Det blir fler mil för varje år. Idag passerade jag 500 mil räknat sedan årsskiftet. Hur länge ska det hålla?

Jag har i år haft en 40-milavecka. Det var när jag i somras sprang ner  till Skåne. Det låter mer än vad det egentligen är. Springer du varje dag och inte har något annat att göra än att löpa, äta och sova,  ja då går det. Som t ex under mina USA-löp då återhämtningen blev 100-procentig.

Denna vecka slutade på 154 km, det mesta LSD, long slow distance. Även om jag haft 40- och 20-milaveckor i år är ändå 15 mil ganska besvärligt att få ihop, man har ju en del annat att pyssla med också. Men med några dubbelpass går det- det är mycket enklare att springa 2-3 gånger om dan än ett långt pass per dag.

Uppladdningen nu hänger samman med halvmaran jag ska springa på lördag i Düsseldorf. Målet är att göra årsbästa, tyvärr är tiden förbi att kunna persa. Då skulle jag behöva sänka tiden på halvmaran med cirka 10 minuter och det dubbla på maran. Omöjligt med andra ord.

 Jag är en typisk mängdgubbe. Ju fler mil desto bättre resultat. Ja, så funkar det för mig i alla fall. Men det finns tusen sätt att träna på. Att springa på bana, intervaller, backar m m har jag egentligen aldrig gillat även om det fungerar för andra. Men jag har ändå inte helt skippat den så kallade kvalitetsträningen, det brukar bli en del intervaller och backar kort före tävlingar men framför allt vila.

Lite mallig är jag naturligtvis över den relativt höga mängden. Jag är ju ändå 63. Jag springer betydligt mer än t ex en storhet som Anders Szalkai. Hittills i år ligger han "efter" med drygt 3 mil per vecka. Men Isabellah Andersson med sina ständiga 20-milaveckor rår ingen svensk man på. Det ger också resultat och för henne gäller både mängd och kvalitet.

Så här fördelar sig mitt milantal under 30 års löpande:

period             s:a mil       mil/år     mil/vecka

1981-1985       1 156         231          4,4

1986-1990       1 595         319          6,1

1991-1995       1 698          340         6,5

1996-2000       2 852          570        11,0

2006-2010       3 566          713         13,7

När vi ändå är inne på älsklingsämnet siffror- kolla årsbästastatistiken på maraton och halvmaraton. Den är uppdaterad efter söndagens Frankfurt Marathon där många svenskar sprang bra. I helgen gick också Åland maraton/halvmaraton. Över den tävlingen verkar det vila en förbannelse, där underpresterar alla.

Keep on running!

På väg till ännu ett badhus och självklart i medvind.

Går löpningen tungt? Spring då i medvind!

Vem gillar motvind? Springer du med vagn blir det dessutom extra tungt eftersom vagnen utgör ett stort vindfång, särskilt när det är lite packning i den. På långpassen försöker jag därför alltid att springa i medvind och ta allmänna kommunikationer hem.

Springer jag bara en runda hemmavid spelar vindriktningen ingen roll. Då blir det medvind och motvind om vartannat. Men just på långpassen och särskilt med vagn vill jag göra det lätt för mig. Därför kollar jag alltid SMHI-kartan på nätet innan jag sticker ut.  Idag pekade pilarna mot Täby

Badhus är ofta slutdestinationen. Målet är beta av samtliga simhallar i länet och jag är på god väg att lyckas. Några har tagits utanför länsgränsen- bland annat Gnesta och Uppsala. Idag var jag på väg till Tibblebadet i Täby för att bada bastu men längst in i Edsviken satte tröttheten in, trots den goa medvinden. Jag insåg att jag inte skulle hinna till Täby och en snabbkoll i min GPS visade att det var knappt en mil till simhallen i Tensta men bara någon kilometer till badet i Sollentuna. Det blev Sollentuna men Tibblebadet står nu överst på min att göra lista.

