En tussilago som lyser gult i vägslänten? Nej, Norrlands Guld, också plockbar.

Allt är inte guld som glimmar. Det kan också vara en burk Norrlands Guld. Många sådana och även en och annan Prippens plockades i dikena under dagens joggingtur till Nynäshamn.

Imorse tog jag pendeln  från Karlberg till Tungelsta för att därifrån springa på små idylliska landsvägar ner till Nynäshamn. Väderleksrapporten utlovade sol, medvind och någon plusgrad, perfekta förhållanden med andra ord. Konduktören ombord önskade mig lycka till och verkade mycket imponerad över tilltaget.

Vi var två som steg av vid Tungelsta station. Vid spåren stod två morgonpigga från Jehovas Vittnen och delade ut Vakna. Hade detta skett på Centralen hade jag inte tagit pubikationen men i ödsliga Tungelsta kändes det nästan nödvändigt. De önskade mig också god tur. Rubriken "Finns gud?" toppade marsnumret, som tryckts i 52 miljoner exemplar och på 101 språk. Frågan sysselsatte mig hela vägen ner till Nynäshamn, svaret fann jag inte men på pendeln hem läste jag i alla fall Vakna.

Idylliska småvägar, nåja i början var det i alla fall vacket; kuperat, slingrigt och grantätt. Men sedan övergick det till öppna fält och när vägen började följa motorvägen blev det ganska trist. Vad göra?

10 km.                                                  15 km.

20 km.                                                    25 km

Det var då jag kom på det; jag kunde ju sysselsätta mig med att plocka alla tomburkar jag såg längs vägen. Idén var inte alls dum, det blev en massa förtäckta men välbehövliga vilopauser och snabbt fyllde jag en bärkasse med tomburkar.

När jag närmar mig Nynäshman hör jag bakom mig ett knastrande ljud i gruset på cykelbanan. Det är ett invalidfordon som hunnit ikapp mig.

-Du springer i 12 km i timman, hojtar pensionären på fyrhjulingen när han passerar.

Efter lite sightseeingsjogg i Nynäshamn bromsar jag in kärran utanför Lidl nere vid hamnen. Jag pantar alla ölburkar, ringer hustrun och komplletteringshandlar. Efterår blir det pizza på pizzeria Arena på Nynäsvägen. Gott efter 31 km löpning!

Det blev pendeln tillbaka hem till Stockholm.

Keep on running!

Beckholmen, här har jag knappt varit. Stockholm lär aldrig bli "färdigsprunget", det finns hur mycket som helst att se.

Stockholm är om inte världens bästa så i alla fall kanske Sveriges bästa löparstad. Trots över 30 års löpande på stadens gator finns fortfarande mycket att upptäcka.

Nä, Stockholm lär aldrig bli "utsprunget" för mig. Ibland har jag gått in för att springa på varenda gata i en stadsdel, springa till alla stationer längs en tunnelbanelinje, springa till alla simhallar, till alla McDonalds, till alla kyrkor, till alla Friskis & Svettis, till alla vattenposter, till alla Lidl-butiker, i alla utomhustrappor på Södermalm, över alla broar, runt alla öar etc etc.

Det som gör Stockholm så bra för oss löpare är att här finns faktiskt allt; storstaden och naturen. Det går att variera löprundorna i all oändlighet, i princip kan du springa en unik runda varje dag. Och du behöver inte ens springa en runda. Eftersom Stockholm har Sveriges bästa allmänna kommunikationer kan löparen få till ännu fler unika löpsträckor genom att t ex bara springa i en riktning och ta tunnelbana eller pendel tillbaka. Så gör jag ofta och kan då nå ut till kranskommuner som Haninge, Upplands Väsby, Bro, Vallentuna m fl.

Stockholm är till skillnad från utländska metropoler också en mycket säker stad. Luften är ren, här finns mängder av sjöar, naturreservat och det kryllar av cykelbanor. Oftast tänker vi inte på vilken bra löpmiljö vi faktiskt har.

