Den första milen gick på grusväg, mycket besvärligt eftersom det var lösgrus. Men grusvägen var genare än asfaltsvägarna så vägvalet var ändå bra.

De yttre förutsätningarna var inte det bästa: varmt, långt och bitvis besvärlig sidvind. Men idag var jag i kanonfom.

Du springer inte bara med benen. Huvudet måste också vara med och det var det idag. Mina 70 km i 35-gradig värme, från Grand Island till Kearney, gick förvånasvärt lätt.

"Hemligheten" är att lägga sig i exakt rätt löptempo och sedan bara mala på. Idag var löphastigheten 8,9-9,2 km/tim. Gick jag över med bara någon decimal blev jag omedelbart trött. Det var alltså ett lustempo jag höll men väldigt vägvinnande. Jag kunde springa  1-2 mil i taget innan jag behövde ta paus.

Att det gick så bra berodde säkert också på att vätske- och matintaget fungerade perfekt. Efter 24 km kunde jag på en bar i Woodriver äta hemlagad mat (pannbiff, potatismos, majs och dricka massor av Cola och några koppar kaffe samt fylla på termosen med is). En halvmara senare stopp i Shelton där glass och vindruvor köptes på Larry´s Market. Ytterligare  en halvmara senare nästa stopp: Subway i Gibbon (stor glass, massor av Cola och påfyllning av is i termosen). Under själva löpningen drack jag kontinuerligt med sportdryck.  Väl framme i Kearney blev det rena mat- och vätskeorgierna på en Kinarestaurang.

Subway är inte min favorit- smörgåsar är ingen bra löparmat. Men denna Subway i Gibbon, mitt i Amerika, har jag varit på 4-5 gånger. Här träffade jag 2007 en ung gångare som gick i motsatt riktning tvärs över USA. Varje gång skickar jag honom en hälsning från Subway i Gibbon, så även idag.

Dagens distans 70 km

Keep on running!

Bloggen väcker intresse utomlands. För första gången är antalet utländska besökare högre än antalet svenska, visar statistik från mitt webhotell.

Varje dag har suneson.se 1 600-1 800 unika besökare vilket är aningen högre än under det förra USA-löpet 2016. Det som förvånar är  den höga utlandsandelen- den låg på 60 procent det senste året (3 juni 2017-3 juni 2018).  Många kommer från USA och i synnerhet Kalifornien. Men jag har besökare från hela världen, dock ännu ingen från Grönland och ytterst få från Afrika och Sydamerika.

Just nu är dock besöken från Sverige något fler, cirka 55 procent av de totalt 50 000 besökarna den senaste månaden. Roligt och stimulerande! Du som läser bloggen ska veta att jag inte tjänar ett öre på den, det finns inga kommersiella intressen bakom. Jag får ibland förfrågningar från företag om att lägga ut annonser eller skriva positivt om diverse produkter. Alla sådan propåer avslås.

--

Dagens löpning från Aurora till Grand Island blev kort; 44 km. Morgondagen till Kearney kommer därmot att bli lång och besvärlig, eventuellt också en del löpning på grusväg.

Keep on running!

Söndagen den 3 juni blev en underbar dag. Så här såg min dag ut:

8.35 Dagen väntas bjuda på temperaturer på strax över 25 grader. De flesta motell har is, passar på att fylla termosen så jag kan få kall sportdyck under mina dryga fyra mil från York till Aurora i Nebraska.

10.00 Halvvägs! Strax utanför York når jag halvvägspasseringen. Nu återtår bara 270 mil till Newport, Oregon. Vattentonet i bakgrunden tillhör ett kvinnofängelse som jag snart ska springa förbi.

10.30 Nebraska Corretional Center for women i York är sprängfyllt och hyser just nu 350 fångar. Alltifrån småbrottslingar till livstidsdömda sitter här, ingen har lyckats rymma. Utanför de dubbla staketen pratar jag med en av vakterna, han är fåordig men ger mig ändå några upplysningar. För fyra år sedan blev jag bortjagad av vakterna när jag tog bilder från vägen som går intill stängslet.

12.15 Tyvärr är det söndag varför Bulldog Roadhouse i Bradshav (270 invånare) har stängt. Den nedlagda macken intill har en läskedrycksautomat men den fungerar inte. Lunchen får istället intas i "storstan" Hampton (430 invånare), nio kilometer längre bort.

14.05 Tar ut 200 dollar från bankomaten i Hampton, NE. Här tog man en uttagsavgift på 2 dollar, annars brukar ungefär hälften av bankerna inte ta någon avgift. Nästan alla inköp betalar jag med keditkort, även en ice creem cone för 95 cent.

