Det kostade mig tusen kronor att få ett friskhetsintyg på Vaccin Direkt. Hos min husläkare hade jag fått betala 200 kronor. Klicka för större bild!

Jag är frisk! Det visste jag men nu har jag också papper på det.

"Excellent". Det är läkarens omdöme om min fysiska och mentala status. Idag gick jag till läkaren för att få ett friskhetsintyg.

Varför? Jo, intyget behövs för att få deltaga i Milano Marathon. Jag är anmäld till loppet som går den 3 april vilket är två veckor före mitt coast to coast. Det är "sista chansen" att göra en bra tid i år eftersom man blir ganska långsam efter ett 500-milalöp.

I Italien och Frankrike kräver arrangörerna friskhetsintyg och det gäller tydligen inte bara i maratonlopp utan även i andra löpartäövlingar. Bra, kan tyckas eftersom man kanske kan förhindra ett och annat dödsfall men jag är ändå skeptisk. Man värnar ju inte primärt om löparnas väl och ve utan vill nog mest rädda sitt eget skinn, det vill säga slippa skadeståndsansvar. Inte ens i USA, där man är så glad att stämma allt och alla, krävs friskhetsintyg.

Men är inte risken för hjärtstopp/hjärtinfarkt förhöjd i löpartävlingar och nog förekommer det dödsfall? Jo, så är det. Men dödsfallen är ytterst få och jag tror inte några friskhetsintyg skulle ändra något. Däremot är det utmärkt med hjärtstartare längs banan, något som bl a Stockholm och även Milano Marathon har. På den nyligen nedlagda bloggen Fysiobloggen skriver William Valkeoja klokt i ämnet.

Mitt friskhetsintyg kostade 1 000 kronor och var en enkel läkarundersökning på 30 minuter. Läkaren lyssnade på eventuella blåsljud i hjärtat. Hade jag velat ha en utförligare undersökning med EKG och blodanalys, ja då hade det kostat uppemot det dubbla. Jag gick till ett privat företag men hade jag gått till husläkaren på vårdcentralen hade det kostat 200 kronor. Jag hade också bokat en tid hos husläkaren men avbokade eftersom husläkaren inte var så pigg att utfärda ett sådant intyg. Jag håller med, att belasta Stockholms redan överbelastade sjukvård för att få ett friskhetsintyg till ett maratonlopp känns inte rätt.

Var det då bortkastade pengar? Nej, verkligen inte! Jag borde för länge sedan ha kollat hälsan med tanke på alla maratonlopp och coast to coast. Dessutom hade det inte blivit någon start i Milano. Tyvärr gäller intyget bara ett år men det blir nog inga fler lopp för mig i Italien,

Keep on running

Tillsammans med Max Själin på en löptur runt Kungsholmen.

För mig har det blivit en massa maror men inte ett enda ultralopp. Med Max Själin är det preccis tvärtom. Idag tog jag en löptur med denne 25-årige ultratalang, som pluggar i Umeå till gymnastik- och matematiklärare.

Mycket förenar oss men mycket är också olika. Han gillar terränglöpning, jag är helkass på det. Han gillar att springa uppför, jag vill ha asfalt och platta banor.. Han tävlar på 100 miles (16 mil), jag springer som längst 42 km.

Men vi springer båda långt och mycket. Max tränar uppåt 15 mil i veckan, där låg jag för något år sedan men är nu nere på 10-12 mil. Max springer också med en baby jogger  och det var egentligen barnvagnen som förenade oss. Max tog kontakt med mig och ville veta hur det är att springa med vagn efterssom han planerar att göra några äventyrslöpningar.

-Vad tror du om att springa runt Östersjön? frågade han under dagens löptur.

Ja, det blir en nätt liten tur, 580 mil eller cirka 80 mil längre än ett coast to coast och säkert också jobbigare och farligare. Det finns en hake med ett sådant löp: man måste passera Ryssland och den ryska exklaven Kaliningrad, inte mina paradis på jorden precis. Men skulle Max lyckas blir han kanske ende svensk som gjort detta, inte ens legendaren Bertil Järlåker har gjort det.

