Vägen slingrar mellan de höga bergen och här är jag uppe på 2 157 meter (7 110 feet). Men i morgon bär det nerför och jag lär se ännu vackrare scenerier. Asfalten las ut för två dagar sedan varför kärran rullar lätt.

Det går inte riktigt att sätta fingret på vad som skiljer människorna i Utah från övriga USA. Men ändå märker man direkt att det är något speciellt. Kanske är det omtänksamheten, vänligheten och lugnet som skiljer?

Ja, jag gillar verkligen Utah. Det skrev jag redan för sex år sedan då jag var här för fösta gången. Någon måste ha viskat i guvernörens öra om mina positiva omdömen- jag hade knappt mer än kommit hem förrän ett paket väntade på posten. I paketet fanns diverse souvenirer, brev från skolungdomar och matvaror.

Arikitekten John C. Gray som ritade kyrkan (tabernaklet för de Sita dagars heliga) i Randolph måste ha inspirerats av Skandinavien, ja kanske av Dalarna, när den ritades. I det vackra tornet såg jag en uggla vaka.

Kan det vara så att hjälpsamheten bottnar i att det bor så mycket mormoner här? Ja, kanske. Här i Randolph träffar jag flera mormoner, bl a en ung matematik- och datalärare på High School. Jag nämner något i förbigånde om att kyrkan i samhället ser väldigt Skandinavisk ut och att jag tänkte besöka begravningsplatsen för att se om det är några svenska namn på gravstenarna. Genast erbjuds jag skjuts och en äldre kvinna med historiska kunskper blir min guide.

När jag står med kärran utanför bensinstaionen och halsar en Cola hälsar ortens ungdomar, som kommer på fyrhjuliga motorcyklar, artigt på luffaren. Jag får höra ett vänligt ord här och där. Randolphs enda retaurang har wifi men inte för gästerna. Men för mig öppnas internet direkt.

Ja, folk uppträder belevat, man lyssnar och ser varndra i ögonen. Som främling gillar jag det. Och värdparet jag är inneboende hos är lugnet själva, hur trevliga som helst och på ett naturligt sätt.

Skyltarna på den gamla butiken säger inte hela sanningn om Randolph. Orten är inte bara ett köldhål utan också ett mygghelvete på grund av Bare River. Varje år måste man flera gånger flygbesspruta för att kunna bo här. Eftersom det var valår i år började besprutningen tidigare än vanligt.

Som du förstått har jag haft en givande dag, en dag då jag haft tid för mer än bara löpning. Många visitkort har delats ut till intresserade.

Dagens distans: 46 km

Keep on running!

Nu återstår bara att hoppa vid delstatsskyltarna i Idaho och Oregon.

Äntligen Utah! Ja, Utah tillhör vid sidan av Nebraska mina favoritstater. I Utah, mormonernas stat, är befolkningen generellt väldigt hjälpsam.

Det var med lätnad jag idag sa farväl till Wyoming, för löparen den besväligaste deltaten av alla. Aldrig under 2 000 meter, stora avstånd mellan städerna och motellen och ständigt dessa backar samt motvind. Nej, vilda Wyoming tillhör jnte favoriterna. Ska jag säga något positivt om denna delstat så får det bli att det är först här man får börja springa på Interstate.

Siesta och lunchpaus i det fria. Enda skugga jag kunde finna var under joggingvagnen.

Det är först idag jag fått en känsla av att det börjar gå nerför. Mina dryga fem mil från Evanston till Randolph gick lätt.  Dessutom ingen motvid. Då är det verkligen roligt att springa! Att det sedan var 30 grader gjorde inte saken sämre. Jag älskar värmen.

Gruvhålen är plomberade och det är inte mycket i landskapet som avslöjar att det här skett kolbrytning för ca 150 år sedan.

Strax innan jag korsade gränsen till Utah stannade jag till vid en historisk skylt, som berättade om kolbytningen i Almy åren 1869 fram till 1900 då gruvorna stängdes efter en mängd explosioner. Det som gjorde mig så intresserad var att i dessa gruvor arbetde folk från bla Skandinavien. Förhållandena var fruktansvärda för de totalt 4 000 invånarna (idag bor knappt någon i Alma). Kolet levererades till Union Pasific och det var en dragkamp mellan orterna om att få järnvägen till sig. Jag har inte haft tid att kolla om det var några svenskar som strök med i dessa explosioner, den största, 1895, krävde 61 dödsoffer. Fast på den här listan finns några svenska namn.

Det var lite av en aha-upplevelse att på en översiktskarta se hur långt jag förflytat mig, Bilden från en restaurang i Randolph. På menyn fanns bara hamburgare och kycklingvingar. Börjr bli tröttpå den maten.

I Randolp (450 invånare) finns det säkert en miljard fler myggor än bofasta. Här bor jag invkvarterad (airbnb)  hos ett pensionerat par och kommer att stanna två dagar eftersom jag blivit erbjuden en Steve. Därmed slipper jag ta in på dåligt och svindyrt motell i turistfällan Garden City.

Denna text skickas från utsidan av Senior Center i Randolph. Tur att dom inte stängde av wifin och att jag fick fatt i  lösenordet.

