Start och mål i Gävle. Vår endagstur till Bönan blir cirka 40 km.

Ett nytt litet löparäventyr startar måndagen 25 juli. Min bror Jan och jag ska göra en utflykt till det gamla fiskeläget Bönan utanför Gävle.

Det blir som tidigare; jag kommer med morgontåget till Gävle där Jan med rolerblades på fötterna väntar. Sedan springer respektive rullar vi norrut. Den här gången blir vi lite mera jämnspelta eftersom vi kommer att färdas på en grusväg efter Björke (B) och där måste Jan gå varför jag förhoppningsvis kommer ikapp.

I bästa fall slipper vi regnet. Det är alltid trevligt med sol men som löpare är det ingen katastrof med regn, värre för den som färdas på hjul- ungefär som Bambi på is.

Keep on running!

Konduktörerna tyckte att min Baby Jogger var en cykel och att jag därför skulle betala en extra avgift.

Har jag cyklat till Skåne?  När jag idag fredag tar tåget tillbaka till Stockholm hävdar tågpersonalen  bestämt att min joggingvagn är en cykel, ingen barnvagn, och att jag därför ska betala avgift.

Det blev inga applåder när jag efter bussresan från Mölle till Helsingborg klev på Öresundståget till Lund för vidare färd mot Stockholm. I högtalaren fick jag höra : ”ägaren till cykeln i vagn 1 ombedes kontakta tågpersonalen, i annat fall  ställer vi  av cykeln på perrongen. Jag fick veta att det var avgift som gällde för ”cykeln” eftersom jag inte färdades med barn men om jag fällde ihop cykeln, eller vad det nu var för något, slapp jag avgiften.

Jag försökte muntra upp den bistra kvinnan och mannen från DSB First med att säga att jag sprungit med vagnen från Stockholm till Mölle, inte cyklat. Men det imponerade inte.  Snarare fick personalen bekräftat att man hade att göra med en komplett galning. Kanske hade man rätt både vad gäller reglerna och resenärens mentala status.  Kostigt nog slapp jag avgiften, säkert lugnast så. När jag väl klev på det ”riktiga” SJ-tåget var det inga som helst problem.

En baddjävul i Mölle. Det var inte så kallt som det ser ut.

Hade konduktörerna på DSB First igår sett mig hoppa ner i havet i Mölle hade de säkert larmat polisen eller Sjöräddningen. Ingen vetig människa kommer springande i ösregn knuffande en kärra, sliter av sig kläderna och kastar sig ner i ett stormpiskat hav, tar på sig de dyblöta kläderna igen och fortsätter att springa. Skönt bad? Nej, men roligt. Jag älskar galna grejer, synd bara att jag inte visste att värdparet jag besökte i Mölle  hade en sådan där gammaldags randig baddräkt.  Med den på, ja då hade nog sirenerna tutat i Mölle.

Nu blir det 1-2 dagar vila. Sedan tillbaka till verkligheten igen, det vill säga löpning för hela slanten. I september väntar ett liknande upptåg men det får jag senare återkomma till.

Keep on running! 

Löparäventyret är över. Idag torsdag nådde jag Mölle och avslutade med att i strilregn kasta mig i havet.

Allt har gått enligt plan, ja faktiskt bättre än väntat. Totalt har jag under den här trippen från Stockholm till Mölle varit ute i elva dagar och sprungit drygt 60 mil. Återkommer med en utförligare rapport och bilder från finalen.

Keep on running!

Ett glädjehopp vid gränsen till Skåne.Nu är det bara en dag kvar till Mölle.

Solen tittar fram och koltrasten sjunger välkomnande när jag idag efter 66 km springer in i Munka Ljungby. Jag ser de första korsvirkeshusen- herregud jag är redan i Skåne och det är bara en dag kvar!

Den här löpningen har gått på räls. Jag har hållit tidsschemat exakt, inga otrevligheter har inträffat, kroppen har pallat för att springa cirka sex mil om dagen oavbrutet under tio dagar. Jag skrev tidigare att jag inte är fullt lika stark som för något år sedan. Men efter dagens löpning, den hittills längsta och ocksåvackraste, är jag inte lika säker. Idag gick jag knappast något och sprang upp för backarna på Söderåsen (eller var det kanske Hallandsåsen?).

