Jan rullar in i Söderfors efter en 30 km lång tur över Mehedeby. Nu ska det smaka gott med lunch på Söderfors Herrgård.

Min tur  från Tierp  till Söderfors Herrgård blev 23 km. Här har vi varit flera gånger och snart föräras vi kanske ett stambord.

Äntligen skadefri! Löplusten är tillbaka och nu ligger jag åter på höga träningsmängder. Dagens tur med brodern Jan gick till vackra Söderfors vid Dalälven.

Det var idag  lite av en generalrepetition inför vårt stundande Tysklandsäventyr. Om drygt en vecka börjar vi rulla längs Rehn, Jan på sina skridskor och jag springandes med min babyjogger. Vi startar i Koblentz och avslutar i Amsterdam, cirka 35 mil. Det här blir en behaglig tripp;  dagsetapper på beskedliga 3-4 mil, vi springer på cykelbanor, tar in på ganska hyggliga hotell, följer floden medströms, får en fallhöjd på cirka 100 meter och passerar metropoler som Bonn, Köln, Düsseldorf och Duisburg.

Löpningen har börjat gå lätt igen, borta är besvären med piriformis syndrom. Jag vet inte riktigt vad som gjorde mig frisk men alla stretchövningar har nog gjort sitt. Det där riktiga klippet i steget saknas dock fortfarande varför jag tvekar att ställa upp i tävlingar men kanske blir det en i Tyskland ändå.

Vilken underbar löptur jag fick på småvägarna mellan Tierp och Söderfors! Dessutom årspremiär för solkräm och kortbyxor. Det blev faktiskt lite av coast to coast-feeling över det hela. Och gissa vem som kom först fram till Söderfors? Jo jag, men Jan rullade sju kilometer längre.

Korsar Dalälven vid Söderfors.

 

 

Keep on running!

 

Rune Larsson har varit min mentor och utan hans stöd och råd hade jag aldrig vågat mig på mina coast to coast. Nu möttes vi på Bislet i Oslo där vi medverkade som föredragshållare på ett löparseminarium.

"Kontinentlöparnas Konung", kallar Rune Larsson mig för. I hans kommande bok, som ges ut i februari, har han tillägnat mig en sida. Hedrande att få sådana omdömen från sin lärare.

Ja, ultralöparen Rune Larsson, som tre gånger vunnit Spartathlon, sprungit över USA, rott över Atlanten och utfört en mängd andra bedrifter har betytt mycket för min löpning. Jag gillar Runes filosofi, som har likheter med min egen. Rune är för det enkla, man ska inte krångla till saker och ting- Just do it som Nike, säger och Keep on running, som jag uttrycka saken. Men på en punkt är vi olika; Rune checkar helst in på sunkiga motell som har kvar skylten "color tv" medan jag söker lite lyxigare boende.

Igår möttes vi på en löparkonferens i Oslo. Rune höll ett inspirerande tal om vilka egenskaper som krävs för att bli en bra ultralöpare och själv berättade jag om de psykolgiska aspekterna bakom ett coast to coast.

Inför mina första långa ensamlöp tog jag kontakt med Rune och bombarderade honom med frågor. Rune hade 2004 sprungit ensam med en baby jogger över USA och i Sverige gjort några långa ensamlöpningar med ryggsäck, fri som fågeln. Det här inspirerade mig oerhört och Runes svar var helt oemotståndliga. Ändå vågade jag inte ta det stora språnget, att springa över en hel kontinent, utan valde den kortare distansen (160 mil) mellan Chicago och New Orleans. Sett så här i backspegeln var just det löpet det mest krävande av alla, främst för att jag sprang med en ryggsäck men också för fukten och värmen i sydstaterna. Värre skavsår har jag aldrig haft!

