Loppet är över. Lagkompisen Alex Bonn blev två i M65 på 32.09 och jag fyra på 33.25. För mig innebar det en hastighet av 4.34 min/km på den cirka 7,3 km långa banan.

-Världen går inte under för att du blev fyra i Bore Cup, tröstade hustrun när jag bekymrad kom hem efter lördagens tävling i Uppsala.

Nej, det gick inget vidare för mig idag i Bore Cup. Var jag kass eller motståndet omöjligt? Förmodligen ligger sanningen mitt emellan.

Annars trodde jag att formen var ganska god. Träninngen på gymmet hade gått bra. Där hade jag kört långa intervaller (2 km) i betydligt högre hastighet än nu under tävlingen. Just det här att utgången är så oförutsägbar är kanske det som gör att man fortsätter, allt kan ju hända, dagsformen är avgörande. Snöunderlag och minus 11 grader bekymrade dock inte.

Nu är det revansch som gäller i Björklinge. Om en månad är distansen 10 km, ju längre desto bättre. Chanserna till en pallplats i sammandraget är dock minimala.

Resultat

Keep on running!

Tillbaka till Slussen igen efter ett långpass i kyla, blåst och lätt snöfall. Distans 60,5 km, tid 6 timmar och 36 minuter (brutto).

Om drygt 100 dagar är det dags för nästa coast to coast. Skönt då att veta att jag verkar klara distansen.

Ja, man kan kanske säga att det var ett tidigt formbesked som gavs på Årets Första Långpass, ett gratis gemensamhetslöp  på cirka 60 km  i Stockholm med omgivningar. Bakom står paret Peter & Ulla Lembke, som i år kunde glädjas åt deltagarrekord, en bra bit över 200 löpare. Sveriges största "sociala löp"?

De cirka 6 milen gick någorlunda lätt trots ett par minusgrader, blåst, bitvis halka och lätt snöfall. Dessutom råkade jag springa vilse (sprang mest ensam idag och den medhavda gps:en fick ingen satelitkontakt, kanske beroende på snöfallet).

Mina dagsdistanser på ett coast to coast ligger i regel på 5-6 mil. Det här var dock tuffare eftersom det var i princip non-stop-löpning, ingen hamburgare denna gång.

Jag har nu varit med sedan 2008. Trots toppenarrangemanget en liten vädjan: kanske dags att nästa år ändra bansträckning? Att savsluta med de cirka två milen från Hässelby längs trista Bergslagsvägen är ingen höjdare.

Keep on runninng!

Helena Sjöström och Fia Åström i festblåsor och champagneglas sprang ut det gamla året i Nyårsloppet i Vallentuna . Själv var jag funktionär och bilderna hittar du här .

Så här några minuter före tolvslaget är det hög tid att summera löparåret 2015. Uppfylldes de personliga målen? Det korta svaret är JA. Ändå blev 2015 ett mellanår.

I början av året satte jag upp åtta mål att sträva mot:

* Springa minst 500 mil.

Resultat: 558 mil

* Springa varje dag

Resultat: Alla dagar utom en

* Delta i Veteran SM i halvmaraton och maraton

Resultat: Vann VSM i maraton, inget VSM halvmaraton

* Springa 1-3 maraton respektive halvmaraton

Resultat: 2 maror och tre halvmaror

* Göra ett längre ensamlöp i Sverige, typ Stockholm-Göteborg och något liknande i utlandet.

Resultat: Sprang Vättern runt och med Jan längs Rehn

* Tillhöra topp tre i M65 i Sverige på maraton och halvmaraton

Resultat: etta maraton, fyra halvmaraton

* Träna 4-7 dagar i veckan på gym för att hålla knäartrosen i schack

Resultat: 5-6 dagar i veckan på gym, inga artrosproblem

* Köra dubbla träningsspass ett par gånger i veckan

Resultat: si och så med den saken

På pappret ser det ju bra ut. Ändå är jag inte helt nöjd, 3.24 på maran är lite för skralt.

Keep on running!

Isabellah Andersson är född 1980 och klassas därmed som veteran. I år har hon som bäst gjort 1.11.31 på halvmaran (Berlin) och 2.34.14 på maran (Stockholm).

Bibbi Lind från Göteborgsklubben Solvikingarna är född 1944. Som 71-åring har hon i år som bäst gjort 1.43.13 på halvmaran (Umeå) och 3.43.08 på maran (Stockholm). Det är tider i världsklass och åldersomräknat bättre prestationer än Isabellahs. Foto: Anders Hofgren.

Underskatta inte veteranlöparna. De är ofta lika bra och ibland  till och med bättre än de svenska elitlöparna på långdistans.

