All trafik på den här vägen mellan Kalifornien och Arizona kontrolleras. Det är förbjudet att t ex föra in frukt i Kalifornien men hur var det med mitt äpple som kom från mitt motell i Arizona?

Ovetande blev jag idag en äppelsmugglare. Jag talade inte om att jag hade ett äpple i väskan på kärran. Sedan fick jag dåligt samvete och bekände för för tulltjänstemannen. Men hade jag begått ett brott när äpplet fördes in i Kalifornien?

Linda gav mig idag en ny steve och körde mig tillbaka till platsen där jag igår slutade löpningen. Eftersom vi bor i Arizona behövde vi korsa gränsen. Och vid gränsen kontrolleras alla bilar så att det inte förs in frukt och grönsaker m m som kan innehålla skadliga insekter. Linda försäkrade att vi inte hade någon frukt i bilen och vi fick köra vidare.

Det var först då jag insåg att jag hade både en banan och ett äpple i kärran. När jag några timmar senare passerade gränsen springandes bekände jag för tjänstemannen.

-Jo, jag hade ett äpple. Blir det böter nu?

-Nej, det är ok med enstaka frukter, skrattade hon.

Kaliforrnien är den enda delstaten som har den här typen av kontroller. Den har funnits sedan 20-talet och kontrollstationer finns på de större infartsvägarna. Jordbruket anses så viktigt att man gör allt för att stoppa införsel av skadeinsekter m m. Och enligt myndigheten fungerar kontrollerna bra. Det lilla jag hann se viftades dock bilarna förbi utan att egentligen kontrolleras.

Imorgon kommer jag att för första gången på riktigt springa in i Arizona, hittills har jag bara åkt bil över gränsen. Den obligatoriska hoppbilden måste kanske utgå eftersom det inte verkar finnas någon välkomstskylt på bron över Coloradofloden in till staden Parker.

Idag sprang jag hela dagen med mina billiga löparskor från Lidl. Jag har sprungit med dem flera gånger och de är riktigt sköna. Allt annat vore olidligt, skulle Lidl uttryckt saken.

Absolut inget finns att se längs den här vägen. Inte konstigt att en järnvägsövergång i öknen då kan vara något man ser fram emot.

Dagens distans 63 km

Keep on running!

Hwy 62 mellan Twentynine Palms i Kalifornien och Parker i Arizona är 16 mil och är en mental utmaning. Men snart ska denna mastodontsträcka vara avklarad.

Jag ser många kors längs vägen. Gissar att bilförarna måste ha somnat av uttråkning. Hwy 62 är nog den mes enformiga väg jag någonsin sprungi på.

Hur klarar man sådant? Ja, musik är ett sätt. Man går in i en bubbla och bara pinnar på. Ett annat är att ha stenkoll  på gps:en. Att se kilometrarna rulla på ger en viss tillfredsställe. I huvudet pågår ett ständigt räknande om hur långt det är kvar till motellet, hur långt det är till nästa backkrön, hur långt jag behöver springa innan jag "får" ta lunch etc etc. Inga särskilt djupa tankar. Men snart är dagen över och jag är glad att jag klarade etappen.

Jag befinner mig nu i gränsstaden Parker i Arizona. Men det återstår drygt en löpdag innan jag ka göra mitt första hopp vid en delstatsgräns.

Tur att jag inte måste springa till Hannover. : :

53 km dagens disans.

Keep o  running!

Regnandet i Kalifornien har fått öknarna att blomma. Vägrenarna lyser i blått, gult och vitt, blommor jag aldrig sett, än mindre kan namnet på. Jag besämde mig idag för att uforska de 16 milen mellan Twentynine Palms och gränsen till Arizona.

Säg öken och de flesta tänker på Saharas sanddynor. Men så ser ine öknarna ut här.  Det är ine bara sand, de finns ändå lie buskar och nu alla dessa blommor som blir allt fler ju längre in i öknen jag kommer.

Där staden slutar och öknen börjar ligger lägligt två mackar. En trafikskylt upplyser att det är 16 mil till närmaste affär. Här finns också en restaurang som säljer hamburgare gjorda på  kött från bisonoxar. Innan jag rullar ut i det okända tankar jag på bensinkedjan am pm en Coke på 0,5 liter till rövarpriset 2,41 dollar.Det måste till och med vara dyrare än på Pressbyrån i Sverige.

Vad finns egenligen i en öken, är det bara sand, stenar och lite buskar? Nä, stendött var det inte. Det bodde förvånansvärt  mycket folk här. Husen var enkla, oftast mycket förfallna och utanför låg drivor av skräp. Inte en kotte syntes till, skulle annars vara intressant att veta hur folk försörjer sig här. Ju längre in i öknen jag sprang desto  färre hus, nu var det istället blomsterprakten som ökade.

The Glass Outhouse Art Gallery tog inget inträde.

