En vanlig syn längs amerikanska landsvägar. Rätt eller fel att sätta upp kors?

Vägarna i Sverige kantas inte av kors över döda i trafiken. Men här ser jag dessa kors överallt. Ganska makabert.

Ofta sitter korsen i någon vägkorsning, ibland ett enstaka men inte sällan flera i rad. Man föstår att här har hänt en trafikolycka med dödlig utgång. Några plastblommor, lite krimskrams, ibland ett namn och ett årtal på korset och kanske också en berättelse.

Korsen verkar ha funits där länge. Det är inte som gravar som vårdas. När jag passerar dessa kors brukar jag stanna till, sända de döda en tanke och inse att ingen är odödlig. Det behövs så lite; oupmärksamhet, ett felsteg på vägrenen med kärran och allt är över. Trafiken är naturligtvis den största faran för mig. Undrar hur många miljoner (?) bilar som passert mig bara någon meter eller två under alla dessa coast to coast. Jag tycker att jag är myckedt försiktig men är bilförarna det?

Jag kan inte minnas att det varit riktigt nära någon gång. Farligaste situationerna är egentligen bilar som stannat i en korning och där föraren inte tittar åt mitt håll utan bara på mötande trafik. Jag brukar stanna eller vinka för att väcka förarens uppmärksamhet. Annars tycker jag att trafikrytmen är lugnare här och inte så mycket prestigekörning och att särskilt långtradarna tar det lugnt och försiktigt.

Nå, gör amerkanen rätt eller fel när man sätter upp alla dessa kors? Jag vet inte. Själv skulle jag i alla fall inte vilja att någon satte upp ett kors längs en landsväg i Sverige eller USA om jag förolyckades.

Makaber syn- här har en mc-förare förolyckats.

Dödstalen i vägtrafiken är tyvärr skrämmand höga i USA. Ifjol omkom 40 000 personer och det finns inga tecken på en minskning. I Sverige dödades 254 personer, en rekordlåg siffra. I förhållande till folkmängden omkomner fem gånger fler i USA än i Sverige. Att skillnaden är så stor beror naturligtvis också på att ”alla” har minst en bil och att bilarna används flitigt. Ett jäteproblem och det har inte blivit mindre när marijuana legaliserats i allt fler delstater, bl a här i Oregon.

--

Efter alla dessa dystra funderingar ett gladare budskp. "Your ability for accomplishment will follow with success", stod det på lappen jag fick i min lyckokaka på Kinarestaurangen i kväll. Det kan väl inte syfta på annat än målgången i Newport om tio dagar?

Dagens distans; 47km

Keep on running!

Jan kom ut och hämtade mig i vår fyrhjulsdrivna Jeep på dagens mycket tuffa bergsetapp. "Hur stänger jag av den irriterande fyrhjulsdriften?", var hans första fråga. Jan kommer nu att vara min följebilschauför under de återstående elva dagarna i Oregon.

Från att ha varit ensam och skött allt själv fick jag idag en medhjälpare. Min bror Jan kommer att köra följebilen under de återtående dagarna fram till målgången i Newport, Oregon, den 24 juli.

Plötsligt känns allt mycket lättare. Med nuvarande rutt, som går i väldigt ödsliga trakter och där det är långt mellan motellen, skulle det nästan vara omöjligt att genomföra löpet. Nu kommer Jan att köra ut mat, komma ut och hämta mig när det behövs och vara min hjälpreda i största allmänhet, dessutom är han ett trevligt ressällskap. Själv slipper jag springa med tung packning och kan lämna det mesta i bilen eller på motellet.

Vägskylt i Harper, Oregon.

Backigt, kargt men vackert. Backarna kan vara nära en mil långa. Jag är igen uppe på gansk höga höjder, idag som mest 1 283 meter (Drinkwater pass 4 212 feet).

Dagens löpning var bland de tuffare, främst på grund av backarna och värmen. Hade också för lite vätska med mig. Idag skaffade jag en kyläska, har inte haft plats för en sådan tidigare utan endast en liten termos.

Dagens distans: 47 km

Keep on running!

Det här var sista hoppet vid en delstatsskylt. Nu har jag sprungit i tolv delstater och Oregon blev den sista delstatsgränsen att korsa. Bilden från Nyssa där Snake River utgör gränsen.

