Änkan lät resa en minnessten på platsen där garvarmästare CM Carlsson blev ihjälslagen en mörk decembernatt 1863.

Jag tvärnitar kärran strax innan Gränna. Vad var det där för konstig sten i dikesrenen? Oj, ett mord har tydligen begåtts här för ca 150 år sedan.

Man lär sig ett och annat under löpturerna på landsvägarna. Jag brukar alltid stanna vid minnesmärken och läsa på skyltarna. Är det något intressant brukar jag kolla upp det hemma vid datorn. Och idag tillfredställdes mina morbida lustar. Jag passserade platsen där en husbonde blev ihjälslagen av sin dräng.

Platsen är Uppgränna, gamla Riksettan och nedanför Braehus. Här slutade garvarmästare CA Carlsson sina dagar, 37 år gammal. Drängen W Tolf slog ihjäl mäster med en påk den 29 december 1863 då husbonden var på väg norrut för att sälja skinn, ett rånmord med andra ord. Drängen dömdes året därpå till halshuggning. 2 000- 3 000 personer ska ha bevittnat avrättningen, den sista som skedde i länet.

"Löparna" av Carl Eldh. Orginalet står utanför Stadion och denna kopia finns söder om Gränna. Trots värmen idag var jag nog ändå den mest rätt klädde löparen. Att springa barbröstat ska man inte göra när solen gassar och byxor hör till god kutym att bära.

"Kokning pågår", inte bara i de många polkagrisköken i Gränna utan också bland turisterna- temperaturen låg över 30 grader.

Dagens etapp blev den längsta, den varmast och den backigaste -men också den vackraste. Totalt 59 km från Ödeshög till STF Vandrarhem i Huskvarna. Nu återstår bara cirka två mil till Bankeryd och och jag har sprungit runt Vättern. Cirkeln är sluten.

Keep on running!

Söker lite svalka i Munkträdgården i Vadstena. Här finns cirka 100 fruktträd, mest äpple- och päronträd, några tros ha sitt ursprung från medeltiden.

Stanna inomhus och jogga absolut inte! Den varningen utfärdas ofta i amerikansk radio och tv. Men när det är värmebölja i Sverige hörs inga varningsord. Varför?

Under mitt Vätternlöp har temperaturen varit 25-30 grader, kanske ännu varmare och det har talats  om årets hittills varmaste vecka. Idag måste luftfuktigheten också ha varit hög- den dyblöta löpartröjan jag lagt på vagnen för att torka i vinddraget ville aldrig bli torr. Asfalten "blödde" på sina ställen.

Det kan väl inte vara bra att vara ute en hel dag i sådant väder, dessutom springa 4-5 mil?? Nej, det är det säkert inte. Själv har jag dock inte haft problem och jag tycker om värmen. Men visst, det känns tyngre och går lite långsammare. Jag dricker hela tiden (vatten och cola) och håller koll på urinen, den får inte bli för mörk. Och skulle den anta samma färg som Coca cola, ja då är det fara på färde-uttorkning har drabbat mig en gång i USA men jag kom undan med blotta förskräckelsen.

Denna vecka hade det varit bra med en vit löparkeps, tyvärr glömde jag den hemma. Trots solkräm och flera insmörjningar har näsan blivit lätt bränd, övriga delar av kroppen har klarat sig bra. I USA är det ganska lätt att få tag i is på restaurangerna men i Sverige stört omöjligt. Synd, för kall dryck gör att löpningen går lättare. Däremot har jag vid flera tillfällen fått tag i jordgubbar, uppfriskande! 

Rune Larsson tacklade värmen bra, tycker jag. Under sitt USA-löp startade han alltid tidigt på morgonen och i ökenområdena sprang han även nattetid. Själv är jag segare att komma iväg och får då all värmen.

På campingen och badet i Vadstena var det packat. Ingen där inne ville nog byta med mig när de såg mig springa förbi och själv skulle jag aldrig lägga mig på en strand. Kombinationen värme och ansträngning är naturligtvis lika farlig här som i USA. Att vi inte är medvetna om riskerna beror på att vi är ovana vid värmeböljor, gissar jag. Om det sedan är orsaken till att jag knappt sett några motionscyklister, än mindre gångare eller löppare runt Vättern låter jag vara osagt.

Dagens etapp: STF vandrarhem i Motala till Motell Nattviolen i Ödeshög, 46 km enbart på asfalt längs stora vägar men inte så farligt kuperat.

Keep on running!

Julia fyller på min vattenflaska. Vattnet hade en svag gul färg och ska vara järnhaltigt.