Uppenbarligen är det lite genant att fråga om någon är pensionär. Kassapersonalen i simhallarna vet inte riktigt vilket ben de skall stå på när jag ska betala. Det är ju ibland  lite lägre avgift för pensionärer men är jag pensionär eller inte? I Sollentuna var man dock listig när jag frågade om priset för ett bastubad. Jag  fick motfrågan:

-Vuxen då?

Som 63-årig avtalspensionär svarade jag självklart ja på den frågan och fick betala 65 kronor. Som jag misstänkte upptäcker jag senare att man i Sollentuna förutom vuxenbiljett också har en taxa för "senior" (45 kronor). Därav personalens motfråga. Men på nätet kan jag inte utläsa var åldersgränsen för senior går. Men visst är jag senior- i alla fall i tävlingssammanhang!

Senior var jag defintivt inte när jag en smällkall vinter för cirka 25 år sedan tvingades löpträna inomhus i Solnahallen. Slyngeln bakom disken orkade inte lyfta blicken och frågade:

-Pensionär eller?

Keep on running!

Bekymmersfri löpning längs Järlasjön. Jag bara springer på, vet knappt var jag är men min GPS ger trygghet och leder in mig på nya fina löpstråk.

Det är lätt att man fastnar i sina invanda rundor. Men med en bra karta i GPS:n öpnnas hela världen. Det är bara att springa på, du är aldrig på "fel" spår, du kommer alltid rätt till sist och får springa på jungfrulig mark. 

Idag sprang jag ner till simhallen i Tyresö och badade bastu. Det blev spontanlöpning på nya vägar. Det kan jag tacka min GPS för.

Jag älskar pensionärslivet. Jag har hur mycket tid som helst för det bästa jag vet; löpning. Jag har knappt några tider som ska passas och mobilen är numera nästan alltid tyst. Skönt!

Solen kom fram till sist när jag vid 12-tiden lämnade Birkastan och styrde söder ut med min vagn. På Sankt Eriksgatan var lunchstressen i full gång, i korsningen med Fleminggatan delade någon ut Svenska Dagbladet, tidningen som varit mitt levebröd under så många år. Tänk nu är jag fri, kan göra precis vad jag vill.

Jag tar cykelbanan längs Riddarholmskanalen, viker in under Slussen och styr ut mot Fåfängan. Ännu så länge helt kända vägar. Lugnets industriområde, det seglivade skjulområdet är nu helt borta och den den sista marken är snart bebyggd med bostäder. 

Första anhalt är Sickla köpcenter. Inne på Stadium köper jag två löparjackor för 49 kronor stycket. Pensionären har gjort dagens klipp. Först där Ältavägen börjar, vid bron mellan Sicklasjön och Järlasjön, knäpper jag på min GPS eftersom jag misstänker att jag är på fel spår. Jo, så var det. Jag kollar en av de inlagda adresserna, Drevinge, och vänder om. I ett villaområde på Nysätravägen plockar jag upp ett äpple som ramlat ner på gatan och sköljer ner det med medhavd blåbärssoppa.

Tidigare följde jag slaviskt min GPS. Nu använder jag den bara då och då och tar istället ut ungefärliga riktningar och har solen som riktmärke. Roligt eftersom det blir mycket spontanlöpning och jag kommer på gator och vägar jag aldrig satt min fot på.

Nu är det också klipp i steget. Jag passerar Drevinge gård och springer under Saltsjöbadsleden och kommer ut på underbara grusvägar, några jag aldrig satt min fot på. Solen är mitt riktmärke och vägen styr söderut, alltså någorlunda rätt.

Sörmlandsleden passeras men jag håller mig på grusvägen i bakgrunden.

Efter ett tag uppstår tvivel igen. Är jag verkligen på rätt spår? GPS:n sätts igång och jag får beskedet att nu är det  bara 4 km kvar till badhuset (fågelvägen) men ska jag följa vägen är det närmare milen. Lystet sneglar jag inåt skogen, ska jag våga gena och springa in på en av stigarna? Nej, jag håller mig på vägen, min karta är för dålig för. Jag borde skaffa en friluftskarta för att också få fågelns frihet.

