Årets sista lingonplocklöp gick till Tierp. Jo, det fanns fortfarande en del lingon i markerna. Av bären gör jag lingondricka och skafferiet är nu välfyllt. Det var en riktigt ruggig dag men kaffe i termos, mackor och ett ständigt småjoggande höll mig varm.

Keep on running!

2007 Florence, OR till Virginia Beach, VA. 510 mil på 95 dagar (54 km/dag)

2010 Westport, WA till Tybee Issland, GA. 532 mil på 101 dagar (53 km/dag)

2012 Seaside, OR till Ocean Grove, NJ. 511 mil på 98 dagar (52 km/dag).

2014 Los Angeles, CA till New York, 486 mil på 100 dagar (49 km/dag).

2016 San Francisco, CA till Boston. 525 mil på 96 dagar (55 km/dag).

2018 Boston till New Port, OR. 542 mil på 100 dagar (54 km/dag).

2019 New Port Beach (LA, CA) till Avon By The Sea, NJ. 525 mil på 97 dagar (54 km/dag).

Jo du läste rätt. Nästa år springer jag för åttonde gången över USA.

När min fru Sophia nu sagt ja till min önskan om att ännu en gång korsa den amerikanska kontinenten till fots var saken klar. Det blir ett åttonde löp!

Efter det sjunde, som avslutades i maj i år, trodde jag att det skulle bli mitt sista. Det var trafiken som avskräckte, inte att jag var mätt på USA eller att krafterna inte skulle räcka. Visst, trafiken är ett stort problem för en oskyddad löpare men kanske överdrev jag ändå.

Ett tag var jag inne på att nästa långa löp skulle bli runt Östersjön (ungefär lika långt som ett coast to coast, dvs 500 mil). Ett annat alternativ var att springa längs någon av Europas stora floder, exempelvis Donau. Men alternativen framstod inte alls som lika lockande, däremot besvärligare. I USA känner jag mig mera hemma och det är framför allt mötena med vanliga amerikaner som lockar.

Startdatum är inte bestämt men den här gången blir det en ovanligt sen start; i slutet av maj eller i  början av juni. Två av mina söner blir pappor då och jag får invänta födslarna. Det var ett oeftergivligt krav från min fru. En så sen start gör att det troligen blir väldigt varmt men det behöver inte vara någon nackdel, jag är värmetålig och älskar värmen.

Inte heller startplats eller målgång är bestämd. Men det lutar åt en nordlig rutt med start i norra Oregon eller Washington. Förhoppningsvis ska jag kunna plocka några nya stater, kanske North Dakota. Och som vanligt ska jag nog försöka springa till Gothenburg i Nebraska. 

Upplägget blir det samma som under de tidigare löpen: jag springer med vagn där jag har hela min packning, avverkar cirka 5 mil om dagen, bor på hotell och bloggar dagligen.

Nästa år fyller jag 72 år och blir en av de äldsta coast to coast löparna i världen. Men åldern spelar (ännu) inte så stor roll. Farten och orken är inte riktigt som i ungdomens dar (jag var 59 år när jag gjorde mitt första kontinentlöp) men försämringen kan till stor del kompenseras med större erfarenhet.

Keep on running!

En av flera backar på den "flacka och snabba maratonbanan". Banan var ganska tuff för maratonlöparna, som sprang fyra varv. Bilden från första varvet på Björnnäsvägen och till höger i blått farthållaren i 3.40-gruppen, Christer Svensson, Växjö. Maria Jacobsson, Mora, i rosa tröja var ensam bland löparna på bilden att gå under 3.40 (3.39.57).

Vad kul, Stockholm har fått ett nytt maratonlopp! "Höstrusket" på Norra Djurgården är en av de vackraste maratonbanorna i Sverige men inte den mest lättlöpta- för många småbackar för att locka mig.

Höstrusket 10 km gick ifjol och lockade då ca 1 100 deltagare. I år kompletterade Maratongruppen, som står bakom bl a Stockholm Marathon, Stockholm Halvmarathon och Tjemilen, med Höstrusket 42 195 km. Maratonloppet den 2 november drog cirka 300 löpare och milloppet 1 400.

