För färjan över från Ekerö till Vårby fick jag betala 10 kronor. Frågan är om cykling ger så mycket för  en skadad löpare men trevligt är det ju.

Nu ligger jag lågt med löpningen. Promenader, cykling  och laserbehandling är vad som gäller.

För första gången på flera år tog jag tunnelbana till jobbet. Och nu i helgen var jag ute och cyklade vid två tillfällen, för mig ganska långa turer på 3-4 timmar. Jag känner mig skadeskjuten nu när jag inte inte bör eller kan springa på grund av en inflammerad muskel (piriformis) i rumpan. Jag hade kanske kunnat ta mig runt Göteborgsvarvet i helgen men även den tävlingen ställde jag in.

Jag har för flera år sedan fått laserbehandling mot piriformissyndromet. Då var skadan förmodligen lindrigare och behandlingen gjorde att smärtan nästan försvann. Nu går jag på ny behandling. Kanske hjälper det, annars är det nog bara att se tiden an.

Det kommer stå minst en Suneson på startlinjen till årets Stockholm Marathon. Blir det inte jag så blir det i alla fall min son Nils. Han sprang förresten sin längsta träningsrunda någonsin idag- 20 km. Härligt att det finns några entusiaster kvar i familjen.

Denna vecka: 12 km löpning

Keep on running!

Med min dotters handhållna gps (Garmin eTrex Vista HCx) har jag stenkoll på hur långt jag sprungit.

Vi långlöpare är nästan sjukligt intresserad av hur långt vi sprungit. Därför var det på tiden att jag började använda en gps.

Hittills har det varit klockan, sytråd utlagd på karta eller under senare år Goggle Map och liknande som gällt för att mäta avstånden på löprundorna. Det har blivit ganska ruffa beräkningar och jag har nog haft på känn att de noterade distanserna varit aningen för långa.

Men hur mycket glädjekilometrar handlar det om? Har ingen aning men snart får jag svaret. Jag har med min dotters födelsedagspresent, en handhållen gps, börjat kontrollmätagamla joggingrundor. Och hittills förskräcker resultatet.

Den 6 kilometerstur till jobbet jag springer flera gånger i veckan visade sig i själva verket bara vara 5,50 km. 500 meter för kort alltså eller ett fel på  cirka 8 procent. Och jag som var stensäker på att sträckan var minst 6 km. Milturen till jobbet visade sig däremot stämma, knappt 100 meter för kort eller en felmarginal på mindre än 1 procent.

Det krävs betydligt fler uppmätta sträckor förrän jag kan uttala mig någorlunda säkert om mina 11 000 mil bara är 10 500 eller kanske, hemska tanke, 10 000 mil. Egentligen spelar det ingen roll men samtidigt är det ju roligt att få veta hur långt man sprungit.

Som du förstår är jag ingen early adopter. Gps-klockor är annars vardagsmat bland joggarna och jag har länge tänkt skaffa en. Men jag tycker fortfarande de är lite för klumpiga. Ska jag ha en gps-klocka ska den också kunna användas för vardagsbruk och få plats under skjortan. Därför var det ett ypperligt tillfälle när min dotter önskade en gps i födelsdagspresent. Hon har två hundar och lägger ut spår i skogen och då var en handhållen variant bra. Den duger gott till mig också.

Fortfarande har jag skadeproblem. Jag har ont när jag springer och tvingas nu också ställa in Göteborgs Varvet. Min infllammerade muskel bak i rumpan ska nog få laserbehandling framöver.

Keep on running!

Längs Rehn i Düsseldorf finns fina löpstigar. I bakgrunden Oberkasseler Brücke.

Nej, det blev ingen mara för mig i helgen i Düsseldorf. Jag är fortfarande halvskadad och då är det ingen idé att tävla.

Vad gör man när man anmält sig till en tävling, köpt biljett och bokat hotell men kan inte ställa upp på grund av skada? Ett tag tänkte jag strunta i att åka ner till Düsseldorf men ändrade mig i sista stund. I stället för maran blev det en skön joggingtur på 16 km längs Rehn. Och i morgon blir det en runda till.

Trots att jag vilat ganska mycket de senaste veckorna är jag inte helt ok. Jag kan visserligen springa, ganska långt till och med, men inte med någon fart även om jag just nu springer fortare än pråmarna motsröms Rehn. Tävlandet är dock bara att glömma. Det är högst osäkert om det blir någon start i Gbg Varvet om två veckor. Även Sthlm Marathon är i fara.

