Ensam på highway 50 i Kansas. Landskapet är väldigt monotont. Dessbättre är ingen djurtransportbil i sikte.

Idag har vi avverkat halva vår sträcka, drygt 50 mil. Allt rullar på otroligt bra men Kansas är en besvikelse- staten stinker koskit!

Wroom! När djutransportbilarna passerar mig gäller det att hålla i löparkepsen och även hålla andan. Dessa bilar, som går i skytteltrafik till slakterierna i Dodge City, luktar förfärligt. När djuren gör ifrån sig kan det spruta ut både det ena och det andra på folk längs vägen. Ibland får jag mig en dusch- usch! Och när bilarna kör in på en bensinstation förpestas hela området.

Vi är i USA:s keratursbälte. Men ute på fälten ser vi inte så mycket kor. Däremot tusentalas på så kallade feed yards, vad ag förstår ställen där korna på en begränsad yta göds upp innan de går till slakt. Här är stanken närmast outhärdlig. Vårt motell här i Garden City ligger förresten alldels intill en feed yard men vindriktningen gör att vi inte besväras.

Vinden ja, den är också en pina. Kansas är ett blåshål och här i Garden City har man byggt en golfbana så att golfarna alltid slår i medvind vilket resulterar i världsrekordslag räknat i längd. Vindarna är mestadels sydliga vilket är jobbigt för oss eftersom vi då får motvind. Etter värre blir det när vi når Dodge City och går rakt söderut mot Oklahoma.

Kansas är också rodeo-trakter. Dessa uppvisningar drar mycket folk och motellen blir fullbelagda på helgerna. Vi blir därför utan motell i morgon. Själv får jag övernatta i det fria och slåss med myggen medan Jan eventuellt klämmer dubbla distansen eller tar lift sista biten till Dodge City och där inväntar mig. Kanske är det ändå dessa "problem" som gör den här trippen är så förbaskat rolig!

Keep on running!

Två räddande änglar , Sass (bakom ratten) och Christie, dök upp med kallt vatten när vi kört torrt i Kansas ödemarker.

Det går åt massor av vatten nu när det är över 30 grader varmt. Idag höll det på att sluta illa för oss när vattnet plötsligt tog slut.

En miss i planeringen gjorde att vattendunken på min kärra inte tankades full när vi i morse stack iväg från motellet i Syracuse. Fadäsen upptäcktes efter två mil men då var det för sent. Vi befinner oss visserligen på trafikerade highway 50 men här finns inga bensinstationer eller matställen och det är långt mellan husen och gårdarna så det är nästan omöjligt att få tag i vatten.

Plötsligt bromsar en röd pickup in med en vallhund på flaket. Vi har tagit en matpaus längs vägen och känner oss rätt utpumpade efter alla backar och hård motvind.

-Hallå där grabbar, behöver ni vatten? tjoar två kvinnor i bilen.

De presenterar sig som Sass och Christie Colborn från byn Kandall i närheten. De berättar att de har en gård på 2 000 acres, 130 kor och att de odlar foderväxter. Efter några minuter är de tillbaka med  flaskor med kallt vatten. Typiskt amerikanskt, vågar jag nästan påstå. Här slåss man om att få göra goda gärningar. Jag kan inte minnas att någon bilförare stannat till hemma i Sverige och spontant frågat om jag behövt hjälp. Visst är man också hjälpsam hemma men då måste man be om hjälpen.

Imorgon väntar oss Garden City. Vilket vackert namn! Tyvärr är vår erfarenhet av amerikanska småstäder att de är rätt förfallna. Fast Lakin, där vi stannat idag, är en liten pärla. Gissa om damen på matserveringen blev glad när Jan plötsligt sa:

-Det här var den bästa hamburgaren jag ätit i USA!

Keep on running!

En stolt Jan vid Kansasskylten. Men varför hoppar han inte och sträcker ut armarna?

16 juli 2008

Bye bye Colorado. Nu är vi i Kansas, vägarna här är spikraka, du kan se minst en halvmil framåt och avstånden känns oändliga.

För första gången tvingades jag ligga ute. Motellet i Holly var ju stängt och jag hade inte som Jan krafter att rulla vidare och ta två etapper på en dag. Myggen var rätt besvärliga men efter en massa bett bryr man sig inte längre.