14.20 Eftersom det är söndag serverar macken i Hampton ingen varm mat. Min lunch blir rätt torftig: 1 liter kall chokladmjölk, 1,5 liter Pepsi och en stor skinkmacka. Men macken har wifi och jag hinner skumma igenom dagstidningarna hemma (SvD och DN) och lägga några order inför Stockholmsbörsens öppning på måndag. På macken träffar jag en sjuksköterska som jobbar på kvinnofängelset. Hon bjuder mig på en glass. "Jag har varit på många ställen men fängelset är det bästa. Fast man får se upp, ger man dom lilfingret, tar dom hela handen", skrattar hon.

18.45 Tränar benen på Aurora Fitness Center. Det här är ett medelstort obemannat gym där jag före besökt fick registrera mig på nätet och få en streckkod för att komma in. Ett endagarsbesök kostade 5 dollar och det tycker jag var prisvärt eftersom  gymmet är välutrustat. Jag passade också på att spinga lite på löpbandet. När jag kom tränade tre kvinnor och för ovanlighetens skull sprang man här på löpbanden, man gick inte som annars är brukligt på amerikanska gym.

20.45 Stortvätt på laundromaten i Aurora, en stad med 4 500 invånare och som jag varit i fyra gånger. En tvätt kostar 2,5 dollar och tumlingen 1,25 dollar. Jag brukar tvätta var tredje eller fjärde dag, oftast på motellen. I Sverige finns inga tvätterier kvar men här finns de i alla småstäder.Tvärs över gatan låg Pizza Hut varför jag inte behövde inte sitta och vänta på att tvätten skulle bli klar. "Thank you for comming to the Aurora, Nebraska Pizza Hut and spending time with me! I Hope  to see you on your next run through the states",skrev den unge servitören Seth Wonch på en lapp till mig. På måndag skall han tävla i brottning i York (han brukar alltid vinna).

--

Dagens distans 47 km

Veckans distans: 414 km

Keep on running!

Pensionärer spelar kort på Burger King i Nebraska City.

Snabbmatskedjorna i de mindre städerna i Amerika fungerar också som mötesplatser för pensionärerna. Här äter man frukost tillsammans, spelar kort och umgås i största allmänhet.

Hemma betraktar vi nog inte McDonalds, Burger King, Max m fl som några särskilt mysiga ställen att umgås med kompisarna på. Nej efter avslutad måltid lämnar vi kvickast möjligt. Men här är kedjorna sociala mötesplatser, särskilt för pensionärerna. Och ingen tar illa upp om någon sitter timtals med sin kaffemugg.

På McDonalds i Lincoln, Nebraska, låg en tummad bibel. Under den timma jag var där såg jag ingen läsa den heliga skriften.

--

Igår medvind, idag fruktansvärd motvind. Dessbättre inga nya tornadovarningar och jag slapp också åskovädret som härjade under natten. Bönderna lär glädjas åt nattens skyfall för här i Nebraska är det ganska torrt. Löpningen gick tungt men efter en banan, sportdryck och en powernap i Wasco kom krafterna tillbaka.

Jag har varit förskonad från punkteringar men idag fick jag min andra. Jag hade knappt hunnit sttanna förrän någon undrade: Can I help you?

Dagens distans: 57 km

Keep on running!

Lincoln Running Company i Lincoln, Nebraska är min stambutik vad gäller inköp av löparutrustning. Maddie Haden hjälpte mig prova ut ett par Brooks Adrenaline och Brooks Launch. Dessa två par plus en löparkeps och korta löpartajts, också Brooks, fick jag för fyndpriset 195 dolar.I bakgrunden till höger ägaren Ann Ringlein i butiken som nu funnits i 42 år.

Mötet med den gamle kust- till kustlöparen Paul Staso i Indiana är det hittills mest minnesvärda från detta löp. Imorgon kommer jag att möta en annan storhet i löparvärlden. Vem tror du jag kommer att träffa då?

Ingressen skrevs på McDonalds vid lunchtid fredag. Då var allt klappat och klart att jag på lördag skulle träffa Pete Kostelnick, mannen som har Guinessrekordet i hastighetslöpning över USA. År 2016 sprang han från San Francisco till New York på 42 dagar. Det kan jämföras med mina 100 dagar 2014 (Los Angeles-New York).

Denna text skrivs strax före midnatt fredag. Pete meddelar då på FB att han fått förhinder och att vårt "världsmästarmöte" måste ställas in. Oerhört tråkigt, jag hade sett fram emot  att springa tillsammans med honom igen (jag gjorde det 2014). Vi hade gjort upp om att springa från mitt motell i Seward och ett antal kilometrar längs hwy 34.

-When you come to Sweden, you are my guest, svarade jag.