Bibbi Lind, Karin Schön, Jana Jobe, Tore Axelsson, Bo Bertilson, Fredrik Tedborn, Göran Nilsson . . .  Det finns många bra svenska veteranlöpare, det vill säga löpare 35 år eller äldre. De är helt okända för allmänheten, det skrivs knappt en rad om dem trots att "gamlingarna" presterar minst lika bra som "elitlöparna".

Isabellah Andersson och Mikael Ekvall var otvivelaktigt Sveriges snabbaste maratonlöpare 2015.  Ekvall sprang på 2.12.07 i Frankfurt och det var den bästa tiden på 25 år av en svensk maratonlöpare. För Isabellah var 2015 ett mellanår men hon kan ändå luta sig tillbaka med 25 SM-guld, ett svårslaget rekord.

Men hur ska man värdera när en 71-årig kvinna (Bibbi Lind) springer maran på 3.43 eller när en 58-årig man (Tore Axelsson)  springer halvmaran på 1.14? Alla inser nog att det här är ganska bra prestationer men få förstår att det är extremt bra.

Som tur är finns det en metod för att på ett  någorlunda rättvisande sätt jämföra unga och äldres prestaioner. Metoden heter VMA (World Masters Association ), ett slags handikappsystem. Tiderna åldersomräknas och man jämför då hur nära t ex en 50-årings resultat på en bestämd distans står sig mot världens bästa  50-åring på samma distans, resultatet uttrycks i procent. Springer 50-åringen maran på 3.30 får han ett procenttal på 65,33, för att få 100 procent hade han behövt springa på 2.17.12. Prestationen är också sämre än 65-åringen som springer på 4 timmar.

Åldersomräknar man Bibbis tider på halv- och helmaraton och jämför dem med Isabellahs, ja då får Bibbi ett högre procenttal. Är då Bibbi en "bättre" löpare än Isabellah? Ja, det kan man naturligtvis tvista om men själv tycker jag nog att  Bibbis prestationer smäller högre, inte minst med tanke på att hon inte är löpare till yrket.

Inget konstigt att strålkastarna ända riktas mot stjärnorna. Men lite ljus borde också falla på våra duktiga veteranlöpare, tycker jag.

Mina årsbästalistor på maraton och halvmaraton är uppdelade i åldersklasser där de främsta resultaten är åldersomräknade. Listorna hittar du i högermenyn under "Statistik". Vill du själv kolla hur dina resultat står sig kan du använda denna räknesnurra.

Keep on running!

Långpass med julgran i joggingvagnen. Granen var faktiskt grönare på andra sidan eftersom den kostade bara hälften av vad jag hade fått betala hemma i kvarteret. Bilden tagen utanför Karlbergs slott efter en löptur på 23 km.

Keep on running!

Sveriges första "parkrun" kan komma att anordnas i Hagaparken 2016. Det blir i så fall två varv och 5 km. Bild: Wikimedia commons

Startavgifterna i löpartävlingar är ofta onödigt dyra. Men nästa år kan vi få se helt gratis tävlingar, så kallade parkruns efter engelsk förebild.

Nyligen skrev jag lyriskt om en liten halvmara i Strängnäs anordnad av Strängnäs LK.  Tack vare eldsjälar i klubben, lokala sponsorer, anmälan på Facebook, en bra snitslad bana och ettt minimum av funktionärer/vätskekontroller (två respektive en) kunde startavgiften hållas så låg som 50 kr. Ändå fick alla medalj och en tid efter loppet. Varför gjorde inte fler klubbar på samma sätt? frågade jag.

Jo det görs, fast inte i Sverige. Varje vecka, året runt anordnas på hundratals platser i Storbritannien och i flera andra länder gratislopp i parker, så kallade parkruns. Tävlingarna går alltid lördag morgon och är 5 km.  Nu ska konceptet tas till Sverige.

Bakom står löpcoachföretaget Urban Tribes med vd Deri Thomas. Han försöker få till de första tävlingarna i Hagaparken i Stockholm och har startat upp en Facebooksida. Gensvaret från Svenska Friidrottsförbundet och tänkbara sponsorer har varit bra, berättar han. Men ännu är inget klart.

Så vill du springa ett parkrun får du kvista över till England. Där har du hundratals lopp att välja på varje lördag, vilka kan du se här. Det enda du behöver göra är att registrera dig på Facebook och sedan springa vilket lopp du vill. Tävlingarna marknadsförs som "timed runs" och inte som "races", alltså mera att tävla mot sig själv än mot andra.

Förhoppningsvis kan det här kanske sätta lite press på startavgifterna i Sverige. En del klubbar kommer också inse att det faktiskt inte behövs så många funktionärer (ett parkrun brukar kräva 6-10 personer). Annars är det just fruktan för att det krävs en stor kader av frivilliga som håller tillbaka anordnandet av tävlingar. Roligt vore också om klubbarna tar efter England med att åldersomräkna resultaten.