Markpriserna är billiga här. En villatomt på några tusen kvadratmeter skulle man få för kanske 100 000 kronor. Gissar att prutmöjligheterna är goda.

Och nog fanns det lite verksamhet, t ex ett flygfält med några parkerade små propellerplan, jag såg ett konstgalleri med ”konsten” i det fria och en skylt om en pistol- och gevärsklubb. Och så alla mäklarskyltar. Skulle vara roligt att äga några kvadratmeter sand i Amerika! Jag såg också en man som halvsov i en lastbil parkerad intill en konstgjord palm i plast. Palmen skulle dölja mobilteleutrustning. Mannen, som jobbade för Verizon blev livrädd när jag dök upp.

De mindre palmerna är äkta men inte den i mitten.

Nödelefoner fanns längs vägen med någon kilomeers lucka, det kändes tryggt för min egen mobill hade ingen täckning.

Det märkligaste av allt var ändå vad jag fick se fem mil inne i öknen. Mitt på vägen hade någon skrivit med stora vita bokstäver: Gay is good.

Linda kom ut och hämtade mig. Budskapet på vägen fick oss båda att skratta gott.

Det var riktigt rogivande att springa i öknen. Trafiken var gles och medvinden gladde mig. Två dagars öknlöpning återstår innan når staden Parker på gränsen mellan Kalifornien  och Arizona.

Dave och Vicki är från Australien och har cyklat runt i Amerika under 200 dagar. De finns på Instagram under davipix

Dagens distans 55 km.

Keep on running!

 

Här vid Morongo Canyon började klättringen upp ill dryga tusen meter.

Landskape jag springer i är halvöken, inte mycket att se. Och idag väntar ren öken.

Tekniken fungerar lite bättre idag så det blir en kort rapport innan jag sätter av ut i ödemarken, i princip 16 mil utan ett hus. Så ödsliga sträckor har jag aldrig haft. Min amerikanska "cousin" Linda Feldman kommer nu att ge mig ett antal stevar de närmaste dagarna så att jag kan sova i en skön hotellsäng i Twentynine Palms där jag nu är respektiva i Parker i Arizona.

Rapport från öknen väntar.

Gårdagens distans 60 km.

Keep on running!

 

 

Jag har problem med tekniken varför dagens text utgår. Blev som planerat en 6-milare till ökenstaden Twentynine Palms.

Keep on running!
 

Cirka tusen indianer (tribal) bor i reservatet. Till skillnad från andra indianreservat är Morongo stängt för allmänheten- inte ens en svensk fredlig coast to coast-löpare släpps in. I bakgrunden vaktkuren där jag blev stoppad.

Idag ”stred” jag mot indianerna. Men den fajten förlorades. Jag försökte ta mig in i ett stängt indianreservat och motades bort.

Igår skrev jag om vilken nytta jag har av min gps. Men idag ställde den bara till besvär. Jag hade inte en aning om att vägen den visade ledde in över indianreservatet Morongo, ett av de få stängda reservaten i USA. Vaktkvinnan var vänlig men bestämd och jag motades milt bort när jag försökte få henne att på gps:en visa eventuella alternativa vägar. Men en lapp fick jag där hon skrivit ner hur jag kunde gå runt reservatet.

Lättare sagt än gjort. Jag sprang naturligtvis vilse och nu blev polisen min räddare. Problemet är att det i det här området egentligen inte finns några tillåtna vägar för fotgängare längs Interstate 10. Min reserach hemma vid datorn hade alltså sina brister. I praktiken var det omögligt att ta sig från punkt A till punkt B utan att bryta mot lagen. Lätt desperat stoppade jag en stor polisbil och frågade:

-Can you give me a ride?

Och det kunde officer Kraig Nagle vid Higway Patrol i Banning tänka sig. Så han körde mig några kilometrar till en tillåten väg längs interstate. Han berättade att polisen ibland ger specialtillstånd för cyklister men eftersom det idag var så mycket trafik på motorvägen tyckte han det det här var en bättre lösning. Jag brukar ju vara kritisk mot den hårdföra polisen i USA men det finns uppenabrligen undantag.

Polisman Kraig Nagle har lastat ur kärran och kört mig till en väg där jag får springa.

Allt frid och fröjd? När kärran lastades ur polisbilen visade det sig att jag fått två (!) punkteringar. Däcken hade inte kommit mot polisens spikmatta utan det var små taggar från buskar som fastnat. Punkteringarna fixades snabbt men efter någon timma uppstod nya problem. Inte heller denna gång fanns några tillåtna vägar att springa på. Men när nöden är som störst, är hjälpen som närmast. Nu var det en privatperson med det svenskklingande namnet Roland som gav mig en kortare ride. Jag tar annars aldrig emot erbjudande om skjuts men idag var det nödsituationer.

Punktering och slangbyte efter Cabazon.

Även glada miner idag. Observera att det är lite snö på bergstopparna i bakgrunden.

