Nu går det inte lika lätt att fuska i Göteborgsvarvet. Personer som gör topptider med en annan löpares nummerlapp på bröstet tas inte längre med i den slutgiltliga resultatlistan.

Göteborgsvarvet har skärpt kontrollen av resultatlistan. Årets lista kan vi lita på eftersom nummerlappsfuskarna rensats bort.

Jag har under många år här på bloggen och direkt till ledningen för Göteborgsvarvet protesterat mot att det är så mycket fel i resultatlistorna. Droppen verkar nu ha urholkat stenen även om det finns mycket kvar att göra.

Problemen med resultatlistorna uppstår när anmälda löpare inte ställer upp utan säljer eller skänker bort nummerlappen till någon annan. Då registeras resultatet på den som är anmäld, inte på den som sprungit.

För det mesta spelar det ingen större roll. Men när någon springer så snabbt att han/hon "riskerar" att hamna bland de främsta i sin ålderklass blir det helt galet. Det kan t ex hända när en 25-årig övertar pappas startnummer och placerar pappa överst i M60. Eller när en man springer med en kvinnas nummerlapp. Även om man på Varvet bara tävlar i klasserna M/K och inte delar upp i ålderklasser blir det tokigt eftersom resultaten är sökbara också på ålderklasser.

Särskilt illa är det när dessa till synes topprestationer bland veteranlöpare (35 år eller äldre) hamnar i diverse andra resultatsammanställningar, t ex de tiobästalistor jag gör. Genom bildgranskning har jag dock kunnat rensa bort de flesta nummerlappsfuskare.

När jag nu nu sammanställer årets veteranstatistik visar det sig att nummerlappsfuskarna är bortplockade. Tidigare har jag varje år hittat 10-20 fuskare bland topp tio i vetranklasserna, i år inga. Varvet måste på eget initiativ ha gjort denna bildgranskning. Bra!

Återstår bara att hoppas att Varvet också kommer att tillåta omregisteringar. Hittills har det inte gått att ändra namn, nummerlappen är personlig och får inte överlåtas. Men när Stockholm Marathon, Göteborgsvarvet m fl tillåter detta blir det slut med allt nummerlappstrixande och vi får rättvisande resultatlistor. De riktiga fuskarna, sådana finns också bland motionärerna, är svårare att komma åt.

Keep on running!

Perry Newburn från Nya Zeeland gör ett försök att krossa det 24 år gamla världsrekordet genom att springa från New York till Los Angeles på mindre än 46 dagar. Det betyder cirka 11 mil om dagen. Kan en 59-årig klara det?

Under 16 år söp och knarkade han och var nära att dö i en överdos. Nu ska denne 59-åring från Nya Zeeland bli världens snabbaste man att till fots korsa den amerikanska kontinenten.

Sannolikheten för att Perry Newburn, 59, ska lyckas är inte så goda. Men gubben,som mera ser ut som en tomte än en löpare, tillryggalägger ändå ohyggliga sträckor. Han är på strålande humör på sina Youtube-klipp.

Han startade den 1 september från stadshuset i New York och är nu efter 20 dagar i Saint Louis (MO). Det gör drygt nio mil i snitt per dag, nästa dubbla dosen jämfört med vad jag gjorde senast. Men räcker det för världsrekord?

Nej, tyvärr är det nog redan kört. Det är cirka 300 mil kvar till Los Angeles. Ska det bli ett rekord måste dagsdoserna nu ligga på 11-12 mil. Då kan det inte bli många timmars sömn- Perry är nämligen ingen snabblöpare att döma av videoklippen på Faacebooksidan https://www.facebook.com/perrysrunamericain50days

Jag tvivlar däremot inte på att han kommer fram till Los Angeles. Perry har gjort många långlöp tidigare, bland annat sprungit runt Nya Zeeland. Men när han inser att världssrekordet är utsiktslöst slår han säkert av på takten. Det gjorde t ex Jessica Goldman, som försökte bli världens snabbaste kvinna över kontinenten. Henne trodde jag dock mera på än Perry.