Massachussetts, New York, Pennsylvania,Ohio, Indiana, Illinois, Iowa, Nebraska, Wyoming, Utah, Idaho och nu äntligen Oregon. Nu återtår bara 13 löpdagar fram till den 24 juli då jag tar ett dopp i Stilla Havet och kan förklara mitt sjätte coast to coast som avslutat.

Ja, nu känns det som om slutet är nära. Men några tuffa  bergsklätringar återstår och säker kan jag ännu inte vara. Men kroppen och även knoppen är pigg och jag har inte den minsta skavank. Det är för tidigt att sammanfatta men jag tror jag lever mycket på rutinen.

Om två dagar träffar jag Jan. Han har landat i Portland och kommer att vara min följebilschauför under återstående delen av löpet. Det känns tryggt. Nu behöver jag inte tänka så mycket på planering, hotellbokningar, mat etc, det bli delvis Jans jobb. Jan har ritat sista delen av rutten och lustigt nog har dagsetapperna blivit kortare. Orkar han inte köra eller. . .?

Igår inget motell och idag ett av de mest märkliga hotell jag legat på, Goodrich hotel i Vale, Oregon. Jag har nästan hela nedervåningen med kök, tvättstuga, tre sovbås med sex sängar och ett hunddagis! Visserligen lite ruffigt men samtidigt bra och lyxigt för bara 65 dollar.

Vetet skördas. Bilden tagen utanför Nyssa, Oregon.

Nu när jag kommit in i Oregon har landskapet ändrat karaktär- mer bergigt men också mycket åkermark. Här liksom i Idaho är konstbevattningn mycket omfattande.

Dalen grönskar tack vare bevattningen. Den stora ledningen är från 30-talet och hämtar sitt vatten från en stor reservoar uppe i bergen. Annars är Snake River den viktiga vattenförsörjaren.

-Vi skulle inte kunna odla något om vi inte konstbevattade. Och vatten har vi gott om, senast det var vattenbrist var för fem år sedan, berättar en bonde för mig.

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

Ett motell man bör undvika. Utsidan gav ett mycket förfallet intryck och här bodde fattigt folk på långtidskontrakt.

Första "krisen" under detta löp-jag har ingenstans att bo. Jag tvingas campa och slåss mot myggen i natt.

Jag befinner mig i Parma, ett litet samhälle med 500 invånare, cirka en mil från gränsen till Oregon. Jan hade ringt från Sverige och bokat ett rum för mig på det enda motellet ( ett rikigt ruffigt sådant) men han hade inte betalat. När jag väl kom fram fanns inget rum ledigt och enligt ägaren heller ingen reservation.

En vild jakt på husrum inleddes i Parma. Men tyvärr inget napp, inte ens hos någon av kyrkorna. Det här skrivs från en Subway som lyckligtvis har wifi men som om någon minut stänger.

--

Natten blev nästan lik hemsk som jag fruktat, kall men myggorna slapp jag. Jag har för dålig campingutrustning (bara ett sovsäcksöverdrag och ett dåligt liggunderlag som dessutom läckte och fick pumpas med jämna mellanrum).

Tim Archer sålde begagnade cyklar från sin villatomt i Caldwell, Idaho. Jag stannade till för att köpa laglappar. Han hade inga men när han såg att mina solglasögon var trasiga skänkte han två par till mig.

Keep on running!

McDonalds är ett säkert kort- alla restauranger har wifi, dessutom bra sådant, Kedjans Wifi utgör en större lockelse än maten! Bilderna från Nampa, Idaho.

Subway är ett osäkert kort- vissa retauranger har wifi, andr saknar. Just den här saknade.

Igår knorrade jag över att de flesta Rest Areas saknar wifi. Samma kritik kan riktas mot flera av de stora snabbmatskedjorna.

-Do you have wifi? är standardfrågan då jag besöker en restaurang eller café. Finns inte det händer det att jag går till en som garanterat har, t ex McDonalds, Burger King eller Starbucks.

Lite förvånande är det att inte alla de stora kedjona har gratis internet. Rimligen borde de tappa kunder. Subway saknar ofta, samma med Dairy Quen, Arby´s.med flera. Glädjande däremot är att många smårestauranger har. Och skulle dom inte ha ett öppet nätverk finns det ofta ett slutet som jag brukar få koden till.