Jag avundas inte löparna på mindre orter. Där är det mycket svårare att variera löprundorna. Hade jag bott i en småstad hade jag kanske haft 5-10 rundor att välja mellan. Hur kul hade det varit? Jag hade också missat alla löpargrupper som finns i en storstad.

Idag tänkte jag faktiskt på vilken bra löparstad Stockholm är. Jag gjorde i vårsolen ett spontanlöp på 28 km, infall fick styra färdvägen och jag sprang längs Stockholms kajer och runt ett antal öar i innerstan. Jag hamnade t ex på Beckholmen, en ö jag knappt varit på. Skulle jag som vanlig turist ta mig hit, ja då hade det inte blivit lika roligt, däremot mer komplicerat. Att vara löpande turist i sin egen stad är bland det bästa jag vet.

Keep on running!

Glada pristagare i klas M60: Alex Bonn, Vallentuna FK, Bengt Isgård, IF Linnéa och Roland Jansson, Uppsala LK.

Grattis Alex, Bengt och Roland. Ni gjorde det bra, jag får nöja mig med fjärdeplatsen.

Idag sprangs sista deltävlingen av fyra i Bore Cup. Vallentuna FK stod som värd och sträckorna var 15 resp 7,5 km. Hemmabanan borde ha gynnat mig lite,särskilt som jag provsprungit slingan i veckan. Men jag kände stark press, var tvungen att komma sämst trea för att greja en tredjeplats i sammandraget.

Det gick inte, jag sprang idag in som fyra i M60  ( tid 34.12 ), dryga minuten efter trean. Storstryk med andra ord och ganska besviken. Frågan är om det blir några mer Bore Cup för mig de närmaste åren innan jag går in i nästa åldersklass, M70. Lite synd för jag gillar Bore Cup; bra stämning, bra löpare och ett enkelt arrangemang. Men just nu ligger jag åldersmässigt fel till i gruppen, dessutom hade jag gynnats av lite längre distanser.

Målspurten. Foto: Tobias Larsson

Nåväl, sista ordet är inte sagt och jag står kanske på startlinjen igen då cupen drar igång i december. Hoppas att Vallentuna FK, som vann lagtävlingen, också omprövar beslutet och stannar kvar som medarrangör. Det skulle cupen vinna mycket på, en Stockholmsklubb bland de fyra medarrangörerna fungerar som en magnet, tror jag.

Keep on running!

Vattnet från toaletter och kök har sedan 1934 gått ut orenat från fastigheten i mitten på bilden och svårt förorenat Djurgårdsbrunnsviken. Tabben beror på att avloppsröret kopplats in på en dagvattenledning och inte på ledningen till reningsverket.

Nyligen skrev tidningarna om att en fastighet på Strandvägen släppt ut orenat avloppsvatten till  Djurgårdsbrunnviken under minst 80 år. Men det nämndes inte vilken fastighet det handlade om. Jag bestämde mig för att på springande fot undersöka saken.

Nyheten gick först att läsa i lokaltidningen Mitt i, som intervjuat en tjänsteman på Stockholm Vatten. Alla tidningar, stora som små, hängde på, men ingen dök djupare i denna skitiga soppan. Ärendet var uppenbarligen känsligt; Stockholm Vatten la (brunns)locket på och ville inte tala om vilken fastighet det rörde sig om och "brottet" ansåg man vara preskriberat.

Men var det så omöjligt för tidningarna att ta reda på varifrån kisset och bajset kom ifrån? Och hur har detta kunna pågå så länge utan att någon larmat? Den gamle murveln i mig vaknade och jag bestämde mig för att göra en rekognoseringsrunda.

I arkiven på Stockholm Vatten fick jag veta det mesta. Utsläppen visade sig komma från ett "palats", en av de finaste byggnaderna längs Strandvägen.