Idag var det som väntat väldigt varmt, dessutom backigt. Medvinden (!) underlättade men samtidigt stod luften stilla. Ändå hade jag inga som helst problem med värmen. För första gången körde jag "100-procent is".- is i termosen och is hela tiden i löparkepsen. Trots ödsliga trakter lyckades jag få tag i is så att det räckte under min 5-milafärd från Lincoln till Seward.

Sprang förbi två olika fängelser idag i Lincoln. I alla tornen på den vänstra bilden satt  npgon och spanade. En av vakterna såg när jag fotogrferade och jag trodde ett tag att jag skulle bli gripen och förhörd.

Troy på väg hem från jobbet på ett truckstop utanför Lincoln, Nebraska. Mopeden är en cykel han byggt om och den gör 40 miles per hour (64 km/tim). På en gallon (3,8 liter) kommer han 100 miles (16 mil), berättade han.

Morgondagen till York kan bli dramatisk. Mitt på dagen utfärdades en tornadovarning i området och just nu åskar det hotfullt.

-Dom där prognoserna brukar aldrig slå in, sa mannen i receptionen.

En sak är i alla fall klar: imorgon kollar jag noga väderrapporten innan jag springer iväg. En tornado är livsfarlig, jag har varit inne i en och vill inte utsätta mig för den risken igen. Så rubriken från förmiddagen får stå kvar . . .

HÄR en kartlänk till mina kommande etapper fram till Gothenburg, Nebraska.

Keep on runnng!

Dagens distans: 51 km

Keep on running!

Sol, vind och vatten har gått hårt åt min skylt på kärran. Idag köpte jag material på Office Depot så jag kan göra en ny skylt. Den svenska flaggan har blekts och en sådan lär bli svår att få tag på. Jag lyckades också byta mina felköpta hörlurar.

Det här ser ut att bli mitt längsta coast to coast. Snudd också på de längsta dagsdistanserna i genomsnitt.

Jag har idag bett webmaster (min son Nils) att ställa om räkneverket. Beräknad totaldistans räknas upp från 526 mil till 542, alltså en ökning med 16 mil. Hittills har jag sprungit 258 mil vilket skulle innebära att jag om tre dagar kommit halvvägs.

Att sträckan blir längre än man tror är inget konstigt. Distanserna är beräknde med hjälp av google maps men i praktiken springer man aldrig riktigt som kartan visar. Dessutom brukar det bli en och annan felspringning och diverse avstickare.

Jag är nu i fas med mitt körschema och två glömda dagar har tagits igen. Skönt! Det ser därför ut som att jag kan klara det hela på beräknade 100 dagar. Mot slutet är distanserna lite kortare och skulle något oförutsett hända har jag lite marginal.

Jag har nu kommit till Lincoln, Nebraskas huvudstad med runt 300 000 invånare. Här har jag varit i stort sett alla gånger och jag gör allid samma sak här. Vad tror ni det kan vara?

Stannade till för lunch i idyllen Palmyra, ett litet samhälle med 500 invånare. Här finns förutom stor restaurang, bank, livsmedelsaffär, postkontor, bibliotek, frisör, bensinstation och ett Senior Center där jag fick internetuppkoppling.

Dagen var varm och i morgon väntas det bli ännu varmare. Det talas om värmerekord, 37 grader (98 Fahrenheit). Min termos med is har varit till stor hjälp. När jag stannar till på mackar för att ”tanka” händer det rätt ofta att jag blir bjuden på det ena och andra. Jag måste se för eländig ut! Men kanske ingjuter jag också lite hopp hos amerikanen. När de frågar hur gammal jag är och jag svarar 70 trycker de min hand hårt och ibland ger de upp ett glädjetjut. Många vill också bli fotograferade tillsammans med mig. Roligt!

Dagens distans: 57 km

Keep on running!

Ja, Nebraska symboliserar för mig "the good life". Nebraska är en av mina favoriter bland USA:s delstater, främst för att vägarna är bra, inte så kuperat, dessutom känner jag flera trevliga personer i min "hemstad" Gothenburg.

Äntligen Nebraska! Idag korsade jag Missourifloden vid Nebraska City och kunde springa in i min favoritdelstat. Det gjorde jag inte precis obemärkt . . .

Jag hade inte mer än kommit in i gränsstaden Nebraska City förrän en filmande radioreporter dök upp. HÄR kan du se det inslaget.

Ja, idag var de på lätta ben jag sprang, trots motvinden. Nu känns det verkligen som om jag har kontroll över löpet. Mina bröder, Jan och Ragnar bidrar till det.

Jan har stenkoll på rutten, uptäcker planringsmissar som måste rättas till, ger mig en spark i ändan att jag måste göra det och det. Ja, ibland  känns det som om adminstrationen är den tunga biten, löpningen den lätta. Idag bokade jag t ex ett oerhört strategiskt viktigt boende i ödemarkerna i Utah.

