"Samla gamla gänget". Delar av Enskedegruppen samlade på Enskede IP för en nostalgilöpning i Nackareservatet. Från vänster Uhlie Evertsson, Henrik Rüffel, Lars Degerheim och Anders Hult.

Det är nu 29 år sedan jag gick med i en löpargrupp i Enskede. Efter några års uppehåll var det dags att samla gamla gänget igen.

Idag vimlar det av olika löpargrupper. Så var det inte förr. På 80-talet, då jag började springa, var långdistanslöpning en utpräglad ensamsport. Joggingvågen hade visserligen kommit till Sverige men folk sprang mest för sig själva, gruppträning och gemensamhetslöpningar förekom nästan bara på klubbnivå.

Jag råkade hamna i något vi kom att kalla Enskedegruppen. Varje söndag klocka 9 träffades ett gäng motionslöpare på Enskede IP. Jag hade visserligen hållit på med löpning under fem år men kände mig som ett riktigt blåbär. Det var Göran Lingfors, en ur personalen på vårt dagis och duktig löpare, som lockade med mig.

Så här skrev jag i min joggdagbok efter första träningspasset med Enskedegruppen den 15 november 1986:

"Enskede IP, premiär med gruppjogg, Göran med, ute 1.10, lätt intervallöpning + ruscher, cirka 10 i gruppen, bra ledare Ulf Johansson".

Ulf Johansson är en legendar inom svensk långdistanslöpning. Hans syn på löpning kom att prägla mitt löparliv. Filosofin gick ut på att löpning ska vara roligt, man ska inte krångla till det men man ska vara ihärdig. Ibland var vi bara några stycken men ibland kunde vi vara ett 20-tal, ofta drog vi ut i Nackarservatet på våra långpass. Uffe körde också hård träning, ofta intervaller, och det gav resultat eftersom de flesta av oss var obekanta med sådan träning.

Med internet blev det plötsligt mycket enklare för oss löpare att träffas. Numera är jag inte alls samma ensamvarg. Idag är jag med i flera mer eller mindre löst sammansatta löpargrupper. På olika löparforum kan man välja och vraka bland erbjudandena; ibland är det någon som vill springa på alla gator i en stadsdel, uppför alla trappor på Södermalm, till alla McDonaldsrestauranger, runt Stockholms alla öar etc etc. Sådana galna upptåg gillar jag. Och tänk vad många vänner man fått.

Henrik är nästan helt blind men med en repstump mellan sig och ledsagaren (här Uhlie) klarar han sig utmärkt. Själv hade jag problem att hänga med dessa duktiga löpare på en tuff 16-km runda i Nackarservatet. Klicka på bilden för större storlek!

Keep on running!

Ljusa och vackra lokaler- GIH biblioteket bakom Stadion är okänt för den breda allmänheten. Vem som helst får låna här men besökarna är mest studenter från Gymnasitik och Idrottshögskolan.

Idag tog jag en löptur till GIH biblioteket.  Vilken guldgruva för oss löpare!

GIH biblioteket är Sveriges enda offentliga specialbibliotek inom ämnet idrott och hälsa. Konstigt nog har jag aldrig varit här. Tänk vad mycket jag har missat.

Jag blev helt överväldigad. Först omgivningen; på höjden bakom  Stadion, granne med GIH-badet och Liljansskogen, ligger denna oas Utanför huvudentren möts besökaren av statyn "Hyllning till Ling", två nakna unga människor hand i hand.

Skulpturen "Hyllning till Ling" gav Gustav Nordahl guldmedalj i skulptur  vid konsttävlingarna vid de olympiska spelen i London 1948.

Intriört är också biblioteket ett mästerverk. Och innehållet går inte av för hackor. Vad sägs om att man har över ca 2 000 titlar som tar upp ämnet "träning" varav cirka 200 handlar om maraton. Innan ett besök kan det därför vara klokt att hemma göra en fritextsökning i bibliotekets databas. Du kommer snabbt finna att här finns i princip all ny svensk löparlittertaur och också mycket utländsk. Äldre böcker kan hämtas upp från magasinet över dagen.