Själv var jag lite sugen på att springa maran så jag provlöpte ett varv dagen före. Och tur var väl det- efteråt var jag inte särskilt lockad av att dagen därpå springa fyra varv.  Banan är helt enkelt för backig. Nu talar vi inte om några mördarbackar och en massa höjdmetrar men banan är egentligen inte platt någonstans, det är svagt upp och ner mest hela tiden. Så kändes det i alla fall.

Att banan skulle vara "snabb och flack" är snudd på falsk marknadsföring. Men frågan är hur många som egentligen bryr sig om det. Vi som jagar tider ja, men övriga? Fast Björnnäsvägen på tredje och fjärde varvet måste ha varit kämpig för alla. Generellt blev resultaten ganska mediokra, temperaturen med ett par plusgrader bidrog säkert också. Ändå platsade en handfull resultat i min maratonstatistik. Claes Bengtsson från Spårvägens FK vann på 2.29.33 (M35) och Helena Hallgren, Simlångsdalens IF på 3.02.07 (tävlar i K45).

Bo Stivert i Spårvägens FK ingår i tävlingsledningen och är en superfunktionär. Han har varit funktionär på Maratongruppens samtliga tävlingar från 1979, cirka 250 stycken. Springer du inte själv? frågade jag. Jag är sprinter, skrattade han.

Själv valde jag att springa ett parkrun denna gråmulna novemberdag. I intilliggande Hagaparken sprang jag 5 km på 23.12. 

Måndag 4 november, Älvkarleby. Det här blev årets sista lingonplockning. Jag fick ihop 3 kg stora, mörkröda och saftiga bär under min två mil långa löptur som startaade i Skutskär. Av bären gör jag lingondricka- världens bästa måltids- och sportdryck. Älvkarleby och restaurang Kungsådran på Laxön tillhör mina favoriter.

Keep on running!

Bilden är från 2015 då jag vann M65 i Malaga maraton på 3.24.37. Målet i år är att göra under 3.40.

Veteran SM i Växjö blev en besvikelse varför jag gör ett försök att putsa tiden den 15 december i Malaga. Receptet blir att träna lite annorlunda- och mindre.

Nej, mina 3.47.08 på Växjömaran är jag inte nöjd med trots att det räckte till silver. Det som förvånade i Växjö var att krafterna tröt så snabbt och att jag tvingades gå några korta bitar mot slutet. Jag har nästan aldrig gått i maratonlopp, undantaget vid vätskestationerna. Det är kanske ändå inget fel på uthålligheten, förmodligen var jag tröttkörd redan före start. Jag hade slaviskt följt ett 18 veckor långt träningsprogram som snarare verkade bryta ner mig än bygga upp mig. Jag märkte i alla fall ingen formförbättring.

Den här gången ska jag komma mer utvilad. Nu känns det nästan som en befrielse att slippa följa ett träningsprogram. Det som jag tyckte var pressande med programmet var inte mängden (bara några enstaka veckor på 14-15 mil) utan tempot. I stort sett vartenda pass hade ett ett bestämt tempo, klarade jag inte det eller tvingades ta i för kung och fosterland, ja då blev det för tufft. Sett i efterhand var måltiden 3.30 alldeles för optimistisk. Det är få 70-åringar som gör den tiden och i stort sett ingen i Sverige. Nu senaste på Frankfurt Marathon var det bara en gubbe som var under 3.30, samma i Chicago och ifjol  också bara en i New York.

Det var först ifjol jag tyckte mina maratontider började försämras onormalt mycket. Det året sprang jag två lopp; Boston på 3.53 och Toronto på 3.43. Tidigare hade jag under många år legat på 3.25-3.30. Ska nerförslöpan bli lika brant framöver?

Rent statistiskt blir de flesta från 45 år och uppåt ca 5% långsammare för varje åldersklass (åldersklasserna är 5 år) vilket på maraton innebär ca 2 minuter per år. Några som forskat på detta är bl a Sven Gärderud (pappa till Anders Gärderud), Carl-Erik Särndal och Ivar Söderlind. Deras rapport från 2010 läser du HÄR. För manliga maratonlöpare från 65 år och äldre skulle försämringen vara nära 10 % per åldersklass men det tror författarna själva inte riktigt på.

Jag blev nyfiken och kollade upp mina maratontider från starten vid 35 år och fram till idag, 36 år senare. Så här har mina bästatider i 5-årsintervallerna  utvecklats.

