Billig festmat för löpare. Den här matkorgen bestående av två ca 1-liters Gathorade,  en 2-liters Pepsi, två youghart, jordgubbar och tre mindre mjölförpackningar kostade 14 dollar (cirka 75 kronor) i en ändå relativt dyr landsortsbutik.

Vad har jag i påsen? Jo en öl modell större (1 pint) inköpt på macken för cirka 1,5 dollar. Att dricka öl utomhus i USA är skamligt, dessutom olgaligt och alla får ölen i en påse.

Att kapitalvaror är billiga i USA känner alla till. Mindre känt är kanske att även allt annat också är väldigt billigt, till exempel mat och restaurangbesök. Här lever vi som valutasvin.

Hemma handlar jag nästan aldrig på bensinstationer, kiosker eller äter ute.  Att betala 14 kronor för en 33 cenitiliters läsk på Pressbyrån eller 75 kronor för dagens rätt är skamligt. Här betalar vi bara en spottstyver för samma saker och nu är vi är flitiga kunder på mackarna och restaurangerna.

Vad sägs om 1 dollar för två burkar Coke? Det var vad jag idag betalade på en siloanläggning på bonnvischan mellan Katonga och Kingfisher. Och väl framme i Kingfisher åt vi en brakmiddag på en pizzeria typ Pizza Hut för 7 dollar, vi kunde äta och dricka hur mycket som helst. Systemet med free refill i glasen på matställena uppskattar vi eftersom vi alltid är törstiga.

Naturligtvis är det den just nu låga dollarkursen som gör allt är så billigt. Amerikanen i gemen klagar annars på priserna, särskilt på bensinen som kostar cirka 1 dollar litern och även maten tycker  man är dyr.

Ibland besöker vi Walmart. Grundaren till denna lågprisvarukedja är förresten född just här i Kingfisher, läser vi på vägskylten vid infarten till stan. Lidls priser hemma bleknar i jämförelse med Walmarts. Dessutom finns nästa allt på dessa gigantiska varuhus, som är öppna dygnet runt . På de orter man etablerat sig har man mer eller mindre slagit ut all lokal detaljhandel. Tråkigt, men ändå skulle jag gärna se att det öppnades några Walmart i Stockholm.

Motellen är också väldigt billiga så jag har lagt av med prutningen. Ett utmärkt rum med internet på Cattlemens Inn betalade vi idag 36 dollar för, billigast hittills. Och i morgon väntar ett Super 8 för cirka 58 dollar inklusive frukost.

Är då allt billigare i USA? Nej, snuset är dyrare , klagar Jan. Men vem vill ha sådan dynga i munnen?

I morgon bär det av till El Reno. Nu återstår bara två löpdagar innan vi är i Oklahoma City. Vad fort tiden gått!

Keep on running!

De spelar country och bluegrass för att få ihop pengar till höstens ostfestival i staden Watonga (4 658 invånare) i Oklahoma. KIillen på banjo till vänster trollband lokalbefolkningen men även två svenskar.

Konserten är över och  folk troppar av från biograften Liberty. Medelåldern på åhörarna låg runt 60 år och vi smälte därför bra in i miljön.

I augusti ifjol svepte en orkan bort ostfabriken i staden Watonga i Oklahoma. En tragisk händelse eftersom fabriken var stadens stolthet och upphov till en årlig ostfestival som ifjol fick ställas in. Jan och jag har nu sett till så att traditionerna kanske kan  leva vidare.

Stark som en björn. Ja, idag gjorde jag skäl för mitt namn och tog revansch efter gårdagens gångövningar. På lätta ben, i hög luftfuktighet och i gassande sol sprang jag 1,5 marathonlopp, 63 kilometer, mellan Seiling och Watonga. Jag var lika blöt som om jag hoppat i sjön och jag fick därför ständigt smörja in mig med solkräm.

Det är just detta, att ingen dag är den andra lik och att man inte vet om man kommer att vara stark eller svag som gör löpningen till en så fantastiskt rolig sysselsättning. Tänk vad trist det skulle vara om man var som en maskin. Att jag idag var så grymt stark berodde mycket på att jag kunde äta en rejäl lunch (hamburgare) på halva sträckan och få sitta ner och svalka av sig innomhus.

Dagen var lyckad även i andra avseenden. Jan, som alltid kommer först till slutmålet, hade nosat upp att det skulle hållas en konsert i Watongas biograf. Han hade också lyckats fixa två friplåtar av motellvärdinnan.

