Två duktiga maratonveteraner från Solvikingarna: Jaana Jobe (1:a K50)  och Barbro Nilsson (2:a K60). Foto: Solvikingarna

Norge har bättre veteranlöpare på maraton än Sverige. De svenska damerna hävdar sig dock väl breddmässigt även om vi inte har någon Kirsten M Melkevik.

Svisch! På Solvikingarnas Vårtävlingar 16 km i lördags blev jag omsprungen av en handfull kvinnor. En av dessa var Jaana Jobe, som några kilometer före mål lätt trippade om mig och vann med en minut. Det sägs att man inte ska tala om damers ålder men i det här fallet är det ändpå motiverat. Jaana är 54 år och är bäst i K50 på maraton i såväl Sverige som Norge.

Själv var jag nöjd med  med min insats och Jaana var säkert också nöjd med sin även om hon inte fick pris. Damklassen vanns av en 21-åring men jag tror få insåg att den klart bästa prestationen med hänsyn till åldern var just Jaanas. Generellt underskattas äldre löpare i tävlingssammanhang- vi är bättre än ni tror.

Att 40-åriga norskan Kirsten Melkevik, som vunnit Göteborgs Varvet 2007 och 2008 och som legat/ligger på träningsdoser på 30-35 mil i veckan, är en superstjärna inser alla. Men kanske inte att den 25 år äldre Vera Nystad med ifjol 3.30 på Hamburg Marathon också är det. Båda toppar tidningen Kondis veterantabeller baserade på ett genomsnitt av VMA 94/06, det vill säga när resultaten åldersomräknas.

Själv har jag under flera år fört veteranstatistik över svenska maratonlöpare. Jag har nu jämfört Kondis siffror med mina och Norge vinner då knappt på poäng. Om 1:an i  sju av de jämförda åldersgrupperna (40-74 år)  får 10 poäng och 10:an 1 poäng så får Norge totalt 359 poäng (män 214 p och kvinnor 145) och Sverige 338 (män 171 p och kvinnor 167 p). De svenska damerna räddar oss alltså och särskilt i 60-årsklassen är svenskorna överlägsna.

Breddmässigt är Norge bäst men får också flest segrar i varje ålderklass. Här nedan kan du se att Norge kammade hem 9 av 14 möjliga grensegrar. Med ett snabbt stigande välstånd i Norge kan situationen ändras. För det verkar finns ett samband: ju rikare land desto sämre löpare!

40-44 år
Anders Szalkai, 70, Spårvägens FK, Stockholm, 2.26.51
        Marianne Persson, 70, Vattudalens LDK, Stockholm, 2.56.31
Jens Kristian Berg, 68, Oslo, 2.32.13
        Kirsten M Melkevik, 70, Düsseldorf, 2.36.22

45-49 år
Lorenzo Nesi, 65, FK Studenterna, Düsseldorf, 2.41.10
       Christina Forslund, IFK Nyland, Nordingrå, 3.03.17
Alemayehu Sitotaw, 62, Amsterdam, 2.34.30
      Wenche L Kvaeven, 65, Amsterdam, 2.52.52

50-54 år
Stefan Hult, 60, TV88, Lidköping, 2.44.20
       Jaana Jobe, 57, Solvikingarna, Frankfurt, 3.04.16
Gudmund Höst, 60, Frankfurt 2.36.25
       Kari Langerud, 59, Frankfurt 3.06.21

55-59 år
Carl-Johan Olofsgård, 54, Hässelby SK, Stockholm, 2.50.08
        Lena Kirkegaard, Halmstad, Åland, 3.43.44
John Pedersen, 54, Hadsel, 2.56.15
        Wenche Dörum, 51, Frankfurt, 3.24.59

60-64 år
Åke Palmqvist, 46, IK Akele, Åland, 3.11.42
        Britt Hellmark, 50, Lidköpings IS, Lidköping, 3.45.05
Sten Solfjeld, 50, Düsseldorf, 3.01.20
        Toril Eikaas-Eide, 47, Castellefels, 4.05.29

65-69 år
Anders Hansson, 44, Vilsta SK, Stockholm, 3.30.43
        Monica Lorentzon, 45, Gagnefs IF, Stockholm, 3.42.42
Thors S Pedersen, 44, Hamburg, 3.28.07
        Vera Nystad, 45, Hamburg, 3.30.05

70-74 år
Jörgen Larsson, 38, IK Sala, Lidköping, 3.43.42
        Birgitta Eklund, 38, Skellefteå AIK, Stockholm, 4.55.09
Gunnar H Sanden, 40, Florö, 3.58.50
        Tove Hassing, 40, Troms, 4.13.17

Keep on running!

