Inte en människa utanför. Skulle jag våga mig in?

Mariujana är inte precis min grej. Men idag stegade jag in en liten affär som jag trodde sålde drogen. Fast där fanns inget knark, däremot fick jag veta en massa om mariujanabruket i Arizona.

Butiken såg lite skum ut, låg någon mil utanför staden Tempe. Inte en människa utanför, i skyltfönstret stod några priser angivna. Skulle jag våga mig in i detta syndens näste? Tog mod till mig, fattade reporterblock och penna och klev in. Därinne gapade närmast en tom lokal, på en stol satt en medelålders man (som skulle visa sig vara läkare) och bakom disken en ung man som talade i telefon. När samtalet var avslutat, harklade jag mig och sa:

-Jag är inte ute för att köpa mariujana, vill bara veta lite om försäljningen i Arizona.

-Vi har ingen mariujana här och vi säljer heller ingen, sa mannen bakom disken och passade på att tacka mig för min tålmodighet.

Butiksägaren hette Rickard Romero och han berättade att man här, om jag nu förstod honom rätt, administrerade de legitimationskort som läkare skriver ut för att patienten ska få köpa mariujana i speciella butiker. I Arizona är drogen endast tillåten i mediciniskt syfte (smärtstillande), inte i njutningssyfte till skillnad från t ex grannstaten Kalifornien.

 

Rickard berättade att han själv använder mariujana i smärtstillande syfte, antingen röker han eller äter drogen- tolv gånger om dagen sedan han drabbats av svåra ryggsmärtor efter en bilolycka.

-Så du är påtänd nu?

-Nej, skrattade han. Så funkar det inte.

- Får du köra bil när du tar mariujana?

-Nej, inte rent tekniskt, svarade han. Det svaret tolkade jag som att han ändå körde bil.

Läkaren i lokalen var tyst under hela samtalet. När jag frågade honom om vad han tyckte om mariujanabruket i medicinskt syfte fick jag ett något kluvet svar. Det verkade som han föredrog vanliga smärtstillande piller men mot vissa smärtor var mariujana bra.

I Arizona bor sju miljoner människor och av dessa använder 200 000 drogen i medicinskt syfte, dubbelt så många män som kvinnor och de flesta är 30-40 år. Användandet exploderade ifjol och nu tror många att Arizona snart ska sälla sig till de stater som släppt drogen fria. I Usa är det nu bara 14 delstater som har ett totalförbud. Jag gläds åt att en av min favoritstater, Nebraska, tillhör dessa.

Vi möttes i en gatukorsning. Frågade vad hunden hette men hörde inte svaret i trafikbruset.

Stör ej, slanglagning pågår.

Även idag varmt, nu som mest 22 grader, och kortbyxor på igen. Känner mig faktiskt i kanonform. Men löpningen fördystrades av inte mindre än tre punkteringar. Och så råkade jag glömma bort att min fru fyllde år, det förstörde både min och hennes dag.

Gissa vad det här är för skönhet! Bilmärke och tillverkningsår?

Mitt motell och bergen i bakgrunden. Är just nu bara på ca 400 meters höjd.

Imorgon börjar bergsklättringen. Jag är i Appache Junction, en ”stad” där det finns intet att se.

Dagens distans 40 km

Keep on running!

En gatupredikant med bibeln i handen står i en brusande gatukorsning i Phoenix och skriker ut sitt budskap. Han passade också på att svära åt folk som inte behagade honom. Ingen verkade ta någon notis.

 Sol och värme, det räcker. Idag infann sig den rätta coast to coast-feelingen.

Startade redan på morgonen i kortbyxor. Underbar känsla och jäklar vad stark jag kände mig. Tidigare har det kännts som om jag sprungit lite i en bubbla och inte varit så intresserad av omgivningen. Men med värmen försvann det där tunnelseendet. Nu hade jag tid att stanna till och prata med folk. Dagens femmilare var snabbt avklarad.

Phoenix, Arizonas huvudstad med 1,6 miljoner invånare, imponerade inte på en Stocholmare/Göteborgare. Staden ska vara USA:s femte största men verkade mindre än vad jag föreställt mig. Jag var mitt i smeten men hade egentligen inte tid för något turistande. Staden gav dock ett välmående intryck och ska vara en av de städer i Amerika som växer snabbast.

Det gick förvånansvärt enkelt att ta sig in och ur stadskärnan. Annars kännetecknas amerikanska städer av brist på gång- och cykelbanor men här var infrastrukturen även för fotfolket väl utbyggd.