Nattsvart? Nej, faktiskt inte. Så länge jag springer lever jag. Och nog ska det bli någon mara i år, även om jag måste  gå runt. Jag har sprungit minst en mara varje år 27 år i rad. En sådan svit bryter man inte.

Denna vecka drygt 10 mil.

Keep on running!

"Kjelle" (Kjell Svensson) filmar mig på Västerbron. Svenska Dagbladet gör en satsning på webben inför Stockholm Marathon. Foto: Lars Pehrsson, SvD

Det är Torsgatan, inte Västerbron, som är det värsta partiet på Stockholm Marathon. Västerbrons farlighet är en myt, bron är inte så hemsk om du springer både långsamt uppför och nerför.

I veckan gjorde jag ett kul jobb för tidningen. Webbredaktionen gör en satsning inför Sthlm M, filmar hela banan och på några strategiska ställen ger jag mina personliga kommentarer och lite löpartips. Nog var det betydligt roligare att vara ute på banan än att sitta inne på redaktionen denna soliga dag och skriva om finanskrisen och annat elände.

Om cirka en vecka ska materialet ligga ute på SvD-webben. Många av mina tips handlar om att ta det lugnt. Men det gäller inte när du passerat Odenplan på andra varvet. Då ger du järnet och jag berättar om hur du kan få nya krafter.

Nya krafter är något jag annars själv trängtar efter. Den lilla löpning jag ägnat mig åt i veckan har gått tungt och i lördags gjorde det enda rätta, ställde in deltagandet i Kungsbackaloppet. Starten i Düsseldorf Marathon känns just nu mycket oviss.

Keep on running!

Intervallöpning längs Brunnsviken där Bellman står staty. Men det är inte på lätta vingar jag svävar.

Fjäriln vingad syns på Haga, skaldade Carl Michael Bellman 1791. I söndags sprang jag förbi den plats där Bellman står staty. Frågan är om inte dagens suput skulle ha sprungit om mig, för nu har jag problem.

Sliten skrev jag i senaste inlägget. Viloveckan har inte gjort mig piggare. Jag lider av piriformis syndrom (ont i rumpan), känningar jag kanske haft i tio år och som kommer och går och som just nu är rätt besvärliga. Vi löpare är vana vid att ha lite ont här och där och allt går över i sinom tid men att ha ont nu när tävlingssäsongen startarär inte roligt.

Visst, jag springer men det är inte med full kraft. Nästa helg väntar Kungsbackaloppet, en halvmara, och det är inte säkert jag ställer upp. Och veckan därpå är det Düsseldorf Marathon, ett lopp jag verkligen sett fram emot.

För att försöka få upp tempot lite ägnades helgens övningar åt intervallöpning. Jag är dålig på det där med intervaller och ogillar särskilt att springa på bana. Istället blev det löpning på mjuka promenadvägar längs Brunnsviken och Stora Skuggan. Målet var att springa 10x4 minuter och med 2 minuters vila emellan. Jag klarade uppgiften men det gick inte särskilt fort och jag gick, inte joggade mellan intervallerna. Jag känner att jag inte alls är i slag, det enda trösterika var väl att de sista intervallerna kändes lättare än de första och att värken i rumpan var uthärdlig.

Nu väntar ännu en lugn träningsvecka med mycket streching av sätesmusklerna. Har på You Tube kollat ett antal olika stretchövningar.

Denna vecka 82 km

Keep on running!

På långpromenad med min dotters hund Aika i Kristeneberg. Vad tror du det är för ras på jycken?

Just nu känner jag mig rätt sliten. Därför passade jag på att lägga in en lätt vecka med en del promenader.

Förra veckan frånsprungen av löparkompisarna i Enskede. Denna vecka en promenadvecka med ynka 5-6 mil löpning. Hur djupt ska jag sjunka?

Jag har svårt  att ta pauser, kutar på ungefär lika mycket året runt. Det är egentligen bara sjukdom och skada som sätter stopp. Men eftetrsom det gått så trögt den senaste tiden drar jag nu ner rejält på träningen.

Eftersom en halvmara väntar om två veckor och en mara om tre gäller det att försöka få upp hastigheten genom att springa en del intervaller, backe och snabbdistans. Inte min likör, dessutom är jag lite sent ute. Men att knappt träna alls är kanske bästa träningen för mig just nu?