Här finns också massor av tidsskrifter. Herr Snålman behöver t ex inte prenumerera på löpartidningarna, här finns alla de svenska, till och med Marathonsällskapets Marathonlöparen, såg jag i stället vid entrén.

Själv lånade jag följande böcker:

* Maraton, bli en bättre långdistanslöpare av Jack Waitz och Marit Karlsen

* Advanced Marathoning av Pete Pfitzinger och Scott Douglas

* Intervallguiden, höj tempot med fartfyllda pass av Marcus Nilsson

Fyra veckor får jag ha böckerna. Nog ska man väl lära sig ett och annat.

Keep on running!

Följebil blir nödvändigt även på nästa coast to coast- i Nevada och Utah är vissa passager mellan motellen 10-20 mil. Jan kommer att köra bilen och åka ut och hämta mig när jag sprungit mina fem mil. Bilden från Utah 2014.

Nästa coast to coast blir det tuffaste av dem alla. "Oändliga" avstånd mellan motellen och mycket ökenlöpning, bl a i saltöknar, väntar mig.

Visst går det att springa från San Fransisco och österut men jag har tvekat in i det längsta. Det är för mycket öken och glesbygd och bergen är också tuffa. Ändå väljer jag San Francisco, en stad de flesta kontinentlöpare ratar. Varför?

Ja, skälet är att min bror Jan ställer upp som följebilschaufför. Efter några etapper in i Nevada kommer han attt finnas till hands. Under drygt två veckor ska han serva  mig. Jobbet består i att komma ut och hämta mig vid en avtalad exit på motorvägen när jag sprungit mina ca fem mil och sedan köra tillbaka mig till motellet. Han kommer också att köra ut mat till mig så att vi kan luncha tillsammans. Dan därpå kör han ut och släpper av mig där jag slutade löpningen.

Det låter inte som världens roligaste jobb. Och det finns exempel på chaufförer som ledsnat och bara stuckit. Erik Bengtson, Sveriges förste coast to coast-löpare råkade ut för en sådan filur. I boken California here I come, som gavs ut 1980, berättar han om problmen som tvingade honom att avbryta löpningen när han kommit knappt halvvägs. Jan vet vad jobbet handlar om, gillar det till och med. På ledig tid  ska han passa på att turista och åka roler blades.

Tidigare starter har skett i Oregon (två gånger), en gång i Washington och ifjol från Los Angeles i Kalifornien. Visst hade det gått att kopiera någon av de där rutterna, det är roligt att springa på bekanta vägar där folk känner igen mig. Sträckan genom Wyoming, drygt 60 mil på I80, blir den samma som 2012. Här kommer jag att tvingas till några uteövernattningar om jag inte inte lyckas fixa "Stevar", d v s få lokalbefolkningen att ställa upp med följebil.

Min planerade start den 5 april 2016 har flyttats fram till den 19 april. Ändringen gör att Jan nu kan hänga med. Det gick dessutom att boka om till en rimlig kostnad. Jag kommer nu att starta i närheten av Golden Gate-bron, vid Baker Beach, springa över bron, vända på andra sidan och springa tillbaka för att sedan springa på östra sidan av San Francisco Bay. I Kalifornien blir det ingen motorvägslöpning (inte tillåtet på I80 och jag vill inte ta några risker) däremot i Nevada, Utah och Wyoming.

Ungefär 170 mil kommer jag att springa på motorväg, ungefär en tredjedel av den totala distansen. Jodå. även motorvägar kan vaar vakra. Men framför allt är de säkra och det är där motellen finns.

Slutmålet är ännu inte bestämt. Kanske blir det South Carolina eller Florida, en idé är att jag ska till Nashville i Tennessee för att lyssna på country. Men det kan också bära av upp till Boston. En sak är dock säker, jag ska som vanligt till Gothenburg i Nebraska.

Jag komer senare att lägga ut rutten i detalj men här en grov skiss:

https://goo.gl/maps/PXLWPFnmQoP2

Keep on running!

En av många backar,  Mariedalsvägen på Kungsholmen. Gulklädda Tomas Lilja och Björn Runesson sprang in på 1.24.03 resp 1.24.13.