Biografen var packad och hela övningen var til för att samla in pengar till Watongas årliga ostfestival. Både Jan och jag gillar countrymusik och de lokala artisterna gjorde bra ifrån sig. Det hela var en något absurd tillställning- ju längre kvällen led troppade den ena åhöraren av efter den andra men konserten verkade aldrig ta slut. Folk reste sig och gick fram och lämnade små penninggåvor och fick artisterna att spela deras önskelåtar. Utan att ange beloppets storlek kan jag säga att penninggåvan från Sweden var en av kvällens största och fick applåder. Kanske räddade den ostfestivalen?

Keep on running!

Skylten vid den kommunala simbassängen i Seiling stämmer nästan; idag var det mycket walking och lite running.

Ännu en värmedag. Jag slet ont i värmen, alldeles för mycket gång och vart tog gårdagens krafter vägen? Det får bli revansch imorgon!

Det är nästan så man skäms. Jag har åkt  till USA för att springa och så går jag. De drygt fem milen från Woodward till Seiling tog mig åtta timmar. Får skylla på värmen, nästan 40 även i dag, och så kände jag av av gårdagens hårda etapp. Jan däremot flög fram även om backarna och motvinden var besvärliga.

Ibland känns det som man springer på svenska bonnvischan. Det är grönt och lummigt, landskapet böljar, trafiken är gles och på vägrenen ligger ett och annat påkört rådjur. Det som skiljer är den röda jorden och så den ohyggliga temperaturen, sommarens varmaste dagar i Oklahoma.

Det pågår en gas och oljerusch här i nordvästra Oklahoma . Vi märker det på alla lastbilar och servicebilar som står parkerade utanför motellet. Det är närmast fullbokat och indiskan som driver anläggningen berättar ogenerat att hon tjänar grova pengar, tydligen dock inte så mycket att hon har råd att renovera skylten till Croosroads otel- m:et har ramlat ner.

För ovanlighetens skull blev jag idag stoppad av polisen. Bilister hade ringt och irritterats över att jag inkräktade på deras utrymme. Ibland saknas det vägren och då skall jag tydligen inte befinna mig alls på vägen. Exakt vilka regler som gäller har jag inte lyckats förstå. Men enligt polisen är "higways till för bilar".

Morgondagens etapp till staden Watonga kan bli resans besvärligaste. Drygt sex mil och mycket backar väntar. Men Jan har lyckats lista ut att det finns en servering av okänt slag på halva sträckan, guld värt för en löpare. Får jag ta paus innomhus i kyla, ja då brukar krafterna återvända.

Keep on running!

Den "förrymde mentalpatienten" väckte viss uppmärksamhet i sin egendomliga mundering. Gripandet i sjukhusparken blev dock helt odramatiskt. Jan framför skylten Northwest center for behavioral Health.

40 grader visade termometern vid framkomsten till motellet. Så varmt har det aldrig varit i Sverige.

Ingen vettig människa springer nära sju mil i 40-gradig värme. Därför var det kanske inte så konstigt att folk idag trodde att Jan var på rymmen från ett mentalsjukhus.

Vi är båda udda figurer i USA. Jag, en kutryggig benget med tom blick malande mantrat "keep on runing". Och så Jan som ser ut som en rymdvarelse med slangar från ryggsäcken och med en fåntrattshjälm på huvudet. Dessutom rör vi oss ute på vägarna, jag knuffande en vagn och Jan  på sina rullskridskor. Ingen undgår att missa denna märkliga vägpatrull.

I Fort Supply, ett litet samhälle med en gammal militärförläggning som gjorts om till mentalsjukhus och fängelse, skulle vi ta lunchpaus. Eftersom det går mycket fortare för Jan väntade han på mig i skuggan under träden i sjukhusparken. Det var då larmet gick.

Någon ringde sjukhuset, man brukar göra det när förvirrade personer är ute och går på byn, fick vi senare veta. Ut ryckte en chefsperson från sjukhuset och hon kunde snabbt konstatera att det bara var en galen svensk som rullat in i Fort Supply. Båda fick ett gott skratt!

Dagens etapp till staden Woodward ( 11 853 invånare) blev cirka 66 kilometer och vid framkomsten hade temperaturen stigit till 40 grader. Det gick ändå förvånasvärt lätt- helt klart är att man vänjer sig vid dessa grymma temperaturer. Även i dag tog vätskan slut för mig men jag lyckades få påfyllning på en bensinstation. Att jag nu så ofta råkar ut för vätskebrist beror på att jag inte vill ha för tung last när jag också måste ha Jans bagage på kärran. Under fjolårets coast to coast-löp hade jag ofta dunken full (11 liter) men vagnen kändes då lättare.