En underbar morgon i Washington under mitt andra coast to coast 2010. Nu planerar jag ett tredje löp över USA.

Våren 2012 springer jag för tredje gången tvärs över Amerika. Världsrekord i dårpippi? Nej, då måste jag springa fem gånger!

Jag är tidigit ute med planeringen, sitter och drömmer framför kartorna (numera Google Maps). Känns som om hela världen ligger framför mina fötter. Rutten är ännu så länge höljd i dunkel men att det blir USA är självklart. Entusisastiska människor, säkert, tryggt, storslagen natur, bra vägar, gott om motell och hög standard till lågt pris talar för USA och inte ett längre Europalöp.

Troligen blir det igen från väst till öst. Chansen till medvind är då större, man får solen i ansiktet och det känns som man springer hemåt. Statstiken säger att tre av fyra av de totalt cirka 250 personer som korsat kontinenten som löpare eller gångare i historiens lopp har startat i väster, de flesta i Kalifornien. För min del lutar det åt start för andra gången i Oregon. Fördelen är att jag slipper öknarna och de värsta partierna av Klippiga bergen. Kanske blir det en sväng in i Kanada.

Statistiken säger också att jag är den 26:e personen i världen som korsat hela kontinenten till fots tv� g�nger. En person har gjort det fyra gånger. Jag är inte ute efter att slå några rekord, jag gör det bara för mitt höga nöjes skull. Upplägget kommer att bli ungefär som tidigare, jag kör den hårda linjen-utan följebil och transporterar all utrustning i en babyjogger. Jag kommer att vara 64 år (äldste coast to coast-löparen är 75) och min relativt höga ålder ligger mig lite i fatet. Detta får kompenseras med förhoppningsvis bättre utrustning och kanske något längre tid. Just nu känns dock dagsetapper på runt 5 mil fullt möjliga.

Jag hade gärna lyft direkt. Men jag behövs hemma i år och att gå och fundera på ett projekt av det här slaget är bara en fördel.

Längst till höger i menyn finns nu för första gången hela dagboken 2010 samlad för min 101 dagar långa löpning från Westport i Washington till Tybee Island i Oregon. Är du intresserad, läs den från början, det vill säga baklänges.

Keep on running!

Loppet är över och jag känner mig förvånansvärt pigg efter mina ca 16 km.

Helt klart har höghöjdsträningen haft effekt. Under dagens tävling på 16 km i Skatås var jag inte trött en enda gång. Ändå sprang jag nog på max.

Det här med höghöjdsträning i franska Alperna måste jag göra om. Gubben blev ju flera år yngre på kuppen! Så här  stark har jag inte varit på flera år. Synd bara att effekten snart klingar av. Så på kommande Kungsbackaloppet  om två veckor (Sveriges äldsta halvmara) är jag mitt vanliga jag igen.

Förra veckan var det ett varv på Grusåttan, idag två, en klar fördel. Då hamnade jag som nummer 61 av 128 i mål, nu nummer 35 av 98. Omräknat med wava skulle min tid idag på 1.07.00 gett mig en fjärdeplats, det vill säga om man tagit hänsyn till åldern. Nu gör man dock inte detta i Vårtävlingarna. Men i min lilla drömvärld var det nästan en pallplats.

Förutsättningarna var bra- disigt och en temperatur runt tio grader. Det blev därför sommartights, uppkavlade ärmar-mössan och handskarna lämnades kvar i klubbstugan. Löparna från Hälle IF dominerade och snabbast på den ca 15,7 km långa banan var Patrik Andersson med 50.04. Nytt banrekord!

Påståendet att jag inte var trött är en lätt överdrift. Visst kändes backarna på andra varvet men mjölksyran försvann mycket snabbt efter att krönet nåtts. Detta måste ha med höghöjdsträningen att göra.

Keep on running!

Här tog vägen slut och jag sprang i kraftledningsgatan. Men det skulle snart bli värre . . .