Till det mer angenäma hör den kraftiga medvinden och idag var det soligt hela dagen. Men när denna text skrivs och klockan närmar sig midnatt smattar regnet mot rutan. Morgondagens löpning till Twentynine Palms kan bli besvärlig. Till dagens glädjeämnen får också räknas värdparet på det Airbnb-boende jag har mitt ute i öknen i Whitewater. De bjöd på mat, fixade en strulande dator och upplät hela sitt hus för mig.

Dagens distans (borträknat skjuts): 51 km

Keep on running!

I dagsljus och på håll såg bergen inte så farliga ut. Men . . .

. . . i mörkret blev backarna ett monster som var nära att förgöra mig. Hade jag inte haft gps:en hade jag varit förlorad på alla dessa småvägar.

Milslånga backar, regn och mörker. Idag var det närmast ett under att jag lyckades ta mig till mitt motell.

En till stora delar ganska händelsefattig dag blev tämligen dramatisk. Att bergen skulle vara så besvärliga hade jag inte kunnat föreställa mig Det var svagt uppför hela tiden men mot slutet blev det värre. Totalt 500 meters stigning låter kanske inte så farligt. Men just att man inte såg något och detta eviga regnande var nära att knäcka mig. Det var mer gång än löpning mot slutet och jag klockade en 5-kilometare på 1 timma och 10 minuter.

Jag var framme vid motellet i Calimesa först klockan 21. Totalt hade jag då varit ute i 13 timmar. Jag fick mig dock ett gott skratt när motellägaren, som var väl insatt i mina förhavanden, upplyste om att jag inte fick röka på rummet. Men han tröstade mig med att han kunde upplåta ett särskilt uytrymme där jag kunde röka.

Dagens distans; 68 km

Keep on running!

Ett glädjehopp på en blåsig strand i Newport Beach söder om Los Angeles (Foto Linda Feldman). Starten skedde den 14 februari klockan 09.10 lokal tid. Det regnade lätt och vågorna var måttligt höga. Stränderna här är bland de bästa för surfning i hela Kalifornien.

Äventyret har börjat bra. Jag gjorde en rivstart i härlig medvind. Och överallt möts jag av vänliga och uppmuntrande ord.

Det enda negativa skulle väl vara det ihållande regnandet. Det har satt fart på de uttorkade flodfårorna som förvandlats till vilda fjällbäckar. Just vid själva starten slapp jag i alla fall regnet. Men att påstå att jag möttes av jublande åskådarmassor på stranden i Newport Beach vore nog att ljuga. Där var bara min amerikanska ”cousin” Linda Feldman insvept i en sjal över ansiktet och en ensam man som vågat sig ut denna blåsiga och regniga dag. Inte en surfare så långt ögat kunde nå.

Jag har sagt det förr; amerikanen i gemen är väldigt vänlig mot turisten. Det gäller numera också de tidigare så tuffa tjänstemännen i inresekontrollen på flygplatserna. Under senare år har jag småprat med dem, delat ut visitkort och fått lyckönskningar. Så även denna gång men tyvärr var nu visitkorten nerpackade i väskan.

Apelsiner i en villaträdgård i staden Orange, Kalifornien.

Trädet lever men nog ser det märkligt ut. Också Orange.

Ingen kan undgå att det är Alla hjärtans dag, Valentine´s Day. Det är stort i Amerika. En blomsterflicka vid infarten till staden Corona ler, skrattar och viftar med ett fång röda nejlikor, runt halsen har hon ett blinkade rött band.

-How´s business? frågar jag där jag kommer springande i mörkret.

-Pretty well, ska bara dra in några bucks till. Hon får inga av mig, däremot ett blött visitkort.

På  Shellmacken innan gör man vågen när jag vacklar in för att köpa en burk cola.

-Welcome Sweden (dom kände igen flaggan på skylten!).

Och på The Goodfellas Cafe intill Best Western i Corona är det klackarna i taket.  En pensionärsorketser spelar live till matgästernas förtjusning. Borden är dukade med Valentineprylar.När allt är över lägger dom på en platta med Frank Sinatra; My Funny Valentine. Jag beställer in en jätteportion pasta och servitrisen får springa benen av sig för att fylla på mitt glas. När hon kommer med femte glaset Cola dristar jag att säga:

-Vad betyder Valentine för dig?

-Ingenting, svarar hon lite överraskande.

Rivstart, ja. Dagen blev lång och även distansen, totalt 62 kilometer. Jag var ute sammanlagt drygt tio timmar. Och Lidlskorna för 149 fick bekänna färg. Riktigt sköna under de tre mil jag sprang med dem. Morgondagen ser ut att bli ännu längre, tyvärr, men det är motellens placering som till stor del styr distanserna. Det som överraskat mig är att det blir mörkt så tidigt. Så här tidigt på året har jag ju aldrig startat, får därför bli tidiga uppstigningar i fortsättningen.

Keep on running!