Dagens distans 54 km.

Keep on running!

Vad tror du den här flaskan innehåller?

Blöjor, kastruller, kläder, skor, pet flaskor, ja allsköns bråte kastas ut från bilarna på motorvägen. Men vad är det för massa flaskor med gult innehåll som ligger i vägrenen?

Det får bli dagens fråga i detta korta  blogginlägg. Dagen har varit lång och jag behöver vila efter en synnerligen blåsig och backig  etapp till Evanston. Jo en fråga till: imorgon händer något speciellt. Vad kan det vara?

Dagens distans Lyman-Evanston: 64 km

Keep on running!

Den ena Volbolastbilen efter den andra swishar förbi mig på I80. Fordonen är nya till skilnad från många gamla amerikanska skorvar som fortfarande rullar på motorvägarna. Bilden tagen 30 km väster Little America, Wyoming.

Volvo, Volvo, Volvo. . . Det kryllar av Volvolstbilar på de stora vägarna i Amerika. Men hur stor är egentligen Volvo i USA? Jag har tagit reda på det och kan här på bloggen redovisa unika siffror som kanske til och med överraskar Volvo.

Springer du på en motorväg har du inte så mycket annat att göra än att just springa. Vid tidigare löp har jag som svensk glatt mig över inslaget av Volvos tunga lastbilar på motorvägarna. Jag har på skoj ibland räknat dem men inte gjort det särskilt grundligt. Nu har jag verkligen räknat.

I rätvisans namn ska från början sägas att Volvo inte är dominanten bland "semi trucks" i USA, det är tyska Daimler med sina Freightliner. Men Volvo är klar tvåa (Volvo säljer också under märket Mac).

När bolagen presenterar sina försäljningssiffror handlar det alltid om nybilsförsäljningen. Då brukar Volvos marknadsandel i Nordamerika ligga runt 9-10 procent. Men den siffran säger inget om andelen Volvolastbilar, som rullar på vägarna. Eftersom jag nu springer på I80, som går mellan San Fransisco och utkanten av New York, har jag försökt få fram siffran på Volvos andel av de tunga fordonen på denna kanske Amerikas mest lastbilstäta väg.

De senaste dagarna har jag då och då räknat alla tunga lastbilar som passerat mig. Hur många av desa är en Volvo? Metoden har varit följande:  jag har räknat upp till 100 bilar och kollat vilka som är Volvo respektive annat märke. 100x27 observationer gör totalt 2 700 bilar.

Medianen blir 17 procent. Ungefär var sjätte lastbil är alltså en Volvo. Det är nära dubbelt så hög andel som de officiella siffrorna visar. Att ha en  så hög andel på denna jättemarknad betyder naturligtvis enormt mycket. Tänk bara på alla reservdelar och reparationer det genererar.

Gissningsvis kommer Volvos andel att öka när alla gamla "monster trucks" försvinner. Dragkampen står mellan Daimler och Volvo.

--

Jag befinner mig fortfarande på cirka 2 000 meters höjd. Det känns vill jag lova! Jag är kraftlös, går nu nästan lika mycket som jag springer. Och naturligtvis har jag kraftig motvind. Så här har det aldrig varit förut. När ska krafterna komma tillbaka och när börjar utförslöpan?

Första paret skor inköpta i USA rensades idag ut och ersattes med ett par nya Brooks Adrenaline. Jag roterar mellan tre olika skotyper.

Dagens distans mellan Little America och Lyman: 48 km

Keep on running!

Mike Lempko, Buffalo, åker rolerblades över USA. Observera att han har varken knä- eller armskydd men hjälm.

Sannolikheten för att jag ska möta någon som till fots korsar USA är liten. Men idag hände det!

Utanför gruvstaden Green River (12 500 invånare) såg jag en ung man  på rolerblades komma emot mig. Vi stannade naturligtvis upp och han presenterade sig som "Mike on blades".  Denne 26-åring  åker rolerblades från San Francisco till New York och hittills har han varit ute 28 dagar. Han kommer att rulla cirka 640 mil (han tar inte genaste vägen).

Mike är inte ut efter  att slå några rekord men han lär vara tämligen ensam om att utan följebil och bara med en ryggsäck korsa kontinenten. En imponerande prestation, inte minst med tanke på att han campar hälften av nätterna.

Landskapet har ändrat karaktär och blivit storslaget. Jag har idag sett de mest fantastiska bergsformationer; röda berg med lodräta väggar som stupar ner mot floden Green River. Det påminner lite om Oregon. Och att det kan gå tåg i det här området  är svårt att förstå.

Idag har jag inte plågats lika mycket av vinden. Men problem saknas inte- jag fick en ny punktering på framhjulet och min gps för navigering har krånglat. Löpningen gick dessutom tungt och jag nådde inte Little America (ett större truckstop med motell mitt ute i ödemarken) förrän 21.30.  Jag har fått hyggligt boende men maten är usel- här serveras i stort sett bara hamburgare.Tur då att jag hade köpt lite jordgubbar.

Dagens distans från Rock Springs till Litle America: 56 km

Keep on running!