I morgon bär det av till hålan Seiling (875 invånare) där vi bokat motell. Även morgondagen lär bli het och UV-strålningen skall också bli hög. Vi håller tidsschemat och jag är imponerad över att det går såpass lätt för Jan, som inte har så mycket träning på sina rolerblades.

Keep on running!

Englewood är en av tusentals spökstäder i Kansas. För drygt hundra år sedan hade samhället fyra livsmedelsbutiker, tre drug stores och två hotell. Dagens enda butik har likheter med den på bilden. I dag bor bara 109 personer i Englewood.

På vår färd genom Kansas passerar vi den ena spökstaden efter den andra. Hus och butiker förfaller, allt får stå kvar och vi förstår att orterna en gång blomstrat.

Kansas Historiska Sällskap upgger på sin hemsida att det finns 5 000 städer/samhällen bara i Kansas som kan klassas som spökstäder. Det här är ett rätt typiskt USA-fenomen även om vi också i Sverige har en massa samhällen som sett sina bästa dagar. Skillnaden är dock att vi river mera och förhoppningsvis också bevarar det som kan vara värt att bevara. I Sverige finns också en viss minimistandard för hur en butik eller hus kan se ut, i USA finns ingen bottennivå.

Ta bara Englewood som vi igår kom till. Man blir nerstämd när man anländer til en sådan ort. I stort sett allt har bommat igen i detta lilla samhälle 4 kilometer från gränsen till Oklahoma. Senast var det bensinstationen som försvann. Livsmedelsaffären är ett litet brädskjul med hyllor som gapar tomma. Ändå går det att här få livets nödtorft här; ost, mjölk, konserver, bröd, tvättmedel och lite verktyg. Kvinnan som förestår butiken är i 70-årsåldern, typiskt för dessa spökstäder där medelåldern är mycket hög. Allt är dock inte dött i Englewood, silon finns kvar, men hur länge?

Vi har haft några tuffa dagar med temperaturer runt 38 grader och dessutom hård motvind. Att springa de sista 15 kilometrarna igår tog mig tre timmar, alla förstår att det blev mycket gång. Även Jan var nära att knäckas och vi led båda av vätskebrist. Änglar saknas dock inte på vägarna och en sådan gav oss vatten med isbitar.

Igår kväll passerade jag gränsen till Oklahoma och campade ute på prärien. Jag hade turen att träffa markägaren som gav mig tillstånd att  övernatta på hans ägor. Det blev en avstickare från highway 283 uppe i bergen - underbart vackra  röda små platåberg där små floder grävt ut canyons (det nordvästra hörnet av Oklahoma kallas för Red Carpet Country). Där låg jag bland komockor och stirrade upp på en klar stjärnhimmel och somnade gott.

Vi befinner oss nu i staden Laverne (1 097 invånare) och har yckats få en fin liten stuga (cabin). Jan, som saknar campingutrustning, tvingades lifta från Englewood. Även den här gången var det enkelt för honom att få lift.

Morgondagen ner till  Woodward blir kanske vår värsta ettapp. Cirka 65 kilometer och temperaturer på 40 grader väntar.

Kolla in vår bildsida! Jan undrar över en del märkliga saker han sett längs vägen.

Keep on running!

I staden Minneola (717 invånare) i södra Kansas fanns en gång två motell men nu är det "bara" Lucky Motel som finns kvar- kanske en tidsfråga innan detta motell går samma öde tillmötes som. . .

Holiday Motel, som las ner för cirka tio år sedan. Forfarande är dock skylten uppe- ägaren är för slö för att plocka ner den, upplyser en ortsbo.

Motelldöden är ett sorgligt kapitel i USA:s nutidshistoria. Det ena gamla motellet efter det andra bommar igen i småstäderna. En bit av kulturarvet förvinner.

Många av motellen i USA byggdes under 50-talet och är idag ganska ruffiga. Dessa familjeägda motell drivs ofta av invandrargrupper som t ex indier och mexikanare och ger jobb till alla i familjen. För en billig penning, ofta 40-60 dollar, får du ett hygligt eneklrum för natten.

Det är lite sorgligt att se hur dessa motell försvinner. Det blir väldigt påtagligt under en sådanhär tripp vi nu gör. Vi har sprungit förbi flera nedlagda motell, ofta i småorter, nu senast i Cimarron och i Minneola i Kansas. I staden Laverne i Oklahoma, dit vi snart kommer, har bägge motellen lagts ner får vi höra när vi ringer för att boka rum. Märkligt  nog finns ändå motellskyltarna kvar och adresserna och telefonnumren ligger ute på internet.