Närmaste utmaning för Max blir att i sommar springa klassiska Western States i Kalifornien. Det är ett 100 miles traillopp, som under perioden 1994-2007 fullföljts av endast fem svenskar.  Starten är i Squaw Valley på cirka 2 000 meters höjd och målgång i Auburn på 300 meter, nerför alltså men säkert inte lättare för den skull. I slutet av april under mitt coast to coast befinner jag mig i dessa trakter och springer i motsatt riktning, uppför alltså. Men jag springer på asfalt och kan stanna till vid trevliga caféer. En västanfläkt mot Western States även om jag måste klättra 900 höjdmeter på en av dagsetapperna som mäter 50 km.

Här följer du Max på hans blogg.

Keep on running!

PS

Precis när detta blogginlägg skrivits klart ringer telefonen och jag får veta att jag blivit farfar. Grattis Conny och Nisse till flickebarnet!

Lilla Ebba föddes den 9 februari klockan 17 på BB Sophia.  Här i pappa Nils trygga famn.

Tillsammans med några av landets bästa långdistansare i M60/M65 efter avslutade 10 km i Björklinge. Från vänster Jörgen Thorsell, Falu IK (etta), Alex Bonn, Vallentuna FK (tvåa), jag själv (fyra) och Bengt Isgård, IF Linnea (trea).

Det behöver inte alltid gå så bra i en tävling för att man ska känna sig nöjd. Idag kände jag mig lite som en segrare trots en fjärdeplats i Bore Cup.

Oavsett hur det går i tävlingar är jag nästan alltid tillfreds efteråt. Jag har kämpat så gott jag kunnat. Att sedan andra är bättre är inget jag kan styra över. Ja, så kändes det idag efter deltävling 3 i Bore Cup, 10 km i Björklinge. Jag blev fyra i M60 på 44.29, dryga fyra minuter efter segrande Jörgen Thorsell.

Tyvärr är det nu kört för mig i Bore Cup. När sista deltävlingen springs i Gävle den 12 mars (7,5 km) måste jag komma minst tvåa i M60 för att bli trea i sammandraget, en omöjlig uppgift, särskilt som en av mina konkurrenter stod över idag på grund av sjukdom.

Jo, det är kul efteråt men inte alltid före en tävling. Jag har rätt dåliga tävlingsnerver och vill ha tävlingen avklarad så snabbt som möjligt. Under senare år har det också hänt några gånger att jag velat bryta efter bara någon kilometer. Dessbättre har dock detta aldrig inträffat, övervinns bara den första lilla tröttheten håller jag ut oavsett hur trött jag än är. Jag har "lovat" mig själv att  under en tävling bara bryta om jag är skadad. Samma under vanlig träning- hemma i kvarteret finns en brant backe jag aldrig gått uppför.

Idag sprang vi två varv, underlaget var tunn snö på fläckvis is men ändå inte halt. Jag hade hoppats kunna springa fortare på andra varvet men varje km gick ca 10 sekunder långsammare. Kan ändå glädja mig åt att jag idag sprang nära minuten snabbare än 2013 på exakt samma bana. Och så vann jag en Twistpåse på min nummerlapp. Det är grejer det!

Keep on running! 

Bilden är tagen 2010 i delstaten Washington och är från mitt andra löp över USA. I april 2016 gör jag mitt femte löp med baby jogger nummer tre.

"Every morning I put my hands on my stroller and just kept on running. That was it. I just kept on running".

Citatet ovan återfinns i den nyutkomna boken "The world´s most extreme challanges", från engelsmannen Paul Moore, Bloomsburry Publishing Plc. Det är lite av ett praktverk; cirka 200 sidor, mängder av härliga bilder, intervjuer med 50 äventyrare, däribland Suneson, Sweden.

Att få vara med i det här exklusiva sällskapet med 49 andra "galningar" känns smickrande. Annars har jag legat lågt med publiciteten- det var Paul Moore som tog kontakten och gjorde intervjun i vintras på telefon.

Jag får nu frottera mig med t ex Ed Viesturs, som är den femte  i världen som utan syrgas bestigit alla jordens 14 bergstoppar över 8 000 meter.  Och med folk som cyklat över USA på sju dagar (löprekordet är 46 dagar, jag har behövt minst 95 dagar). I boken berättas också om ensampaddlare över Atlanten (Rune Larsson rodde 2001 tillsammans med Niclas Mårdfeldt över Atlanten, "jag var rädd hela tiden", har han sagt efteråt).