En racercyklist mitt ute i skogen klädd i Fredrikshofs rödsvarta klubbdräkt visar mig in på rätt väg. Lite senare hörs trafikbruset och jag skymtar de fula husen i Tyresö, genar över golfbanan. Snart är jag inne på Simvägen och framme vid badhuset. Där hyllas Stålfarfar av kassapersonalen. Men så märkvärdigt var det inte, bara härliga 28 km på drygt tre timmar.

Keep on running! 

Kevin Sharp efter Bristol Half Marathon i september. Till sommaren springer han tvärsöver USA och väljer delvis samma rutt som jag tog.

Jag visste inte att  en engelsman vid namn Kevin Sharp dagligen följde rapporterna från mitt senaste coast to coast. Uppenbarligen gjorde de intryck för nästa sommar springer han i mina fotspår.

Jag har de senaste veckorna fått frågor från den 30-årige engelsmannen om hur man egentligen springer över en kontinent. Kevin är långdistansare och har sprungit en del ultralop och ska i juli springa drygt 500 mil från Westport i Washington till Virgina Beach i Virginia.

Känns städerna igen? Javisst, i Westport startade jag mitt andra coast to coast 2010 och i Virginia Beach avslutade jag mitt första 2007. Kevin kopierar delvis rutterna- smart för då slipper han en massa planeringsjobb. Men han väljer att springa nordligare, bl a i North Dakota och tar också en sväng förbi Chicago.

Kevin gör som jag, springer ensam, utan följebil och kommer att ha packningen i en trehjulig barnvagn. Företaget Baby Jogger sponsrade honom med samma slags vagn som jag i år köpte.

Så här presenterar han sig själv:

 "I am 29 years old (30 years old on the 29th October!). I am married but no children yet (maybe after the big run!). I have my own business - I provide aircraft design and engineering services for Airbus (A400M, A320 and future projects). I live in a town called Nuneaton in the county of Warwickshire in the West Midlands of England. Not a very exciting place! I was born and raised in Bristol in the South West of England. Bristol is a great place but we had to move away because my wife is an officer in the Army".

Det känns hedrande att i någon mån få hjälpa till. Många av Kevins frågor känner jag igen från dem jag själv ställde till min "mentor"- Rune Larsson. De svar Rune gav mig har jag haft oerhört nytta av. Kevins förberedelser inför sitt livs stora utmaning följer du på bloggen:

http://3100smiles.com

Keep on running!

Den 6 november springer jag Martinslauf, en halvmara i Dusseldorf. Målet är att klättra några placeringar på årsbästalistan.

Jag har i år sprungit fem halvmaror men inte riktigt fått till det. Stockholm Halvmarathon är den bästa där jag vann klass M60 på 1.29.28 vilket gav en femteplats på årsbästalistan.

Martinslauf är ett ganska litet lopp och årets upplaga är den 34:e. Banan i Düsseldorf är relativt flack och går i en park en halvmil sydost om centrum. Dessvärre är inte formen på topp och effekten av höghöjdsträningen lär nu vara borta. Men det är alltid trevligt med lopp utomlands och Tyskland är mitt favoritland i Europa.

Keep on running!

Jag kunde åka hem nöjd  från Sävedalen och Vallhamra IP med ännu en seger i bagaget. Men kampen mot klockan var inte över, nu gällde det att hinna till bussen och flyget.

Idag säkrade jag totalsegern i Majornas IK.s Grandprix 2011 genom att i Sävedalsloppet vara klubbens snabbast på 10 km. Det har i år gått oförskämt bra i GP-tävlingarna- jag har vunnit alla jag ställt upp i.

Rubriken ljuger inte men kräver ett förtydligande. En 63-årig gubbe kan ju inte vinna över alla i klubben. Nej, yngre klubbkompisar är ofta före men när tiderna räknas om med ålderhandikapp, vilket vi gör i Grandprixen, ja då blir det full pott. I fem av de nio GP-tävlingarna, från 8 km upp till maraton,  har jag  haft den snabbaste tiden, alltså utan omräkning med åldersfaktor (wava).  Men i ärlighetens namn ska sägas att det numera inte är så många som tävlar i Majornas IK. Synd! För konkurrens sporrar.

