Ingen snabb ryttare på ponny med sadelväska, däremot en lusig löpare på apostlahästar och med ryggsäck. På Ikea i Barkarby köpte jag en hallampa som transporterades hem i ryggan.

-Borde vi inte ha en ny lampa i hallen? frågade hustrun idag. Lysande idé, tyckte jag, snörde på skorna och sprang iväg till Ikea.

Häromdagen berättade jag att jag gjort tusentals ärenden på springande fot, bil behöver jag inte. Nästan varje dag dyker det upp tillfällen då man kan göra "nyttolöpningar". Ibland känner man sig som Birkastans Pony Express, du vet den där brevbärarlinjen  USA på 1860-talet med lätta ryttare på ponnier, som i rasande fart transporterade brev över USA.

Telegrafen konkurrerade ut Pony Express, som 1861 tvingades lägga ner eftre drygt ett år och jätteförluster.

De tunga och lite långsammare transporterna sköter jag med min baby jogger. Den fick rycka ut i morse, äpplena hade tagit slut och det var dags för påfyllning ute på grannens koloni i Stora Mossen. Där fick jag ihop två stora bärkassar och lite plommon. Nytta med nöje och totalt 13 km.

Och på eftermiddagen blev det blixtutryckning med ryggsäck till Ikea i Barkarby. Pendel och buss dit och löpning hem, totalt 18 km. Vilken underbar löptur det blev i solnedgång över Järvafältet. I Kista öppnades himlens alla portar men jag var redan dyblöt av svett så det bekom mig inte. Men lite snurrig måste jag ha blivit, i mörkret i Ursviksterrängen förirrade jag mig och plötsligt var jag tillbaka till Kista igen.

Dyblöt och lite frusen ringer jag hem och ber hustrun tappa upp ett varmt bad. Efteråt te och en massa mackor. En lyckad dag. Dessutom 31 km till protokollet.

Keep on running!

Pustar ut med medaljen runt halsen efter 7,8 km terränglöpning i Vallentuna. Vi var dock bara fyra i M60-klassen. Foto: Arne Lekström

Alltid nervös inför tävling. Så även idag trots att det "bara" var en liten klubbtävling.

Sista deltävlingen av sammanlagt sex i Vallentunas öppna klubbmästerskap i terräng avgjordes idag tisdag. Ute rådde nästan full storm men inne i skogen där vi sprang  bakom ishallen och idrottsplatsen i Vallentuna kändes knappt vinden.  Enda vindpusten var när klubbens kanoner Tomas Jennerstål (M35) och Lars Södergård (född 1983) dundrade förbi.

Förberedelser inför starten. Idag sprang vi tre varv på den en 2,6 km långa terrängslinga.

Konstigt det där med nervositeten. Jag kan gruva mig dagar innan ett lopp. Men när väl starten gått är all oro bortblåst. Och jag brukar alltid vara nöjd efteråt, oavsett utgången. Idag behövde jag verkligen inte oroa mig- med fyra segrar innan var det redan klart att jag skulle vinna i sammandraget.

Närmast väntar nu på lördag Stockholm Halvmarathon. Där har jag en tredjeplats i M60 att försvara. Det kan bli svårt med tanke på att Lars Wykman, Hakarpspojkarna, är med. Han toppar årsbästalistan i min klass med 1.24, nära sex minuter snabbare än vad jag presterat i år. MIna 35.15 på dagens 7,8 km terräng gav inget formbesked. Men att springa en kortare tävling inför en halvmara eller mara brukar vara en bra uppladdning.

Keep on running!

Hur fort behöver jag springa en mara eller halvmara för att tillhöra Sveriges tio bästa på distansen i min åldersgrupp? Min statistik ger dig svaret!

Vetranstatistiken, som du hittar till höger i menyn, är rykande färsk. Här kan du se, åldergrupp för åldersgrupp, vad som krävs för att tillhöra svenska veteraneliten på långdistans. För att t ex komma in bland de tio främsta i M40 och K40 måste du för närvarande springa maran på under 2.50 respektive 3.13.

Kristoffer Österlund, IFK Umeå (M35) och Lilian Magnusson, Spårvägen (K40) är hittills i år Sveriges bästa veteraner på maraton med 2.26 respektive 2.44. Bäst på halvmaran är  Göran Sander (1.11 i M40) och Bibbi Lind (1.39 i K65), båda Solvikingarna. De har gjort de bästa prestationerna när tiderna omräknas med åldershandikapp (wava).

Saknar du resultat i tabellerna eller hittar felaktigheter vill jag att du mejlar mig på:

bjorn.suneson@bredband.net

Keep on running!