Fortsätter motelldöden blir det snart omöjligt att övernatta i småstäderna på den amerikanska landsbygden. Bara motellen  i städer med minst ett par tusen invånare kommer att överleva. Här kan säkert de familjeägda småhotellen klara sig men annars hävisas alla till de strömlinjeformade kedjemotellen  men då med helt andra priser.

Rune Larsson, som också sprungit coast to coast, älskar de ruffiga småmotellen. Själv är jag inte lika förtjust och kan jag välja tar jag ett med aningen högre standard. Men Best Western, Holliday Inn etc för uppåt 100 dollar natten eller mera är inte riktigt min likör även om du får mycket för pengarna jämfört med vad du betalar i Sverige.

Motelldöden och att terrängen nu blir mycket backigare har fått oss att ändra vår rutt något.  Imorgon bär det av til Engelwood och därefter till Laverne i Oklahoma. Tyvärr väntar igen övernattnimg i det fria för mig. Möjligen går jag också in i internetskugga varför det det är osäkert om det blir någon rapport imorgon. Annars är allt föträffligt med oss, trots att det idag var nära 40 grader och stark motvind.

Keep on running!

Sheryl Stiles körde i sin etanoldrivna bil Jan till motellet i Dodge City medan jag själv fick campa ute i regnet och dan efter springa till Dodge City.

-Anyone going to Dodge City?

Jan har blivit en baddare på att ordna lift.

Vad gör man när motellet är fullt? Blöta och ganska trötta anlände vi igår efter drygt fem mils löpning/roletrbladeåkning till staden Cimarron. Motellet var fullbelagt och Jan orkade inte fortsätta de tre milen till nästa etapp, Dodge City.

Själv väntade camping i regnet men Jan har ingen sådan utrustning med sig så det är motell som gäller. Att få lift till Dodge City bedömde jag som svårt. Men Jan hade inte mer än stigit in på macken i stan förrän han fick napp. Sheryl Stiles med mamma och son i bilen erbjöd hjälp direkt och betalning var det inte tal om. Under resan fick han en grundlig lektion om vad Dodge City har att erbjuda turisten. Lite skamsen kände han sig dock när Shirley efter att ha passerat det ena fina motellet efter det andra bad att få bli avsläpp vid ruffiga Budget Host Motel.

Sedan vi svängde österut i Colorado och in på highway 50 har vi i princip följt Santa Fe Trail. Denna en gång viktiga handelsled öppnades 1821 av William Becknell och gick mellan Missouri och Santa Fe i New Mexico. I början användes mulor men de ersattes snabt av hästdragna kärror. Amerikanarna hade med sig mjöl,  kläder,verktyg och andra förnödenheter och fick av spanjorerna bland annat silver. Trafiken pågick cirka 50 år. Minnesmärken finns längs leden och idag på min korta tremilare mellan Cimarron och Dodge City tog jag mig tid att stanna till och läsa på skyltarna. Verkligen faschinerande att kunna ana de nära 200 år gamla hjulspåren på dessa vindpinade kullar.

Imorgon bär det rakt söderut till staden Minneola (717 invånare). Om vi inte tidigare befunnit oss på bonnvischan så kommer vi att göra det imorgon.  Snart är vi i vår tredje och sista delstat, Oklahoma. Livet leker!

Keep on running!

Silorna ligger tätt i Kansas och tur är det. Vi upptäckte att vid varje silo finns ett litet kontor med en Pepsi-maskin. Här är det David i Pierceville som undfägnar mig en iskall Pepsi.

På en sådan här tripp har vi blivit väldigt beroende av internet. Vi kollar vädret, bokar motell på nätet.  och bloggar varje dag.  När motellägaren i Garden City lyckas skära av internetkabeln för oss blir det därför problem.

Plötsligt har jag ingen kontakt med cyberspeae. I receptionen på Soft Pillow Motel (vilket namn!) beklagar sig motellägaren:

-Jag lägger ny heltäckningsmatta och råkade skära av internetkabeln som låg under mattan, säger han men ser iunte det minstra ledsen ut.

Dessa rader skrivs från ett litet café i Ingalls, som märkligt nog har internetaccess. Det verkar vara internetet från byns bibliotek vi snyltar på- tur att inte dom också bytte heltäckningsmatta! En mils löpning är kvar in till staden Cimarron (1 934 invånare) där camping väntar mig. Inget vidare eftersom det precis regnat.

Keep on running!