Löparna skulle få en tung dag; varmt och blåsigt. De flesta presterade under sin förmåga och 20-talet bröt halvmaran, däribland jag.

Veberödsrundan blev Vedermödsrundan. Jag bröt. Två synnerligen otrevliga motståndare tog rygg på mig, ville aldrig släppa och sög musten ur mig.

Nej, det var inte min dag i lördags. Lättsprungna Veberödsrundan utanför Lund blev en pärs. Tre varv blev för mig bara ett varv. För första gången bröt jag en halvmara efter cirka 100 genomföra halvmaror. Jag hade åkt ner till Skåne enkom för att putsa en tid på 1.39 och ta några placeringar på tiobästalistan i M65.

På pappret var förutsättningarna bra; banan var relativt flack, jag var vältränad och hade sprungit några veckor tidigare på just 1.39 men då som halvtidsnotering på en mara. Till detta kan läggas att konkurrensen i klassen var god, jag skulle bl a tampas med den gamle storlöparen Magnus Bergh med ett personbästa på maraton på 2.17.

Men så var det det här med motståndarna. Jag tänker då inte på jovialiske Bergh utan de där otrevliga tysta typerna, de som kletar sig fast på en, åker snålskjuts och aldrig vill släppa taget. Jag besvärades av två sådana klistriga typer idag. Upptäckte dem redan före start men kunde inte få grepp om dem. Helst hade jag velat slå ihjäl dem på fläcken men jag saknade nödvändiga mordredskap, en pincett till exempel.

En fästing på ryggen och en fästing på baklåret, det var min barlast under loppet. Gästerna hade jag fått under flitigt blåbärsplockande i Stockholmsskogarna. Men nu ska fiaskot inte skylls på dessa blodsugare, de spelade antagligen ingen som helst roll. Det gjorde däremot värmen men att jag skulle krokna så snabbt överraskade ändå. Bara efter några kilometrar hade jag mjölksyrakänning i ena låret trots att det inte gick fort. Och strax innan vändpunkt började jag tappa tempo, tiden då mulitplicerat med tre skulle inte räcka för att gå under 1.39. Det var till och med tveksamt om jag skulle orka jogga runt de återstående två varven. Hur kan man bli så här trött?

Jag har tidigare brutit 2-3 lopp och då maror och ångrat mig efteråt. "Man bryter bara då man är skadad". Den här gången ångrar jag inte beslutet. Hörde jag inte något om en snabb halvmara i Landskrona nästa helg? Revansch kanske?

Keep on running!

Det är blåbärstider och idag fick jag ihop 5,5 liter på två timmar. Totalt har det blivit över 20 liter på mina joggingturer runt om i länet. Med joggingvagnen tar jag mig fram i ur och skur och precis över allt men . . .

 . . .med en Volvo S60 Cross Country för 400 000 kronor skulle jag få problem trots att det i reklamen utlovas "tillräcklig markfrigång för att klara alla slags vägar i alla slags väder".

Senast jag ägde en bil var för drygt 30 år sedan. Det känns som om jag inte försakat något. Att välja bort bilen och satsa på apostlahästar och joggingvagn blev miljonvinsten.

Oj, jag har slutat med vanliga joggingrundor. Så tänkte jag idag när jag som vanligt stack ut med joggingvagnen, nu för att plocka blåbär Det där med att bara ge sig ut på en vanlig joggingtur och komma hem efter en timma eller två har jag nästan slutat med. Nej, nu är det nyttolöpningar, expeditioner, upptäcksresor, äventyr- kalla det vad du vill- för hela slanten.

Med åren har det blivit allt mer naturligt att uträtta de flesta förflyttningar på springande fot. Ja, i alla fall om det bara handlar om någon mil. Jag springer i princip till allt. Eftersom jag är på gymmet varje dag så springer jag naturligtvis dit (och också på deras på löpband). Och eftersom det ska handlas mat några gånger i veckan springer jag också till matbutiken och väljer gärna en som ligger någon mil hemifrån så får jag motionen på köpet.

Och allt sker med joggingvagn. I den får jag plats med ombyteskläder,  matkassar, en back med dricka, julgran- det finns inga gränser för vad  packåsnan klarar. När andra tar bilen till stormarknaden för att storhandla tar jag  joggingvagnen.