Nej, om en 59-åring ska lyckas slå ett världsrekord i långlöpning kan det inte vara så vasst.. Gällande rekord är  från 1980 och innehavs av amerikanen Frank Giannino, som sprang San Francisco- New York på 46 dagar, 8 timmar och 36 minuter. Det innebär ett snitt på 10,7 mil per dag. Kanske ingen omöjlighet för en ultralöpare i världseliten om denne får maximal suport. Under senare år har flera försök gjorts att slå rekordet, oftast av elitmotionärer, men ingen har varit i närheten.

Damrekordet är ännu äldre, från 1978, och innehavs av sydafrikanskan Mavis Hutchison. Just nu läser jag boken Unstoppable Woman. Mavis, som var första kvinnan att korsa kontinenten, behövde 69 dagar. En stor bedrift särskilt med tanke på att hon var skadad och hade en kolerisk besättning i följebilen. Följebil har också Perry men där verkar det vara högre i tak.

Keep on running!

Omslaget till första numret av Spring. Omslagsspojke är Johan Larsson, bäste svensk på Göteborgs Varvet.

Spring heter Sveriges nya löpartidning. Är du intresserad av löpning och höjt dig över nybörjarnivån tror jag det här är en tidning du kommer att gilla.

Första numret av Spring ger mersmak. Det här blir en prenumeration jag inte kommer att ångra, gissar jag. En riktigt bra löpartidning. En blå gul tidning dessutom, från början till slut handlar den om svenska löpare och svenska lopp. Seriös så det skriker om det, möjligtvis lite tråkig och inget man sträckläser.

Premiärnumret har bland annat ett sju sidor långt reportage om den hårtsatsande långlöparen Johan Larsson, åtta sidor om Norrköpings Stadslopp och en intervju med Midde Hamrin, som fortfarande har det svenska rekordet på 10 000 meter. Det kryllar av toppidrottsmän, unga som gamla. Kul att man uppmärksammar även veteranprestationer och jag glädjer mig över reportaget om 81-årige Gunnar Nilsson som som gör milen på 50 minuter.

Jag tror att Spring fyller en viktig lucka bland löpar- och hälsotidningarna eftersom man vänder sig till ganska erfarna löpare till skillnad från svenska utgåvan av Runners World. En stor målgrupp för RW är just blåbären även om alla kan hitta ett och annat korn i RW. Många av mina löparkompisar fnyser dock åt RW.

Spring är väldigt hårt mallad, nästan varenda sida har en temarubrik. Jag förstår tanken bakom det här, det blir lättare att göra en tidning när man "bara" behöver fylla hålen. Risken är att den blir lite tråkigare, mer förutbestämd. Layout, bildmaterial och texter tycker jag annars håller hög klass.

Chefredaktör för Spring är BG Nilensjö, själv en mycket duktig veteranlöpare som har det svenska rekordet på 10 000 meter landsväg i M50 (34.16). Nilensjö är en riktig tuffing, ungefär som RW:s förre chefredaktör Claes Åkeson, numera krönikör i RW. Att Spring ändå blir lite tungläst tror jag kan bero på att den inte har så mycket annonser som RW. Förhoppningsvis kommer Spring nu att få fler annonser när tidningen visat vad den går för.

Här en kort sifferjämförelse mellan Spring och septembernumret av Runners World (RW):

                     Spring        RW

Vikt                270 g         234 g

Sidor              116            100

Lösnummer      49 kr         69,50 kr

Annonsandel   10%            33%

- - -

Lingonen kostade 89 kronor kilot på Ica Maxi i Kungens Kurva. Bara en idiot som jag köpte dessa bär!