Ja, det är många märkliga filurer i boken. Möjligen skiljer jag mig från mängden genom att mina äventyr varit rätt ofarliga och oglamorösa. Jag har sprungit för mitt höga nöjes skull, inga sponsorer och inga pukor och trumpeter. Thats it!

Keep on running!

 Bertil Uggla föddes 1890 och blev  en rikskändis.  Denne militär har betytt mycket  för idrott och motion; från 1926 och fram till sin död 1945 ledde han morgongymnastiken i radion. Nu har det getts ut en vetenskaplig biografi över denne legendar.

Bertil Uggla, han med morgongymnastiken i radion, känner nog de flesta äldre till. Vad jag däremot inte visste var att Uggla hade så många likheter med min morfar.

När jag läser Peter Dahléns nyutkomna biografi över Bertil Uggla får jag många aha-upplevelser. Det visar sig nämligen att Uggla gått i morfars fotspår.

Min morfar, Carl Grevillius, var militär, föddes 1879 och blev 93 år. Mycket förenar dem även om morfar fick leva mycket längre- Uggla dog i motionsspåret, bara 55 år gammal, samma dag som hans sista direktsända program sändes.  Möjligen kan en hjärtinfarkt åtta år tidigare ha bidragit till det plötsliga dödsfallet.

Under 1929-1945 ledde Bertil Uggla morgongymnastik i radion. Några övningar är samma som vi idag utför på gymmen men flera är väldigt ryckiga, ja verkar rent farliga. Bilden från 1934.

Carl Grevillius var gymnastiklärare på Karlberg (Kungliga Krigsskolan). Det var också Beril Uggla, som efterträdde morfar några år senare. Båda hade också varit lärare på Gymnastiska Centralinstitutet, GCI, föregångaren till Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH. Eftersom de var miltärer ägande de också mycket tid till fäktning och tog flera medaljer.

Mycket material finns samlat i arkiven, bland annat på Karlberg. Men om morfar verkar det inte finnas så mycket att hämta. Jag ska dock kontakta Karlberg och se om det går att få fram lite mera uppgifter om morfars gärning på Krigsskolan.

Peter Dahléns biografi är av vetenskaplig karaktär, faktaspäckad och ganska tungläst. Det jag som löpare saknar är uppgifter om hur  Bertil Uggla privat tänkte och tränade. Visst, idrottandet då gick mycket i Per Henrik Lings banor, den svenska gymnastikens fader (Ling föddes 1776 och dog 1839. Bertil Uggla var ändå en allroundidrottsman, tävlade bland annat i modern femkamp där grenen terränglöpning 4 000 meter ingår.

Beril Uggla och morfar sprang i samma terrängspår på Karlberg som jag gör idag. Tanken svindlar, träffades de båda militärerna någon gång och utbytte tankar om träning? Kanske får jag svaret i arkiven.

Här kan du läsa vad jag tidigare skrivit om morfar.

Keep on running!

Skärmdump från SvT Rapport 24 januari. Någon motfråga till den asylsökandes påstående ställdes aldrig i programmet.

Försöker de svenska gymmen att stänga ute flyktingar genom att ställa orimliga krav? Ja, det intrycket fick tittarna  i gårdagens Rapport.

Krav på mobiltelefon för att få träna på ett gym, kan det verkligen stämma? Nej, det stämmer inte. Påståendet fälldes av en asylsökande bosatt i Eskilstuna, en man från Syrien och tidigare barnläkare och distriktsmästare i brottning. Han berättade om sin sysslolöshet och hur samhället på olika sätt stänger ute honom.

Det konstiga var kanske inte hans påstående, snarare att reportern inte ställde någon motfråga eller kollade upp fakta. Jag kontakade därför Friskis & Svettis (ingen specifik gymkedja pekades ut i programmet) för att höra hur det ligger till.