Offentlighetsprincipen, det vill säga rätten för allmänheten att ta del av offentliga handlingar på myndigheterna, är guld värd. Det var inga problem för mig att läsa hela utredningen och tjänstemannen svarade vänligt på mina frågor. Själv fick jag inga motfrågor, t ex vad jag var för figur och vad jag skulle ha uppgifterna till (alla har enligt lagen rätt att vara annonyma). Vad jag fick veta och vad som inte stod i pappren var att fastighetsägaren troligen varit ovetande om att avloppsrören varit felkopplade. Annars misstänkte jag att man känt till felet men hållit tyst för att det skulle kosta för mycket att åtgärda. Alltså ett miljöbrott.

Klicka på dokumentet för större text!

Löpturen hemifrån till Stockholm Vatten var 1 km och turen ner till Strandvägen 4 km. Min "skitrunda" blev således exakt en mil.

Fastigheten det handlade om var von Rosenska palatset på Strandvägen 55, cirka 100 meter öster om Djurgårdsbron. Detta hus i vit i Ekebergsmarmor (samma som Dramaten) uppfördes 1895 för hovstallmästare Clarence von Rosen, som gillade att rida och synas i Stockholmssociteten. Vecotidningen Idun gjorde 1902 ett stort hemma hos-repotage hos greven som du kan läsa här.

Reportern är mycket underdåig och reportaget är rikt illustrerat med fotografier från de pampiga rummen. Står det kanske något om toaletterna? Ja, faktiskt! "Som man kan vänta sig är särskild omsorg nedlagd på badrummet med dess marmorkar och många olika sorters duscher", skriver reportern Thore Blanche. Redan vid den tiden hade husen på Strandvägen wc och allt gick ut i Nybroviken. Först på 30-talet kom reningsverken med Bromma som det första 1934.

Jogginvagnen fick hänga med på min "inspektionsrunda" till von Rosensska palatset på Strandvägen 55. Under min tid som aktiv journalist gjorde jag många liknade turer, bland annat till Jacob Palmstiernas villa i Danderyd, en löptur som resulterade i att han senare tvingades avgå som vd i SEB efter en skatteaffär. Samma öde, också efter en löptur, mötte dåvarande Götabankens vd, Hans Mikaelsson, som åkt fast för rattfylleri.

De felkopplade rören ska nu i höst åtgärdas och en pumpstation byggas framför huset, troligen i allén till en kostand av en miljon kronor. Under tiden fortsätter avföringen och urinen att strömma ut från fastigheten.

Björkegren förre ägaren

Fastigheten ägs av Karl-Adam Bonniers stiftelse som köpte huset 1992 för 21 miljoner kronor. Inget i porten skvallrar om vem som äger huset, uppgifterna får jag från Latmäteriverket.

Det intressanta är dock vem som var den förre ägaren. Det visar sig vara den förre finansmannen Carl Erik Björkegren, en sv Sveriges rikaste personer men som 1994 försvann spårlöst och idag förmodas vara död. Åren innan försvinnandetgick han i personlig konkurs under bank- och fastighetskrisen och huset såldes till Bonniers,  Fastigheten, som också omfattar Storgatan 58, är på över 2 000 kvadrameter (bostadsyta). Gissningsvis uppgår värdet till 0,5-1 miljard kronor.

Tveksam simtävling

Lördagen den 1 augusti anordnas Stockholmssimmet, en stor simtävling som går utanför Sjöhistoriska muséet med vändpunkt vid avloppsrörets mynning och andra vändpunkt längst in i i Djurgårdsbrunnskanalen. Med tanke på vad jag idag vet skulle jag aldrig ställa upp i den tävlingen. Det förorenade vattnet sugs nämligen genom Djursgårdsbrunnskanalen.

-Vattnet är godkänt för bad, säger en av funktionärerna när jag ringer.

Påståendet verkar helt gripet ur luftent. Stockholm Stad har ett 30-tal godkända badplatser där man tar vattenprover. I Djurgårdsbrunnsviken eller i Djurgårdsbrunnskanalen finns inga badplatser.

Keep on running!

Vackra omgivningar i Vallentuna men den tänkta halvmaratonbanan förbi Lindholmen och Vada kyrka blev tyvärr för backig.

