonen passade jag på att beöka en gudstjänst i Calvary Evangeliical Church där det pågick barndop. Parkeringsplatsen utanför var smockfull av bilar och inne i den stora kyrkan satt uppemot 200 av församlingens 400 medlemmar. Tänk om Svenska kyrkan hade sådana besökstal! Trots att jag bara var där en kvart verkade mitt besök uppskattat.

Dagens distans 57 km till Comfort Inn i Bluffton, Indiana.

Veckans distans: 393 km (rekord)

Keep on running!

David Reynolds, Fort Jennings, åker runt i sin bil och sprider det kristna budskapet. Glömde fråga vad hans hund hette. Vad kan det vara för ras, tro?

Utanför det lilla samhället Fort Jennings bromsar en bil in. Jag hade efter fyra mil precis avslutat min middag på restaurangen The Fort och börjat springa en tre mil lång raksträcka mot staden Van Wert.

-Do you have a second? frågar föraren I en röd liten skraltig bil och med en skällande hund I baksätet.

Jag har alltid tid över för att prata med folk. Det är ju egentligen det hela det här äventyret går ut på. Jag ser direkt att mannen är ”ofarlig”, det är en privatmissionär som är ute för att omvända en stackars själ. Han ger mig några små kort med ett religiöst budskap och vi kommer i samspråk. Han presenterar sig som David Reynolds, är 60 år, jobbar på en kalkonfabrik i närheten och frågar om jag ätit kalkon, om inte vill han bjuda på det.

-Can I pray for you? frågar han.

Det är en fråga jag får minst någon gång på varje coast to coast, ofta i samband med en måltid. Jag säger aldrig nej, vill folk vara snälla så ska dom få vara det. Det är i regel väldigt religiöst ute på landsbygden och just där jag springer nu ligger kyrkorna tätt och är stora. Minns från mitt första långa löp (Chicago-New Orleans) en vägpastor för lastbilsförare som gav mig nästan hela kollektkassan.

Själv är jag inte så religiös men har respekt för dom som är det. Jag har faktiskt med mig två små saker jag fått från folk som under tidigare löp bett för mig. Jag tror dom där amuletterna kan bringa tur.

Jag var inställd på att dagen skulle bli lång, uppemot 70 km. Är man det brukar det gå bra, så även idag. Egentligen är det här för långa distanser men jag hade inget annat val, hotellpusslet måste gå ihop. Medvind även idag och kanske fortsätter medvinden ett tag till. Titta på den HÄR intressanta vindkartan signaturen Larry skickade.

Imorgon springer jag in i Indiana. Ohio var lättsprunget, platt men ganska trist med spikraka vägar. För mig dock den hittills bästa delstaten. Indiana har jag också varit tidigare i men minns inte riktigt hur det var.

Skövlat kulturarv. Inte en planka, inte en sten finns kvar efter Fort Jennings från kriget 1812 (utkämpades 1812–1815 mellan USA och Storbritannien). Så här ser det ut på de flesta platser, en skandal. I Fort Jennings hade man i alla fall ett museum.

Jag äter så mycket jag kan, ändå vill inte löpartajtsen sitta uppe. Bilden från Rowdi Rooster Cafe i Columbus Grove (OH) där måltiden avslutades med en gigantisk äppel-körsbärs paj.

Dagens distans blev rekordlång, 71 km. Jag bor på ett fint Comfort Inn och så blir det även imorgon i Bluffton. Skönt att jag också hann med en stortvätt, brukar bli var fjärde dag.

Keep on running!

Jag satte på mig de nya skorna och sprang nöjd ut från butiken.

För USA-turisten är köp av joggingskor nästan ett måste. För mig är det en livsnödvändighet.

Idag slog jag till och köpte mitt första par. När äventyret är över kommer jag att ha förbrukat tre, kanske fyra par skor plus de två halvslitna jag hade med mig. Och när jag åker hem kommer jag att köpa på mig 2-3 par för kommande behov.  Annars är jag ingen större skoförbrukare, mina 500-600 mil årligen brukar kräva 1-2 par om året. Å andra sidan har jag många skor igång.