Keep on running!

Det var först efter målgång det riktiga racet började- att hinna till flygplatsen innan planet gick. Tidsprogrammet var något pressat; maran startade 08.30 och gaten stängde kl 14.

Det började lite olycksbådande i Malaga; mitt rumsnummer på hotellet var 13. Men med maran gick det bättre.

Hustrun gav en del gliringar när jag sent bestämde att springa Malaga Marathon. Syftet med denna resa var enkom att återerövra förstaplatsen i veteranstatistiken. Jag hade efter Stockholm Vintermarathon, som jag inte sprang, blivit nerpetat till andra plats i min åldersklass, M65. Jag hade blivit slagen med snöpliga 17 sekunder.

Nu gällde det att kvickt hitta en snabb och platt bana innan maratonåret 2015 var över. Kosta vad det kosta ville! Valet stod mellan Florens i Italien och  Malaga i södra Spanien. Det var nära jag hängde med löparkompisen Lars Leonardsson till Florens men Malaga var nog det bättre valet, jag slapp gatstenar och alla 90-graders kurvor och fick istället en toppenbana i Picassos födelsestad.

Malaga är av Göteborgs storlek. Eftersom bana, klimat och flygförbindelser är mycket bra är det märkligt att deltagarantalet bara ligger på ca 5 000 löpare. Resan blev heller inte så så dyr som jag trodde, drygt 2 000 kr för flyg t/r och fyrstjärnigt hotell. Jag åkte ner på lördag, sprang på söndag och åkte hem på eftermiddagen Perfekt, jag fick dessutom se hela stan under loppet.

Starten var redan 08.30, jag var där 1,5 timme i förväg, var lite nervös eftersom informationen på hemsidan var virrig. Det var kolmörkt, ganska kallt och jag frös eftersom jag var tvungen att lämna ifrån mig väskan i god tid. I startfållan skakade jag hand med maratonglobtrotterna Kurt Sandberg och Roger H Andersson, som här gjort bra tider året innan.

Målet var att försöka springa under 3.30. För första gången tog jag hjälp av farthållare och la mig bakom 3.30-flaggorna. Efter 5 km tyckte jag det gick aningen för långsamt och sprang om. Jag brukar inte bry mig om publiken särskilt mycket men idag gjorde jag det- det kändes som alla hejade på gubben, jag vinkade och klappade barnens utsräckta händer. Uppenbarligen var det inte bara psyket som var på topp denna dag, även fysiken fungerade hyggligt. Men skulle jag klara målet? Efter 28  km tog jag en kort gångpaus på några sekunder som senare följdes av ytterligare några korta gångpauser. Men entusiastisk publik och vänliga medtävlare fick igång mig. Jag tog mig i kragen, hade inte åkte till Malaga för att söndagsflanera.

Jo, det gick vägen! Min tid blev 3.24.37, seger dessutom i åldersgruppen och en förbättring av årsbästa med cirka 7 minuter. Känns skönt, inte minst inför nästa års coast to coast. Svettig hoppade jag in i en taxi och hann till flyget.

Keep on running!

Jag fick ihop 3,5 liter lingon som jag gjorde lingondricka av. Med joggingvagnen tog jag mig lätt fram i terrängen. De flesta bären har nu ramlat av riset, är lite mosiga men fullt tjänliga.

"Det är aldrig kört med någonting", säger maratonprofilen Marie Söderström i senaste numret av löpartidningen Spring. Det är en inställning jag själv försöker tillämpa i stort som smått, nu senast på området lingonplockning.

Nej, det var inte kört med lingonen heller. Idag den 27 november var jag ånyo ute på en löptur och plockade lingon, nu någon mil söder om Norrtälje. Det såg rätt dyster ut i början, inte ett bär i sikte, men efter en massa snabbstopp och störtdykningar in i skogarna fann jag tillsist de åtråvärda bären.  Fast nu är är det färdigplockat för i år.

En annan klok sak Marie Söderström säger i intervjun och som man hör allt fler äldre säga (Marie är bara 57): "Jag ser ålder enbart som en siffra". Skön inställning! För oss äldre som tävlar är dock åldern en nog så viktig siffra. Vi vet att varje år efter 45 år försämras resultaten på maraton med 5 % per  åldersklass (http://veteran.friidrott.se/forskning/2010/0915resultat.pdf) . Det betyder cirka 2 minuter långsammare per år. Lite vemodigt. Tur då att vi kan se fram emot den dagen då vi flyttas upp i en ny åldersklass och är yngst i klassen. Själv har jag drygt två år tills jag är yngst i M70. Då jäklar!

Det hade hunnit bli mörkt innan jag tog bussen hem.

Keep on running!