M35 2.53

M40 2.51

M45 2.53

M50 2.57

M55 2.55

M60 3.10

M65 3.24

M70 3.43

Kanske ingen anledning att deppa ihop? Verkar snarare som jag varit "onormal" under många år men att jag blivit "normal"  från 60 år!

Det börjar sjunga på sista versen för lingonen. Jag har i år gjort många lingonturer på springande fot. Bilden tagen i veckan mellan Mehedeby och Tierp i Uppland. Utan gps hade jag inte vågat mig ut i dessa ödsliga marker.

Keep on running!

I mål på 3.47.08 och tvåa i M70. Träningsprogrammet bar nästan hela vägen och nu när de 18 veckorna är över känns det som en lättnad. HÄR resultaten från Växjö Marathon.

Idag blev det silver på veteran SM i maraton. Tiden i Växjö blev dock en liten besvikelse.

Som jag tränat inför detta lopp! Under 18 veckor har jag följt ett ganska tufft träningsprogram, som skrivits enkom för mig av ordföranden i mina förra klubb, Lennart Bengtsson i Majornas IK. Jag har följt programmet till punkt och pricka och det bar nästan hela vägen.

Det var 3.30 som var målet. Men efter någon månad in i programmet märkte jag att den tiden var orealistisk, det pekade istället på ca 3.40. Inte många svenskar i M70 har klarat 3.30 och i de stora internationella loppen är det heller knappt någon som springer så fort. Men idag i Växjö var det faktiskt en som gjorde det- Anders Hansson från Vilsta Sk sprang på 3.28.11. Och han tävlar i M75! Europarekord i M75 har tysken Klemens Wittig och det är på 3.17.37 satt 2012 i München.

När jag nu sitter på tåget hem är känslorna lite blandade. Att komma tvåa i klassen och fem minuter efter den gamle storlöparen Magnus Bergh från Heleneholm som gjort 2.17 i ungdomens dar är naturligtvis glädjande även om jag slagit Magnus på några veteran SM. Nu var kanske ändå placeringen det viktigaste men tiden en besvikelse.

Banan i Växjö går åtta varv runt Växjösjön och är snabb (men tråkig). Efter varv sex ledde jag och trodde då att jag skulle greja det. Vi låg länge sida vid sida, Magnus stannade aldrig i vätskekontrollerna och drog då alltid ifrån men jag kom ikapp. Taktiken var då att ligga bakom honom men det var nog fel taktik. Magnus vann tillsist med ca fem minuter.

Jag trodde nog att jag skulle vara mera uthållig. Något ska väl alla coast to coast betyda? Men icke, det är ”farten” som dödar. Skäms nästa att skriva att jag hade några korta gångpauser mot slutet. Insåg ganska tidigt att det skulle bli medalj men visste aldrig om det var två eller bara en gubbe före mig.

Vad händer nu? Ja, troligen springer jag mara nummer två i november eller december i Sydeuropa. Målet är att putsa tiden. Lennart är ändå nöjd med insatsen och råder mig att fortsätta med intervaller utomhus. Det rådet ska jag ta fasta på.

Det har varit tufft att följa ett 18 veckor långt träningsprogram. Man blir väldigt låst, när det går bra är det dock inga problem. Men mot slutet när jag inte klarade de stipulerade tiderna kändes det som en väldig press. Det är ändå äventyrslöpning, små upptäckresor på springande fot och bärplockning som är min grej.

Keep on running!

PS

Maratonstatistiken uppdaterad- många ändringar efter Växjö

HÄR kan du lyssna på Rune Larssons och mitt 1,5 timma långa samtal om hur det är att springa över en hel kontinent. Rune smickrar och kallar mig för Kontinentlöparnas Konung och att jag  med hänsyn till åldern genomfört en av de största löparprestationerna någonsin.

Få personer har påverkat mitt liv så mycket som ultralöparen Rune Larsson. Det var han som inspirerade mig till att börja med långa ensamlöpningar i Sverige och famför allt i USA.

I veckan fick jag besök av Rune Larsson som kom hem med inspelningsutrustning och gjorde ett långt avsnitt till Runes löparpodd. Vad har Rune och jag för likheter och olikheter?