Mitt besök på Dicks Sporting Goods i Findlay väckte ingen större uppmärksam trots min storstilade entré:

-Here comes a coast to coast runner. I need a new pair of running shoes, sa jag och parkerade kärran strax innanför entén så att alla kunde se skylten ”Coast to Coast”. Mannen som hälsade alla välkomna sa något ohörbart och log vänligt. Andra kunder fick exakt samma bemötande. Något förvånad att han inte ställde en enda fråga.

Jag köpte ett par Brooks Adrenaline med hyllpriset 120 dollar + skatt. Under tidigare coast to coast prutade jag på främst motellen men också i sportbutikerna och hade viss framgång trots att USA är som Sverige, här prutar man inte. Nu har jag slutat med  prutandet. Men när det gäller skor tycker jag ändå att jag gjort mig ”förtjänt” av en rabatt.

-Can I get a discount? frågade jag  den kvinnliga expediten, som skakade på huvudet.

-But as a coast to coast runner I always get a little discount, försökte jag.

Kvinnan talade i mikrofonen med sina överordnade. Jodå, jag skulle få en rabatt på 20 dollar. Priset stannade nu på 107 dollar inklusive skatt (på t ex Runners Store i Stockholm kostar samma skor 1 600 kr). Så visst är skor billiga i USA trots den svaga kronan.

Jodi, en hemlös i Fernaly, frös men fick lite skydd i vinden av reklamskylten. Han berättade att han tjänar 45 dollar om dagen för fem timmars arbete.

Föräldrar inlindade i filtar ser sina barn spela softball utanför Cory-Rawson High School, OH. Flickorna spelar 23 matcher om året och det röda laget, Reed Hopewell, leder turneringen, berättade en stolt pappa.

För första gången hade jag idag medvind, dessutom under hela dagen. Jag ”flög fram” och klockade fem kilometer på 28 minuter, de klart snabbaste 5 km under detta coast to coast. Med gud vad vägen var tråkig, i princip en raksträcka på sex mil i öde landsbygd.

Dagens distans 67 km till ett ”halvloppigt” motell, Fairway Inn i Bluffton. Nu återstår bara en dag i Ohio, sedan Indiana.

Keep on running!

Vägen avstängd men inte för mig. Detta har jag varit med om många gånger men i regel tar sig kärran fram överallt. Jag hatar "detours"!

Trilskande poliser, ständig motvind, punkteringar, krånglande kreditkort och avstängda vägar. Det är mycket som kan stoppa mig men det ska inte ske. Jag har bra flyt nu.

Erfarenhet är guld värd. Jag har varit med om det mesta en ensamlöpare i Amerika kan råka ut för. Och när sedan problemen inträffar, ja då vet man hur man ska tackla situationen. Framförallt gäller det att behålla lugnet, det mesta brukar ordna sig.

Men det gäller att inte vara övermodig och absolut inte ta  några risker. Minsta småsak kan spoliera hela löpet. Sedan ska väl sägas att jag haft en väldig tur, jag har t ex aldrig blivit skadad i trafiken. Och jag har egentligen aldrig råkat ut för någon löparskada. Det jag ändå tycker är mest nervöst är allt som har med datorer och teknik att göra. Jag är dålig på sådant, tur att jag har Nils, min äldste som som är i branchen och som fungerar som min webmaster. På t ex löp Nr 3 hade jag kommit åt någon knapp och sabbat hela datorn men Nils kunde fjärrstyra datorn och återställa allt. Innan var jag beredd att ge upp och åka hem.

Stora öppna fält gör att vinden tar i extra mycket i kärran. Inte en människa och knappt ett hus på flera mil i mitt blickfång.

