Vacker morgon- men kall. Ofta fick jag vara ensam på vägen och gps:n lotsade mig ibland ut på lite mindre vägar. Broar är alltid farliga passager men här fanns en gångbana.

Det är kallt. Mössa, handskar, vindoveralljacka och vintertajts är vad som gäller. När jag nu sakta närmar mig bergen här i Washington verkar våren allt mer avlägsen. För första gången såg jag idag snö.

Jacka av jacka på, mössa av mössa på men handskarna behåller jag även när solen tittar fram. Märkligt nog har jag redan blivit solbränd i ansiktet. Egentligen skedde nog den här starten lite väl tidigt på året. Förra gången, 2007, bar det av i juni och då fick jag värmen direkt och jag gillar värmen även om det rent löpmässigt är sämre.

Landskapet jag springer i är rätt trist. Gråa och ännu inte utslagna träd gör inte saken bättre, inte heller allt skräp som ligger i diskerenarna  eller de fula kalhyggena med djupa sår i marken från skogsmaskinerna. Ibland påminner landskapet om Norrland. De små samhällena är väldigt ruffiga men alla verkar ha nya fina bilar. De få personer jag ser ute på gatorna är de fattiga, de står och hänger vid busskurerna och väntar på en buss som aldrig verkar komma, ibland skriker dom åt mig.

Slät asfalt och bred vägren, lycka för en löpare. Jag behövde intte söka lyckan inne på casinot i bakgrunden.

Vägarna ska jag däremot inte klaga på.  Breda vägrenar, dock märkligt nog ofta osopade.Trafiken är inte särskilt tät. Det är highway 12 jag till stora delar följer.

Dagen blev väldigt lång och först efter 66 kilomter nådde jag slutmålet, Centralia. Min gps fungerar utmärkt och jag sprang spik på motellet. Utan apparaten hade det inte varit helt lätt. Jag har ytterligare en gps för avståndsmätningen, två stycken kompletterar varandra på ett bra sätt.

Keep on running!

Med fötterna i Stilla Havet och 525 mil kvar till Atlanten- det fanns mycket att fundera på där jag ensam stod på stranden i Westport, Washington. Foto: Mac Leod Pappidas.

Höga vågar från ett upprört hav, kulingvindar och hagelskurar. Starten blev minst sagt tuff men nu är jag  gång.

Våren har kommit till Westport, ett litet turist- och fiskesamhälle några timmars bilresa från Seattle i  Washington på USA:s västkust. Det är hit jag tagit mig för att starta mitt andra coast to coast över den väldiga amerikanska kontinenten.

Magnolian blommar i trädgårdarna, de flesat träd och buskar har slagit ut men äppelträden har någon vecka kvar. Grodorna kväker i de vattenfyllda dikena och surfshoppen har öppnat men några surfare eller valturister ser jag inte. Valsäsongen med spaning efter gråval har annars  precis inletts, lite tidiagre än vanligt, läser jag i lokaltidningen. Fast så mycket vår är det inte just idag, det haglar, regnar, blåsar om vartannat.

När det haglade som värst tvingades jag lämna joggingvagnen och söka skydd under träden.

Lokalpressen har ryckt ut från grannstaden Aberdeen för att bevaka min start. Roligt ,och imorgon lär jag väl få höra många bilar som glatt tutar på mig när de läst om den galne svensken. John Wallace III, en duktig löpare från Seattle, finns också här på stranden. John sprang redan 2004-2005 mellan Westport  och Tybee Island i Georgia, precis vad jag nu håller på med även om hans rutt var helt annorlunda och mycket längre.

John Wallace är min inspirationskälla och nästa år ska han försöka sätta "världsrekord"  i hastighetslöpning tvärs över USA.

Trots att vädret var emot mig tycker jag ändå att jag fått en pangstart. Allt har klaffat  i denna logistiska kedja. Linda Feldman, min släkting i San Fracisco, hämtade mig på flygplatsen i Seattle och har försett mig med flera kilo nyttig färdproviant i form av nötter, energikakor med mera.

Så här glad jag när jag efter 52 kilomter nådde dagens slutmål, Montesano med cirka 3 000 invånare och bra motell.

Löpningen då? Jodå det har känts lätt i medvinden. Trafiken är inte så tät och vägarna har vägren. Vad kan en löpare mer önska sig? Morgondagen kan bli tuff med 72 km till staden Centralia.

Keep on running!