Uppenbarligen minns en del amerikaner mitt förra USA-löp. Jan kom idag i samspråk med några knuttar och en av dem mindes mig när jag sprang på motorvägen i södra Idaho (en av de få delstaterna som tillåter fotgängare på motorväg). Jan har förresten blivit lite av lokalkändis här i staden Syracuse i Kansas (1 824 invånare). Han blev intervjuad av lokaltidningen. Han hann också med att klippa sig (12 dollar) och språka med en massa butiksägare samt besöka det lokala muséet.. Där blev han alledeles nostalgisk av all 60-talsmusik som spelades.

Morgondagen till staden Lakin kan bli besvärlig. Vi har hård motvind och landskapet blir nu tillfälligt mycket kuperat.

Keep on running!

Här kommer svaren på era frågor. Var inte så buskablyga, ställ massor av frågor, det håller ångan uppe på oss!

1. Hur lyckas du träna så mycket, hur får du ihop det ekonomiskt och tidsmässigt, undrar Jekke.

Svar: Genom att springa varje dag till arbetet och dessutom springa hem på lunchen och äta får man enkelt ihop väldigt många mil utan att knappt behöva träna på fritiden. Det här upplägget har jag haft många år och det fungerar utmärkt. Jag springer alltid med en liten löparryggsäck med ombyteskläder. Löpning är världens billigaste sport, jag behöver t ex ingen bil trots att jag har stor familj. De flesta ärenden kan uträttas på springande fot. USA-äventyret kostar inte särskilt mycket.

2. Philip S undrar vilka skor jag springer i och var man kan köpa en joggingvagn typ den jag har.

Svar: Jag har sprungit i Brooks löparskor under alla åren, nu 26 år. Brukar köpa de billigaste modellerna, dock inte under senare år då lite dyrare skor (bl a Brooks Adreanline) inhandlats under mina besök i USA. Joggingvagn köper du t ex på Running Store i Stockholm eller på postorder hos Uteungar (www.uteungar.se). Jag har en vagn av märket Babyjogger. Skall du främst springa med vagnen är det viktigt att den har stora hjul, minst 20 tum, och sätt gärna på smala racingdäck så rullar den lättare.

3. Karin undrar hur det är med lokaltidningar i USA.

Svar: Det finns massor. Orter med bara några tusen invånare har ofta en tidning som kommer ut 1-2 dagar i veckan. Som t ex här i staden Syracuse i Kansas där brorsan Jan var hett stoff för reportern. Det som slår en är att redigeringen och bildvalet är amatörmåssigt utförda.

4. Finns det inga taxibilar i USA? (frågan ställd med anledning av att folk har så dålig lokalkännedom)

Svar: På de småorter och ute på landsbygden där vi rör oss har vi inte kunnat fråga några taxichaufförer om vägen.

5. Ulla undrar hur Jan och jag lägger upp dagarna.

Svar: Vi startar alltid samtidigt., senast klockan 8. Eftersom det går kansek dubbelt så fort med rolerblades åker Jan ofta i förväg till nästa ort eller planerat fikaställe på halva sträckan. Vi åker alltså väldigt lite tillsammans.

6. Jan la ut en bild på ett "konstigt" överkört djur som han inte visste namnet på. Tack Larry för att du upplyste oss om att det var en tvättbjörn!

Jag är i Holly, staden som ifjol våras träffades av en fruktansvärd tornado. Jag går runt och pratar med människor om deras upplevelser den där hemska kvällen då allt blev svart och det lät som expreståg passerade.

Först några korrigeringar. Motellet i Holly, som jag påstod raserades, står kvar intakt. Det hade stängt innan katastrofen. Men fortfarande är skylten uppe och allt ser ut som om rörelsen är igång. Mannen i spritbutiken tvärsöver gatan ringer ägaren och försöker fixa ett rum till mig, men tyvärr, motellet i Holly är stängt för gott.

Vad minns du av den där kvällen? frågar jag.

-Jag tittade på tv och plötsligt blev allt svart, svarar han medan han hiver upp en 30-pack Bud Light på disken till en kund. Det brukar blåsa mycket här men jag förstod inte att det var en tornado.

Kände du några av de drabbade?

-Ja. Alla känner alla här. Jag kände den unga kvinnan och också den gamla damen som avled några dagar senare. Hemskt, men livet går vidare.