Sportdryck och cola i all ära. Det bästa vattnet för en löpare kommer från en gammal surbrunn från 1678. Jag har testat!

I fredags besökte jag Medevi Brunn, Sveriges första hälsokälla som grundades av bl a Urban Hjärne. Jag var verkligen behov av vattnet- vattenflaskan var tom och jag kände mig kraftlös efter många mördarbackar efter Askersund.

Medevi Brunnsorkesters mässingsextett spelar i den vackra brunnsparken.

Vilket mottagande jag fick. Den klassiska brunnsorkestern spelade på sin paviljong och det var fullt med folk i parken. Jag noterade att flera hade coca cola på caféborden. Gillade de inte brunnsvattnet? Det gjorde däremot jag och drack glupskt det lätt gulfärgade "hälsobringande" vattnet. Kungligt gott! Ja, det här är vatten som fallit många kungligheter på läppen; här har bla Karl XI, Gustav III och Karl XVI druckit brunn.

Fast kanske gjorde vattnet mig lite yr i hatten. För väl framme vid STF:s vandrarhem råkade jag låsa mig ute på rummet. Den tabben kostade mig 400 kr- jag var tvungen att kalla på Securitas. Vandrarhem i all ära men jag gillar egentligen inte den här boendeformen där det ofta saknas personal kvällstid.

Ett glädjehopp vid länsgränsen till Östergötland. Vägen gav dock ingen anledning till glädje; ingen vägren, mycket trafik och backigt.

Packat med folk på Varamobadet i Motala trots att klockan är sju på kvällen. Oj vad skräpigt det var på stranden när alla åkt hem.

Dagens etapp: Askersund, Best Western- Motala, STF vandrarhem, 48 km, många avstickare på småvägar men besvärlig löpning på hårt trafikerad riksväg och farliga bropassager.

Keep on running!

I det här vackra huset i Olshammar föddes Verner von Heidenstam. Det fungerar nu som restaurang och hotell. Man vill dock inte ha fler gäster så därför ges ingen information om öppethållande m m på hemsidan.

Var kan jag äta och var kan jag bo? Och är det öppet? Ingen tycks veta och informationen på nätet brister ofta.

Driver du ett vandrarhem eller hotell borde du ha lite koll på de närmaste omgivningarna. Men turisten får ofta inga svar på sina frågor. Samma är det i USA- där vet motellpersonalen ännu mindre.

Idag sprang jag från Karlsborg till Askersund, mycket ödsliga trakter i Tiveden varför jag naturligtvis ville veta om det fanns något matställe längs vägen. På STF:s vandrarhem i Karlsborg visste man inget. En sökning på nätet gav vid handen att det möjligen fanns något i Granvik eller i Olshammar. Men hemsidorna var synnerligen knapphändiga.

Så det var bara att bunkra nödproviant på Konsum i Karlsborg och hoppas att något skulle vara öppet. Jodå, i Granvik hängde en caféskylt utanför en rödmålad stuga. Jag ringde på och en butter gubbe kom ut och undrade vad jag ville.

-Fika.

-Vi har inte öppnat för säsongen och så smällde han igen dörren.

Varför  han inte tagit ner skylten fick jag inget svar på. Jag kan knappast ha varit den ende som stannat till här. Olshammar då, skulle dom ha öppet? På hemsidan gavs ingen information alls. Jag ringde och fick besked att det var öppet. Dagen var räddad!

När jag efter ca 30 km kom fram till Olshammar och Heidenstams barndomshem kunde jag ändå inte låta bli att fråga varför man inte angav öppettiderna på hemsidan.

-Vi har så många gäster och vi vill inte ha fler    . . .

Dan innan svängde jag in på en golfbana efter att ha läst en skylt ute på en åker om en restaurang. Inga öppettider dock på skylten. Man hade precis stängt trots att klockan bara var två. Det förvånar mig att man inte är bättre på att hänga ut skyltar om det är öppet eller stängt. Trafikverkets skyltar med de korslagda besticken är heller inte att lita på. Ofta har stället klappat igen, är min erfarenhet. För bilturisten spelar det inte så stor roll, man kan köra till nästa stad men värre för cyklisten och framför allt löparen.

Ett glädjehopp vid länsgränsen till Örebro län och gränsen till Askersunds kommun.

Jag klarade årets varmaste dag mycket bra, backarna var dessutom många och långa. Efteråt märkte jag att min vita löpartröja släpper igenom en del solljus. Jag hade blivit lätt solbränd på bålen!