Wava är en tröst för oss äldre  som blir långsammare för varje år. I varje femårklass, t ex från 40-44 år till 45-49 år tappar man cirka 5 procent, kvinnorna kanske ännu mera. Det har man rent resultatmässigt kunnat mäta. Det gäller såväl löpning som annan friidrott.

På den knixiga och ganska backiga banan i Sävedalen gjorde jag idag milen på 42.59. Ska en person som är 40 år göra samma "prestation", ja då krävs att han gör runt 35 minuter och 50-åringen cirka 38. Man skulle kunna säga att jag i kraft av min ålder redan från start  har ett försprång på minst 5-8 minuter. Och jämför jag mig med en 25-åring växer försprånget till 10 minuter. Segraren i Sävedalsloppet var en 18-åring (Linus Wirén från IK Ymer) som sprang på 33.13, alltså nära tio minuter snabbare. Vem var "bäst", han eller jag? Linus, vill jag påstå.

Men wava är ändå ett någorlunda rättvist sätt att jämföra prestationerna när yngre och äldre tävlar mot varandra och då det saknas åldersklasser. Det är annars så lätt att glömma bort goda veteranprestationer (du klassas som veteran från 35 år).  Alla förstår säkert att om en 60-åring gör maran på säg 3.10 är det skyhögt bättre än om en 30-åring springer på tre timmar. Men om 30-åringen gör 2.45, vem är då "bäst"?

Bland de tio första i Sävedalsloppet vill jag lyfta fram Svante Lundgren från Högsbo AIK, en klubb som för övrigt delar klubbstuga i Skatås med Majornas IK. Svante är 42 år men blev "bara"   sjua på 35.32. Jag tror att det var få som förstod, kanske inte ens Svante själv, att han egentligen var en av de bästa i hela tävlingen. Än färre förstod att 43:an i loppet, 60-årige Ulf Johansson från Stenungsunds Friidrott också gjorde en enastående pretstaion med sina 41:27. Men bäst av alla: 8:an bland kvinnorna, 54-åriga Jaana Jobe från Solvikingarna med 41.44. Så tycker i alla fall jag. Vi brukar tampas på långloppen och idag var jag glad att jag ändå kunde skymta det oranga löparlinnet.

Hur funkar då wava? Ja, det bygger på tiderna som den bäst i världen gjort på distansen. Är världsrekordet för en 60-åring på milen 33 minuter räknar man ut i procent hur nära du som 60-åring kommer denna tid. 40-åringen gör motsvarande beräkning på sin världsetta. Sedan kan 60- och 40-åringen jämföra sina procentsatser. Den som har högst anses ha gjort den bästa prestationen. Allt måste tas med en nypa salt, brukar kritikerna säga. Av förklarliga skäl avfärdar många yngra wava.

Jag minns när jag för ett antal år sedan satt brevid segraren efter ett lopp. Vi var båda jättenöjda med våra tider men när han började skrodera om vilket enormt lopp han gjort frågade jag:

-Vem tror du gjorde den bästa prestationen, du eller jag, om tiderna räknas om med åldershandikapp? Sen sas inget mer.

Keep on running!

Regnet kommer. Jag springer med min nya Baby Jogger och  får uppleva alla vädertyper.  Bilden från Bredforsens naturreservat, Tierps kommun.

Ruggigt ute och det mesta stängt i serviceväg. Nej, några långlöpningar med övernattning utomhus ska man inte göra på hösten.

Spring från Gävle till Uppsala och testa den nya utrustningen inför  kommande löpning tvärsöver USA. Totalt skulle det bli elva mil med en campingnatt i skogen. Det var planen. Den genomfördes till 82 procent- de elva milen kortades till nio.

Och hur gick det? Ja, inte utan umbäranden. Man bör undvika långskubb vid denna tid på året. I ärlighetens namn blev 20 procent lustlöpning, 30 procent varken det ena eller andra och 50 procent slit och hutter.