Rune var helnöjd efter intervjun. Vi skulle "tjöta" tillsammans och nog tycker jag att vi fick till ett riktigt bra samtal. Inspelningen skedde under "Kanelbullens Dag" och vi sköljde ner bullarna med hemmagjord lingondricka. Allt gick i enkelhetens tecken, helt i Runes stil. Efteråt tog Rune, som var på tillfälligt besök i Stockholm för att hålla föredrag, sin ryggsäck och knatade hem i mörkret till sitt hotell 7-8 kilometer bort.

Keep on running!

Köpte en chokladkaka i kiosken i Marma innan jag började med lingonplockningen. Chokladen blev min räddning eftersom jag inte hann till lunchen på restaurang Kungsådran i Älvkarleby dryga milen bort.

Det ser mörkt ut inför stundande maratonlopp i Växjö om två veckor. Träningen verkar inte ha någon större effekt- jag står och stampar på samma fläck.

Varje vecka springer jag ett parkrun-lopp på 5 km och hoppas på så sätt bli lite snabbare och samtidigt få koll på hur formen utvecklas. Idag sprang jag i Uppsala på 22.45, aningen långsammare än de senaste gångerna. Det var visserligen kallt men jag tycker ändå jag borde gå under 22 minuter.

När jag slår in min tid i en löparkalkylator blir jag förskräckt- min tid skulle motsvara ca 4 timmar på maraton, jag som siktar på 3.30. Tar jag halvmaratontiden från Köpenhamn hamnar jag på ca 3.42. Kan det där verkligen stämma? Kanske är jag ändå lite mer uthållig än normallöparen?

Idag  plockade jag lingon i skogarna mellan Marma och Älvkarleby i norra Uppland. Det var kallt, blött och ganska lite bär. Ingen höjdare med andra ord. Och det hjälpte inte hur mycket kläder jag än satte på mig när jag inte hade några torra strumpor.

Veckans distans 121 km

Keep on running!

Det tycks vila en förbannelse över Malmö Ribersborg parkrun. Inte heller den här gången lyckades jag slå åldersrekordet i M70 även om jag åldersomräknat presterade näst bäst av alla deltagare.HÄR resulaten.

Varför blir jag inte snabbare? Framstegen går väldigt långsamt.

I helgen åkte jag ner till Malmö för att springa ett parkrun och försöka återta ett förlorat åldersrekord i M70. Samma sak gjorde jag i augusti. Då misslyckades jag och samma sak hände igen. Jag presterar kanske inte så dåligt, är väldigt jämn och åldersomräknat ligger jag bland de främsta. Men som sagt, jag är inte snabb och de knappt mätbara resultatförbättringarna kommer långsamt.

På den flacka och snabba banan (5km) i Malmö gjorde jag nu 22.44. Rekordet jag jagade löd på 22.32 och eftersom jag gjort exakt den tiden i Uppsala förra veckan såg jag det som fullt möjligt. Men icke! Jag tog slut på sista kilometern, fick mjölksyrakänning och hade inget mer att ge.

-Helvete! var min osympatiska kommentar när jag korsade mållinjen.

-Det kommer fler lopp, sa den vänliga funktionären.

Ja, det får bli tredje gången gillt i november eller december. Sedan ger jag nog upp.

För en utstående är det här rena dårpippin, förstår jag. Några sekunder hit eller dit, vad spelar det för roll? Att förbättra sig, kanske rent av att vinna, det är väl det tävlandet går ut på även om nu parkrun-loppen inte är några riktiga tävlingar? Mitt mål, troligen för högt satt, är att ha åldersrekorden på alla parkrunbanor i Sverige. Jag har rekorden i Hagaparken, Huddinge, Kungsängen, Uppsala, Linköping och Göteborg. Men inte i Malmö och inte heller i Örebro.

Träningsskor av och tävlingsskor på. Innan loppet gjorde jag ett antal ruscher och hade "dopat" mig med rödbetsjuice. Men vad hjälpte det?

Fast det tråkiga är kanske inte tiderna i sig på relativt korta distanser utan att förbättringarna sker så långsamt. Jag är inne på 15:e veckan i mitt 18 veckor långa träningsprogram fram till maran i Växjö den 19 oktober. Nu börjar jag tvivla på om jag ens är uthållig. Besked får jag kanske i morgon då jag springer ett långpas på 34 km.

Veckans distans: 142 km

Keep on running!