Skördetid. Äpplena jag plockade idag transporterades inte hem i någon bil utan miljövänligt i min joggingvagn.

Jag är gubben som uträttar alla ärenden springandes. Bil har jag inte ägt på 30 år. Varken kroppen eller privatekonomin har blivit lidande av det.

En gång ägde familjen fyra bilar. Det var för cirka 30 år sedan och vi hade då inga barn. Sedemera blev det fem barn och bilarna avyttrades. Tack och lov för det, som löpare och småbarnsförälder behövde jag ingen bil. Skulle någon idag mot förmodan skänka mig en bil skulle jag säga nej tack.

Sedan jag började springa har jag aldrig saknat bil. Alla transporter har kunnat utföras antingen med allmänna kommunikationer eller springandes.  Under årens lopp har tusentals ärenden uträttats på springande fot- snabbt, billigt och effektivt. Jag har under en massa år sprungit varenda dag till jobbet. Ibland har jag haft ryggsäck, ibland burit stora kassar i händerna. Allt är möjligt, bara viljan finns. På semestern hyr vi bil. Så någon bilhatare är jag inte.

Att äga en bil med ett nypris på runt 200 000 kronor och som körs 1 500 mil per år kostar totalt 75 000-100 000 kronor per år, inklusive värdeminskningen. Det har Motormännen räknat ut. Själv uppskattar jag att jag sparat miljonbelopp på att vara billös.

Även om jag bott på landet hade jag förmodligen inte haft någon bil. Men jag hade aktat mig för att bosätta mig allt för långt ifrån civilisationen. Allt går inte att uträtta springandes. Men nästan. Sedan joggingvagnen för 5-6 år sedan kom in i mitt liv var det nästan som att skaffa bil igen. Plötsligt ökade transportmöjligheterna med flera hundra procent!

Jag tänker på det sorglösa bilfria livet när jag är ute på grannens kolonilott i Stora Mossen. Jag lastar baby joggern full med äpplen och springer hem. Innan har jag tagit en tur ut till det stora byggvaruhuset och handlat lite grejer. På parkeringen såg jag inga joggare eller cyklister, bara bilister. Och när de kommer hem med sina stora fina bilar hittar de ingen parkeringsplats. Själv ställde jag in kärran i källarförrådet och tänkte: skönt att jag inte har bil!

Shoppingrunda på stormarknaden. Det ryms mer i en abby jogger än du kan ana.

Keep on running!  

Jag blev totalt tia i Edet Runt och var nöjd med placeringen. Bilden från den idylliska idrottsplatsen Ekaråsen i Lilla Edet.

I dagens Edet Runt körde jag en fuling. Jag dök upp som gubben ur lådan och överraskade konkurrenterna.

Vissa tävlingar måste man bara springa. Lördagens Edet Runt, 10,5 kilometer i Lilla Edet, var en sådan. Men egentligen hade jag helst sluppit åka ner till Göteborg.

Ska man raljera kan man kalla Edet Runt för en "skittävling". För jag tror det är den enda löpartävling där priserna utgörs av bland annat toalettpapper- närproducerat och av märket Edet. Visst sket det sig för en del men några sken upp och verkade lättade när de bar hem sina tröstpris på rulle.

Annars var arrangemanget ordnat av IK  Bergsatröm (Lilla Edet hette förr Bergaström) alldeles förträffligt. Själv blir jag alltid så nostalgisk på gamla idrottsplatser- Ekaråsen är från 1937 men andas mycket 50- och 60-tal. Vilken pärla, idrottsplatsen ligger vackert inbäddad mellan bergen och skogen. Här var start och mål och den något kuperade banan följde till stora delar Göta Älv på slingrande stigar där de uppstickande stenarna var gulmålade. Jag fick lite Bore Cup-feeling- ju enklare arrangemang desto bättre. Vatten och en banan var vad som bjöds på, däremot ingen skräning musik. I omklädningsrummet satt flera gamla bruksarbetare, kanske hade de ett finger med vad gäller prisbordet?

Nätet är enkelt, billigt och blixtssnabbt. Man jag noterar att många småklubbar är förvånasvärt långsamma med att lägga ut resultaten på sin hemsida. Har det inte blivit sämre med den saken under senare år? IK Bergaström ska dock inte beskyllas för detta, här var resultatlistan föredömligt tidigt ute och informationen inför loppet var också mycket bra.