Röda stugor tåga vi förbi. Genom att välja gångfunktionen på min GPS fick jag fantastiskt fina förslag, dessutom de genaste vägarna och kanske också de vackraste.

Jag klagade tidigare på att vandrarhem och annat enklare boende inte är optimalt för en trött långlöpare.Men även här är jag nog på väg att backa. De senaste dagarna har jag haft utmärkt boende på vandrarhemmet i Strömsnäsbruk där jag fick ett stylat rum som helt gick i 60-talsstil, var toppenfräscht, hade sänglinne och jag slapp städa och svabba, allt för 325 kronor inklusive frukost. Ännu bättre, desutom med internet, är Björnlokans bed and breakfast i Munka Ljungby där jag idag tog in. Det håller Best Western-klass för 450 kronor.

Vad synd att det var onsdag och därmed stängt. Kanske hade man ändå inte tillåtet bingo från en joggingkärra? Bilden från Kornhult i Halland nära Skånegränsen.

Blir du sugen på att göra något liknande efter att ha läst den här bloggen? Att göra ett långlöp på t ex sin semester är något jag starkt rekommenderar. Visst, det är en utmaning och det  är inte alltid roligt. Men det blir garanterat en semester du inte glömmer.

Imorgon torsdag målgång i Mölle. Där ska jag träffa en gammal arbetskamrat från Svenska Dagbladet. Och så ska jag bada i Mölle. Sedan tåget hem på fredag. Undrar om SJ är lika punktlig som jag?

Keep on running!

En spännande skylt. Galgbacken utanför Hamneda var i bruk under många hundra år och i slutet på 1600-talet flyttades avrättningarna till Ljungby.

Det kryllar av fornminnen längs Riksettan.  Jag stannar till vid alla medan bilisterna susar förbi och missar det intressanta.

Mitt löparäventyret äger rum både i nutid och forntid. Här längs Lagan där Riksettan gick står fornminnesskyltarna som spön i backen. Jag tittar på gravfält, kyrkoruiner och besöker en galgbacke.

Alla stoppen tar tid men samtidigt får jag lite vila. Dagens etapp ner till Strömsnäsbruk var den hittills längsta, 64 kilometer. Imorgon onsdag kan det bli ännu längre.

Keep on running!

Tungt uppför i alla  backar mellan Vrigstad och Värnamo.Väl ute på gamla Riksettan blev det lättare.

USA har sin Route 66. Sverige har Riksettan och det är denna klassiska och vackra väg jag till stora delar följer på löpturen från Stockholm till Skåne. Här är trafiken gles, tempot lugnt och man får känslan av 60- och 70-tal.

Riksettan eller rikshuvudväg Nr 1 fick sitt namn 1945.  Men vägen är betydligt äldre än så. Här i Småland trampades för ungefär 12 000 år sedan en stig upp parallellt med floden Lagan, Lagastigen. Eftersom Riksettan följer E4:an är det knappt några bilar på vägen, toppen för en löpare.

Idag passerade jag Värnamo på min 56 km tripp från Vrigstad till E4:ans Camping söder om Värnamo. Det var kanske resans vackraste sträcka och rena nostalgitrippen. Jag har sett sjöarna Rusken men framför allt Vidöstern.  Campingen jag är på är från 50-talet och här finns fler tyskar än svenskar.

Här var mest tyskar. De gillar vår allemansrätt.

-Tyskarna kommer tillbaka år efter år och det är vår allemansrätt, särskilt fisket och bärplockningen, man uppskattar, berättar campingens ägare som drivit anläggningebn sedan tidigt 70-tal.

70.tal ja, det var 1970 jag började min journalistbana som volontär på Värnamo-Tidningen. Jag har inte varit i Värnamo sedan dess och blev nu smått rörd när jag återsåg tidningshuset på Storgatan. Tidningen är numera nerlagd men det fanns spår i fasaden efter skylten. Jag minns att min månadslön var 970 kronor och att jag tjänade nästa lika ”mycket” på milersättningen när jag ryckte ut på reportageresa på min Lambretta.

I det vita huset låg Värnamo-Tidningen där jag arbetade som volontär 1970.