Nu ger jag upp! Efter fyra mer eller mindre resultatlösa försök att hitta lingon stegade jag idag in på Ica Maxi i Skärholmen och köpte 1 kilo. Innan hade jag springandes sökt lingon i Glömsta naturreservat och bara fått ihop 1 dl efter någon timma. Tyvärr var bären på Ica inte bara dyra utan också dåliga. Inte BOB alltså, Icas gamla märke som uttyds Billigt Och Bra. Vad jag däremot fick i riklig mängd i Glömstaskogarna var pyttesmå fästingar (hittills åtta upptäckta).

Keep on running!

Intervallpasset med Friskis & Svettis i Hagaparken är över. I mitten i vit tröja ledaren Tina Arenbalk.

Nio av tio löppass genomför jag ensam. Men idag provade jag något nytt- intervallträning utomhus med Friskis & Svettis.

Jag bor bara några hundra meter från Friskis & Svettis i Hagastan i Stockholm. Där är jag i stort sett varje dag och rehabtränar mitt artrosknä och brukar också springa lite snabbare pass på löpbanden. Annars är det LSD som gäller, alltså long slow distance och då i regel ensam.

Jag försöker nu bli lite snabbare inför stundande mara i Bremen och då är det bra att springa intervaller. Perfekt när det då finns ett gym i närheten som erbjuder denna typ träning. Och att springa intervaller tillsammans med andra gör det hela lite lättare.

Vi var bara tre föutom ledaren på dagens 55 minuter långa lunchpass men det spelade ingen roll, inte heller att vi hade olika träningsbakgrund. Passet genomfördes i Hagaparken och var smart upplagt eftersom alla kunde träna på sin egen nivå. Vi hade stegringslopp, sprang halvlånga intervaller runt Linvävartorpet och utanför grindarna till Hagaparken fick jag pröva något helt nytt, tabata intervaller. Det är högenintensiv löpning med mycket kort vila. Trots att pinan bara pågick under några minuter blev jag helt slut. Säkert nyttigt!

Med ett årskort på fickan brukar jag springa till de flesta gymmen Friskis & Svettis har här i Stockholm. Jag är mycket imponerad av anläggningarna, som är välutrustade och i ett fantastiskt gott skick. Pricken över i är att alla har bastu. En trevlig detalj jag noterat är att personalen alltid hälsar på mig när jag kommer och går. Det är jag inte van vid i stressiga Stockholm. Nästan som om jag vore på McDonalds i USA.

Keep on running!

Mager skörd igen, bara 8 dl lingon. Klicka på bilden så ser du snigeln!

Blått men inte rött. Så är det politiska läget i Täby, Fredrik Reinfelts gamla hemmakommun. Samma sak verkar gälla på bärfronten. I Täbyskogarna finns det blåbär men inga lingon.

Direkt efter söndagens röstning i Karlbergsskolan sprang jag norrut med kärra och bärplockare. Jag ville spana av skogarna runt Arninge och Rönningesjön. Som vanligt var jag på jakt efter lingon.

Några korta stopp gjordes i moderatstyrda Danderyds kommun. Nej, inga lingon i skogarna vid Djursholms golfklubb. Men i skogssluttningen vid Max hamburgerrestaurang i Arninge lyckades jag rafsa ihop några deciliter. Fast det mest matnyttiga var nog Originalmålet.

Det intilliggande friluftsområdet Skavlöten vid Rönningesjön såg lovade ut. Mycket skog, många stigar, lite folk och mycket ris. Men inga lingon. Smått desperat fortsatte jag löpningen upp mot Täby Kyrkby. De flesta bären fann jag längs Löttingevägen, inte långt från villabebyggelsen. Konstigt att ingen plockat här.

Dagens löpning blev 27 km. Nu har jag gjort tre lingonexpeditioner, sprungit nära tio mil och inte ens fått ihop två liter. Måste jag köpa bären på torget eller springa till Dalarna där det lär finnas gott om dem? Nej, än har jag inte gettt upp hoppet om att på hemmaplan finna skogens röda guld. Kanske bättre lycka i röda Botkyrka?

Keep on running!

Flera personer blev här i Norra Lunsens naturreservat vittne till en brunbjörn som rafsade blåbär från blåbärsriset. Björnen försvann i riktning mot Bergsbrunna.

