Jag var nöjd med min tredjeplats i Bälinge. Vilken underbar vinterdag vi fick, minus 8 grader och inte jättehalt varför det gick att springa odubbat.

Det räcker inte att vara vältränad och stark. Ska du vinna måste du också ha viljan och dessutom kunna ta ut dig fullständigt. De två senare egenskaperna saknar jag.

Trea i M60 på tiden 44.01, 11 sekunder efter tvåan Kjell Björk i Hemlingby LK och nära fyra minuter efter klubbkompisen Alex Bonn i Vallentuna FK (jo jag är medlem och tränar med Vallentuna men tävlar för Majornas IK). Det var precis den ordningen jag hade väntat mig i första deltävlingen i Bore Cup. Alex, en gammal elitlöpare och i år  yngst i 60-årsklassen blir helt omöjlig i år. Men hur är det med Kjell?

På andra varvet hann Kjell upp mig och sedan låg vi sida vid sida tills en kilometer återstod. Jag kände mig lite smickrad att springa ihop med fjolårssegraren och var nöjd med min position. Och nog verkade Hemlingbylöparen aningen tröttare än jag? Det kändes helt enkelt väldigt bekvämt att åka snålskjuts på honom och en sådan hyvens kille är väl ingen större idé att spöa? Ja så där gick tankarna i en förvirrad hjärna.

När vi lämnat landsvägen och kommit in i villaområdet och det återstår knappt 1 km drar jag på en "spurt". Den varar i några 10-tal meter och plötsligt känns det inte lika bekvämt som tidigare varför jag slår av på farten och släpper förbi Kjell, som sedan enkelt springer ifrån mig. Varför tog jag inte ut mig mera? undrade jag efteråt.

Ja, svaret på frågan är att jag är helkass på att plåga mig. Jag har aldrig vunnit en spurtduell, inte ens försökt. Ska jag ha någon chans i fortsättningen måste jag nog ha lite tuffare intervallträning, mängden har jag redan.

Nåväl, Bore Cup är inget OS, som hustrun syrligt påpekade efteråt. Ändå önskar jag att jag hade lite mera vinnarskalle. Jag minns med förskräckelse Örebro City Marathon 1998 då jag av "ren artighet" släppte förbi en löpare alldeles innan målgång, något som kan beskrivas som ren idioti. Får öva på det där även om jag är nöjd med dagens tredjeplats. Östhammar nästa!

Keep on running!

Snabbhetsträning på snöklädda gångbanor i Solna. Tungt, tungt.

När de flesta avslutat tävlingssäsongen inleder jag min. Nu gäller det att försöka komma i form  inför Bore Cup.

Lördagen den 4 december hålls den första av sammanlagt fyra deltävlingar i Bore Cup. Har du inget särskilt för dig den dagen tycker jag du ska åka till Bälinge utanför Uppsala och tävla på 10 km i glada vänners lag. För det är i den här typen av tävlingar den genuina löparglädjen finns. Något mindre flashigt än Bore Cup kan jag inte tänka mig. Men räkna med hårt motstånd, allt från hindsnabba ungdomar till ärrade veteraner i 70-årsklassen! 

Anmälningsavgiften är bara 60 kr- här är det inte som i de stora loppen pengarna som styr. Efteranmälan har i år höjts till 100 kr men också det billigt. Det finns inget krav på att springa de efterföljand tre tävlingarna i Östhammar (8 januari), Gävle (5 februari) eller Vallentuna (12 mars) men har du börjat är det svårt att sluta. Inte minst ett kul poängsystem borgar för det. Ska du springa något lopp till våren eller kanske Stockholm Marathon kan deltävlingarna vara utmärkt snabbhetsträning.

Snabbhetsträning, usch ja. Det är väl sådan jag just nu håller på med. Det går tungt och formen verkar avlägsen. Men gubbarna ska ska inte känna sig säkra i M60-klassen förrän sista deltävlingen är avgjord.

Annars sitter jag mest och drömmer framför kartor och dator och funderar på nya löparäventyr. Och kanske blir det en halvmara redan den 19 december i Sevilla eller Pisa men jag har ännu inte lyckats få ihop logistiken där. Efter misslyckandet i Holland anar jag ändå att jag är kapabel att göra drygt 1.30 på halvmaran. Jag suktar efter att också komma in på tiobästalistan i M60 i halvmaraton men nu finns inte många lopp att välja på i Europa innan året är slut.

Bore Cup http://www.borecup.se/

Keep on running!