Jag har inte velat säga det tidigare men jag tror det var ett stort misstag att springa från öst till väst, de tidigare fem löpen har ju gått åt andra hållet. Nu har jag haft motvind i stort sett varenda dag, aldrig medvind en hel dag. Ibland blåser det så mycket att jag ständigt måste ta små korta gångpauser och att springa i motvind en hel dag innebär i kraft säkert någon extra mil. Men man vänjer sig även med motvinden.

En fjärdedel av sträckan är nu avverkad. Det har gått lite tyngre än väntat, främst på grund av vinden och backiga New York, men jag tycker ändå att jag har bra flyt. Jag har aldrig tvivlat på att jag inte skall nå dagens etappmål. När jag startar på morgonen och lägger händerna på kärran är jag fullständigt övertygad om att jag ska komma fram. Och jag ser varje dag fram emot att få göra fem sex  mil igen, främst är det dagens lunch och ett fint motell som lockar.

Detta var himmelriket för mig, West Lodi Outpost i Bellevue, OH. Restaurangen la ut en bild på mig på FB och flera delade inlägget så nu är jag kändis på bygden.

Dagens lunch ja, den fick jag vänta länge på idag. Efter 35 km löpning på en nästa kusligt öde landsbygd och på spikraka små vägar över öppna fält och inte en människa i min åsyn nådde jag restaurangen West Lodi Outpost. Himmelriket! Kokt kött, potatismos, sås och majs var precis det jag önskade mig. Märkligt att det över huvud taget fanns en restaurang här ute.

Just nu bor jag på ett riktigt ”loppemotell”, Tiffin Motel i staden Tiffin (18 000 invånare). Mannen i receptionen satt och sov när jag anlände, var butter och oförskämd. Och minst tio gånger upprepade han att det kreditkort jag bokat rummet med inte kunde användas eftersom det inte fanns täckning på kortet. Ett tag lutade det åt att jag inte skulle få något rum alls hur många fullgoda kreditkort jag än visade upp. Det enda bra med detta motell var att det fanns en Denny´s restaurang alldeles intill.

Morgondagen till Bluffton blir lång, 66 km, så det blir tidig avfärd. Lutar åt att jag köper ett par löparskor på Dick´s Sporting Goods i ”storstaden” Findlay (40 000 invånare)

Dagens  distans 61 km.

Keep on running!

Det enda som finns kvar av Mr och Mrs Millers glassbar från 1950 i Birmingham, OH är den rostiga skylten. Men inne i en ny byggnad fortsätter verksamheten och tavlorna på väggen berättar om de "gamla goda tiderna".

Aldrig har jag ätit så mycket glass under något coast to coast. Det finns gott om glasskiosker där jag nu springer och det är svårt att springa värdshus förbi.

Det är inte bara de gamla glassbarerna som frestar, McDonalds, Burger King, ja alla stora kedjor serverar billig och god glass. Kaloririkt, billigt och inte minst gott nu när temperturen börjat stiga och träden äntligen slagit ut.

En behaglig men händelsefattig dag är över. Tyvärr hann jag inte byta mina lurar, det skulle bli en för stor omväg att uppsöka butiken här i Norwalk, Ohio. Råkade hamna på ett  Econo Lodge med uselt internet så den här korta texten skrivs från Burger King granne med motellet. Jag tycker wifi annars är väldigt bra utbyggt på resturangerna i USA, internetkontakt får man numera även på de minsta orterna ute på landsbygden.

Dagens distans: 49 km

Keep on running!

Min cykelpump och mina hörlurar byttes ut idag. De gamla lurarna höll cirka två veckor. Garanttiderna varierar från kedja till kedja och dessa lurar inköpta på Office Depot har bara en garantitid på tio dagar. I bakgrunden restaurangkedjan Denny´s, min favorit där jag brukar beställa biff med brocoli och extra mycket gott potatismos. Idag blev det dessutom cheescake, en välsmakande kaloribomb.

En coast to coast löpare måste ta itu med alla problem direkt. Trasiga prylar ska omedelbart bytas ut, annars riskeras hela löpet.

