2014: Long Beach, CA - Gothenburg, NE på 45 dagar. Nytt svenskt rekord!

2012: Seaside, OR-Gothenburg, NE på 48 dagar

2010: Westport, WA- Tybee Island, GA på 52 dagar.

2007: Florence, OR- Virginia Beach, VA på 49 dagar.

Ett nytt svenskt löparrekord sattes idag. Det nya rekordet på sträckan Stilla Havet - Gothenburg, Nebraska är nu 45 dagar, en sänkning med tre dagar.

Äntligen Gothenburg! Under alla mina fyra coast to coast har jag passerat Gothenburg. Och varje gång har jag hoppat framför skylten vid stadsgränsen. Egentligen har jag varit här fem gånger, en gången i samband med en halvmara.

Varför just Gothenburg av alla städer? Första gången, 2007, var det en ren slump. Men eftersom jag är född och uppvuxen i Göteborg var det ändå lite speciellt att komma till denna stad med drygt 3 000 invånare och med svenska rötter. Jag lärde där känna stadens motellfamilj, Diana Rhae  Unterseher och Terry Jessen. Vänskapen har bestått och jag bor just nu på deras lyxiga motell Comfort Suites i Gothenburg.

Jag var idag lite rörd när jag sprang in i stan. Jag var också på skämthumör och sa på svenska till grabben bakom disken på mcDonalds:

-Jag vill ha en liten kopp kaffe, utan grädde, och en mjukglass i en bägare.

Naturligtvis förstod han inte vad jag sa. När jag på engelska berättade att jag var svensk och född i Göteborg blev han inte så mycket klokare. Sverige och Göteborg var okända begrepp för honom, likaså att amerikanska Gothenburg grundats av en svensk utvandrare (Olof Bergström 1882). Hans jobbarkompis, 17 år, visste däremot att Gothenburg har svenska rötter och att det finns en stor stad i Sverige som heter Göteborg.

-Det fick vi lära oss i skolan.

Det är rena svenskbygder jag nu springer i. Många kommer fram till mig och berättar att de har svenskt påbrå men få har varit i Sverige. Under löpet 2010 träffade jag en äldre kvinna och man i en kyrka här i Gothenburg och både talade bra svenska. Det var nog en av mina starkaste upplevelser jag haft under alla dessa coast to coast.

Löpningen går fortsatt bra men jag har problem med punkteringar. Jag vet inte hur jag ska lösa detta, taggbuskarna är förskräckliga. Jag har hällt i slime i bakdäcken och det fungerar på ett hjul men inte på det andra. Måste snarast uppsöka ett proffs.

Dagens distans: 61 km

Keep on running!

Jag satt inregnad på en mack i Sutherland, NE. Det regnade så kraftigt att det regnade in genom taket, genast satte personalen ut skylten om halkrisk. Men ingen kom på idén att sätta hinkar på golvet. Det fick jag göra själv!

Genomblöt och frusen anländer jag sent till motellet efter att ha sprungit 54 km i ösregn. Till mannen i receptionen berättar jag att jag springer coast to coast och det första han säger är: 

-Do you have any pets?

Jag förvånar mig över hur lite serviceinriktad motellanställda i USA generellt är. De rabblar sin inövade ramsa om när frukosten serveras och uppmanar mig att sätta min namnteckning på en massa ställen  etc men lyssnar sällan på kunderna, hjälper inte till och verkar helt oangagerad. Inte alla, naturligtvis men merparten måste jag tyvärr säga efter att ha tillbringat nära 400 motellnätter i detta annars så serviceinriktade land.

-Smooking or non smoking room? är en annan vanlig fråga jag får. Vad tror dom egentligen, att löpare är rökare?