- Den enda gången vi "kräver" något är då man vill delbetala via Ikanobank. Då måste man ha ett svenskt personnummer för att det ska bli godkänt. Köper man träningskort kontant eller med betalkort går det bra även utan personnummer. Mobiltelefon kan behövas om man tex vill ladda ner vår app men det är absolut inget krav vi ställer. Jag har inte hört att någon annan gymkedja skulle kräva mobilnummer. Men en del kan ha krav på personnummer, säger Maria Norbäck på F&S i Eskilstuna.

Det mest konstiga är ändå att det är så få flyktingar som tränar på våra gym. Jag är runt på F&S olika anläggningar i Stockholm och  har aldrig stött på någon som verkar tillhöra denna grupp. Ändå har F&S i Stockholm gått ut och erbjudit ensamkommande flyktingbarn gratis gymkort.

Keep on running!

Milano är Itailens näst största stad, ungefär som Stockholm, men i maratonloppet deltar bara runt 4 000 löpare. Banan ska vara "snabb" och bäste löpare i M65 gjorde ifjol 3.14 varför konkurrensen blir tuff.

Jag är anmäld till Milano Marathon den 3 april. Så nu måste jag iväg till läkaren för att få intyg på att jag är frisk.

I Italien och Frankrike krävs läkarintyg för att delta i bland annat maratonlopp. Krångligt, onödigt och dyrt, kan tyckas. Ja, anmälningsförfarandet var det värsta jag varit med om. Först skulle man anmäla sig på en löparportal innan anmälan till själva loppet kunde göras. Det var många uppgifter som krävdes, bl a ville man veta min löparklubbs organisationsnummer.

Gissar att man vill friskiva sig från alla eventualiteter. Annars ska det inte vara någon förhöjd risk att drabbas av  hjärtattack under löpning även om det finns exempel på detta utomlands och också i Sverige, bl a Midnattsloppet i Stockholm. 

På olika löparforum diskuteras flitigt hur man kan kringgå kraven på läkarintyg. En del verkar helt skrupelfria och skriver öppet hur de förfalskat intygen. För egen del blir det ett läkarbesök på vårdcentral, tid är bokad. Kanske kan det ändå vara bra att bli undersökt, inte minst med tanke på stundande coast to coast. Eftersom ett sådant löp är mer en mental än en fysisk utmaning är det en fördel att kunna känna sig helt trygg.

Jag känner en äldre löpare som inför en mara i Italien vägrades friskintyg eftersom han var sjuk.

-Då gick jag till en annan doktor och fick mitt intyg.

Två veckor efter Milano Marathon börjar jag springa över USA (San Francisco-Boston). Jag vill hinna få till en bra maratontid  eftersom man blir så långsam efter ett coast to coast.

Keep on running!

Sveriges till åldern bäste halvmaratonlöpare. 57-årige Tore Axelsson, SK Bore, sprang i våras en halvmara i Lissabon på 1.14.53. Fotograf: Mikael Grip/springlfa.se

Hur snabbt måste jag springa en mara eller halvmara för att vara bland de tio bästa i min åldersklass? Svaret får du i min uppdaterade veteranstatistik.

Veterantabellerna hittar du i högermenyn under Statistik. Stora förändringar har skett den senaste tiden, Ulf Agrell och Stefan van den Berg har hjälpt mig med kompletteringar och annat. Helt korrekta blir tyvärr aldrig tabellerna, det är närmast en heltidssyssla att hålla koll på varenda lopp i världen där en svensk är med, dessutom är resultatlistorna inte alltid att lita på.

I en artikel i nästa  nummer av Svenska Marathonsällskapets tidning Marathonlöparen analyserar jag resultaten.  Jag har varit med länge i föreningen där ett årsmedlemskap kostar 300 kronor. Kanske också något för dig?

Mikael Ekvall, Sveriges bäste manlige maratonlöpare 2015. I Frankfurt sprang han på 2.12.07. Det är bara Kjell-Erik Ståhl (2.10.38), Åke "Biten" Eriksson (2.10.53) och Tommy Persson (2.11.02) som sprungit snabbare. Fotograf: Mikael Grip/springlfa.se

Intresset för siffror och statistik verkar öka. Nu handlar det inte bara om att springa en mara, man ska också göra det på en så bra tid som möjligt, verkar många resonera. För andra året i följd publicerar t ex löpartidningen Spring mina årsbästalistor.

Keep on running!