Rune har inte slutat att inspirera. I Oslo tände han gnistan att jag kanske ska pröva att springa mitt första riktiga ultralopp i livet. Varför inte ett 6-timmarslopp, ja kanske 100 km eller 100 miles? Jag tror mig i alla fall ha en av de egenskaper en ultralöpare bör ha- plåtmage! Jag har inga som helst problem med att behålla maten och kan springa proppmätt.

Efter konferensen tog Rune bilen hem till Trollhättan. Jag tror dock han hade uppskattat tåget mera. Tågresan  mellan Stockholm-Oslo ger resenären vibbar av 50- och 60-tal. Långsamt tempo, sjöar, skogar,  husruckel i Värmland,  nedlagda industrier, kaffevagn, rosslande högtalare och plyschsäten, helt i Runes stil!

Vigelandsparken besökte jag senast som sjuåring med pappa och mina två bröder. Det "skräckminnet" sitter fortfarande i, samma att vi erbjöds valbiff på restaurangerna. 60 år senare upplever jag skulpturerna som fantastiska och valbiffen slapp jag. Löpare och turist är en bra kombination och under min löprunda hann jag se väldigt mycket av Oslo, en pärla minst lika vacker som Stockholm.

Keep on running!

 

Klicka på karatan för att se detaljerna kring mina sju långlöp i USA! Totalt har jag sprungit i 30 delstater.

Titta på kartan- där har jag ritat in alla mina långlöp i USA. Kanske blir det en linje till på kartan nästa år . . .

Jo, tanken på ett femte coast to coast lever vidare. Inga beslut är dock fattade, än mindre vilken rutt jag ska springa. Men jag bedömer det som fullt realistiskt att våren 2016 ännu en gång löpa de cirka 500 milen över den amerikanska kontinenten. Och jag gör det på mitt sätt; ensam med en baby jogger.

Jag skulle bli en av de äldsta kontinentlöparna (fyller 68 nästa år) och förmodligen dessutom slå "världsrekordet" i antal löp över USA. Statstiken är inte helt tillförlitlig men så vitt är känt delar jag med mina fyra löp rekordet med en amerikan, som dock hade följebil alla gånger. Jag gör inte det här för att slå några rekord utan bara för mitt höga nöjes skull.

Åldern har inte så stor betydelse som många verkar tro. Det handlar mera om den mentala inställningen än fysisk förmåga. Och lika viktigt är att ha familjens stöd, min fru har i alla fall inte sagt nej till planerna.

Närmast väntar Jans och mitt Tysklandsäventyr i mitten av maj då Jan rullar och jag springer de cirka 35 milen mellan Koblenz och Amsterdam. Bekväma som vi är färdas vi medströms Rehn. Ännu är inte min skada helt läkt men löpningen går lättare för varje dag.

Keep on running!

Känslan av att lyckas springa många timmar och färdas långa distanser är det som jag tycker är allra häftigast, säger 24-årige Max Själin, studerande från Umeå.

Med terrängskor och snöskor och en liten pulka bakom sig sprang/snöpulsade Max Själin hela Kungsleden mellan Abisko och Hemavan, 45 mil på tolv dagar. En stor prestation av ett blåbär på ultrahimlen.

Som bloggare och långlöpare får jag kontakt med många likasinnade. Max Själin, en kille jag aldrig hört talats om, hörde av sig och hade lite frågor om hur det är att springa långt med en babyjogger. Jag blev nyfiken och det visade sig att Max var en högst intressant person, en äventyrare och ultralöpare med potential och ett pers på 10 km på fina 34.04. Målet i år är att springa bra på Spartathlon (24 mil) och kvalificera sig till VM i 24-timmarslöpning 2016.

Det är högt ställda mål av en person som sprungit seriöst under bara något år. Men han har en bakgrund som skidåkare och det han hittills presterat som löpare bådar gott.

- Hösten 2013 fick jag för mig att springa de elva milen från Nikkaloukta till Abisko i form av Fjällrävens vandringevent Fjällräven Classic. Efter att ha kommit i mål, slagit banrekordet och haft en häftig dag, mentalt och fysiskt  insåg jag att den typen av löpning var det jag borde hålla på med, berättar han.