På grillbaren vid östra utfarten av highway 50 komer jag i samspråk med en av de unga flickorna i köket.

-Jag jobbade den där kvällen. Huset skakade till men klarade sig. Men några hus där borta förstördes, säger hon och pekar i riktning upp mot High School (som dock klarade sig).

Vad gjorde ni efter att tornadon klingat av?

-Det upprättades ett katasrofläger i några lastbilar alldeles i närheten. Hjälp kom från alla håll, från Kansas, från Lamar och från Granada.

På gatan träffar jag en äldre man.

-Min svärdotters hus träffades, det lyftes rakt upp i luften. Hade de varit hemma hade de varit döda idag, säger han och börjar gråta.

Utanför High School stöter jag ihop med 11-årige Mason Pierce. Han hade just gått och lagt sig när hans föräldrar ryckte upp honom ur sängen.

-Det lät som ett tåg susade förbi. Mitt fönster skakade och vi sprang ner i källaren. Men då var allt över. Grannhuset skadades men inte vårt, berättar han.

Jag träffar också skolans rektor när jag sitter på skoltrappan och snyltar på skolans internet.

-Vi höll skolan stängd någon vecka efter katastrofen. Jag har aldrig upplevt något mer fruktansvärt även om jag inte var i stan när det hände.

Har barnen tagit skada?

-Kanske. Man märker på dem när oväder är på gång, de blir rastlösa, säger hon.

Skador efter tornadon syns inte till. Nya hus har byggts upp men en del stora nedblåsta träd ligger kvar. Holly ger som många andra amerikanska småstäder ett fattigt intryck. En del familjer har flyttat på grund av att de inte vågar bo kvar. Men utflyttningen beror mest på att det inte finns jobb här.

Tyvärr hade jag inte kameran med mig- Jan har den och han fortsatte vidare till Syracuse i Kansas. Jag har fått rektorns och polisens (!) tillstånd att övernatta på skolans gräsmatta. I morgon tar jag mig också till Syracuse.

Keep on running!

Tornadon krossade hus och bilar och en människa omkom i den lilla staden Holly nära gränsen till Kansas. Arkivbild från ABC Seven News mars 2007.

Vi befinner oss i tornadoområden. Motellet vi tänkte ta in på imorgon  finns inte längre. Det sveptes ifjol bort i en tornado som krävde ett människoliv och skade tio personer.

Kvällen innan brukar vi boka motell med hjälp av min bärbara dator. När vi ringer motellet i  staden Holly nära gränsen till Kansas svarar ingen. En telefonsvarare talar om att numret inte finns. Vi ber då receptionisten på vårt motell göra ett nytt försök. Det är då vi får klart för oss att något fruktansvärt har hänt.

-Motellet sveptes bort i tornadon, får vi veta.

Kansas är en tornadostat, Colorado är det inte. Här har bara ett dödsfall inträffat  tidigare och det var 1960. Tornadon i Holly inträffade den 29 mars ifjol, ovanligt tidigt på året. Den krossade allt i sin väg och rev upp en 200 meter bred och 1,6 kilometer lång gata. Den slog till klockan åtta på kvällen, förstörde 60 hus och dödade en ung kvinna som befann sig i sitt hus och höll ett spädbarn i famnen. Hon kastades högt upp i luften och krossades mot marken.

Det är med en obehaglig känsla vi imorgon måndag drar iväg till Holly. Vi ringde alldeles nyss en butiksägare i staden som upplyste oss om att det inte byggts upp något nytt motell. Det blir alltså övernattningsproblem för oss men det väger lätt i det här sammanhanget.

Keep on running!

Nog är sheriffen och fingrar på pistolhölstret? Jan lyckades dock avväpna polismannen genom att spela dum turist. Observera det mördande trista landskapet.

Det såg ut att bli en helt händelsfattig dag. Istället blev det skrikande polissirener, blåljus och jakt på en stackars oskyldig rolerbladeåkare från Sverige.

Att kalla USA för en polisstat är kanske en överdrift. Men helt klart finns det ovanligt många poliser här. Bara i den lilla staden Fowler med borgmästaren jag berättade om finns det fem poliser och en splitterny polisbil. Hur har man råd med detta? Mannarna verkar dessutom sysslolösa- bilen körs som det verkar dygnet runt på de få gatorna. Och sirenerna är på titt som tätt.