Norra Lunsen är ett 1,3 kvadratmil stort naturreservat mellan Knivsta och Uppsala. Här finns flera av våra större rovdjur och idag sågs en glupsk brunbjörn gå lös på blåbärsriset.

Björn har i år observerats vid ett par tillfällen i Uppsala län. Och att björnar söker sig till just Uppsalaskogarna är inte så konstigt eftersom blåbärsriset här fortfarande dignar av bär.

Björnar är som bekant stora och starka. Men den här björnen, som observerades på onsdagen av flera bär- och svampplockare,  var klen, verkade väga runt 60 kg. Den hade den karakteristiska lufsande gången och var lite kutryggig. Det var något vilt i blicken. Den brydde sig inte om andra människor utan stirrade enbart ner på riset. Ramarna for fram och tillbaka och det var stora mängder bär den fick fatt på. Björn äter både kött och vegetarisk mat och svensk forskning har påvisat att hela 45 procent av den sammanlagda födan under ett år består just av bär.

Tro det eller ej men jag lyckades faktiskt fånga denna björn på bild. Och så här såg han ut:

Det tycks vila en förbannelse över mina bärexpeditioner. Häromåret glömde jag kvar kameran i blåbärsriset uppe i Vallentuna. Och för ett par dagar sedan sprang jag 43 km för att komma hem med 1 dl torra lingon.

Dagens expedition till Norra Lunsen blev något mer lyckad. Det fanns som sagt gott om blåbär men lingonen lyste med sin frånvaro. Visst jag fick ihop knappt en liter, stora och fina bär, men det hade varit mer lönande att köpa lingonen på torget för 40 kronor litern.

Fiasko igen? Absolut inte. Jag fick några härliga timmar i skogen och hade hur kul som helst. Jag körde kärran över stock och sten, ibland i helt obanad terräng. Ett tag var jag vilse men jag hade ju min gps. Fantastiskt vad en vagn med stora hjul kan ta sig fram. Löpturen Knivsta-Uppsala inklusive allt lufsande i skogen mätte 30 km. Hungrig som en björn lufsade jag in på McDonalds vid torget i Uppsala och glufsade i mig en hamburgermeny + en extra hamburgare.

Bäranvisningarna med exakta koordinater jag fått från en löparvän i Uppsala borde nog ha följts bättre. Jag var visserligen i rätt område men uppenbarligen ändå totalt fel. Fast att det fanns blåbär i området var ju en positiv sak.

Det är dock lingon jag är intresserad av. Så fortsätt tipsa mig om bra lingonmarker!

Keep on running!

Lingontur nummer två ska bli en hejdundrande succé. Äntligen vet jag var bären finns. Jag ska plocka litervis med lingon, inte 1 deciliter som senaste turen gav.

Imorgon onsdag springer jag till ett "hemligt" skogsområde några mil norr om Stockholm. Den här gången har jag fått ett riktigt säkert tips om var skogens röda guld finns. Jag har exakta koordinater. Bärmarker är dock som svampmarker, dom avslöjar man inte. Men lite detaljer ska jag nog ge ändå här på bloggen när skörden väl är bärjad.

Idag var det klubbmästersskap i terrängglöpning, 2,6 km i Vallentuna. Sakta, sakta har jag börjat få upp farten men formen efter USA är inte på topp även om tiden blev exakt densamma som för ett år sedan (11.31). Ska jag hinna i form till Bremen Marathon den 5 oktober?

Bengt Lindgren (blå-gul tröja och svarta tajts) blev i sammandraget trea i M60 och får här sitt pris av Ola Nordström, tränare i Vallentuna FK.

Keep on running!

Efter 43 km löpning avslutades bärplockningen. Vid Solsta tog jag bussen hem mot Stockholm.

Vi skulle steka pannkakor hemma men lingonsylten var slut. Vad göra- springa ner till  Ica och köpa färdig sylt eller springa till skogs och plocka bären och koka egen sylt?