Vad fick dig till att springa Kungsleden, dessutom vintertid?

- Jag var på ett tio veckor långt löparläger i Arusha, Tanzania men tvingades resa hem efter tre veckor. Jag drabbades av hundallergi och för att dämpa besvikelsen ville jag ha en ny utmaning och det blev Kungsleden vintertid.

Vädret var bra och han sprang mestadels längs Kungsleden, ibland dock utanför i skoterspår. 15 av de 45 milen ssprang/lufsade han i snöskor. Här hittar du packlistan

Packningen vägde hela 24 kilo. Det kan jämföras med mina 19 kilo under det senaste coast to coast och då ingick ändå joggingvagnen, Max gjorde liksom jag, "lyxade" till det och bodde under tak alla nätter med undantag för en natt då han övernattate under bar himmel och en annan i ett vindskydd.

Var det inte osäkert om du skulle få plats i STF:s fjällstugor längs leden?

- Nej, jag hade förbokat de första nätterna. Därefter bokade jag efter vägen när jag visste mer exakt hur långt jag skulle hinna. Även om det är sämre täckning på fjället så har man oftast täckning på mobilen någon gång under dagen.

-Dessutom riskerar STFs fjällstugor aldrig att bli fulla. De har som policy att alltid erbjuda boende åt vandrare/löpare längs Kungsleden. Även om alla sängar är fulla så får man i alla fall en madrass, värme och tak över huvudet. Men jag hade inga problem med att det var fullt.

Svårigheter under löpet?

- Egentligen inga. Natten i vindskyddet var inte speciellt kall, bara någon minusgrad  och jag hade varm sovsäck, sovsäcksöverdrag och en vindsäck att lägga mig i. Och andra utenatten grävde jag en säng i en snödriva, att gräva en grop är farligt eftersom man kan bli koldioxidförgiftad.

Navigeringsproblem?

-Nej, inte heller det trots att jag saknade gps. De flesta sträckor är skoterleder eller har ledkryss. Men en gång hade jag dålig sikt när jag korsade ett fjäll och då använde jag karta, kompass och höjdmätare.

Vad kostade äventyret?

-Boendekostnaden blev 3 000 kronor, alltså 300 kr/natten i STF:s stugor. Mitt råd är att ta in i stugorna om man ska ut och springa 6-8 timmar dagen därpå. Annars är ju alternativet tält.

PS

I helgens ultratävling TEC i Täby utklassade Max konkurrenterna genom att vinna 100-milesloppet på fina 14.07 (det svenska rekordet har Jonas Buud på 12.32).

---

Åkte i helgen till Göteborg, dock inte för att springa veteranSM i halvmarathon eftersom jag är fortsatt skadad. Löpningen går dock bättre (tio mil denna vecka) men jag är långtifrån bra så damens rollator i bakgrunden hade inte varit helt fel att ha . . .

Keep on running!

Bild från den norska inbjudan till löparseminariet på Bislet i Oslo den 30 april. Mer om seminariet kan du läsa här.

Huvudet är minst lika viktigt som benen vid extremt långa löpningar, t ex för den som funderar på att springa över en hel kontinent. Med starka ben kommer man långt men inte hela vägen om inte knoppen också är med på noterna.

Jag har fått en inbjudan från BIIEF (Bislett International Indoor Endurance Festival) att på ett löparseminarium i Oslo den 30 april tillsammans med bl a Rune Larsson berätta om mina löpningar över USA, Eftersom publiken är löpare, troligen många ultralöpare, har jag tänkt att riktigt nörda ner mig i de psykiska aspekterna vid långa ensamlöpningar. Jag är vanlig motionär, ingen elitlöpare utan pensionär- hur tänkte jag, hur gjorde jag för att klara ensamheten och svårigheterna? Jag kommer att bjuda dig på en mängd tips som funkade för mig.