Spelar för döva öron. Charles år 25 år, hemlös och hoppas kunna återvända till ett normalt liv i hemstaten Ohio. Nu stod han och spelade vid en motorvägsuppfart. Tyckte uppriktigt synd om grabben. Här kan du läsa mer om honom.

Solen  och värmen fick också fart på inittiativförmågan; stortvätt på hotellet, lagade trasiga cykelslangar och ordnade en del motellbokningar. Just nu befinner jag mig någon mil utanför Phoenix, i staden Tempe som har ett stort universitet.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

 

Gatorade is the best sports drink. You buy it as a powder in Walmart. The can will make 6 gallons (23 liters). Compared to buying it bottled and ready-to-drink the price is four times cheaper.

At last warm weather seems to be on its way. When I run into Phoenix a temperature of 70F (21C) is forecasted. Shorts on!

But most of this run has been a matter of cold weather. When it is only a few degrees above freezing it is not very nice. Unfortunately I have also had some technical problems, trouble with hotel bookings. The fact that the landscape is boring and the straight endless does not make things better.

This day has been especially uneventful. Therefore I finish with a couple of pictures.

Shell gasstation, Wittman, AZ.

Hwy 60 outside Wickenburg, AZ. A six pack of beer for the dead..

Hwy 60, Morristown, AZ. A case for the vice squad?

Today’s distance: 54 km (33,5 miles)

Keep on running!

Kanalen är över 50 mil och förser en stor del av Arizona med vatten till jordbruket och storstäderna Phoenix och Tuscon.

Arizona med huvudstaden Phoenix är en av de varmaste områdena i USA. Utan en stor bevattningskanal skulle det här området vara mer eller mindre dött.

Jag kände inte till den här kanalen, som går under beteckningen Central Arizona Project (CAP). Beslutet om att bygga kanalen togs av president Lyndon B Johnson 1968. När jag igår sprang över kanalen hade jag inte en aning om vilken betydelse den har. Vattnet tas från Coloradofloden, pumpas och leds genom ett kanalsystem, dammar och tunnlar genom bergen. Uppemot en tredjedel av delstatens vattenförsörjnig täcks och utan kanalen skulle Phoenix inte vara en av USA:s största städer.

På tisdag springer jag in i centrala Phoenix. Gillar egentligen inte storstäder (bökiga att ta sig igenom, dyra och farliga) men Phoenix är ändå något jag ser fram emot. Just nu har jag kommit till en liten gullig stad, Wickenburg (6 000) invånare med vildavästernprägel. Sugen på en stor hamurgare, glass och kaffe bromsade jag in kärran vid Mc Donalds och blev mottagen som en västernhjälte. Fick dela ut många visitkort till matgästerna. Noterade att personalen till stor del bestod av pensionärer. En av kvinnorna som gjorde ren borden måste ha varit 75- 80 år.

-Hur gammal är du? frågar jag.

-Betydligt äldre än du.

Vad tjänar du?

-12,5 dollar i timman (minimilön) och jobbar tio timmar i veckan. Jag klagar inte, är nöjd. Pengarna behöver jag och dessutom får jag träffa en massa människor.

Wifi och hot breakfast, det är grejer det! Eftersom tvättmaskinerna för motellgästerna inte fungerade tog personalen på Quality Inn i Wickenburg hand om min tvätt.

Alexander Zernickel från Herzogenaurach (tyska staden där Puma och Adidas har sitt huvudkontor) cyklar från San Diego till Florida. Han är 69 år och cyklar ungefär dubbla distanserna jämörfört med mina.

Dagens distans: 30 km

Veckans distans: 370 km

Keep on running!

 

 

Just nu verkar det vara problem med att kommentera texterna, inget händer. Jag har hört att några haft dessa problem och idag kunde jag själv inte besvara era kommentarer.

Här mina kommentarer på senaste inlägget:

#Sverker:Ja, detta är nogg den tuffaste rutten. Kylan  bidrar också.
#Klas-Peter: Att dagssnittet blivit så högt beror på att jag tvingades ha långa etapper i början när städerna låg glest. Idag bara ca 30 km. Men om någon vecka blir det väldigt tufft. Jag följer körschemat men kan tvingas ändra framöver. Har någon 80 km och det är för mycket.

Ett av tre nedlagda motell i staden Aguila med ca 800 invånare.

Många av de små samhällena jag passerar här i Arizona ger ett fattigt, ja nästan spöklikt intryck. Mycket är igenbommat och den verksamhet som är igång går på sparlåga.