I USA är det ofta Chamber of Commerse som sköter turistinformationen. Turistbyråerna  här hemma drivs med allmänna medel och den service jag får är ypperlig. Lilla Vrigstad i Sävsjö kommun håller sig med ett väldigt flådig turistbyrå trots att sågverk och småhustillverkare har det kämpigt. Och i Värnamo ser jag inte mindre än tre anställda på kontoret. Där lyckades man spåra upp den stuga jag nu sitter i.

Löpningen går fortsatt bra och jag följer schemat. Men jag brukar vara ganska utpumpad när dagens slutmål är nått. Jag ligger nästan på 6 mil i snitt per dag och det är egentligen lite för mycket. Morgondagens löp till ett STF vandrarhem i Strömsnäsbruk utanför Markaryd blir drygt 6 mil. Nu längtar jag efter att få kasta mig i havet i Mölle. Detta ska förhoppningsvis ske nu på torsdag.

Keep on running!

Ensam gäst på vandrarhemmet i Vrigstad.  Det var stängt men ett rum hade reserverats för mig.

Jag säger som Hilda: det är jämna plågor. För mig var det  flugorna och sedan regnet.

Jag kommer att tänka på Hilda under min löpning mellan Eksjö och Vrigstad (51 km).Hilda var en gladlynt men sträng kvinna i 60-årsåldern och  arbetade på expeditionen på lokalredaktionen i Örnsköldsvik där jag under 70-talet var lokalredaktör. Hon älskade uttryck som "jämna plågor", "tackar som frågar", "den som lever får se" och liknande visdomsord.

Nu använder jag själv hennes favorituttryck. För nog var det jämna plågor idag. Flugor surrade hela tiden runt mig och var mycket irriterande. Att springa ifrån dem går inte, det kan man däremot göra med myggen. Bästa taktiken mot vägarnas värstingar, bromsarna, är att slå ihjäl dem direkt.

När regnet kom på eftermiddagen försvann plötsligt flugorna, vilken lättnad. Fortfarande hade jag dock kvar en obehaglig känsla i halsen efter att ha råkat svälja en fluga. Duggregnet var skönt i början och värmen från asfalten blev plötsligt väldigt påtaglig men efter ett tag var jag genomblöt och började  frysa. Som sagt,jämna plågor.

Hilda var också ekonomisk. Skulle man ha en penna fick man alltid förklara vart den gamla tagit vägen. Jag och kollegan uppmanades också att skriva på baksidan av manuspappren, allt för att spara pengar åt företaget. Dumsnålt kanske. Och dumsnål är nog lite vad jag själv är. Vandrarhem i all ära men det finns bättre boende. Att städa, ha med egna lakan, att inte alltid få frukost eller internet och ligga i dåliga sängar med kuddar som borde ha bytts för länge  sedan- det är inte optimalt för en trött löpare.

Ibland kom Hildas make in på redaktionen, han hade jobbat där tidigare och var nu pensionär. Vi ungdomar fick veta att allt var mycket bättre förr och att det vi själva gjorde inte var något märkvärdigt. Konstigt, jag kommer också att tänka på honom under dagens löpning. Kanske berodde det på att jag häromveckan plockade fram mina gamla löpartidningar från tidigt 80-tal och konstaterade att de fortfarande höll hög klass och att gårdagens löpare gjorde fantastiska resultat. Men sådana tillbakablickar ledersällan framåt. Nej, jag får inte bli som Hildas make utan leva i nuet och vara generös.

Har du läst den här boken? undrade Uve Reichenauer, svensk ultralöpare bosatt i Danmark. Jag fick en pratstund med honom längs vägen.

Generös, ja. Det var verkligen mannen på bilden ovanför. Uve Reichenauer skänkte mig en liten reflexväst eftersom han tyckte jag syntes för dåligt. Kanske såg jag för utmärglad ut- jag fick också något att äta.

Imorgon bär det av till . . . Ja, jag vet faktiskt inte riktigt vart men det blir söder om Värnamo. Turistbyrån får försöka hjälpa mig hitta något boende. När jag nu snart går i mål startar en annan löpare en långtur genom Sverige. Det är 24-årige Simon Fredriksson från Åsarp utanför Falköping som på måndag börjar springa mellan Göteborg och Stockholm. Du kan följa honom på den här länken: http://gbgsthlm.bloggo.nu/

Förresten vilken mängdvecka jag haft- totalt 395 km.