Om USA är bättre eller sämre än Sverige vet jag inte eftersom jag inte är någon flitig restauranggäst. Hemma brukr jag dessutom använda mitt mobilabonemang. Så jag undrar; hur vanligt är det med fri surf i Sverige.? Har t ex biblioteken det vilket alla har i USA.

---

Idag var det årets varmaste dag, 39 grader (102 F). Det blev många stopp på MDonalds och mycket surfande. Inomhus kändes det ibland så kallt att jag var tvungen att gå ut och värma mig. Punkeringarna duggar tätt; två idag och en igår. Ståltråd från lastbilsdäck var orsaken

Dagens distans från Boise till Nampa: 42 km

Keep on running!

Black Creek Rest Area utanför Boise hade som de flesta andra inget wifi. Däremot fanns två wending-maskiner (läsk och godis) samt rena toaletter och välansade gräsmattor.

En Rest Area är nåot ganska typiskt amerikanskt. Dessa statliga rastplatser finns i regel längs motorvägsnätet (Interstate). De är i mycket varierande skick och tyvärr saknar de flesta märkligt nog wifi.

Totalt finns det över 2 000 Rest Areas i USA men bara var tionde har wifi. Dessutom har de flesta svårt att ringa på sin egen mobiltelefon från en Rest Area eftersom de ofta ligger i isolerade områden.

Det är varje delstat som svarar för sina egna rastplatser, pengar borde alltså finnas. Det är därför svårt att förstå,  ja skandalöst, att man inte fixar det här med telekomunikation. USA är inte alls så uppkopplat som man kanske vill tro. Även en del truckstop saknar uppkoppling eler annars får man betala för den. Idag råkade jag ut för ett truckstop som saknade internet men när jag var där för sex år sedan fanns det och jag kunde blogga i restaurangen. På en klagomålslapp fyllde jag i: Skaffa omedelbart wifi!

Jag stannar altid till vid dessa Rest Areas. När andra tar en bensträckare eller rastar hunden vilar jag. Vissa rastplatser kan vara väldigt fina; bemannade, ha turistinformtion eller en intresant utställning om trakten.

Dagens distans: 62 km

Keep on running!

Jag var nästan ensam på Old US 30 och kände mig som King of the Road. Någon kilometer bort gick Interstate 84 och på den och andra motorvägar i Idaho får jag spinga på- det har jag nu papper på!

Sergeant Steve Burnett meddelande till mig nedtecknat på baksida av ett visitkort från sheriffkontoret i Mountain Home. Steve är förresten läsare av bloggen.

Alla som följt den här bloggen vet vad en Steve är. Nu finns det ytterligre en Steve att hålla rätt på- sheriffen Steve Burnett i Mountain Home, Idaho. Jag skulle vilja utse honom till dagens hjälte.

Du kommer kanske ihåg att jag blev förvånad när jag nyligen stoppades på Interstate av en polis som bestämt hävdade att jag inte fick springa där. Han var mycket riktigt ute och cyklade.

Någon dag senare blev jag stoppad av nämnde Steve, också på Interstate men mest av ren nyfikenhet, tror jag. Cyklister och fotgängare får visst vara här, hävdade han. Idag stötte jag på honom igen och nu hade han dubbelkollat- ingen tvekan, jag får springa på motorvägarna i Idaho. Kan vara bra att  ha papper på det för i morgon väntar en 6-milare till Idahos huvudstad, Boise.

Runt 38 grader och huvudet behövdes kylas av och vattenflaskorna fyllas. Kranen fanns vid en liten obemannad verkstad mitt ute i ödemarken längs Old US 30.Jag piggnade till och kunde på lätta ben springa sista milen då det var som varmast.

Jagt träffar många original och intressanta personer. Bilden från Hammet Valley Trading Post, som sålde mat och lite av varje. Ägaren Frank Stowell till höger har haft butikn i 14 år och tinade upp något djupfryst till mig. Många gästarbetare från Mexiko är kunder i butiken där det för en oinsatt råder rena villervallan. I mitten Dug som sysslat med lite av varje i livet, just nu föder han upp hästar som han säljer till Kalifornien.

Keep on running!