Och att få någon att hjälpa till att bära upp kärran när det är en massa trappor upp till rummet, ja det är i princip en omöjlighet. Skulle du fråga i receptionen om var biblioteket i stan ligger, om det finns några restauranger längs vägen jag ska springa etc, ja då vet man i regel inget. När jag i Colorado stod helt hjälplös med en vattenskadad dator var det iskyla som  gällde. Det här låter naturligtvis gnälligt men jag ger inte de hotellanställda i USA något högt betyg. Ändå tar jag in på ganska fina motell och där borde man förvänta sig bättre service. Annars är servicen bland t ex restauranganställda otroligt bra, kanske världsbäst.

En annan notering jag gör är att det ofta luktar illa på rummen (trots alla dedoranter som sprayats på heltäckningsmattorna)  och framför allt luktar det i receptionen. Ibland verkar ägaren  själv bo på motellet, matoset från hans kök förpestar receptionen, familjens barn springer runt över allt. Efter "incidenten" med "do you have pets" sa jag till mannen i receptionen på Rodway Inn här i North Platte att det luktade förskräckligt i hans reception. Han stod som ett fån, kanske hade han pets själv?

Löpningen från Paxton till North Platte blev tuff eftersom det var åska och kraftigt regn. Jag visste ibland varken ut eller in om jag skulle fortsätta, satt inregnad på diverse mackar. Men jag känner mig mycket stark och sprang de sista 21 km non stop och snittade på 11 km/tim. Det är fort för mig och jag är förvånad att jag också hade den mentala styrkan. Bilar stannade hela tiden:

-Do you want a ride?

Nej, jag tog inte lift, det vore att fuska. En bil skyltad sheriff passerade också. Om sheriffen stannade? Nej, naturligtvis inte. Han kunde inte sätta fast mig, jag sprang ju inte på Interstate. . .

Stortvätt av genomsura kläder och skor på en Laundromat utanför motellet i North Platte. Under tiden passade jag på att spela flipper (Williams, Fish Tales, 5 kulor för 50 cent).

Keep on running!

Bankdirektör Robert A Sestak utanför Adams Bank & Trust i Brule, en spökstad i Nebraska med 300 invånare. Här finns knappt någon affärsverksamhet förutom banken.

I Sverige finns det fyra stora banker men knappt några små. Här vimlar det av småbanker i varenda håla. Ändå har 10 000 banker försvunnit i USA under de senaste 30 åren.

Jag stannade idag till i Brul, Nebraska, i förhoppningen om att finna en restaurang eller livsmedelsaffär. Men här fanns i princip inget. Varenda affär hade klappat igen, caféet förra året och skolan för tio år sedan. Finaste byggnaden var postkontoret och så banken. Så där ser det ut i många små samhällen på den amerikanska landsbygden.

När jag står utanför banken och lagar en punktering kommer bankdirektören ut och ger mig en flaska vatten. Jag frågar honom vad det kan bero på att det finns så många  lokala banker i USA.

-Kunderna är trogna sin bank. Men skulle den här banken, som är familjeägd  och har 14 kontor i Nebraska och Colorado , bli uppköpt hade vi nog inte funnits kvar, berättar han.

Trots bankdöden finns det otroligt många banker kvar, cirka 7 000. Det ska vara det lägsta antalet sedan 30-talet. Uppköp men också konkurser är orsaken. En nedläggningsvåg pågår också bland postkontoren.

En uppenbar skillnad mellan svenska och amerikanska banker är att man fortfarande använder checkar. Ganska märkligt i detta kredikortens förlovade land. Och så är många banker drive-in-banker, kunden behöver aldrig gå ur bilen.

Det har börjat bli ganska varmt, uppåt 30 grader men jag brukar inte ha problem med värmen. Idag låg vätskeförbrukningen på 7-8 liter. Utanför Ogalalla körde jag torrt men lyckades fixa vatten inne på en verkstad för lantbrukare. Problemet med punkteringarna fortsätter och reservslangarna är snart slut. Kanske kan jag köpa nya i morgon då jag når North Platte. Dessbättre verkar det fungera med slime, som jag fyllt en av slangarna med.