Och vilken vagn sedan! Kvaliteten på mina joggingvagnar (äger fyra stycken) håller mer än Volvoklass. Min senaste, den på bilden här ovan, är en Baby Jogger performance 25th anniversary edition. Kvaliteten är otroligt hög och vagnen är i princip outslitlig. Jag vill minnas att man på tidigare modeller gav livstidsgaranti på ramen. Vagnen verkar helt enkelt för bra- generalagenten i Sverige har i alla fall slutat att sälja den.

Vagnen är i gott skick trots att den rullat två gånger över amerikanska kontinenten med full packning samt hundratals mil i Sverige och ute på kontinenten. Vilken vanlig barnvagn skulle klara långt över tusen mil utan att säcka ihop? Jag gissar att det inte finns någon vagn i Sverige, undantaget möjligtvis Rune Larssons trotjänare, som rullat längre. I matchen mot bilen vinner Baby Jogger på knock. Något däckbyte, det är allt jag behövt göra.

Skulle jag istället satsat på bilen är i alla fall en sak säker: privatekonomin hade försämrats. Samma gäller förmodligen konditionen. Enligt Motormännens senaste bilkostnadskalkyl är totalkostnaden för en bensinbil ("allt inräknat") 35-65 kr/milen. Med mitt blygsamma körande, förlåt springande, handlar det ändå om miljonbelopp i besparingar.

Keep on running!

PS

Jag är inte sponsrad av Baby Jogger

Andra och sista dagen sprang jag 53 km. Bilden från Ljusnefors kraftverk byggt 1977, det sista kraftverket innan Ljusnan rinner ut i havet. Annars var det mest skog vi såg. Bruksorten Ljusne har en stolt industrihistoria men för nu en tynande tillvaro.

Keep on running!

 Vad det är vackert i Hälsingland! I bakgrunden Ljusnan.

Jan kämpar på sina rullskridskor i uppförsbackarna.

Att springa längs floder har sina fördelar; vackert och lättsprunget. Följer du dessutom floden medströms, ja då kan det inte bli mycket bättre. Fast så blev det inte riktigt idag.

Jan och jag är ute på ett litet äventyr igen- brorsan åker som vanligt på sina rullskridskor och jag springer med joggingvagn och packning. Denna gång är sträckan Bollnäs-Söderhamn-Bergby, ett litet samhälle några mil norr om Gävle. Vi gör 9-10 mil på två dagar med en hotellövernattning.

Vi tog tåget till Bollnäs för att sedan springa/rulla Ljusnan medströms halva vägen ner till Söderhamn. Lättsprunget med andra ord, trodde vi. Men det gick upp och ner hela tiden, tvärt emot hur det brukar vara att springa längs floder. Vi var dock båda i rätt skaplig form  och idag var vi dessutom lika "snabba"- jag sprang om i uppförsbackarna medan Jan flög förbi i nerförsbackarna. Annars brukar Jan få vänta in mig men idag var vi jämspelta.

Oj, vad vackert det är här i Hälsingland. Men var finns turisterna? Vi har knappt sett några längs vägarna, inte ens i Segersta, samhället som blivit berömt efter inspelningen av amerikanska versionen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor”. Söderhamn är också en pärla med sin vackra bebyggelse från sent 1800-tal. Tråkigt däremot att stan har så stora problem med narkotika och att det krävs vakter på Lidl för att hålla koll på kunderna. Onormalt var också övervakningskamerorna vid bankernas uttagsautomater.

Här söder om Segersta dras en ny järnväg som ska avlasta godstrafiken på Ostkustbanan mellan Söderhamn och Gävle.

Vi ser fram emot morgondagens lunchstopp på fiskrestaturangen i Axmar. Och så blåbärsplockningen. Självklart tog jag med bärplockaren!

Keep on running!

 Inge Sixtensson, Söderåsens FK och Sten Olof Mäki, Högby IF tog sig i år in på tiobästalistan i 60-årsklassen. Bilden från VSM i Kristianopel där Sven-Olof sprang maran på 3.20 vilket är den sjunde snbbaste tiden i år i åldersklassen.

Hur snabbt måste jag springa maran eller halvmaran för att tillhöra de tio främsta i Sverige i min ålderklass? Min veteranstatistik ger svaret!

Första versionen av veteranstatistiken ligger nu ute på bloggen.  Du hittar siffrorna till höger i menyn under "Statistik". Siffrorna är preliminära och uppdateras hela tiden. Hittar du felaktigheter eller saknar resultat vill jag att du mejlar mig så ska jag komplettera.