Finish. Jag har precis avbrutit min mara efter 21 km löpning.

Om du anmäler dig till en mara men bara springer halva distansen, är det ett misslyckande? Ja, det tycker jag nog. Men min avbrutna mara i Holland gav ändå mersmak.

Nej, det gick inte idag. Krafterna saknades för att fullfolja maran i holländska Leens. Jag klev av efter halva loppet. Snöpligt, dessutom extra snöpligt eftersom min halvmara inte tas med i resultatlistan trots att jag slog de flesta halvmaratonlöparna. Jag skulle ha sagt till redan dagen innan om jag tänkt springa halvmaran.

Jag är frisk från förkylningen men kanske var det ändå den som spökade. Jag blev lite för snabbt trött, det fick räcka med tre varv och inte sex. Varje varv var 7 km och mina tre gick pa 31.30, 32 och 33 minuter, totalt 1.35.30. Hade jag bestämt från början att anpassa farten till en halvmara, ja då hade det gått fortare. För banan var ruskigt snabb- totalt platt frånsett två små träbroar över en kanal.

På åkrarna hade precis sockerbetor tagits upp och jordbruksmaskinerna hade smutsat ner vägarna vi sprang pa. Uppenbarligen hade jag lite klipp i steget eftersom jag blev sprutmålad bak.

Klart for start. Hel- och halvmaran i Leens lockade cirka 130 löpare.

Platta Holland är egentligen rena löparparadiset. Byarna och städerna ligger tätt, perfekt för en löpare. Och här finns hur mycket cykelbanor som helst. Dessutom verkar det anordnas massor av smålopp. Leens har 3 000 invånare men tävlingen lockade bara 130 löpare, konstigt  eftersom halvmiljonstaden Groningen inte ligger långt härifrån.

Att med hyrbil ta sig de 28 milen från Dusseldorf till norra Holland blev ett litet äventyr trots att jag slapp färdas i en Smart utan fick en riktig bil. Det besvärliga var dimman- jag tvingades krypköra i 30 kilometer i timman de sista milen. Dimman bekymrade inte holländarna, det var rena rallyt  mitt i natten pa småvagarna i Groningen.

Kanske kommer jag tillbaka. Holland lockar-inte bara löparmassigt utan även matmässigt. Hotellet jag låg pa utanför Leens (Hotel Het Kloster i Klosterburen) visade sig vara en gourmetrestaurang, samma med den fiskrestaurang i Zoutkamp jag tröståt på efter loppet.

Keep on running!

Hur små är de egentligen? För att ta mig från Düsseldorf i Tyskland upp till Leens i norra Holland har jag hyrt en Smart. Bilden från Tomtebogatan i Stockholm (hunden heter Spica och är en Kelpie).

På lördag springer jag en mara i Holland. Men just nu går jag hemma och skrotar och är förkyld.

För inte vi löpare alltid en kamp mot klockan? Frågan nu är om jag hinner bli frisk till på lördag då startskottet smäller i holländska Leens. Jag har inte tagit ett löpsteg sedan "The Run" i torsdags. Egentligen ingen katastrof, har jag tur hinner jag bli frisk och då lär jag stå ovanligt utvilad, kanske för utvilad, på startlinjen. Att vila så länge som åtta dagar har jag aldrig varit med om, norrmalt brukar det bli en eller två.

Start eller inte, till Holland åker jag ändå. Ett litet äventyr i äventyret blir bilresan från Weze utanför Düsseldorf till  hotellet i Kloosterburen uppe vid Nordsjökusten. 28 mil i mörkret på småvägar  i en Smart-bil- herregud vad har jag gett mig in på? Utan en GPS hade jag aldrig vågat.

Hittills är det bara ett 40-tal anmälda till maran, som är platt och går sex varv längs kanaler, cykelbanor och åkrar. Just småskaligheten lockar.

Under min ofrivilliga vila har jag börjat skissa på tänkbara långlöp i Sverige 2011. Mälaren Runt (32 mil på 6 dagar) och Stockholm-Malmö (65 mil på 11-12 dagar) är några idéer. Troligen blir det inget tredje coast to coast nästa år men förhoppningsvis 2012. Nästa år hoppas jag ändå kunna göra något lite längre löp i USA.

Maratonstatistiken idag uppdaterad efter marorna i Sala och Bromölla!

Keep on running!