Dagens distans: 67 km

Keep on running!

.

Nej, det är ingen hashplanta hotellägaren Lupe i Sedgwick håller i handen. Men i de två husen längst till vänster i bakgrunden säljs marijuana fritt till alla som fyllt 21 år.

I nästa vecka kommer knarket att flöda fritt i Sedgwick, Colorado. Den fattiga staden med 180 invånare i nordöstra hörnet mot gränsens till Nebraska har beslutat att släppa marijana helt fritt.

Är dom fullständigt galna i Colorado? Nej, naturligtvis inte men man kan undra hur beslutsfattarna resonerade i Sedgwick. Marijana är tillåtet för medcinskt bruk i hela  Colorado men i vissa städer kan vem som helst köpa knarket, enda villkoret är att du fyllt 21 år. Och alla får odla några plantor för eget bruk.

Sedgwick, som jag besökte igår, är en av städerna som nu släpper drogen fri, tidigare har man "bara" sålt på recept. Stan är helt under isen, skolan bommade nyligen igen och det enda som finns där är ett sekelskiftshotell med 15 rum, en krog och en frisersalong. Och så marijanabutikerna. Hotellägaren, som är en fd spansklärare, är kluven. Hon är visserligen helt emot marijana men kommer nu troligtvis indirekt att tjäna storkovan. När försäljningen släpps fri kommer folk från hela USA åka till lilla Sedgwick, ta in på hotellet och köpa mat i den livsmedelsbutik hon snart öppnar. Och påpassligt nog köpte hon ett fallfärdigt hus tvärs över gatan som nu köpts av stans marijanaförsäljare. Stora växthusodlingar av marijana planeras också. Kanske blir det som på guldruschens dagar; spriten och hororna tar över innan stan klappar ihop?

Det märkliga med just Sedgwick är att de andra små städerna i countyt är helt emot marijanan. Men marijana som köpts i Sedgwick kan brukas i hela countyt, ja i hela Colorado. Men åker du över gränsen till Nebraska, ja då åker du dit.

Jag har tidigare berättat att jag aldrig blivit så illa behandlad av polisen som just i Colorado, ja rent av trakasserad. Priset togs i går då jag sprang på motorvägen utanför Sterling.

-Dont´t argue, I´ll put you in jail!, skrek den tjocke lille trafikpolisen till mig.

Jag hade talat med honom i en minut och han hotar mig med fängelse. Skandal! Jag blev inte det minsta rädd och kände att det var jag som avgick med segern även om jag tvingades av vägen.

Vägens riddare. Lite mat och frukt fick jag av Paul Herrera kort efter det brutala polisingripandet.

På landsorten verkar det finnas alldeles för många poliser och dom har inget att göra. Ta countyt Sedgwick med 2 400 invånare som exempel. Där finns en sheriff och fem underordnade. Fast när knarket kommer till byn måste nog styrkan utökas!

Äntligen Nebraska. Nu känns det som jag kommit in i civilisationen och lämnat vilda västern.

Keep on running!

Gårdagens tystnad på bloggen berodde pa att jag inte fick internetkontakt. Efter 70 km löpning tog jag mig till marijuanametropolen Sedgwick. Mer om knarkert och och ett hot om fängelse (!) när jag ikväll når Big Springs i Nebraska.

Allt mycket bra, känner mig stark. Det goda med gårdagens långa löpning är att jag nu ligger lite före i tidsschemat. Detta skrivet från ett bibliotek i Ovid, Colorado. Biblioteket fungerar också som ett  Senior Cernter och hit strömmar pensionärarena för att träffas och äta. Dock lite för tidigt for mig att äta, det får bli först när jag kommer till Julesburg, CO.

Keep on running!