Det är svårt att skapa en perfekt tävlingsbana. Och vad som är perfekt för löparen behöver inte vara perfekt för tävlingsarrangören. Ibland blir kraven från oss löpare orimligt höga.

Vallentuna FK arrangerar varje sommar Runrundan, en vacker halvmara runt Vallentunasjön där löparna passerar en mängd runstenar. Egentigen borde det här vara den perfekta tävlingen för mig; en halvmara nära Stockholm mitt i sommaren, dessutom en tävling ordnad av min egen klubb. Det är bara en hake- banan är för backig i min smak och numera springer jag nästan bara "snabba" banor för att jaga en tid.

Men borde det inte gå att få till en snabb halvmara även i Vallentuna? Och en sådan bana borde väl locka fler löpare? Sagt och gjort, på google maps rekade jag en runda och idag sprang ut för att kolla den. Det såg rätt lovande ut på kartan, att vägarna gick ute på vischan gjorde inte så mycket bara jag slapp alla dessa backar.

Ständigt dessa backar . . .

Pyttsan! Det visade sig vara backigare än jag anat. Och inte en enda runsten fanns längs dessa 21 km. Enda positiva var väl att banan var ganska vacker och att det inte skulle behövas så många flaggvakter. Just det senare är nog så viktigt eftersom det är svårt för småklubbar att få ihop funktionärer.

Vi löpare tänker nog inte på vilket jobb det är att arrangera en tävling. Det går åt enorma horder av funktionärer; flaggvakter, för- och eftercyklister, speaker, en starter, folk som sätter upp och tar ner skyltar, serveringspersonal, nummerlappsutdelare, prisutdelare, någon som sköter musiken, resultatservice, sjukvård etc. Bara till ett lopp med något hundratal löpare kan det krävas 30-40 funktionärer! Jag har fått lite inblick från Vallentuna och också sonderat terrängen i andra klubbar, de flesta har problem.

Behöver då småtävlingar verkligen ha så här många funktionärer? Nej, det tycker jag inte. Det har spårat ur vilket fått till följd att startavgifterna skenat iväg. Många smålopp är  "onödigt" perfekta, egentligen handlar det ju bara om att springa och efteråt få en resultatlista. Märkvärdigare är det inte.  Allt det där ståhejet som omger Stockholm Marathon, Lidingöloppet kan småklubbarna låta bli. Man behöver inte vara alla till lags.

Det finns dock en del som går mot strömmen, Reima Hartikainen är en av dessa som med mycket små resurser arrangerar diverse långlopp, nu senast i januari Stadion Maraton Stockholm. Och löparna är nöjda. I andra tävlingar kan löparna få ta med sig sin egen nummerlapp och dryck. Ingen klagar.

Kanske är det så att den stora gruppen motionärer helt enkelt ställer för stora krav på arrangörerna och att klubbarna inte kan hålla emot? Sedan har det också blivit för mycket "business". Pengarna kommer i första hand, det sportsliga/ideella i andra hand. I det avseendet var det faktiskt bättre förr.

Keep on running!

Idag var det snålblåst och tre grader vid maratonstenen utanför Sollentuna kyrka, på OS-dagen den 14 juli 1912 var det 32 grader. Jag gissar att segraren Kennedy Kane McArthur (2.36.55) var svettigare än jag då han nådde vändpunkten efter 20 100 löpta metrar. Själv slank jag in på McDonalds och tog pendeln tillbaka till Stockholm.

Keep on running!

Mats Perélius (gul jacka) har återupppväckt den klassiska Tahultsrundan. Idag var vi fem löpare som gav oss i kast med denna mycket tuffa sträcka.

Löparlegendaren Erik Östby kallade den för 35:an. Idag säger Solvikingarna Tahultsrundan med respekt i rösten. Jag sprang denna mycket tuffa träningsrunda.

Den som klarrar att springa rundan nonstop kan vara rätt säker på att kunna genomföra en halvmara/mara på ett anständigt sätt; backarna är nämligen många och långa och 35 km inger respekt. Jag hade enkom åkt ner till Göteborg för att testa.