Att sitta still dessa vackra dagar går inte. På långfredagen blev det en tvåtimmarspromenad med Aika. Tänk vad mycket mer man ser när man promenerar jämfört med när man springer. Och tänk vad mycket cyklisterna missar för att inte tala om bilisterna.

Keep on running or walking!

Släpp löparna loss det är vår! Tajtsen av och kortbyxorna på. Bilden från Nackareservatet efter 4 km löpning från Enskede IP.

Det är alltid lite speciellt första dan på året när man kan springa barbent och i kortärmat. Vi löpare är då som kor på grönbete. Fast själv kunde jag lika gärna stannat kvar i stallet.

Jag märkte det redan från start: det gick alldeles för fort i gruppen och jag skulle inte klara att springa de planerade 25-30 km runt Flaten. Ändå hade det utlovats "lugnt tempo" och vi sprang säkert inte fortare än 5 minuter/km.

Vi hade samlats fyra duktiga löpare utanför Enskede IP denna underbart vackra lörag. Som vanligt ledde Uhlie Evertsson truppen och med den här gången var Lars Degerheim, Sveriges kanske bäste långdistansare i 60-årsklassen. Han ska förresten springa Boston Marathon nu i vår, ett lopp jag själv längtar att få springa någon gång. Det var ju där allt började- du har väl läst löparlegenden James F Fixx underbara skildring av banan med mytomspunna Heart Break Hill?

Själv hade jag mitt eget lilla privata Heart Break Hill. Jag är inte i form, har lite småont här och där och blev snart frånsprungen trots det "lugna tempot". Eftersom jag är en vädelös orienterare var det meningslöst att försökaskugga den undflyende gruppen. Jag orienterade mig i stället efter solen, hade den i ansiktet hela tiden och hamnade efter cirka 25-kilometers löpning i Handen där det blev pendeltåget hem.

Denna vecka 144 km.

Keep on running!

Gruppen springer ifrån mig. Längst bak ses Anders Hult som kollar vart jag tagit vägen. Framför oss ligger den branta backen upp till Djursjukhuset i Bagarmossen.

Gångbron över Karlberg och i bakgrunden Karlbergs slott. Min dagliga löptur på sex kilometer  till jobbet har precis startat. Här på gångbron kan det vara fruktansvärt halt när det är underkylt.

Varenda dag, år ut och år in, har jag sprungit till mitt arbete. Bättre löpsträcka kan jag knappt ha; vackra omgivningar, bilfritt och bitvis grusunderlag.

Jag har sagt det förr; har du möjlighet ska du springa till jobbet. Det är egentligen enda sättet att att få ihop många mil utan att inkräkta på fritiden. Dessutom är du pigg när du kommer fram och själv är jag garanterat den mest nyduschade på jobbet. Men att vara så extrem som jag att varje dag springa till och från arbetet och dessutom ofta hem för att äta lunch behöver du ju inte vara. Det ger tre duchningar om dan och många, många mil (jag tar i regel omvägar).

Vid Karlbergskanalen springer jag förbi ett koloniområde. Här är underbart sommartid- båtar som puttrar i kanalen, pilträd som hänger ner i vattnet och så dofterna med kaffe och frukt från trädgårdarna och fernissan från båtuppläggningsplatsen intill.

Kanske har jag en av de vackraste löpträckorna man kan ha i Stockholm? Min tur förbi Karlbergs slott, Ekelundsbron, Karlbergskanalen, Barnhusviken, Barnhusbron, Norra Bantorget, Norra Latin och in på smågatorna i Klara- nej, den sträckan tröttnar jag aldrig på. För en löpare är hårt packat grus det absolut bästa underlaget och det är precis vad som bjuds på här längs joggingautostradan på Kungsholmssidan. Det är nog bara längs Årstaviken du kan finna fler joggare än just här.

Norra Bantorget och Mäster Palm. Här passerar jag i regel fyra gånger om dagen. Jag har precis lämnat Västmannagatan snett upp till höger.Ofta springer jag genvägen på urtrista och trafkfarliga Torsgatan, som löper till vänster i bild .

Framme på jobbet, duschad och klar. Svenska Dagbladets redaktion ligger på Mäster Samuelsgatan bakom Åhléns. Tidningen planerar att flytta men oavsett vart SvD flyttar kommer jag att springa till jobbet.

Denna vecka 145 km.

Keep on running!