Efter sprungna 10 km i Enhörnas Påsksmäll satt det fint med en grillad korv. Ännu mer matnyttigt var priset, en kartong fylld med Kungsörnens produkter.

Ska du springa maraton är det bra att ladda upp med ett millopp innan. Men hur förbereder du dig om du ska korsa en kontinent, klämmer en mara eller ännu längre?

Jag älskar tokigheter. Tre dagar innan jag börjar springa mina 525 mil tvärsöver USA fick jag ett infall och efteranmälde mig idag till Enhörnas Påsksmäll. Egentligen vansinne men 10 km borde vara ofarligt. Är det inte skönt att ibland tävla när tiden är oväsentlig? På den slaskiga och något backiga banan gjorde jag 42.39 och vann 60-årsklassen. Andra varvet gick ungefär på samma tid som första och det fanns krafter kvar.

Som aktieägare i SAS (suck!) inhandlade jag en plastpåse på Arlanda för att stoppa vagnen i när jag flyger på onsdag.

På tal om tokigheter, i lördags sprang jag upp till Arlanda (41 km) med joggingvagnen. Det börjar bli tradition att springa dit för att hämta en plastsäck till joggingvagnen. Man måste ju ha lite ursäkter. Turen gick på 4.15 inklusive två kortare matstopp, också det ett kvitto på att formen är hygglig.

Första USA-rapporten kan du läsa på fredag morgon svensk tid då jag förhoppningsvis sprungt mina fem mil till staden Montesano i Washington.

Keep on running!

En bild från starten förra gången, Silla Havet, Oregon, Florence,  juni 2007. Snart står jag igen i detta mäktiga hav och låter surfingvågorna skölja över min kropp.

Snart börjar jag springa tvärs över USA. Jag blir en av de få coast to coast-löparna utan följebil eller sponsorer. Lyckas jag blir jag dessutom en av de äldsta.

Fikapaus. Efter 16 kilometers löpning dök skylten om Vallentuna upp. Då var det dags att fylla på depåerna med blåbärssoppa och banan.

Alla har vi våra skalper vi vill ta. Igår tog jag min- Vallentuna. Med en totaldistans på 34 km blev det årets längsta löp.

Gud vad lätt det gick idag. Med en talande GPS i vagnen var det bara att snällt springa efter. Ingrid styrde med fast hand och lotsade mig på nya vägar. Det kändes som jag hade hur mycket krafter som helst denna gråtrista dag och rent av skulle ha kunnat springa tillbaka från Vallentuna.

Nu sansade jag mig, att springa över tre mil på ett pass (31 km till Vallentuna) sliter mer än det ger, inbillar jag mig. Men när jag tog Roslagsbanan tillbaka till Östra Station struntade jag i att ta bussen hem de sista tre kilometrarna. Det gick mycket enklare och fortare att ta apostlahästarna. Och som om det inte var nog blev det ytterligare lite löpning när jag väl kommit hem. Ett paket från England med innerslangar till joggingvagnen låg och väntade hos postombudet.

Keep on running!

Järnbrott. I radhusen i bakgrunden bodde jag som barn och varje dag gick jag till skolan i den här backen.

USA-löpet gör att det inte blir något Göteborgsvarv för mig i år. Jag passade därför på att springa ett eget Göteborgsvarv när jag idag var på blixtvisiti min barndomsstad.

Jag älskar nostalgitrippar. Att få springa på barndomens gator är det bästa jag vet. Så blev det i dag när jag var på mitt årliga tandläkarbesök i Västra Frölunda.

Igenbommat. Här i Järnbrottsskolan gick jag i klass 4-9, då hette det enhetsskola och var väldigt modernt. Till min besvikelse har skolan stängt. Finns det inga barn kvar i Järnbrott?

Löpturen startar från simhallen bakom Frölunda Torg. Där Kulturhuset och simhallen idag ligger låg på bergssluttningen en gård. I skiftet 50/60-talet hade man precis börjat bygga torget och de stora hyreshusen. I några dammar intill gården fiskade vi ungar små braxar och kanske var det här intresset för akvariefiskar grundlades.

Turen går vidare till Järnbrottsskolan och det enda som är igång är sporthallen. Varför skolan lagts ner vet jag inte men de redan då ganska enkla längorna har säkert fallit för åldersstrecket.

Radiotorget. Alla förorter byggada på 50-talet hade sitt eget torg och på Radiotorget i Järnbrott fanns allt man behövde. Cykelaffären ligger kvar men de flesta butiker är utbytta och torget ger ett sömnigt intryck.