För kallt var det, trots medvinden och solsken för det mesta. Jag både svettades och frös under löpningen, märkligt. Och natten i skogen strax söder om Månkarbo efter  69 km löpning bjöd inte på mycket sömn. Jag frös hela tiden och somnade först framåt småtimmarna.

Mitt nattläger. Jag har Haglöfs sovsäcköverdrag  med huva (utmärkt!) som jag fäster i vagnen och ett superlätt och litet liggerunderlag, inte större än en läskburk i hopvikt skick. Mitt nya underlag är av märket Intertia Xframe och var ganska ok. Däremot måste min lilla sovsäck bytas ut mot en varmare dunsäck eller kompletteras med en astronautfilt. Observera reflexerna på vagnen, jättebra!

Jag har tidigare gjort Gävle-Tierp-Uppsala med övernattning i Tierp. Den här gången ändrades rutten något och jag tog vägen över Söderfors och sprang aldrig in i Tierp,  frestelsen skulle bli för stor att där ta in på hotell. Jag försökte få med min bror Jan ner till Söderfors men han avböjde, asfalten var för dålig för rolerblades, trodde han.

Kort efter Gävle satte vägarbetena igång. I höst ska allt vara klart och ny härlig asfalt väntar de kräsna rolerbladeåkarna.

Gamla Gävle. Turligt nog valde Jan att stanna hemma- vägarna hade varit oframkomliga för honom.

När du är ute på den här tiden av året är mycket stängt. De 34 km Gävle-Söderfors är ödemark och här finns inga förlustelseställen för en långlöpare. Men i Söderfors finns och när man på pizzerian  upplysts om att jag sprungit från Gävle utbröt glada hejarop och febril aktivitet i köket. Min lövbiff med pommes frittes höll minst dubbla storleken. Tur, för det skulle visa sig att dagen skulle bli mycket längre än väntat.

De återstående 35 km fick köras på tanken från Söderfors, jag lyckades inte få påfyllning av varken mat eller vatten. Till Shellmacken i Tierps Kyrkby anlände jag tio minuter efter stängning och båset för vatten och luft var också stängt. Samma sak i Månkarbo, grillen och macken hade stängt och vattenbåset låst. Varför sätter man lås på vattnet?

Stängt för säsongen. Inget större problem för bilägaren men för löparen. Jag söker ju inte bara mat utan också värme och lite vila.

Eftersom Dag 1 blev lång och nattsömnen dålig mäktade jag inte med att Dag 2 springa de återstående 42 km till Uppsala. Restaurangen i backen vid infarten till Björklinge var dessbättre öppen och där bestämde jag att det nu fick bli buss till Uppsala och sedan Upptåget till Stockholm.  Någon måtta på dårpippin fick det vara, jag ska dessutom tävla på lördag.

Den nya vagnen då, hur var den? Baby Jogger 25th Anniversary Performance har både för- och nackdelar jämfört med min gamla vagn, också en Performance men som jag modifierat genom att sätta på racerdäck. Den nya vagnen har redan smala däck men är lite högre vilket jag som är 167 cm upplevde som en nackdel. Bra däremot att handtaget är av hårdare plast och inte suger åt sig vatten- i Montana höll jag på att förfrysa fingrarna. Bra är också att 25th har tre förvaringsfack mot ett på den gamla. Att den har fjädring gör varken till eller från ur löpsynpunkt. Förmodligen kommer jag på nästa USA-löp att behålla regnskyddet, jag tror att luftmotståndet kan minska. Men att som nu springa med handbromsen lätt på blir det inte tal om, där måste jag justera.

Summa summarum: en nyttig tur ur testsynpunkt men annars ingen jag vill rekommendera.

Keep on running!

Dårpippi? I morgon onsdag beger jag mig ut på ett tvådagarsäventyr, ett långskubb genom storskogen där bl a övernattning utomhus ingår. Mer säger jag inte. Följ mig på bloggen i morgon. Hoppas bara jag kommer år internet.

Keep on running!