Vågar jag fortsätta? Nu blev det närmast obanat, sly och en massa snö. Men jag fortsatte.

Äntligen Mälaren! Målet Bålsta ligger snett till höger över isen men den vågade jag inte korsa utan höll mig intill strandkanten och fick en lång extrasväng.

Härligt härligt, men farligt farligt. Idag sprang jag vilse i skogarna mellan Bro och Bålsta. Då gällde det att hålla huvudet kallt och inte ta några onödiga risker.

Vad gör man när vägen plötsligt tar slut och gps:n signalerar reträtt? Ja, de flesta vänder väl men jag har väldigt svårt att springa tillbaka. Jag gjorde det för ett par veckor sedan utanför Åkersberga och även på en dirt road i somras i Washington. Men sånt känns tungt. Idag blev det marsch framåt. Och ett äventyr på köpet.

Jag hade passerat Rösaring, den gamla kultplatsen med sin processionsväg och berömda historiska labyrint. Jag trodde mig ha koll på läget och orienterade efter solen. Hemma hade jag kollat kartor och lät min gps vila. När därför vägen tog slut var det bara att fortsätta, jag sprang ju i rätt riktning med solen i ryggen.

Men jag var helt väck. Jag hade inte räknat med att den igenväxta traktorvägen skulle sluta med ett stup ner i Mälaren. Jag såg Bålsta i fjärran men att springa över isarna vågade jag inte. Det blev till att hålla sig några meter från strandkanten, läskigt det också.

Pendeln hem från Bålsta missade jag med en sekund (!). Trots signaler från en utmattad löpare körde tåget iväg. Fin dag ändå, totalt 35 km, men kanske inte bästa uppladdningen inför lördagens tävling.

Keep on running!

Stopp för all löpning. Gigantiska snöhögar mötte mig på Krillans idrottsplats.

Snöfria gator i Stockholm och allsvensk fotbollspremiär på måndag. Men på Kristinebergs IP råder istid.

Uppskottade snöhögar täcker löparbanorna på idrottsplatsen. Högarna är så stora att det kommer ta flera veckor innan de smält bort. Dagens planerade intervallträning fick därför flyttas till gatorna. Egentligen bara bra, banlöpning har aldrig lockat.

Just nu laddar jag upp inför lördagens sista Vårtävling i Skatås (16 km). Förra veckans tävling på 8 km känns fortfarande av i benen. Huga, ett klart ålderstecken.

Nog är det märkligt att Stockholm Stad inte kan hålla idrottsplatserna öppna för oss löpare. Att lägga upp snöhögar på löparbanorna är befängt. Kanske är det så att det finns ett bestämt datum då man ska öppna? Men det är ju lika stelbent  som när stan stänger sina plaskdammar bara för att ett visst datum passerats. Det var något jag som småbarnsförälder irriterades över under varma sensommar- och höstdagar.

Keep on running!

Utanför klubbstugan tillsammans med klubbkompisarna. Alla tyckte att vi gjort ett bra lopp. Från vänster Berndt Hallberg, Emil Mattsson och Lennart Bengtsson.

Jag kände mig nästan som en fuskare på startlinjen. Ingen av konkurrenterna visste att jag "bloddopat" mig, ej heller att jag med ålderns rätt tillskansat mig ett försprång på flera minuter.

-Ge järnet från början. Det var rådet från min bror Jan inför dagens Vårtävlingar i Skatås (8km). Och visst gav jag järnet. Och visst gav det utdelning!

För det mesta går jag ut lite avvaktande och ökar mot slutet om krafterna finns. Idag fick det bära eller brista. Grusåttan, som egentligen mäter 7,775 km, är ganska kuperad och det är i en vacker miljö Solvikingarna förlagt sin tävling. Till skillnad från ifjol var banan i år helt isfri och det rådde närmast perfekta förhållanden trots att temperaturen bara låg strax över nollstrecket. Sjöarna intill var dock isbelagda och på Härlanda tjärn satt en pimplare- hur någon vågade sig ut på isen denna dag var obegripligt. Kanske pimplade han inte bara fisk utan också annat?

Förmodligen hade jag tack vare höghöjdsträningen i Alperna lite extra krafter idag. Denna typ av "bloddoping" är ju tillåten men det var första gången jag praktiserade metoden i tävlingssammanhang. Annars har jag i USA känt av de positiva effekterna efter att ha varit uppe på höga höjder i Klippiga Bergen.