Välkommen till Oslo! Arrangören bjuder på fritt inträde och gratis middag.

Keep on running!

Skadad. Jag linkar fram som en skadeskjuten kråka. Skadan kan ta lång tid att läka.

Jag brukar påstå att jag nästan aldrig är skadad. Det är väl delvis sant men minnet är kort; man glömmer det tråkiga, det vill säga skadorna, och minns bara det roliga.

Egentligen är det väl ingen katastrof, jag har sedan någon vecka tillbaka drabbats av piriformis syndrom, en liten muskel djupt inne i rumpan som av okänd anledning blivit inflammerad och nu trycker på ischiasnerven. Vid utomhuslöpning hugger det till i baklåret, det smärtar när jag sitter ner men gång är problemfritt och löpning på band går någorlunda bra.

Skadan kom smygande och först trodde jag att det var artrosen som kommit tillbaka. Men det är jag rätt övertygad om att det inte är. Bevären känns igen eftersom jag haft dem några gånger tidigare.

Löpstopp? Det brukar ju vara patentmedicinen mot de flesta löparskador. Det är alltid svårt att veta vad som är bäst men erfarenheten talar emot detta. Jag tror inte att tillfrisknadet skulle påskyndas. Dessutom skulle jag må sämre och så länge jag kan springa nästan helt smärtfritt på band fortsätter jag med detta. I praktiken är det ändå vila jag nu ägnar mig åt - mängden har skurits ner till ett minimum och hastigheten på bandet är låg. Vid de tidigare piriformisbesvären gjorde jag några kortare löpuppehåll men märkte ingen förbättring. Så det är keep on running som gäller tillsvidare.

Ja, tillsvidare för kroppen är så vist konstruerad att den kommer att säga ifrån om det inte går att springa. Och jag gör inga dumheter med att äta smärtlindrande för att kunna träna. Nu är det stretching som gäller.

"Tack vare" artrosen och all styrketräning på gymmet har jag blivit väldigt stark i lårmusklerna. Nu klarar jag nästan maxvikten i benlyft.

I år är första året jag ägnar mig åt så kallad streak running, det vill säga löpning varenda dag. Det är stort internationellt, engelsmannen och storlöparen Ron Hill t ex har sprungit varenda dag under 50 år i sitt 76-åriga liv. Många fnyser åt detta "vansinne" men jag kan se en poäng i det hela: du har en liten (?) press på dig att röra dig varenda dag (minimikravet är löpning 1 mile per dag, det vill säga 1,6 km min gräns går vid 2 km).

Trist att jag troligen nu missar veteran SM i halvmaraton om cirka två veckor. Mer bekymmersamt är om jag också måste ställa in Jans och mitt Tysklandsäventyr i mitten av maj. Tidigare gånger har det tagit minst en månad att bli frisk.

Keep on running!

Första löpturen med min nya joggingvagn, köpt av en privatperson i Saltsjö-boo. Självklart sprang jag dit för att hämta min käresta.

En barnvagn har en livslängd på några år. Men är du lycklig ägare till en löpvagn av märket Baby Jogger, ja då kan du räkna med ett livslångt förhållande. Vagnen går nämligen aldrig sönder.

Det var ultralöparen Rune Larsson som inför mitt första coast to coast 2007 tipsade om Baby Jogger, en trehjulig amerikansk löpvagn med osedvanligt stora hjul (20 tum). Han föreslog också att jag skulle byta ut "traktordäcken" till racerdäck. Det var mycket bra råd.

Jag är nu inne på min fjärde Baby Jogger. Idag slog jag till och köpte på Blocket en vagn av modell 25th Anniversary. Vagnen är i närmast nyskick och är avsedd att rulla på mitt femte coast to coast, som är planerat till 2016.