Storbonden Jarlabanke reste flera runstenar runt Vallentunasjön. Denna fantastiskt vackra står vid Jarlabankes bro. Texten lyder:  "Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig medan han levde och han gjorde denna bro för sin själ och ensam ägde han hela Täby. Gud hjälpe hans själ."

Jag sprang över Jarlabankes bro. Omkring 1050 lät Jarlabanke bygga en bro eller snarare en vägbank vid den södra gränsen till sina ägor. Bron var 150 meter lång, 6½ meter bred och ledde över ett våtmarksområde. Utmed bron reste han fyra runstenar. Två av dessa står ännu kvar.

Det är nästan så jag hör historiens vingslag när jag springer på Jarlabankes bro i Täby kyrkby. Jag är på långskubb upp till Åkersberga och i issörjan fräser det om däcken på joggingvagnen.

Idén att hemiifrån ta allmänna kommunikationer, hoppa av vid en passande station eller busshållplats och sedan springa till en simhall 20-35 km längre bort gillar jag. Idag steg jag av pendeln i Sollentuna och sprang på mestadels småvägar till baduset i Åkersberga. Totalt blev det 29 km.

Jag passerade Runriket i Täby och Vallentuna, världens runstenstätaste område. Ett tag funderade jag på att titta in i Täby kyrka från 1200-talet, en kyrka med målningar av den berömde Albertus Pictor, bl a döden spelar schack. Men vågar man ha kyrkan med alla dyrgipar öppen?

Löpet gick i gråväder men sinnet var glatt. Avslutningen gick på Norrortsleden och Roslagsvägen med bilar i höga hastigheter och vägar ibland utan  vägren. Här borde jag ha rekognoserat bättre!

Ute på en åker strax innan Åkersberga förrkunnas ett evangelium. Det är skylten från McDonlads som upplyser bilisterna om att det är 2 minuter kvar. Nåja, för mig dröjde det säkert 20 minuter innan himmelriket öppnade sig ochjag fick min Big Mac. Sedan återstod bara någon kilometer till nästa höjdpunkt; bastun.

-Är du pensionär? frågade mannen i kassan på badhuset.

Fullt förstålig fråga- jag såg säkert trött och sliten ut. Men gubbarna i bastun tippade på 45-50 år. De var mäkta imponerade över löpet och jag kände mig plötsligt stark som Jarlabanke själv.

Paus med blåbärssoppa i skogen strax innan Täby kyrkby.

Temperaturen låg runt noll och det var bitvis ganska halt. Springer du med vagn spelar det ingen större roll, det kan vara hur halt som helst, det är omöjligt att ramla. Jag föredrar att springa i medvind och att det blev just Åkersberga idag berodde helt på vindriktningen. Ändå var det rätt ruggigt men jag slapp regnet. Att hålla i vagnens blöta skumgummihandtag är annars hemskt om du har tyghandskar. Det hade jag häromdagen och då frös jag som en hund.

Roslagsbanan  var full av skolbarn. På hemresan blev det hjärngympa; sudokon i Metro. Tydligen börjar jag bli gaggig- jag klarade den inte!

Keep on running!

Äldste manlige deltagarei helgens New York Marathon var 87 år och äldsta kvinna 83. Det ger hopp - kanske är man inte slut efter 62 utan kan hålla på många år till.

Ögonläkaren Sheldon Zinn, 87 år från Phoenix i Arizona behövde 8 timmar och 8 minuter för att ta sig i mål. Han blev sissta deltagare och slagen med 4 minuter av 83-åriga Joy Johnson.  Egentligen helt fantastiska prestationer. Jag blir glad varje gång jag hör om riktigt gamla personer som vågar sig på maratondistansen.

De äldre får ofta alldeles för lite uppmärksamhet. När de tio första löparna gått i mål i Central Park var loppet inte längre intressant för Euro Sport.

New York Marathon är den näst största "svenska" maran- av de totalt 45 000  i mål var 475 svenskar, alltså ungefär var hundrade löpare.  Här fanns flera goda svenska veteranprestaioner. Monica Lorentzon från Gagnefs IF vann 65-årsklassen på 3.46. Och veteranen Anders Szalkai  blev fyra i M40 på 2.28, bara slagen med några sekunder av tvåan och trean i samma klass. Såväl Monica som Anders toppar förresten sedan tidigare sina respektive åldersklasser. Den nu uppdaterade årsbästalista hittar du till höger i menyn under statistik.

Själv är jag inte särskilt sugen på att springa New York. Men klassisska Boston måste jag ta. Vem vet, kanske i samband med ett tredje coast to coast!