Ja, jag är rätt rabiat då det gäller utrustningen, allt ska vara i toppskick. Kanske något förvånande är att skorna är det jag är minst noga med. Alla åren och milen har gjort mig så härdad att jag i princip kan spring i vilka skor som helst, även lågprisdojor från t ex Lidl.  Men en sak är viktigt vad gäller skor- variation. Just nu har jag med mig två par skor, det ska snart bli tre par, alla av olika typ. Jag byter skor två gånger om dagen. Jag tror det kan minska risken för skador.

Vattentornen är löparens vän. Bilden från Avon (OH).

Jag fick en underbar löpdag idag, sol, perfekt temperatur och lite medvind. Ohio är ganska platt och nu har det börjat dyka upp vattentorn- ett gott tecken. Jag älskar dessa vattentorn just för att de bekräftar att landskapet inte är kuperat. Indiana, Illinois, Iowa och framförallt Nebraska är vattentornens rike.

Jag springer nu mycket på halvstora landsvägar, tyvärr ofta utan vägren eller bara en smal remsa. Trafiken är bitvis ganska tät och att fly upp på sidewalks är ofta rena skämtet. Dessutom brukar gångbanor saknas men finns det sådana är de i regel i mycket dåligt skick.

Hade gärna ställt upp i det loppet om jag kunnat. Fick dock idag lite snabbhetsträning då en spänstig herre sprang om mig och jag hängde på.

Keep on running!

PS

Lurarna visade sig vara ett felköp. Ska bli intressant att se om jag får byta dem.

Jag hade knappt hunnit in på mitt hotellrum förrän jag såg mig själv i rutan. Jan lyckades på hemmaplan spela in tv-inslaget, som du kan se HÄR.

Uppenbarligen är en 70-årig luffare från Stockholm intressant för storstadsborna i Cleveland. Tevekanalen 5abc kablade idag ut ett kort inslag om mitt sjätte coast to coast.

Jag hade stannat till på en McDonalds-restaurang i utkanten av Cleveland då fotojournalisten Brian Sobolewski dök upp. Han var ensam, en sk multireporter, och gjorde enligt mig en mycket ambitiös intervju och filmning. Han sprang med mig en lång bit på en bullrig stadsgata, ja han sprang till och med baklänges och filmade. Han skrattade ofta och undrade kanske vilken knäppgök han träffat. Inslaget klipptes sedan ner till cirka en halv minut. Munterhet även hos imponerade studiereportrar.

Downtown Cleveland: mäktigt, vackert och rent.

Själv imponerades jag över Cleveland. Vilken vacker stad, inte de ganska slummiga infarterna utan själva stadskärnan. Stan har cirka 400 000 invånare, två miljoner om ytterområdena räknas in. Cleveland ger ett betydligt större intryck än Stockholm. Stan har rest sig efter problmen inom bil- och stålindustrin och växer nu. Rent var det dessutom, jag såg inget klotter.

På Comfort Inn Downtown bodde jag som en kung.

För ovanlighetens skull hade jag idag medvind. Det var dessutom svagt nerför, distansen ovanligt kort och temperaturen strax under 20 grader, perfekt med andra ord. Eftersom det blev så lite löpning hann jag med ett träningspass på hotellets crosstrainer- bra för knäna.

En sak som dock gnager är att jag har problem med mitt nya kreditkort. Idag gick det inte att använda på McDonalds eller när hotellet skulle betalas utan jag fick ta ett annat kort. Hotellpersonalen bad mig kontakta banken, kortet kan ha spärrats, trodde man. Någon som vet? Ovanligt många transaktioner utomlands kanske har utlöst en spärr? Jag har nu kontaktat banken och hoppas snart kunna använda kortet igen.

Tyvärr missar jag Cleveland Marathon som går nästa vecka. Om mig och detta lopp har Jan gjort en video som du kan se HÄR.

Dagens distans: 44 km

Keep on running!