Nej, Stockholm Halvmarathon-banan tillhör inte mina favoriter. Alldeles för backig, knixig och en 800 meter lång biltunnel löparna ska passera.

Idag avgjordes Stockholm Halvmarathon, som vanns av David Nilsson, Högby IF och Isabellah Andersson, Hässelby SK. Deras tider, 1.10.41 respektive 1.17,20, skvallrar om att banan inte är så "lättlöpt", som arrangörerna påstår på hemsidan.

Årets bana blev knappast bättre av tillkomsten av en ny mördarbacke. Istället för att runda Vasaparken fick löparna nu göra en 90-gradare från Torsgatan, in  på Torsgränd och brant upp på Dalagatan. Varken löpvänligt eller publikvänligt.

Stockholm Halvmarathon, Stockholmsloppet och allt vad tävlingen kallats för har haft många dragningar sen 80-talet då jag började springa.  Gemensamt för alla banorna har varit backarna. Den som är ute efter en bra tid bör därför välja ett annan lopp. Samma med Göteborgs Varvet. Att tävlingarna ändå blivit omåttligt populära måste ha andra förklaringar, tiden verkar inte så viktig för majoriteten av löparna.

Ska det vara så svårt att få till en bättre halvmara i Stockholm? Ja, antagligen. Kungsholmen Runt, som arrangeras av FK Studenterna, finns ju redan . . .

Själv avstod jag i år från Stockholm Halvmarathon och  valde istället några mer lättsprungna banor i Skåne. Den 10 oktober springer jag antagligen Göteborgs Marathon (halvmaran) som är flackare. Men veckan innan blir det Holaveden Ultra i Tranås där jag valt halvmaran, ett rent terränglopp där tiden även för mig är oväsentlig.

--

Passerade denna vecka 400 mil. Skönt, då ska jag även i år klara minst 500 mil.

Keep on running!

Jag fick en pratstund med 73-årige Evy Palm, som berättade att hon numera "bara" springer 10 km i lugn takt före frukost varannan dag, många år sedan en halvmara eller mara.

Tänk att det ska behöva gå 67 år innan jag blev förste man över mållinjen i en "riktig" löpartävling. Nåja, riktig och riktig- ingen av de tävlande var under 65 år . . .

Idag avgjordes Veterankraftloppet i Stora Skuggan i Nationalstadsparken. Storheter som Evy Palm och Sven-Åke Lundbäck fanns på startlinjen, tyvärr uteblev den kanske största av dem alla; Kjell-Erik Ståhl. Stålet hade drabbats av ischias men nästa år hoppas han kunna vara med.

Loppet utannonserades som "det enda motionsloppet i världen öppet för deltagare som fyllt 65 år". Distanserna var 10 och 5 km, vädret var perfekt för löpning och totalt var vi 170 anmälda. Äldste deltagare var 97 år.

Inga kryckor här men stavar. Rune Haraldsson från Norrköping var stormande glad efter att ha gått de 5 kilometrarna, dessutom på en respektabel tid. Tidigare i år vann Rune 95-årsklassen i Veteran VM i orientering som gick i Göteborg.

Tillsammans med klubbkompisarna P-O Björkman och Tommy Wallentin. I bakgrunden till vänster legendaren Sten Odenblad från Fredrikshof.

Normalt ställer jag mig alltid en bit bakom snabblöparna. Så även denna gång men arrangörerna lockade fram mig. Där framme kände jag igen några jämnåriga och vassa löpare och insåg att det här kunde bli tufft. Taktiken blev därför att ta det lugnt i början och kanske öka på andra varvet.

Nu var det istället en dam som direkt tog täten. Hon trippade på lätta steg, såg bakifrån ut som en 30-åring och jag misstänkte att det här måste vara en hare som skulle visa oss stiiriga gubbar rätt väg. Villabrådet hängdes på och först när hon nästan nafsades i hälarna förstod jag att det här måste vara en tävlande. Efteråt presenterade sig snabbspringaren som Ing-Marie Hjort-Hägglund, 65 år från Sollentuna. Hon kom tvåa i hela loppet på finfina 47.47.