Vi startade klockan 10 utanför Solvvikingarnas klubbstuga i Skatås, Göteborgs motsvarighet till Nackareservatet i Stockholm. Här vimlar det alltid av löpare och det var en ansenlig tropp som samlats. Skulle alla dessa springa Tahultsrundan?

Gunnar Olsson (th), Solvikingarnas tidigare ordförande, var rätt ensam om att springa barbent. Löparklubben är kanske den mest aktiva i Sverige och de gemensamma träningarna lockar stora skaror.

Nej det visade sig att de flesta "bara" skulle vara ute i två timmar. Tahultstruppen hade högre ambitioner än så och därför blev via bara fem, tre "Solisar" och två från Majornas IK, min gamla klubb som jag fortfarande har kontakt med.

Efter 12-13 km efter Jonsered där långbackarna satte in visade det sig vem i löparkvintetten som var den svaga länken. Ändå hängde jag med någorlunda, gick knappt alls, och sällskapet var artigt nog att då och då springa tillbaka och hämta upp den sladdande gubben.

Tahultsrundan tycker jag är en höjdare i dubbel bemärkelse. Trots närheten till Göteborg går den stora sträckor i rena obygden och är vacker, i alla fall där den passerar Delsjöområdet. Blev du sugen att springa rundan ska du titta in på Mats Facebooksida Och här har du en kartlänk till rundan.

På klockan läser jag av: distans 35,36 km, tid 3 tim 22 min, tempo 5,43 min/km, kaloriförbrukning 3 236.

Keep on running!

På väg ut mot Lidingö. Stålskelettet till gasklocka 3 i Hjorthagen ska bevaras och byggas om till kulturändamål med en skulpturpark i direkt anslutning till byggnaden. Framför anläggs nu nya bostäder. Vägen rakt fram genom gasverksområdet har öppnats och jag slapp backen.

Det är inte bara Lidl och McDonalds. Idag sprang jag ut till en lyxig konferensanläggningt längst ut på Lidingö. Utsikten och kalvfärsbiffarna lockade.

Det blåste västliga vindar, egentligen den sämsta vindriktningen för en medvindslöpare som jag. Östersjön gör ju att det liksom blir stopp på löpet men genom att springa längst ut på Lidingö fick jag ändå medvind hela sträckan, hemifrån 16 km.

Målet var Elfvik udde och Blue Hotel , tidigare IBM:s utbildningscenter från 60-talet och nu ombyggt till en lyxig konferens- och spaanläggning med fantastisk utsikt, fantastisk mat och även fantastiska priser. Nåja, 225 kr för buffén med kalvfärsbiffarna, det var det värt. Mandelskorporna till kaffet, Svenska Dagbladet, som personalem hämtade till mig, och duschen och stor badhandduk fick jag på köpet.

Från luncbordet hade jag en hänförande utsikt över inloppet till Stockholm och i receptionen kopplade jag av med tidningsläsning i väntan på bussen in till stan.

Vid lunchen var det fullt med konferensgäster. Många vet nog inte om att anläggningen även kan ta emot enstaka gäster för lunch med mera. Jag hade förvarnat om ankomsten och jag möttes som en kung när jag bromsade in kärran.

Att springa med kärra- jag gör det numera nästan alltid på lite längre löp- är perfekt. I vagnen hade jag ombyte. Idag gick det ganska tungt, trots medvinden, men tanken på kalvfärsbiffarna höll mig igång. Som vanligt tog jag allmänna kommunikationer hem.

Historiskt intressant busskur. Där buss 204 vänder ute vid Elfvik har SL satt upp en liten minnestavla som berättar om att kuren är från 40/50-talet och att det 1997, då den renoverades, bara fanns kvar fyra gröna väntkurer kvar. Att bussen har fått nummer 204 beror på att den första bussen hade just nummer 4, en privat linje som öppnades 1924 av Sigfrid Borgelin.

Keep on running!