Dagens etapp: STF:s vandrarhem i Karlsborg till Best Western i Askersund, bitvis grusväg, 52 km.

Keep on running!

Tur att kommunen placerat ut en bänk nedanför skylten- jag höll på att ramla baklänges när jag läste budskapet. Driver Karlsborg med oss Stockholmare?

Stockholm är störst, bäst och vackrast. Ja, så brukar vi utmåla oss till landsortsbornas förtret. Men nu har vi fått konkurrens; Karlsborgs kommun gör anspråk på att vara "Sveriges reservhuvudstad".

När jag trött och svettig rullar in i semesteridyllen Karlsborg (7 500 invånare) möter mig en stor skylt med texten "Välkommen till Karlsborg, Sveriges reservhuvudstad". Har kommunpamparna fått storhetsvansinne?

Nej, man har faktiskt bra på fötterna. Karlsborg var tänkt att vara rikets reservhuvudstad i tider av ofred. Det var hit kungahuset, riksdagen och regeringen skulle ta sin tillflykt och riksbankens guldreserv skulle också gömmas bakom de bastanta fästningsmurarna på Karlsborgs fästning. Så var det tänkt men så blev det aldrig och kommer förmodligen heller aldrig att bli. Guldreserven flyttades dock hit under krigsåren 39-42.

Fästningen byggdes 1819-1890 och var en del i det så kallade centralförsvarssystemet. Sverige hade förlorat Finland till Ryssland i kriget 1809-1810, rysskräcken var stor och försvaret koncentrerades till ett antal fästningar inne i landet.

Här i Karlsborg bor jag på STF:s vandrarhem utanför fästningsmurarna och på kvällen tog jag mig en sväng innanför murarna. Där finns en hel liten stad, ja faktiskt ganska stor, med mängder av byggnader, en kyrka, några affärer och så Försvarsmakten med flera hundra man.

Så visst har stan lite att erbjuda ändå. Och liksom i Stockholm råder det bostadsbrist. Men i mina ögon är Karlsborg en håla. Här rullar raggarbilar mitt på ljusa dan fram och de rattas  av medelålders eller äldre män. Det ser lite komiskt ut. Och  i järnvägsspåren växer gräset högt, stationsbyggnaden har blivit en kebabrestaurang.  Nej, jag tror inte att  kungaparet skulle trivas här, inte heller statsministern trots sin uppväxt i Ådalen.

En av flera ragggarbilar i Karlsborg. Just i den här var det ungdomar, annars rattas bilarna ofta av medelålders och äldre personer.

Dagens etapp: Hjo-Karlsborg på bitvis grusvägar, 39 km.

Keep on running!

Vättern runt på tre hjul. Tack vare att det är bra slyröjt och att vägarna går högt ser resenären sjön ganska ofta.

I lördags Veteran SM i maraton. Tre dagar senare 53 km. Fast nu går det i lugn takt och nu kan jag njuta.

Idag inledde jag löpningen runt Vättern, totalt 30 mil. Starten skedde i Bankeryd och avslutas också i Bankeryd en vecka senare, Premiärdagen var helt problemfri trots 52 km och kort in på en tävling.

Upplägget är det samma som på ett coast to coast; jag springer med en babyjogger där jag har all packning, jag tar in på hotell/vandrarhem och har inga vilodagar. Jag springer också relativt långsamt, stannar ofta till för att se på intressanta saker längs vägen. Med mig har jag en detaljerad vägbeskrivning full med turisttips, allt framtaget av Klas Peter Suneson, en av mina kusiner i Bankeryd. Jag hade mycket nytt av tipsen och slapp nu att hela tiden springa på stora landsvägen (195:an), den som Vätternruntcyklisterna trafikerar.

-Är det inte kallt att springa i kalsongerna?

Utanför Habo blir jag upphunnen av en liten flicka på cykel. Hon verkar aldrig ha sett någon löpare i korta tajts. Jag förstår att hon tycker att det ser konstigt ut. Fast kallt var det ju inte trots att det mest var molnigt idag.

Första etappen upp till Hjo var ganska vacker. Man ser Vättern titt som tätt trots att vägen går någon kilometer från sjön. Jag minns min tur runt Mälaren för något år sedan och då såg jag nästan aldrig något vatten. Samma när Jan och jag rullade/sprang längs Klarälven. Där var buskröjningen under all kritik.

Ett glädjehopp vid länsskylten när jag lämnar Jönköpings län och springer in i Hjo kommun och Västra Götalands län. Nästan som hoppen vid delstatsskyltarna i USA.