Idag var det dock inte Fowlerpolisen som var i farten utan en av sherifferna från La Junta. Han ryckte ut, naturligtvis med blåljus och sirenerna påslagna, efter att ha fått rapport om att det var någon dåre på highway 50 som åkte rolerblades utanför den vita kantlinjen. Vägen var visserligen dubbelfilig och trafiken obefintlig utanför staden Las Animas, även kallad "The City of Lost Souls" och känd för att legenden Kit Carson levde här.

-Får jag ta en bild på herr sheriff? var Jans avväpnade fråga efter att polismannen gjort en u-sväng och tvärnitat framför honom.

Det var som luften gick ur den stackars sheriffen. Han skämdes för sitt tilltag och snabbt var händerna borta från pistolhölsret.

Händelsen påminner mig om alla gånger jag själv blev stoppad under min coast to coast-löpning. Bilförare hade ringt polisen och tyckte att jag och kärran skulle vara utanför vägen vid möten. När polisen stod  där vid vägen och skulle haffa mig  gick jag emot dem med utsträckt hand:

-Hi, Björn Suneson from Sweden. I´m running coast to coast. Nice to meet you!

Då gick också luften ur polismännen. Incidenterna slutade alltid med att ordningsmakten  ställde en massa frågor om min löpning, inte om mitt påstådda trafikbrott.

Dagens löpning blev ovanligt kort, drygt tre mil till Las Animas, en stad med mycket spansktalande befolkning men tyvärr en stad i förfall. Vi kunde inte ta oss längre för det är drygt sex mil till Lamar, nästa stad med motell. Från 40 grader igår till cirka 20. Snacka om att det svänger i USA!

Keep on running!

Efter 46 kilometers löpning i stekande värme var det skönt att kyla av sig genom att hälla vatten över huvudet. Observera den amerikanska flaggan som hängde utanför mitt fönster.

Bara mad dogs and englishmen go out in the midday sun. Och så bröderna Suneson förståss. I dag var det fruktansvärt hett, minst 40, men idag var jag också fruktansvärt stark!

Hur kan man springa i 40-graders värme, mil efter mil, utan att gå in i väggen? Ja, jag förstår det inte själv. Men det är just detta, det oberäkneliga, att ingen löpardag är den andra lik och man klarar så mycket mer än man själv kan förstå, som gör löpningen så enormt rolig. Idag var en sådan dag. Jag bara sprang, sprang och hann nästan inte bli trött under den 46 kilometer långa etappen.

Nu var det visserligen inget vanligt marathonlopp. Det gick i ett behagligt  tempo, det blev två fikapauser och en lång lunchpaus och massor av vätska, kanske uppåt 8 liter. Det gäller att dricka kontinuerligt, missar du vätskeintaget bara under en så kort tid som 20 minuter, ja då kan det vara kört.

Nog är det underbara miljöer vi kommer till. Som till exempel diversehandeln i Manzanola, där vi satt i en garageliknande byggnad och bälgade i oss iste medan det ena originalet efter det andra kom in i butiken. Två glassar för 75 cent, rena fyndpriset, synd att man inte kan ta hem ett parti och börja konkurrera med GB Glace. Eller vad sägs om en burk Pepsi i automaten utanför motellet för ynka 50 cent? Och på Wall Mart kostade en 1,9 litersflaska Gatorade (sportdryck) knappt 2 dollar. Medan amerikanen klagar på höga bränslepriser jublar vi över att vårt "bränsle" är så billigt.

Idag träffad jag borgmästaren i Fowler igen. Nej, det blev inget köp av hans motell. 1,8 miljoner för klabbet tyckte jag var lite dyrt. Men han verkade inte särskilt ledsen. Tyvärr lär han väl få fortsätta med sitt extraknäck att köra lastbil för att få ihop ekonomin.  Jan  tog en bild  under frukosten på denne hyvens karl och bilden hittar du  på vår bildsida.

På tal om Jan, idag blev han lokalkändis hemma i Gävle. Gefle Dagblad skrev om hans rolerbladesbedrifter och nu hoppas han att många Gävlebor följer hans och mina fortsatta äventyr i det stora landet i väster.

Nu följer vi Arkansas River. Imorgon bär det av till Las Animas där ett förmodat lyxmotell väntar.

Keep on running!