Nå, vad var det för fuling jag körde? Jo, normalt brukar jag alltid tala om vilka tävlingar jag tänker springa, i alla fall om de ingår i klubbens interna tävling, Majornas Grand Prix. Innan Edet Runt ledde jag med knapp marginal GP-tävlingen och kände mig nu piskad att springa för att försvara ledningen och eventuellt också vinna cupen. Därför smög jag med mitt deltagande i Lilla Edet, inte ett ord i Gästboken- risken fanns ju att  om klubbkompisarna förstått att jag skulle springa i Lilla Edet hade de istället åkt till Vrångö där det samma dag gick en annan tävling som också ingick i MIK:s GP. Nu överraskade jag motståndarna och kunde plocka sköna GP-poäng. Ingen ska känna sig säker- jag kan dyka upp oanmäld var som helst . . .

Och tiden då? 44:16, den är jag nöjd med. Bara att konstatera, jag klarar inte längre ett 4-minuterstempo. Men nästan.

Gammal är äldst. Jag flankeras av Lennart Bengtsson och Berndt Hallberg i Majornas IK. Lennart fick trösta sig med en sexpack toalettpapper.

Keep on running!

Äntligen frisk! Jag känner mig helt återställd efter magbesvären och tog idag min första löptur på sex dagar.

Vallentuna hade förlagt träningen till Lidingöloppsspåren varför jag och klubbkompisen Arne Lekström hängde på och sprang Sista Milen. Jag var lite undrande om benen skulle bära men det var inga problem. Vi joggade runt på 51 minuter. Med tanke på att Arne nästa år tävlar i 70-årsklassen var tiden riktigt skaplig -ifjol hade den gett en femteplats i M70.

Keep on running!

Jag ligger sedan tre dagar utslagen av matförgiftning. En maträtt som troligen legat alldeles för länge hemma i frysen blev mitt fall.

Alla som drabbats av matförgiftning vet vilket fruktansvärt illamåend man kan drabbas av. Det är andra gången jag råkar ut för det här eländet. Till skillnad från 2002 då en välsmakande och kryddig kalvfärsbiff på en restaurang i Gamla Stan däckade mig verkar nu lidandet bli aningen kortvarigare men intensivare. Jag har varit på vippen att falla ner medvetslös och slå mig fördärvad på badrumsgolvet.

Förra gången tog det cirka en vecka från insjuknandet till att jag var ute och sprang igen. Efter ytterligare en vecka var jag helt återställd, alltså ändå en rätt kortvarig historia. Då besökte jag läkare och lämnade prover som visade att restaurangmaten innehållit campylobacter. Vårdcentralen rapporterade sedan restaurangen till Miljöförvaltningen och ganska kort efteråt las restaurangen ner (det var visst skatteskulder och inte mina campylobacter som var orsaken).

Löpmässigt gör egentligen det här avbrottet inte så mycket. Närmste tävling är Stockholm Halvmarathon om tre veckor och  jag räknar med att vara på springande fot nu på måndag.

Det enda trevliga som inträffat i veckan var ytterligare ett försenat löparpris med posten. I sommarens halvamara i Nebraska fick jag av misstag fel medalj; första priset för män 70 år eller äldre. Nu blev det rätt ålderklass på medaljen och jag känner mig plötsligt tio år yngre.

Vilken service- från USA skickades hem den rätta medaljen samt en ursäkt och inbjudan till nästa års halvmara i Norfolk, NE.

Keep on running!

Seaside, Oregon. Stranden vid Stilla Havet är storslagen och det kryllar av turisthotell i den lilla kuststaden. Här avslutade 1806 Lewis and Clark sin  drygt två år långa forskningsexpedition som startade längs Missourifloden. Jag drar istället öster ut och klämmer hela USA på 100 dagar,

Den 19 mars nästa år står jag med fötterna i Stilla Havet utanför Seaside i Oregon. Då tar jag mina första steg på ett 500 mil och ett 100 dagar långt äventyr tvärs över Amerika.

Nej, det blir ingen start i Californien på mitt tredje coast to coast. "Alla" startar visserligen där men ju fler bloggar jag läst desto mer tveksam har jag blivit. Öknar, oändliga vidder med ingen bebyggelse, dessutom nära mexikanska gränsen med människosmugglare, knarkhandlare och gränspoliser, nej det lockar inte. Alldeles för farligt för den som springer utan följebil.

Jag väljer i stället att igen starta i norra USA, i staden Seaside, nästan exakt mitt mellan Florence (OR) och Westport (WA), där jag inledde 2007 respektive 2010. Idag köpte jag flygbiljetten med slutdestination Portland, Oregon.

Linda Feldman, min amerikanska släkting i San Francisco, har lovat att komma och möta och liksom vid de tidigare tillfällena vara med vid starten. Kanske är hon också med vid målgången, som troligen blir i den underbart lilla vackra staden Ocean Grove i New Jersey vid Atlantkusten någon timmas bilresa från New York.

Målgången planeras i Ocean Grove.

Keep on running!