En tröst för oss äldre löpare är tävlingar som räknas om med åldershandikapp (wava). Vårtävlingarna är dock inte en sådan men eftersom tävlingarna ingår i Majornas IK:s Grand Prix sker en omräkning. Före start visste jag därför att jag med mina 63 år hade en marginal på yngre löpare, på t ex en 39-åring 6 minuter tillgodo.

För mig blev det full pott i den interna klubbstriden. Och räknar man om hela resultatlistan med wava, ja då blev jag sexa bland de totalt 128 fullföljande männen. Att tiden sedan blev nära två minuter bättre än ifjol gör inte saken sämre. Men för att komma ner på jorden igen bör jag upplysa om att jag hamnade strax ovanför mitten i resultatlistan. Dessutom fanns det en annan silverhingst som slog mig idag, 65-årige Jack Grönroos från OK Alehof. Hans 32.59 var ett bättre  resultat än mina 32.31 omräknat med wava.

Nästa vecka är det två varv på Grusåttan. Egentligen en fördel, men har jag kvar alla rödablodkroppar då?

Keep on running!

Utför, utför, utför. Vägen från Flaine till Cluses var otroligt vacker och nerförsbacken mätte cirka 2,5 mil, den längsta backe jag någonsin sprungit i.

 Hur ska man löpträna för att bli bra på tävlingar? Förmodligen inte som jag gör. Extrem mängdträning ger inga toppresultat.

Jag springer för att det är roligt. Men samtidigt vill jag placera mig bra på tävlingar. Det är en kombination som inte riktigt går ihop. Jag börjar inse att om jag drog ner på mängden och satsade mer på "kvaliteten" skulle jag förmodligen bli bättre på tävlingarna. Ifjol sexa på maraton i Sverige i M60 och elva på halvmaraton är väl ok men borde jag inte vara bättre?

Jag tänker på det där när jag idag är ute på ännu ett extremt långpass i franska alperna. Jag springer från Flaine till staden Cluses, totalt 31 km och nästan hela distansen går nerför. Lätt? Ja, ganska men det känns på lårmusklerna fram och för att dämpa stötarna springer jag i det mjuka gruset vid sidan av vägen.

Jag passerar ett flertal små byar, det porlar i bäckarna, den mesta snön är borta från  vägarna och längst ner i dalen blommar vitsipporna. Naturen är storslagen; bergsväggarna stupar lodrätt, fjälltopparna är sylvassa och man känner sig ganska liten i den här miljön.  Jag känner mig också fri och lycklig. Kan det bli bättre? Nej, egentligen  inte. Det är ju så här jag vill ha det. Men effektivt? Nej, jag tror inte det.

Fast inte vill jag byta detta mot toppeffektiv träning. Bara tanken på hårda intervaller, snabbdistans etc gör mig trött. Så jag fortsätter med  mängdträningen.  Det kan inte bli för mycket av det goda!

Keep on running! 

Bilarna hade svårt att komma upp för backarna efter snöfallet. Här monteras snökedjor på framhjulen, dubbdäck är förbjudna i Frankrike.

Idag sprang jag ett av mina tuffaste och längsta backpass - 31 km. Jag behövde inga snökedjor eller dubbade skor för att ta mig uppför mördarbackarna. Det räckte med pizza, Coke och hemlängtan.

Snö och regn omöjligjorde idag skidåkning. Tur att man har löpningen att falla tillbaka på. Att det skulle bli så här långt var inte planerat men eftersom första halvan gick mest utför hade jag inte vett att vända hemåt. Jag fick äta upp det på hemvägen men hade då en riktigt fet och stor pizza att smälta.

Pass av det här slaget går inte fort men det är ändå löpning, inte gång trots att det är så brant att det knappt går att springa. Hoppas bara att det nu ger resultat. Den 26 mars springer jag "dopad" med röda blodkroppar Solvikingarnas Vårtävlingar 8 km i Skatås, Göteborg.

Mitt i lunchrusningen anlände jag till alpbyn les Carroz. Då hade jag sänkt mig drygt 500 meter på en sträcka av 12 km. De 500 höjdmetrarna fick jag på hemvägen arbeta hårt för att återta.

Keep on running!