Slåttern är i full gång ute på fälten. När jag tar avstickare på småvägar slipper jag trafiken på landsvägen men får ofta släppa fram de jättelika traktorerna. Dagens behållning blev att se den gamla gården Almnäs bruk och norra Fågelås kyrka med anor från 1100-talet. Och så förstås att äta "Mos Berits" köttbullar i brunsås, ättiksgurka, en rätt garanterat fri från grönsaker. Berit har sitt gatukök i Rödån, vida känt i bygden men omöjligt att upptäcka för den som susar fram på stora landsvägen.

Hit till Norra Fågelås kyrka vandrade munkarna från klostren i trakten. Idag är det pilgrimsvandringar som är populära bland vanliga turister. Och på sätt och vis är det en liten pilgrimsvandring jag själv är ute på.

Dagens etapp: Bankeryd- Röda Stallet Bed & Breakfast, Hjo 53 km

Keep on running!

Trött och nöjd efter målgång.

Med tiden 3.31.32 vann jag M65-klassen i helgens veteranSM. Gläddjande naturligtvis men också oroande, jag kroknar för lätt mot slutet.

Hur springer man egentligen en mara? Och hur lägger man upp träningen? Jag borde veta efter alla dessa år men famlar fortfarande. Lördagens VSM i Kristianopel, Blekinge talar sitt tydliga språk. Jag gjorde halvmaran på 1.39 och skulle alltså rent teoretiskt springa in på 3.18 vid jämn fart men tappade 13 minuter på andra halvan. Alldels för mycket!

Jag sprang naturligvis för fort i början, invänder någon. Ja, det gjorde jag kanske men det kändes bra ändra fram till 25 km, inte att jag tog i. Och är det så säkert att sluttiden blivit bättre vid en lugnare öppning? Att krypköra i början hade heller inte känts bra.

Vad var det då som hände, varför sjönk farten så dramatiskt mot slutet då jag till och med tvingades till några korta gåpauser? Långsammaste kilometern gick på 5.54 och inträffade vid 38 km. Jo, jag  var bara "hederligt trött" i lårmusklerna. Inga skadekänningar, ingen värk, inga negativa tankar men en svag mjölksyrakänning. Det där borde jag kunnat nonchalera. Men det som skiljer elitlöparen från oss motionärer är att vi inte kan plåga oss maximalt. Hur lär man sig det? har jag alltid undrat.

Allt går säkert att träna. Min träning har varit både varit "rätt" och "fel", gissar jag. Rätt i det avseendet att jag är bra mängdtränad, i snitt 10 mil i veckan i år. Det är visserligen lite mindre än tidigare år men mer än mina konkurrenter.

Fel däremot att jag knappt haft någon intervallträning eller backpass där jag fått vänja mig vid vid mjölksyran. Det är bara de senaste veckorna före tävlingen jag haft lite kvalitetsträning. Jag ska nu ta kontakt med klubbens tränare för att få lite tips så att jag orkar hela distansen.

Det borde finnas en förbättringspotential, särskilt på halvmaran. Vid vändpunkten hade jag samma tid som på halvmaran i år i Koblentz, en svag nerförsbana längs Rehn. Det här gör att jag kanske anmäler mig till Stockholm Halvmarathon. Däremot blir det nog ingen mer mara i år, min tid lär stå gott på årets tiobästalista i M65.

Maratonlöparna samlade strax före start. Hade det varit enklare att ta sig till Kristianopel hade loppet säkert lockat fler  (79 män och 29 kvinnor i mål på maratondistansen).

Team Blekinge som anordnade VSM (Kustmaran) i idylliska Kristinaopel utanför Karlskrona får högt betyg för arrangemanget: vacker och lättsprungen vändpunktsbana, gott om glada funktionärer, barnpassning (!), riklig tilldelning i vätskekontrollerna (särskilt i mål med Red Bull, choklad mm) och snabb resultatservice. Däremot var det dåligt med dusch- och omklädningsmöjligheter.

Kritisk är jag mot att ett veteranSM förläggs till en perifer ort som Kristianopel med dåliga kommunikationer. Det gick helt enkelt inte på lördag, tävlingsdagen, att på ett bra och enkelt sätt ta sig från Karlskrona eller Kalmar till Kristianopel med allmänna kommunikationer, jag fick ta hyrbil från Karlskrona. Synd eftersom till ett veteranSM kommer folk från hela landet och jag tror nu att många avstod.