Den federala myndigheten Burro of Land Management ansvarar för vildhästarnas fortlevnad i Amerika. I Rock Springs, Wyoming,  finns 800 vildhästar i ett hägn och allmänheten kan adopera en häst för cika 1 500 dollar.

Idag såg jag massor av vildhästar med föl. Blev sugen att köpa en men hur skulle jag få hem den? Nej, jag får nog lita till mina apostlahästar istället.

Vildhästar är spännande, tycker jag- ungefär som tyskarna ser på våra älgar. Hästarna infördes av spanska upptäcksresande på 1500-talet och har också blandts upp med ursprungsbefolkningens hästar och hästar som rymt från armén. Idag finns vildhästar i alla de tio västra delstaterna och just i Rock Springs där jag nu befinner mig är det väldigt gott om hästar. Efterom jag hade tid över sprang jag idag ut och tittade på ett hägn. Igår tror jag att jag såg några långt ute på prärien.

Glädjande nog är hästarna inte utrotningshotade, de skyddas av en federal myndighet. I Wyoming äger staten mycket land men hästarna går säkra även på privat mark.Fast det finns galningar som skjuter dom för nöjes skull, ungefär som fok skjuter vargar i Sverige. Vissa år kan populationen nära fördubblas. Allmänheten kan adoptera en häst för runt 1 500 dollar och efter ett år blir man ägare till hästen. Rena reapriset, jag blev lite köpsugen när jag såg de näpna fölen.

Ja, jag hade så gott om tid att jag även hann springa ut till en vapen- och knivmässa. En sådan har jag aldrig varit på förut. Men när det stod klart att inträdet kostde sex dollar vände jag i entrén. Lite turistlöpning i Rock Springs Historical downtown blev det också. Många vackar byggnader där.

Nu håller jag tumarna för att morgondagens väderprognos slår in. Det ska mojna och kanske blir det också lite medvind till Little America.

Keep on running!

Vägrenen är full med bitar från långtradarnas däck. Värst är de lösa ståltrådarna som är svåra att se och som lätt fastnar i mina däck.

I USA kör långtradarna mycket på regummerade däck. Det resulterar i punkteringar för mig.

På vägrenen där jag springer på Interstate 80 ligger däcksrester utspridda, stora som små. Jag får väja hela tiden. Det är dom små bitarna och de lösa trådarna som är förrädiska. I gummit finns tunna ståltrådar som fastnar i kärrans däck. Det resulterar sällan direkt i en punktering men drar jag ut ståltråden går luften ur. Ibland undrar jag vad som är bäst- ta bort tråden på plats och få punkteringen eller låta tråden sitta kvar tills jag kommit fram.Det brukar bli det senare.

Dagens punktering var dock inte det stora problemet utan blåsten. Det blåste tio sekundmeter rak motvind och det omöjliggjorde nästan all löpning. Jag gissar att jag gick lika mycket som jag sprang. Till sist gav jag upp på en Rest Area och ringde til en person som för två år sedan gett mig en Steve i området.  Effter lite strul hit och dit löstes allt på bästa sätt. Imorgon får jag ta igen den förlorade sträckan.

Det är ett ganska trist landskap jag just nu springer i; mest sagebrush men inte ett enda träd.

Jag blir mer och mer övertygad om att det var ett misstag att springa från öst till väst. Jag anade nog att det skulle bli en del motvind men inte så här mycket. Just vädret är den stora osäkerhetfaktorn. Annars har jag haft ganska tur med vädret. Bara för skoj skull provade jag stt springa i  medind- jag flög fram!

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

En viktig gränspassering- Continental Divide. Gränsen avgör om floderna ska rinna ut i Atlanten eller i Stilla Havet. Eftersom jag nu är på "rätt" sida av gränsen blir det i fortsättningen mer nerför än uppför

Det är för tidigt att ropa hej. Men snart är de svåraste passagerna avklarade. Idag passerade jag Continental  Divide 15 km väst Rawlins, Wyoming.

Igår 75 km, idag 72 km och imorgon nästan lika långt. Det går men det är tufft. Kraftig motvind och enormt långa backar gjorde inte saken lättare.

Hur långt tror du det är från punkten där jag står till krönet i fjärran?

Ödsligare trakter än dessa har jag aldrig skådat. Jag behövde springa 45 km innan jag stötte på ett litet skjul där man sålde fyrverkeripjäser.

-Do you have wifi here? skämtade jag.

-Yes, you will get the password, svarade ägaren.

Ägaren Nate Melchior med hunden Dallas (blandras)

Skjulet ligger vid en avfart längs I80 och en väg som leder in i Colorado, en delstat där fyrverkeripjäser är förbjudna men marijuan legaliserat. Vad är värst? Ja, vad min uppfattning är behöver jag nog inte skriva här.

Motvinden var riktigt besvärlig idag, särskilt mot slutet. Jag kunde bra springa kortare sträckor innan jag tvingades att gå. Ett stort logistiskt problem har i sista stund lösts. Och som någon kommenterade här på bloggen: det mesta brukar lösa sig.

Keep on running!