Ing-Marie var kanske inte lika duktig på att hitta rätt väg, ibland stannade vi upp i några korsningar där markering/funktionär saknades. Det är först nu jag förstår att det kan vara "problem" att ligga först i ett lopp. På andra varvet ökade jag lite och hon försvann. Jag vågade dock inte vända mig om utan när det återstod en kilometer viskade jag till någon längs banan:

-Är någon bakom mig?

Beskedet var lugnande och jag kunde dra på en spurt. Tid 46.15, inget märkvärdigt. Märkvärdigt var däremot att vara först över mållinjen. Kommer det någonsin att upprepas? Nej, jag tror inte det.

Keep on running!

Golden Gate-bron invigdes 1937 och är öppen för fotgängare. Kanske kommer jag att springa över bron med ett spann på 1 280 meter och en totallängd på 2 737 meter.

Det blir ett femte coast to coast! En enkel flygbiljett till San Francisco, Kalifornien, är köpt.

Den 4 april 2016 landar jag på Oakland International Airport och börjar troligen redan dagen därpå min cirka 500 mil och 100 dagar långa löpning från Stilla Havet till Atlanten. Slutdestinationen är ännu inte bestämd. Klart däremot är att jag som vanligt springer till Gothenburg, NE, en liten stad mitt i USA där jag har vänner.

"The age doesn´t matter", brukar jag säga. Nästa år är jag 68 men åldern har hittills inte haft någon negativ inverkan även om du rent fysiskt blir aningen sämre för varje år. Åldersförsämringen har kompenserats med bättre utrustning och ökad erfarenhet. Det senaste löpet, 2014, var faktiskt det enklaste av dem alla. Ett coast to coast är egentligen mer en mental utmaning än en fysisk- det gäller att gilla läget, hålla sig lugn och kunna tackla problemen, sådana dyker nämligen alltid upp.

Ruttplaneringen är i full gång. Som vanligt kommer jag att springa ensam, ha all packning i min baby jogger och bo på motell men det lär säkert bli några campingnätter. Få coast to coast-löpare startar i SFC, jag har också varit tveksam eftersom bergen och öknarna är tuffa, det är glesbefolkat och vägalternativen är få.

Ungefär en tredjedel av distansen kommer att springas på motorväg (tillåtet på Interstate 80 i Nevada, Utah och Wyoming). Det låter tråkigare/farligare än det är men det är längs motorvägarna motellen ligger, vägarna är säkra med sina breda vägrenar, inte så kuperat och trafiken är relativt gles. Medvetet undviker jag Colorado där jag senast hade stora problem med trafikpolisen.

Min "cousin" Linda Feldman bor i San Francisco och kommer som vanligt att hjälpa mig vid starten.

Keep on running!

En grillad korv efter målgång satt fint. Efterår bjöd Ryssbergets IK alla deltagare på fika i intilliggande Dalaskolan. Ett perfekt arrangerat lopp!

Revansch är kanske ett för starkt ord. Men efter fiaskot med den brutna halvmaran för två veckor sedan i Veberöd kunde det  knappast gå sämre på nästa halvmara.

Succé är också ett för starkt ord. Men jag tog mig i alla fall i mål i lördagens halvmara i Bromölla. Och med tanke på hur kvällen före tävlingen förlöpt är jag ändå nöjd.

Natten blev orolig. Jag vaknade flera gånger och kände mig trött på morgonen. Oroande var också att pulsen verkade högre än normalt men exakt vilken vilopuls jag har kunde jag inte minnas. Till råga på allt blåste det sex sekundmeter. Det här kunde bara sluta på ett sätt; katastrof.

Det sista jag gjorde innan jag lämnade hotellet var att stjälpa i mig några koppar kaffe och på datorn kolla upp vilken puls jag normalt brukar ha. Kaffet gjorde gott och beskedet om vilopulsen lugnade mig. Allt var i sin ordning.