Tidigare år har jag efter bildgranskning rensat bort många "nummerlappsfuskare" (personer som övertar en annan löpares nummerlapp, t ex att maken springer med hustruns nummerlapp). Göteborgs Varvet har haft mycket dålig kontroll på det här men har blivit bättre.

Fortfarande saknas födelseår i resultatlistorna från flera stora lopp. Detta medför att det finns löpare som säkert  platsar i mina tabeller men som nu missas. Här tycker jag löpararrangörerna borde bli bättre och begära uppgift om födelseår även när man inte tävlar i åldersklasser. Det borde bli roligare för alla när resultaten kan jämföras.

Keep on running!

Tre redskap på gymmet som stabiliserar musklerna runt knät och som gjort att jag kan springa igen. Övre bilden: bensträck (klarar 80-85 kg, nästan maxvikt), nedre t v lårcurl (klarar inga tunga vikter) och t h benpress (klarar maxvikt på över 200 kg).

Diagnosen artros i knä behöver inte betyda slutet på en löparkarriär. Stenhård träning på gymmet gjorde mig "frisk".

Från närmast invalid till att ifjol springa tvärs över USA och i år vinna VeteranSM på maraton. Ja, själv tycker jag att ett mirakel inträffat.

För 2,5 år sedan fick jag diagnosen artros. Jag kunde knappt springa, hade svår värk nattetid och även värk när jag satt stilla. Efter ett år av lidande är jag numera helt frisk även om artros klassas som en kronisk sjukdom.

Artros innebär att ledbrosket luckrats upp, leden glider inte lika lätt och sjukdomen drabbar många äldre, inte minst kvinnor. Enligt läkaren och sjukgymnasten hade min artros troligen inget samband med löpningen utan var mera åldersbetingat. Den allmänna rekomendationen är att motion i största allmänhet är bra och då inte minst skonsam träning som cykling, gång och skidor. Men också styrketräning.

Jag hade tur att komma till en bra sjukgymnast som gav mig några enkla övningar  jag kunde göra på gymmet. Övningarna gick ut på att stärka musklerna runt knät så att knäleden stabiliserades. Dundersuccé men inte omedelbart.

Jag gick stenhårt in inför träningen- efter artrosbeskedet har jag varit på gymmet i stort sett varje dag. Själv tycker jag att jag blivit urstark. Metoden har varit den samma som vanlig maratonträning- att sakta, sakta öka doserna och bygga upp styrka (och kondition). Gymträningen ser jag inte som något särskilt betungande, den är snabbt avklarad och ofta har jag sprungit till gymmet innan jag börjar benövningarna. Från att aldrig ha sprungit på band springer jag numera också en del på band.

Så till dig som också har artros:; håll ut, det finns bot. Träna hårt på gymmet. Själv är jag lite förvånad att det budskapet inte basuneras ut mera.

Nå, glukosamin? Jo, jag äter en tablett varje dag men är tveksam om effekten. Något stöd i läkarvetenskapen finns inte. Men eftersom "sockerpillren" är harmlösa fortsätter jag.

Söndagens träning tillsammans med min son Nils skedde på Lidingöloppsbanan. Vi sprang totalt 22 km i ett tempo av 5.33 min/km. Bilden från Abborrbacken, som vi inte gick i.

Förresten vilken vecka det har varit, över 15 mils löpning. I lördags sprang jag på lätta ben till Södertälje (39 km). Nu får jag lugna ner mig.

Keep on running!

Tyvärr blir det nog omöjligt att komma över 1 000 mil ett enstaka år. Toppåret är 2007 då jag sprang 948 mil.

FMV- flest mil vinner. Är det så enkelt att den som satsar på extrem mängdträning blir en vinnare på långdistans? Ja, jag tror det men . . . 

Alla som följt den här bloggen vet att jag prioriterar mängd framför kvalitet. Det brukar bli 10-15 mil i veckan, mycket jämfört med vanliga motionärer. Ibland går jag upp på 20-, 30- och 35-milaveckor.  Men det handlar om lugn distanslöpning, sällan intervaller, backlöpning, snabbdistans, fartlek etc. Själv tycker jag nog att jag är rätt bekväm av mig. Jag gillar att springa långt och långsamt, plåga mig gör jag bara på tävlingar.

Fördelen med LSD, long slow distance, är att löpsättet är skonsamt. Jag är sällan skadad. Men för att LSD och höga träningsvolymer inte ska leda till skador krävs en lång tillvänjning. Sedan 2002 har jag legat på årsdoser på över 500 mil. Och innevarande år ser ut att bli det fjortonde i följd.