Keep on running!

Starten har gått i Sommen. Regnet hängde i luften när sexmilafärden ner till Eksjö inleddes. Vad ska jag få vara med om den här dagen? Foto: Ragnar Suneson

En liten oansenlig blå skylt vid sidan av vägen upplyser om att det ska finnas en runsten 100 meter bort. Det blir tvärnit på kärran, in i buskaget men snabbt ut igen efter att ha blivit svårt myggbiten.

"Helge reste denna sten till minne av Finn, sin fader", lyder översättningen på den vackra men ganska oansenliga  runstenen vid Rickelstorpån i Aneby kommun. Tio ord på stenen. Minst lika många myggbett fick jag nog när jag skulle försöka tyda texten.

Myggen trivdes här i fukten under det täta lövverket längs Rickelstorpån. Ännu bättre trivdes de när en svettig löpare med bara armar och ben uppenbarade sig.

Löpningen förstörd och bara kliande resten av dagen? Nej, inte alls. Jag har märkt att jag numera klarar alla sorters insektsattacker, stora som små. Är det kanske endorfinet som räddar oss långlöpare? Visst syntes myggbetten idag men de kändes knappt och försvann snabbt. För flera år sedan blev jag stungen av en geting i gommen när jag var ute och lunchjoggade. Snabbt spottade jag ut getingen, drog ut gadden och fortsatte att springa. Ingen svullnad alls, märkligt. Under Runrundan för ett par veckor sedan blev jag också biten av en geting. Samma sak nu: inga besvär efteråt.

Vi långlöpare verkar tåla smärta ganka bra. Själv märker jag det när man råkar slå i armen i något hårt under löpningen. Det gör knappt ont. Men odödliga är vi inte och det gäller att se upp, inte minst i trafiken. Idag var det en bilist som medvetet styrde rakt emot mig när jag sprang på vägrenen. Jag fick kasta mig åt sidan för att inte bli på påkörd. Bilföraren tyckte säkert det var väldigt roligt. I USA har jag råkat ut för samma sak några gånger men det här var nytt i Sverige.

Ett av mina favoritvägmärken.Mat och en säng,mycket mer behöver inte en luffare.

En skock nyfikna kor och kalvar såg förmodligen för förstaa gången någon knuffa en trehjulig vagn framför sig. Normalt ser djuren bara bilar.

Dagens löpning (60 km), från Somen norr om Tranås till vägkrogen Aborraviken i södra utkanten av Eksjö, blev den hittills tuffaste under den här trippen där jag nu kommit mer än halvvägs till Mölle. De många backarna och motvinden tog på krafterna. Dessutom fanns det inte mycket att se. Totalt var jag i rörelse under 8 timmar, mycket gång alltså.

Visst går löpningen bra men jag måste i ärlighetens namn säga att jag inte är lika stark som för något år sedan. Under mina coast to coast låg snittet på 53 km per dag, nu ligger jag visserligen  lite över den nivån men känner att jag inte har samma marginaler. Det är väl åldern som tar ut sin rätt. Däremot är kanske psyket lika-  en farlig kombination om viljan är starkare än förmågan.

Ultralöparen Rune Larsson har varit en stor inspiratör och hjälp under USA-löpningarna. Därför är det extra roligt när han nu följer den här bloggen. På tal om ålder, själv brukar jag ibland  snacka om åldern (bortförklaringar när tävlingsresultat inte blev så bra). Jag har däremot aldrig hört Rune prata om åldern som något negativt och blev därför lite förvånad när han i en bisats i en summering efter senaste megalöpet från Portugal sa ungefär "jag ärju ändå 55 år". Rune håller säkert många år till men hur länge håller jag själv?

Morgondagen, söndag, blir lite kortare. Då springer jag till vandrarhemmet i Vrigstad. Egentligen var det stängt men när ägaren  (60 år) hörde att en 63-åring springer från Stockholm till Mölle öppnar han enkom för mig. Så nog är "hög" ålder ibland positivt.

Keep on running!