Taktiken var att gå ut lugnt på första varvet och sedan om möjligt öka på andra. Jag la mig i en grupp om tre löpare som fångade vinden. Nu visade sig vinden inte vara så besvärande och när jag sedan sprang om den längste i gruppen tänkte jag inte ens på vinden. Första varvet gick lätt, samma med det andra och jag kunde dra på en liten spurt. 

Sista 10 kilometrarna gick några sekunder fortare än de första 10. Sluttiden blev 1.38.05. Men eftersom det var drygt 1 minut snabbare än halvmaratontiden från Koblentz i Tyskland var jag nöjd. Synd bara att den inte räckte för att klättra på den svenska årsbästalistan i M65 där jag för närvarande ligger sjua. Så det blir nog ett nytt försök i höst, kanske i Tyskland.

Vilken kämpe! 77-årige Sven-Erik Fredricsson från Solvikingarna har gått i mål på halvmaran. För tre år sedan slutade han springa maror.

Nästa år blir det 40-årsjubileum för Bromölla Marathon, som arrangeras av Ryssbergets IK. Själv föredrar jag lopp i den lilla skalan framför t ex Stockholm Halvmarathon och Göteborgsvarvet. Inget skrik och ståhej, ingen trängsel men omklädningsrum, gratis fika och massage efteråt samt en resultatservice fullt i klass med det stora loppen talar för Bromölla. Dessutom är startavgiften bara en tredjedel och på köpet får man en trevlig weekendresa.

Keep on running!

Naturreservatet Grundsjömossarna utanför Hallstavik är svårtillgängligt, dock inte värre än att vagnen tog sig fram.

Bärplockning är roligt. Och i kombinationen med löpning blir det en helt fantastiskt upplevelse. Idag var jag på jakt efter det ädlaste bäret av alla- hjortron.

Nog växer det väl hjortron i Stockholms län? Jodå, i en rapport från länsstyrelsen läste jag att det skulle växa hjortron uppe i Hallstavik, i naturreservatet Grundsjömossarna åtta kilometer väster om samhället. Sagt och gjort, jag tog bussen till Hallstavik och sprang sista biten.

Mitt på skogsbilvägen låg en huggorm och solade. Kort efteråt stötte jag på ytterligare en.

Grundsjömossorna ligger otillgängligt och är dåligt skyltat. Jag hade problem att hitta fram till själva mossen, tveksamt om jag ens såg den för alla träd som skymde. Eftersom jag aldrig lyckades komma ut på riktiga myrmarker blev det heller inga hjortron. Däremot blev det fem liter lingon på mindre än en timma. Lingon är ett av de roligare bären att plocka och i år är det mycket lingon i markerna. Blåbären börjar snart sjunga på sista versen och om någon eller några veckor ska lingonen vara helt mogna. Jag fick nu med en hel del omoget i plockaren och fick rensa hårt hemma.

Sylten blev mycket god. Och vilken härlig doft som spreds i köket! Den lingonsylt jag brukar köpa i plastkorvar (BOB refill, "mer bär & mindre socker") innehåller 42 gram lingon per 100 gram sylt. Min sylt innehåller 59 gram lingon men inget konserverings- och förtjockningsmedel. Återstår dock att att se hur länge burkarna håller sig i kylen. Jag kunde ha fryst in sylten men frysen är redan sprängfylld av andra bär.

Kanske beger jag mig ut på en ny hjortronexpedition. Jag har aldrig plockat hjortron och skulle jag inte hitta några här i Stockholm får jag bege mig till andra län. Världen ligger öppen för löparen!

Sällan har en Cola smakat så gott. Bilden från Gulfmacken utanför Hallstavik- kul att mackkedjan återuppstått.

Det här blev en bra mängdvecka, nära 17 mil.När jag springer så här långt brukar jag lura kroppen genom att springa flera dubbelpass. Att springa 7x24 km skulle knäcka mig, nu delade jag upp det genom att springa två gånger per dag under sex av veckans sju dagar.

Varför denna mängd? Jo, jag har anmält mig till Bromölla halvmaraton den 29 augusti och försöker mig på en formtoppning. Kommande vecka blir därför en vilovecka med några lättare intervallpass.

Keep on running!