För att slippa skador tror jag det krävs att att du undviker snabba förändringar, t ex att plötsligt börja köra en massa hårda intervaller på bana eller att du ökar milantalet kraftigt. Nej, det är keep on running som gäller. De gånger jag ändå varit skadad, ja då har det skett någon radikal ändring i träningen. Lite formtoppning inför en tävling vågar jag mig ändå på, så visst springer även jag intervaller.

Men stämmer det verkligen att "flest mil vinner"? Riktigt så enkelt är det inte. I så fall   borde jag ha vunnit min åldersklass på maraton under de senaste 15 åren. För jag tror knappt någon jämngammal i Sverige sprungit mera, i alla fall inte bland dom som tävlar.

Sambandet mil och resultat är dock starkt. Många mil leder automatiskt till bra resultat. Men blir man bäst? Nej. Det krävs en kombination av mängd och kvalitet. Hemligheten ligger i att få ihop mixen så den leder till optimala resultat. Här är konkurrenterna smartare. De springer fler kvalitetspass än jag men inte så mycket mängd.

Då borde väl också jag anamma dessa träningsmetoder? Ja, i alla fall om jag ska vinna. Men som sagt, jag är lat av naturen, vill inte plåga mig på träning. Jag är mera en upplevelselöpare än en tävlingslöpare, gruvar mig inför tävlingar och gillar mera äventyren och se mig runt om i världen.

Dagens löptur till Sköndal och Farsta (26 km) resulterade i årets första blåbär. Mina löpningar är mer utflykter än regelrätta träningsrundor.

Keep on running!

Min farfar Algot Stylvig Suneson (född 1871, död 1960) har fått en liten gata uppkallad efter sig i Bankeryd. Han var stationskarl, bodde på Ekeberga där han anlade en botanisk trädgård dit folk från hela landet vallfärdade.

Vättern runt är över. Löpturen blev 32 mil och tog lite drygt sex dagar. Det här blev ett av mina bästa långlöp.

Sverige är fantastiskt, brukar vi säga. Är Sverige också ett bra land för långlöpning? Ja, utan tvekan! Men är vi bäst i klassen?

Frågan dyker upp i huvudet efter att jag nu avslutat Vättern runt. Allt gick fantastsiktt bra, ja över förväntan. Jag var stark, hade inga problem att springa fem mil om dagen i tryckande värme, inga missöden inträffade (frånsett en dyr utelåsning på ett vandrarhem), sol vareviga dag, vacker natur och små idylliska städer. Lägg där till att allt är så välordnat i Sverige. Ja, Sverige är verkligen fantastiskt.

Ändå är Sverige inte det land i världen jag helst genomför flerdagarslöp i. Nej, Danmark, Tyskland, Holland, Italien och Spanien,där jag också sprungit mycket, känns mer spännande. Men det är framförallt USA som sticker ut. USA är i mitt tycke världens bästa land för löparäventyr.

Varför? Det beror mest på befolkningen, alla är så entusiastiska. Amerikanen gillar "dårar", personer som satsar 100 procent på något oavsett vad det än är. Även om personen inte är det minsta sportig uppskattar man vad jag gör.  I USA får jag alltid höra ett vänligt ord längs vägen, t ex God bless you, ord jag kan leva på en hel dag. Man sticker till mig dollarsedlar, erbjuder mig hustrum, vatten etc. I Sverige är tyst, sällan någon hjälp eller uppmuntran, folk verkar helt ointresserade. Tråkig attityd.

Under min Vätternrunda var det knappt någon som pratade med mig. Och skulle jag vid något tillfälle råka nämna vad jag höll på med, ja då möttes det mest med tystnad.

Från Jönköping till Bankeryd fick jag trevligt sällskap med Mikael Gillefalk. Mikael berättade att han snart ska flytta till Tyskland och börja ett nytt jobb där.

Fast finalen i Bankeryd blev ändå storstilad. Släkten mötte upp, jag träffade fyra kusiner, bjöds på rundtur i bygden och trevlig samvaro. Tänk vad lite jag visste om min släkt på pappas sida, kanske inte konstigt eftersom jag inte varit i Bankeryd på cirka 30 år. Nu kändes det verkligen som cirkeln var sluten och att jag sprungit tillbaka till mina rötter.

Keep on running!