Keep on running!

Långt efter att tävlingen är slut smyger jag iväg för att kolla resultatlistan. Ingen rolig läsning.

Finalloppet är Göteborgs svar på Lidingöloppet- kortare (18,8 km) men mer rötter, gyttja och hala berghällar. Ett skitigt lopp skulle man kunna säga.

För egen del blev Finalloppet ett skitlopp i dubbel bemärkelse. Tiden 1.34 blev 10 minuter sämre än då jag sprang här i Skatås år 2000 och 2007. Nu blev det bara en åttondeplats i M55 (60-årsklass saknades). Snabbare än så här är jag inte just nu. Det enda jag kan "skylla" på är att jag inte behärskar tekniken att springa i tuff terräng och att de flesta (alla?) före mig i M55 var yngre än jag.

Ända ångrar jag inte deltagandet även om jag först tvekade att ställa upp på grund av en begynnande (inbillad?) förkylning. Nu fick jag en bra genomkörare inför maran i Leens, Holland om två veckor.

Bakom klassiska Finalloppet (arrangerats sedan 1968) står Göteborgs Skidklubb. Tävlingen är välarrangerad och lockade på de olika banorna cirka 2 000 deltagare. Vid tidtagningen används numera engångschips. Synd bara att tiden inte avlästes vid passagen av startlinjen, nu fick de som stod längst bak cirka en minut sämre tid än nödvändigt. Kanske kan ändras till nästa år?

Keep on running!

Min gamla Baby Jogger Performance  till vänster och den nya till höger. Observera att 2010 års modell har något större hjul trots att båda har 20 tums hjul. Foto: Peter Lembke

Idag har jag provsprungit Baby Joggers nya läckra isblå trehjuling. Jag blev barnsligt förtjust i den.

Under mina två coast to coast har jag sprungit med en trehjulig joggingvagn, amerikanska Baby Jogger Performance med 20" hjul. Jämfört med andra joggingvagnar har den ovanligt stora hjul. Ju större hjul desto bättre- vagnen rullar lättare och tar sig också lättare fram i terrängen. På såväl min första som andra vagn krängde jag av cykeldäcken och satte på tunna racerdäck, ett utmärkt  tips jag fick av Rune Larsson.

Nu verkar företaget Baby Jogger kommit på samma goda idé för på årets nya jubileumsvagn (25th Anniversary Performance Jogger) sitter väldigt smala racerdäck och 20-tumshjulen är extra stora. Jag, som inte kan det här med hjulmått, trodde att 20" alltid är 20", alltså lika stora men så är det inte. När jag idag fick tillfälle att provspringa ultralöparen Peter Lembkes nya vagn såg jag direkt att hans höjde sig över min.

I den bitande vinden tog vi  en lunchjogg  över Vasaparken, Barnhusbron och runt Karlbergssjön, Peter med min vagn och jag med hans, som han fått i 40-årspresent av hustrun Ulla. Visst rullade vagnen lätt men om den gick  lättare än min kunde inte avgöras. Vikten på vagnarna verkade annars vara den samma.

Förutom de störer hjulen gillade jag att  vagnen hade en fotbroms och att det på den stora öppna fickan bak också fanns två mindre fickor som gick att stänga. Bra också att Baby Jogger tagit bort skumgummit i handtaget  och bytt ut det mot hård plast. Nu suger det inte åt sig vatten och gör att löparvantarna slipper bli blöta (jag frös oerhört om händerna när det regnade i Montana). Det jag däremot inte riktigt gillade var att handtaget nu satt högre upp. Vinkeln på armen blev lite annorlunda och det kändes inte helt bekvämt för mig som är 167 cm lång. Förmodligen vänjer man sig men vagnen passar antagligen ännu bättre till en lite längre löpare.

Nya modellen är alltså en klar förbättring. Vad jag dessutom upptäckte var att hjulen passade till min gamla vagn. Så i stället för att köpa en ny vagn ska jag se om det går att köpa två nya bakhjul. Något år tillverkade Baby Jogger också en vagn med 24" bakhjul. Jag har jagat som en galning efter sådana hjul men dom säljs inte i Europa och de få postorderföretag i USA som har hjulen har inte velat skeppa dom till Sverige.

Vad kostar då härligheten? Ja en ny vagn går lös på cirka 6 000 kronor exklusive regnskydd och varukorg. I Sverige säljs den på postorder av bland annat uteungar.se och Löplabbet.

Keep on running!