Bouse, Salome och nu senast Aguila är samhällen  där turisten aldrig stannar till. Här finns egentligen inget att se. Men jag som löpare är så beroende av den lilla service samhällena ändå kan erbjuda. Finns det en restaurang, finns det en livsmedelsaffär och finns det ett motell?

Bättre på insidan än utsidan, restaurang i Aguila.

Även människorna verkar slitna och fattiga. Husen är inte mycket för världen, det enda som för en svensk kan imponera är bilstandarden, riktiga muskedunder till bilar. Också i småstäderna kan jag se hemlösa och på nedlagda RV-campingar finns trasfolket. Men på andra campingplatser för husbilar ser jag nästan ett lyxliv: medelklass och rika söker värmen i söder.

Dale Walker på väg mot Alaska. Han jobbade en gång för hemlösa men är nu själv hemlös.

På vägarna dyker ibland en del vinddrivna existenser upp. Själv får jag nog just nu räkna in mig i den kategorin också. Häromdagen träffade jag t ex Dale Walker, en hemlös 54-åring som under de senaste 2-3 åren mer eller mindre planlöst cyklat omkring över hela USA och nu är på väg mot Alaska. Allt han äger finns i några väskor på cykeln. Han är smutsig och har tappat flera framtänder. Dale verkar för övrigt helt normal, han varken röker, dricker eller knarkar och säger att han trivs med livet och att han försöker hjälpa likasinnade han möter längs vägen.

-Det handlar om att visa alla människor respekt. Jag försöker göra det och jag möts också av respekt, även från polisen.

Jag fattar tycke för Dale och sticker till honom några dollarsedlar. När vi skiljs säger han:

-Peace.

Här bor jag på en retreat för kyrkliga ledare. Jag mottogs som om jag var Mesias. Jag anlände sent, bjöds på soppa och för 75 dollar fick jag ett utmärkt rum med eget badrum. På anläggningen undviker man internet men för mig gjordes ett undantag.

Dagens distans: 59 km

Keep on running!

 

Nog märks det att detta coast to coast är helt annorlunda jämfört med de tidigare. För första gången ser jag kaktusar längs min väg.

Det är attans kallt just nu i Arizona. I Flaggstaff norr om mig kom det en meter snö. Där jag befinner mig är det bara några plusgrader, det regnar av och till och är blåsigt, som tur är det mest medvind. Att under dessa väderförhållanden se palmer och kaktusar är lite absurbt. Även om löpningen går förvånansvärt bra känns det inte särskilt angenämt.

Jacka, mössa och vantar av och på hela tiden. Så länge jag är i rörelse fryser jag inte. Men några mysiga fikastopp längs vägen är det inte tal om. Ändå tar jag varje dag en power nap i det fria.  Men då har jag byltat på mig rejält. Just dessa korta sovpauser tror jag ger mig kraften.

Morgondagen blir lång men kan också bli spännande. Linda ordnade in mig på en retreat, vad det innebär vet jag inte. Tveksamt om det finns wifi där så det kanske blir tyst på bloggen.

Dagens distans till Salome: 52 km

Keep on running!

Det fanns ingen välkomstskylt vid gränsen till Arizona. Men jag står precis vid gränsen till Kalifornien och Arizona. Här finns en gammal järnvägsbro över Colorado River som utgör gränsen.

Nu är jag äntligen inne i Arizona. Under ganska besvärliga förhållanden och på hårt trafikerade vägar har jag tagit mig till ett motell i samhället Bouse med några hundra invånare.

Här finns inget internet, därav den försenade rapporten. Förhoppningsvis kan jag få iväg detta livstecken från biblioteket. På små orter brukar man inte stänga av internet, bra för då kan allmänheten ändå ha någon kontakt med yttervärlden. Jag fick internetkoden av en matgäst på Ocotillo Lodge, byns mat- och samlingsplats.

Det verkar vara Trumpland jag kommit till. Vid infarten till Bouse möttes jag diverse skyltar som hyllar presidenten. Men på Ocotillo Lodge undvek jag att prata politik. Sällan har en hamburgare smakat bättre än just där. Den andra träffpunkten är mataffären med det träffande namnet Roadrunner Market.

Det känns lite som om jag beger mig ut i det okända. Jag ligger efter med motellbokningarna men Linda har i övermorgon lyckats ordna in mig på någon retreat. Nu gäller det bara att idag fredag få tak över huvudet i Salome cirka fem mil bort.Det är kallt, regnet hänger i lufte och det finns inget ställe att stanna för lunch. Här gäller det att bita ihop.

Dagens distans 58 km

Keep on running!