Jag har under många år propagerat för att veteranSM i maraton ska vara Stockholm Marathon ("riktiga" SM springs alltid här). Till Stockholm kommer alltid det bästa löparna. När VSM anordnas på svårnåbara orter i landsorten blir det alldeles för chansartat. Statusen på VeteranSM måste höjas!

Keep on running!

På jakt efter historiskt intressant idrottslitteratur i Nordiska museets bibliotek.

På 30-talet fick vi lagstadgad semester i Sverige. Det skapade sådana "problem" att man tvingades ge ut en handbok i ämnet hur man bäst tar tillvara på ledigheten. Tipsen är än idag giltliga.

Jag har blivit allt mer intresserad av hur idrottsmän tänkte och tränade förr i tiden. Inte överraskande är mycket av det som vi idag tror är så revolutionerade egentligen inte något nytt under solen. Fartlek t ex tillämpades redan på 30-talet och mannen bakom träningsformen var Gösta "Gösse" Holmér, duktig mångkampare, chefsinstruktör på Svenska friidrottsförbundet och pappa till förre polismästaren i Stockholm, Hans Holmér.

Även råden om hur man lever ett sunt liv är giltliga idag. På Nordiska muséets bibliotek läste jag idag boken "Hur man bäst skall använda sin semesterledighet". Boken gavs ut 1934 och skrevs av journalisten och friskvårdspionären Roland Henzel. Han var bl a chefredaktör för den populära vecotidningen Swing och var den som myntade begreppet frisksport.

Ett nummer av Swing från 1931. Tidningen handlade mycket om boxning men också om annan idrott, bl a löpning. Texterna tog ofta upp moraliska spörsmål och var lite pekpinnemässigt och subjektivt skrivna. I detta nummer berättar långdistanslöparen "Shoore" Järnmyr om hur han tränade. Shoore vann bl a tre år i följd Kungsbackaloppet, Sveriges äldsa långlopp.

 Hentzels handbok i semestervett var osprättat. Jag frågade bibliotekspersonalen om jag fick sprätta boken men svaret blev nej så jag har inte läst riktig allt men kikat så gott jag kunnat mellan sidorna. För boken fashinerade mig- otroligt aktuell än idag även om semester kanske  inte längre upplevs som ett problem.

Hur bör då den med ett stillasittande arbete använda sin semestern?

"En första förutsättning för att ha behållning av ledigheten är att fullständigt klippa av kontakten med det ordinarie arbetet. Det får inte existera i ens medvetande", skriver Hentzel. Något att tänka på för den som på badstranden läser jobbmejlen i mobilen.

En sommarstuga bör du äga, menade Hentzel.

"Om jag får säga min uppriktiga mening så anser jag sommarstugan som den bästa lösningen. Pensionatet ger inte den rätta valutan för den som verkligen vill bygga upp sin kropp och själ. Det är inte tu tal om att kroppsarbete är en bra rekreation för semestrande skrivbordsmänniskor".

Som bra övningar föreslog han bl a trädgårdsarbete, vedhuggning, långa promenader (just promenader var något som "Gösse" också var inne på som en förberedels inför den rena maratonträningen), simning, paddling, rodd, tennis och gymnastik på badstranden. Däremot propagerade han inte så mycket för långdistanslöpning, däremot terränglöpning. Han uppmanade också folk att gå barfota under semestern men nämnde inget om barfotalöpning.

Sol och uppfriskande bad var tidens melodi. Lättkläddhet och solbadande var något han gillade och han talade sig också varm för den praktiska "overallen" som "bästa träningsplagg" och visar bilder på sådana. Men på klädfronten har utvecklingen verkligen gått framåt, dagens träningskläder är mycket bättre. Inte ens de kläder jag själv tränade i början på 80-talet var något vidare, skorna var väl dock ganska ok. På skofronten ser vi nu lite av en återgång till dåtidens löparskor; lätta, inte så dämpade och en dragning åt barfotahållet.

Träna i det fria var också frisksportarnas filosofi. Hentzel var nära 100 år före sin tid när han skriver:

"Min tro är att det bara är en tidsfråga när de flesta kommunala badplatser ha gymnastikredskap i det fria".  Redskapen är redan här, kanske inte just på bara på badplatserna utom lite varstans i naturen.

Utbudet av historisk idrottslitteratur på Nordiska var ändå ganska begränsat och inskränkte sig till några hyllmeter. Jag ska därför i sommar besöka den verkliga guldgruvan, Gymnastik- och idrottshögskolans bibliotek vid Stadion.

Keep on running!