Smygtagen bild. Motellägaren (?) och hans fru var hetl ointresserade av att mitt bokade rum gått till någon annan. Ägaren uppträdde förvirrat och nervöst men jag gav mig inte och fick gruvlig revansch.

Allt var klappat och klart för min ankomst till Sterling, CO. Motellet var bokat och förvarnat om att jag skulle komma mellan klockan 20-21. Jag kom på utsatt tid men då hade rummet gått till någon annan. "I´m sorry", var allt ägaren kunde få ur sig.

Efter en lång, het  dag på vägarna längtar man efter efter en dusch och en motellsäng. Att då få höra att motellet är fullbokat och att mitt rum gått till någon annan är rena katastrofen, särskilt som de flesta  andra motell också var fulla.

Jag hade ringt och bokat First Interstate Motel dagen innan och lämnat kreditkortsuppgifter, dock med stor tvekan  även de tre sista siffrorna bak på kortet. Normalt brukar man inte behöva lämna dem så jag hade mina dubier redan före ankomsten. Ägaren hade ingen godtagbar förklaring till varför han strukit mig och hyrt ut till någon annan.

-Jag trodde inte att du skulle komma. Och du ville först inte lämna alla siffrorna, försökte han.

Jag var naturligtvis rasande men också förvånad över hur bra jag kunde uttrycka mig på engelska i en sådan här situation. Märkligt nog var min halvdåliga engelska betydligt bättre än hans. Under tiden han ringde en massa samtal passade jag på att springa över till den betydligt finare grannen,  Best Western. Priserna där var nära tre gånger högre än på First Interstate Motel men det var på BW jag ville bo.

Det hela slutade lyckligt. Först lyckades jag få ägaren att kompensera mig för merkostnaden för att bo på Super8 (+38 dollar) och sedan tyckte dom synd om mig på BW och gav mig en kraftig rabatt. Så nu bor jag på ett fint motell till rimlig kostnad.

 Missy Trout, 40, har tio barn och äger restaurangen och "livsmedelsaffären" Pen Season i lilla Hillrose, CO. I köpet för två år sedan ingick också ett hus, som hon hyr ut, och hela verksamheten går runt.

Häromdagn berättade jag om butiksdöden i USA. Ofta förvånas jag dock över att det kan finnas små restauranger i de allra minsta samhällena, t ex i Hillrose med cirka 250 invånare. Bra för mig och självklart blev det idag fikastopp i just Hillrose och lunch i Merino (280 invånare).

Det blev en festmåltid på Jambalayas i Merino. Maten i USA tycker jag över lag är mycket bra, inte alls bara snabbmat som många tror.

Punkteringarna är nära att knäcka mig. Reservslangarna är snart slut men idag köpte jag "slime" för att se om det kan vara effektivt mot taggbuskattackerna.

Dagens distans: 62 km

Keep on running!

Hur går det för Jessica Goldman? Bra, men något världsrekord är inte i sikte.

Nej, tyvärr det verkar kört för amerikanskan Jessica Goldman som försöker slå "världsrekordet" i hastighetslöpning över den amerikanska kontinenten. Snabbaste kvinna är Sydafrikanskan Mavis Hutchinson som 1978 sprang på 69 dagar.

Jessica startade veckan före mig och har nu varit ute i 45 dagar. Igår befann hon sig i Crete, Nebraska och har drygt 200 mil kvar att springa innan hon når stadshuset i New York. Ska hon slå rekordet måste hon snitta på drygt nio mil om dagen, en omänsklig uppgift. Annars är hon en milslukare av rang. När jag springer runt 5 mil om dagen gör hon vissa dagar 8 mil.