Jag springer förbi Radiotorget och stannar upp vid Mürbecks Cykel&Sport och ser att butiken till och med expanderat. Jag pratar med en av de anställda, som visar mig verkstaden som ser exakt likadan ut som jag minns den från 50- och 60-talet.

Gammal järnvägsbank. Här gick Säröbanan och numera springer man Göteborgs Marathon på cykelbanan.

Första klass gick jag i Kungsladugårdsskolan då  familjen bodde på Slättgärdsgatan. När jag nu återser skolan  väcks enbart obehagliga minnen till livs. Det var en hemsk upplevelse för en vilsen 7-åring att gå i denna jätteskola med över tusen barn.

Kungsladugårdsskolan. Här har jag mest skräckupplevelser.

Jag forsätter att springa över Sanna och och ut mot Långedrag. Trafiken tätnar och alla leder och ramper gör ingen glad. Jag passerar brandstationen i Tynnered och snart är jag tillbaka till badhuset. Cirkeln är sluten och  i  bastun blir jag om än ännu mer nostalgisk när jag träffar en jämnårig som också växte upp i Järnbrott.

Keep on running!

Efter målgång sökte jag mig till Solvikingarnas Coca Cola-bord och fick lite USA-feeling till livs nu när det bara är drygt två veckor kvar till start i USA.

Vilken underbar dag! Isfria grusvägar, vår i luften, uppkavlade ärmar och barhuvad. Dagens 16 km i ett fortfarande snöklätt Skatås blev en revansch efter förra veckans fiasko.

Börjar man bli halvkändis i löparkretsar? När jag dyker upp i olika tävlingar är det inte ovanligt att speakern säger något typ: Här har vi Björn Suneson som ska springa tvärsöver USA igen så banan tycker han nog är lite kort . Kul att vara igenkänd och välkomnad.

Men det där med att något är för kort för mig stämmer inte. Utpumpad är jag nästan alltid i loppen, oavsett om distansen är 5 km eller maraton. Fast inte i dag och det är därför jag är lite upprymd. Här fanns mycket krafter kvar i den 62-åriga kroppen. Är det kanske kvalitetsträningen med Vallentuna som nu börjar bita? Härligt med ett formbesked så här tätt in på coast to coast.

Klubbkompisen Emil Mattsson hade en bra dag och var över 8 minuter före mig i mål.

På tal om ålder. Vi gamlingar brukar trösta oss med att räkna om våra tider med ett handikappsystem, wava, när tävlingarna inte är åldersklassindelade. Var och en förstår säkert att t ex en 70-åring får storstryk tidsmässigt av en ungtupp. Men för den skull kan 70-åringens prestation vara minst lika bra som ungtuppens när 70-åringen jämför sina tider med vad världens bästa 70-åringar gör på samma distans kontra när ungtuppen gör samma jämförelse med sina jämnåriga. Det är det som wava går ut på.

Gör man så stiger jag från dagens 34:e plats till 9:e. Med mina 1.10.21 slår jag till exempel 38-åringen som kom sexa och var 12 minuter snabbare. Visst, en sifferlek, men ofta glöms gamlingarna bort när strålkastrljuset bara riktas mot segraren.

Jag minns en tävling för några år sedan då killen i närmast SM-klass skroderade om vilken kanontid han gjort.

-Men tror du att du vunnit om tiden räknats om med wava? frågade jag.

Oj vad sur han blev! Men det var inte meningen att ringakta hans prestation. Vill du räkna om dina egna tider kan du kolla det här räkneverket:

http://www.pinebeltpacers.org/AgeGrade/newwava.html

Keep on running!

Några bara ben och nog var det lite vår i luften trots snön. Mattias Borg från Ullevik FK (i grönt linne th) segrade på 25.32 på den 8 km långa slingan i Skatås.

Att komma in som 55:a bland 90 löpare är inget annat än fiasko. Nu får det bli revansch nästa vecka.

Nej, det gick inte så bra för mig på Solvikingarnas Vårtävlingar 8 km idag i Skatås, Göteborg. Att springa in på strax under 35 minuter är för lusigt. Och jag kan inte ens skylla på isiga banor.

Tävlingen gav ändå mersmak. Jag kommer tillbaka nästa lördag och då är det två varv som gäller, totalt 16 km.  Det bör vara en mer passande distans för mig. Som vanligt ett väl genomfört arrangemang av Solvikingarna.

Keep on running!