Ragnar, som översätter mina texter, gör också ett jättejobb. Punktligt varje morgon finns ett mejl från honom, han är ockå lite av korrekturläsare och har stoppat en och annan groda . . .  Tack vare att texterna finns på engelska blir de tillgänliga för i princip hela världen. Just nu är det ett enormt tryck på bloggen och jag har aldrig haft så många läsare. Återkomer till det senare.

Kärran vägs vid en viktstation för lastbilar. Dagens fråga får bli: hur mycket tror du min babyjogger vägde?

Den ena Volvolastbilen efter den andra rullade in för vägning. En underbar syn för en svensk. Just i de här två bilarna var det kvinnliga chaufförer.

En fråga som gnagt länge är om kärran väger för mycket nu när den är lastad med så mycket vätska. Jag vill  ju ocks vara laglydig och inte slita ner de amerikanska vägarna så när jag idag såg en viktstation längs State Hwy 2 utanför Nebraska City svängde jag av och frågade State trooper om de kunde väga mitt ekipage.

-No problems Sir, sa en bastant kvinna som måste ha vägt 3-4 gånger mer än vagnen.

Snart fick jag ett papper i handen som talade om vikten. Ja, vad tror du vagnen vägde? Poliserna hade väldigt roligt åt mitt besök och fotograferade varandra framför kärran. Så nu ligger jag säkert ute på deras Facebooksida. Roar det dig, så sök gärna på Nebraska State Patrol (statepatrol.nebraska.gov) eller på FB, kanske finns jag där.

Dagens distans: 44 km

Keep on running!

OK

I Sidney med 1 100 invånare finns en drug store som varit i famijjen Penns ägo sedan 1863. 20015 tog dock Angie Etterman och hennes make över verksamheten. Angie kände genast igen mig när jag slog mig ner vid disken och beställde en glass.

I staden Sidney, Iowa, verkar jag vara en välkänd besökare.

-Are you back again? frågar kvinnan på restaurangen, när jag beställer in kycklingvingar och Coke.

Ja, i Sidney har jag nu varit minst tre gånger, kanske fyra. Den årliga rodeon och en anrik drug store har gjort staden vida känd. En drug är något väldigt amerikanskt, ett apotek men också en affär som kan sälja det mesta och som också kan vara ett fik.

På Penn drug visar jag bilderna jag tog 2012 och 2014 på några anställda. Den nya ägaren Angie kommer fram och säger att hon minns mycket väl. Hon är utbildad pharmacist och har arbetat i affären i över 30 år.

-How is business? frågar jag.

Jodå, verksamheten går bra. Inga planer på att lägga ner trots att kundunderlaget knappast kan vara särskilt stort. Men det är en strid ström av kunder och runt ett bord sitter några äldre män och fikar. Angie berättar att man har runt tio anställda. För något år sedan gjode man en renovering och tog fram det ursprungliga innertaket. Mycket vackert!

Kycklingvingarna på restaurangen intill kunde jag tyvärr inte äta. Barbequesåsen sved som eld på mina såriga läppar, ändå hade jag bar beställt mild sås. Men fem stora glas Coke och pommes frites slank ner och wifin var utmärkt.

Sidney med rådhuset mitt på torget är verkligen en idyll. Men staden har minskat kraftigt i folkmängd när alla småjordbruk försvunnit. Ja, det är ett problem för hela Iowa, av de dryga 100 counties som finns i delstaten är det bar en handfull som växer.

Douglas Weber och Carl Hendrickson följer väderutvecklingen på en tv i klubbhuset. De lugnade mig och gav klartecken när jag kunde återuppta löpningen.Duglas gav mig en golfboll märkt Fremint County Golf Course. Den behåller jag som maskot.

När jag lämnar Sidney paserar jag en  golfklubb. Skulle vara gott med en kopp kaffe, tänker jag. Jag ser att allt golfspelande har upphört och inne i klubbhuset råder viss panik. Jag förstår inget. Många tittar i sina mobiltelefoner. Det är väderutvecklingen man följer. Ett stort oväder är på väg in över banorna visar dopplerbilderna, just nu illröda figurationer över Hamburg, en stad någon mil bort.

-Det här är det farligate stället man kan vara på, hör jag någon säga.

Nu börjar jag själv bli lite skakad. Varför är det så farligt just här? Jo, klubbhuset har ingen källare och skulle inte stå emot en tornado. Fast någon tornado är inte i antågande. Jag stannar kvar någon timma medan ovädret drar vidare. Tur att jag stannade där och inte fortsatte löpningen. När jag fortsätter blixtrar det bara lite och regnandet är normalsvenskt.

Mötte Coop Lee, som cyklar från Oregon till Main.

Imorgon händer något speciellt. Vad tror ni det kan vara?

Dagens distans: 45 km.

Keep on running!