Hon bloggar dagligen på Facebook men rapporterna om hur det egentligen går är ofullständiga och ordet världsrekord nämns över huvud taget inte. Jag gjorde en intervju med henne före start och då berättade hon att själva rekordet bara var en kul grej, hon skulle fortsätta även om hon låg efter schemat. Något körschema har vi dock inte sett och jag gissar att det är väldigt mycket spontanlöpning, hon tar dagarna som de kommer. Och det tycker jag är rätt melodi men då är det svårt att slå några rekord. Ska man göra det måste man nog också ha en följebil, Jessica springer ensam och knuffar sin kärra och campar ibland. Tufft! Till skillnad från mig har hon haft otur med vädret.

Jag har försökt att räkna ut vad hon ligger på för dagsdoser och en grov uppskattning visar att det i snitt kan röra sig drygt sex mil om dagen. Det kan jämföras med mina cirka fem mil. Själv har jag dock inga rekordambitioner men skulle jag nå Atlanten, ja då delar jag "världsrekordet" i antalet genomförda coast to coast med en amerikan. "Rekordet" i sololöpningar, tre stycken, har jag redan.

Dagens distans: 20 km

Veckans distans: 368 km

Keep on running!

JoAnn Ferguson och Kyle Holloway på Bella´s Market i Wiggins, Colorado. Livsmedelsbutiken är nedläggningshotad och båda oroar sig för om de ska få behålla jobbet.

Jag stannar till vid Bella´s Market i Wiggins, CO, för att köpa lite frukt. Genast anar jag att allt inte står rätt till. Hyllorna gapar tomma, inga bilar på kundparkeringen och de två butiksanställda verkar sysslolösa.

Fruktdisken är minst sagt påver men det finns några äpplen och apelsiner. Butikslokalen är annars riktigt stor för för ett samhälle med cirka 900 invånare. Det mesta verkar utplockat och jag får känslan av en livsmedelsaffär i forna Sovjet. Ska butiken läggas ner? undrar jag.

-Ägaren är bankrutt, butiken är under rekonstruktion och har varit så under två år. Kundernas lojalitet har nu börjat tryta och man åker hellre och handlar på Walmart i Fort Morgan tre mil bort, får jag veta.

Bella´s är en livsmedelskedja på ett tiotal mindre orter i Colorado. Egentligen är det inget alls unikt med just Bella´s. Mängder av kedjor klappar igen i USA och ekonomin är kanske inte så stark som det rapporteras i medierna. Men när butiker på mindre orter tvingas stänga hotas hela samhällen och det är dom fattiga som främst kommer i kläm, dom utan bil. Och när butikerna av ekonomiska skäl inte vågar lösa in statens nödhjälpskuponger, ja då förvärras läget.

Här några stora och kända kedjor som i år annonserat att de ska dra ner antalet butiker:

* Radioshack (radio/tv) stänger nästa år 225 butiker (15 procent)

* Staples (kontorsmaterial) stänger nästa år 225 butiker

* JC Penny (kläder) stänger ett 30-tal varuhus och 2 000 anställda mister jobbet

* Toys R US planerar stänga 100 varuhus

Hela Wiggins verkar vara på fallrepet. Jag noterar en asdoft från soptunnorna längs Central Avenue. Men det finns några restaturanger och butiker. Jag är ensam gäst på mexrestaurangen Fajitas och äter en förstklassig middag för 6 dollar. Efter 42 km löpning passar jag också på att ta en tupplur- mitt knep för att snabbt återhämta mig.

 "Gateway to the Plains and the Rockies". Så marknadsför sig Wiggins i Colorado.

När jag sent på kvällen checkar in på motellet i Fort Morgan får jag veta av personalen att här har en annan coast to coast löpare nyligen bott- Jessica Goldman!  Det är amerikanskan som nu försöker slå hastighetsrekordet för kvinnor och som startade cirka en vecka för mig. Tro det eller ej, jag bor dessutom i samma rum som hon bodde i. Motellet kan börja marknadsföra sig som coast to coast-motell.

Nära till en Coke och is. Så vill vi coast to coast löpare ha det. I 107:an bodde Jessica och där bor jag nu. 

Dagens distans 62 km

Keep on running1