Ja, du förstår säkert vad svaret blev; egen sylt naturligtvis. I morse packades därför bärplockare och en massa burkar ner i en väska och jag gav mig tidigt ut med kärran på söndagsmorgonen för här skulle det springas långt.

Jag hade fått två säkra tips om att skogens röda guld fanns att finna i trakterna norr om Vallentuna, närmare bestämt runt Lindholmen. Någon mera exakt angivelse hade jag inte fått, klubbkompisarna ville inte delge mig sådana hemligheter. Det blev därför att söka lite på måfå.

Under löpturen funderade jag på om jag ändå inte tagit med mig lite för lite burkar. Några hade redan fyllts med nypon jag plockat längs vägen. Men eftersom också lingon är hårdvara skulle jag nog kunna lägga ett antal liter löst i väskan utan att de förvandlades till mos.

Första stoppet gjordes efter 15 km på Frestavägen i Sollentuna där jag plockade nypon. Dagen var underbar och jag sprang för ovanlighetens skull med bar överkropp (förekom aldrig att jag gjorde det i USA).

Jag har aldrig plockat lingon tidigare men förstått att de växer främst på tallmarker. Så blicken var riktad mot varenda tall, ja även gran. Men alla som är lite mer bekanta med Roslagen än jag vet att landskapet är lummigt, nästan bara lövskog och en massa golfbanor. Så var finns lingonen?

Jag dök in lite här och där i skogarna och kollade; jodå en massa blåbärsris men  ytterst lite lingonris. Vad som oroade var att det inte fanns några bär på lingonriset. Men jag tröstade mig med att det skulle bli bättre ju längre norrut jag kom.

Nytt tjusigt konstverk längs Norrortsleden vid trafikplats Hagbylund. På Vallentuna Golfklubbs restaurang åt jag denna läckra rostbiff med stekt potatis. Synd bara att hundratals flugor surrade inne på restaurangen och på maten på salladsbordet.

Väl framme i Lindholmen började det brännas. Det skramlade dock fortfarande tomt i lingonburkarna men snart skulle det vara ett minne blott. Hustrun skulle förstå, om hon nu inte gjort det tidigare, vilken ekonomiskt sinnad och duktig man hon var gift med. Vi skulle få sylt så vi klarade oss vintern ut!

Nu hade jag snart sprungit 40 km men ännu inga lingon. Skrattade själv åt tanken att stanna till på Ica i Lindholmen och köpa lite sylt. Fortsatte därför norrut men började nu bli präktigt trött och gångpauserna blev allt tätare. Blicken flackade och jag gjorde täta störtdykningar in i lövslyet. Men vad var det där? Lingon!

Jovisst var det lingon, fast inte så mycket och bären var torra och små där de lyste i solen längs vägrenen. Men bärplockaren åkte fram och jag jobbade intensivt en halvtimma tills bussen kom.

Ett misslyckat långpass? Nja, det beror lite på hur man ser på saken. Väl hemma kunde jag konstatera att jag fått ihop ca 1 dl lingon. Så det blir nog ganska snart ett besök på Ica ändå. Fast löpturen var ju fin. Och så fick jag träffa en gammal klubbkompis längs vägen, dock inte i egen hög person utan som en bild på en valaffisch.

Min klubbkamrat Per-Olof Björkman i Vallentuna FK kör en personvalskampanj för Folkpartiet i Vallentuna. Han vill satsa på idrotts- och föreningslivet. Hallar och idrottsanläggningar utnyttjas till 100 procent och Vallentuna växer så det knakar- kommunen räknar med att befolkningen kommer att öka med ca 25 procent de närmaste tio åren.

Vacker och härligt röd lingonsylt men ganska smaklös. Den räckte till fyra pannkakor så nu måste jag ut på ny bärjakt.

Kanske kan någon viska i mitt öra var jag kan finna lingon i Stockholmstrakten? Jag lovar att inte avslöja stället för någon.

Keep on running!