Fyra vagnar, varför så många? Ja inte beror det på att dom är utslitna. Den första fick min bror Jan i Gävle för att ha när han åker på sina rolerblades. Den andra, som också rullat 500 mil över USA, har jag som bruksvagn hemma. Den tredje har gjort två resor över USA och står nu undanstoppad i källaren för att senare bli min nya bruksvagn.

Baby Jogger Performance, såväl den gamla modellen som jubileumsversionen, håller otroligt hög kvalitet. Vilken barnvagn kan rulla mer än tusen mil utan att gå sönder? Vagn nummer tre, alltså den jag sprungit två gånger över USA med, är i stort sett intakt med undantag för gummit i handtaget som är blankslitet och sprucket. Jag tror att vagnen med några däckbyten skulle palla för många fler kontinentlöpningar, däremot tvivlar jag på om föraren skulle göra det.

Kan det vara den extremt höga kvaliteten som fått Baby Jogger att sluta tillverka Perfomance, den kanske bästa löpvagnen i världen? En vagn som är outslitlig tjänar man inga pengar på. Generalagenten i Sverige har plockat bort den ur sortimentet och den verkar också vara svår att få tag i utomlands.

Trots joggingvågen är det förvånande få som springer med löpvagn i Stockholm. Och nästan alltid handlar det då om vagnar med relativt små hjul. Jag är dessutom rätt ensam om att springa utan barn i vagnen, däremot med en massa matkassar, ved etc. I tunnelbanan och på pendeln väcker vagnen nyfikna frågor:

-Vad är det där? En cykel . . . ?

Trots glädjen över nyförvärvet går löpningen tungt just nu. Jag har fått någon sträckning i baklåret, haltar och krypkör. Veckan summeras därför till fem mil.

Keep on running!

Blandade känslor efter målgång i Skatås. Loppet kändes ju så bra men nog "borde" jag ha sprungit lite fortare.

Jag känner mig ung. Och det kändes som det gick skapligt fort. Tyvärr sa klockan något helt annat.

För första gången var jag äldste deltagre i en löpartävling. Inget vidare men inget man råder över. Och när tävlingen dessutom inte hade några åldersklasser (smålopp brukar inte ha det), ja då blir skrala resultat väldigt påtagliga.

Placering 65 av 108 fullföljande i Solvikingarnas Vårtävlingar 16 km och tiden 1.14 är inget att hurra över. Fast lite roligare blir det om resultatet räknas om med åldershandikapp (wava). Som 67-åring får jag då ett "försprång" på 15-17 minuter jämfört med 40-åringar och yngre. Då hamnar jag bland topp tio i hela tävlingen.

Det viktiga är ändå känslan. För den undebara känslan av fart och lätthet finns fortfarande kvar hos oss äldre löpare.  Idag hade jag den känslan; en bit in i loppet plockades den ena löparen efter den andra, uppförsbackarna var inga problem, den kraftiga vinden och haglet (!) berörde mig inte och jag kunde till och med dra på en spurt. Andra varvet gick lite fortare än det första. Men som sagt, resultatlistan sa något annat.

Efter loppet kom en ung man fram och intervjuade stålfarfar. Herregud, man börjar viss bli ett unikum. Och sa inte speakern något om en "legend"`? Fast de verkliga legenderna stod vid sidan av, det var evighetsmaskinen Frank Brodin och världsrekordkvinnan Bibbi Lind, båda Solvikingarna och idag funktionärer.

Smålopp gillar jag, ju mindre buller och bång desto bättre. Solvikingarna är proffs på det här. För övrigt väldigt bra tider idag, segraren Yared Admasu från IF Hälle sprang på 50,50 och damklassen vanns av Solvikingarnas Manuela Krämer på 1.03.

Jag tog spårvagnen ut till Biskopsgården och mötte sörjande utanför restaurangen på Vårväderstorget där två personer dödades. Även mitt årliga tandläkarbesök hanns med under Göteborgsbesöket.

Keep on running!