Svettdroppar på bandet. Efter 2 km löpning börjar det droppa från pannan, efter 3 km får jag svettgenomslag på tröjan och efter 10 km är jag plaskvåt och de forsar svett längs benen.

Det är för varmt på gymmen. Temperaturen vid löpbanden borde sänkas från dagens 21-23 grader till 15 grader. Men gymbesökarna håller god min och ingen klagar.

Hur länge ska detta vansinne pågå med att löpband och andra konditionsmaskiner på gymmen är placerade i alldeles för varma utrymmen? Är det bara jag som reagerar?  Ja, det verkar så för när jag talar om för personalen att det är alldeles för varmt kring löpbanden får jag svaret att ingen annan klagat. Fast på ett gym noterade de mina synpunkter så där är kanske en föändring är på gång.

Hur varmt är det då på gymmen? Jag bestämde mig för att ta reda på saken och skaffade en  hygrometer/termometer, som mätte såväl luftfuktighet som tempertaur. Och svaren överraskade. Visst, det var varmt på gymmen men inte riktigt så varmt som jag trodde.

I veckan har jag gjort mätningar på tio Friskis & Svettis inom tullarna (samtliga anläggningar med löpband). Jag provsprang banden under minst 3 km, placerade mätapparaten i facket framför mig (dock inte i kontakt med maskinen). Vid testtillfällena var det gott om löpare runt mig.

Här resultaten:

Vad säger tabellen? Först luftfuktigheten. Den är utmärkt, samtliga F&S verkar ha mycket bra ventilation, luften känns inte instängd eller luktar illa, inga tecken till kondens trots flåsande löpare. Normal luftfuktighet i bostad brukar vara 40-60 procent, gärna 50. Alltså ganska torr luft på gymmen vilket medför att svetten dunstar bättre.

F&S Skanstull. Här blir du snabbt svettig, temperaturen runt löpbanden, roddmaskinerna och crosstrainer ligger runt 23 grader. Inga extra fläktar finns uppsatta.

Temperaturen då? Ja, "normaltemperatur" i en bostad bör inte överstiga 24 grader och inte understiga 18. Men nu är inte F&S en bostad utan ett ställe där vi rör oss och blir varma. Att i redskapshallar ha runt 20 grader kan vara ok, lägre skulle kanske uppfattas som kallt. Men över 20 grader vid löpband och andra konditionsmaskiner är inte så bra.

Jag har pratat med folk som springer på banden och trots att de flesta är ganska svettiga efter bara 15 minuters löpning är det egentligen ingen som tycker att det är något konstigt. Man har uppenbarligen vant sig vid att det ska vara så här. Det är kanske inte för inte gymkedjan heter just Friskis & Svettis . . .

Förbättringspotentialen är säkert stor. Först bör konditionsmaskinerna stå i ett eget utrymme. Vad som kan vara lämplig temperatur är svårt att säga men 15 grader skulle förmodligen inte upplevas som kallt, inte ens för den som bara springer 5-10 minuter. En del gym har en fläkt stående på golvet, enstaka löpband på F&S kan ha en liten fläkt på själva maskinen men inget av det här  hjälper.

På ett långpass en varm sommardag i Sverige blir jag inte så svettig som på gymmet. Att svettas utomhus spelar ingen större roll men på gymmet vill jag helst slippa att bli dyblöt. Och löparna intill mig vill nog också slippa se och känna en svettstänkande och stinkande pensionär.

Keep on running!

Jan kommer under drygt två veckor att köra följebilen i Nevada och Utah. Han är van vid tuffa förhållanden och kolla här denna video från hans åkning från Flaine i franska Alperna.

Snö? Nej, saltöken längs motorvägen I 80 genom Bonneville salt flats i Utah. Här kan det vara fem mil till nästa avfart- vidriga förhållanden för en löpare som är helt beroende av servicen från en följebil.

Han är 73 år, förmodligen Sveriges bäste utförsåkare för sin ålder och en fena på planering. Jag talar om min bror Jan som fått det tuffa jobbet att vara min chaufför genom sand- och saltöknarna i Nevada och Utah.

Nej, det hade inte gått utan följebil den här gången. Är det öknar, tio mil mellan motellen och inga restauranger, ja då måste jag ha hjälp. Jag riskerar inte hälsa och livet. Löpningen genom Nevada och Utah blir nog tuff ändå.

Några dagar efter att jag lämnat Kalifornien och kommit in i Nevada sluter Jan upp med följebilen han hyrt på flygplatsen i Oakland, San Francisco. Hans huvuduppgift blir att komma ut och hämta mig på vägarna när jag gjort mina fem mil, sedan köra mig till ett motell och dan därpå köra ut mig till platsen där jag slutade löpningen. Varje dag ses vi också för lunch, antingen på ett fik eller annars kör han ut mat till mig.

Vi kommer alltså inte att se varandra särskilt mycket under tiden löpningen pågår. Jan kommer att jobba som en Wallenbergare; att verka men inte synas. Under dagen kan han fixa smågrejer för mig men mest vara för sig själv och få tid för eget turistande. Att bara sitta och vänta i en  vägkorsning skulle bli mördande trist. Den här gången tar han inte med sig sina rullskridskor så vi kommer inte att springa/rulla ihop vilket vi gjort på tidigare äventyr.

Hyrbil är billigt i USA om den bokas i Sverige, att boka på plats blir mycket dyrare. Firmorna tar däremot ut en saftig avgift för gps vilket gjorde att vi köpte Garmins billigaste gps i Sverige och satte in min gamla USA-karta. Det blev billigare än att hyra,  samtidigt som vi fick den "till skänks".

Under mitt senaste coast to coast (2014) var Jan också chaufför i Nevada och Utah. Det fungerade ypperligt. Rutten den här gången är något tuffare varför behovet av hjälp är ännu större- jag får bland annat en svår etapp på 66 km i saltöknen.

De flesta som springer över USA har följebil, i regel hela vägen. För löparen blir det en helt annan upplevelse och också enklare eftersom problemen med att hitta motell försvinner. Mina tre första löp skedde helt utan följebil, under det fjärde hade jag följebil under cirka två veckor och nu occkså två. Även om jag skulle kunna kalla mitt femte coast to coast för Rekordlöpet har jag redan rekorden för antalet löpningar över USA och antalet utan följebil. Skönt att inte behöva bevisa något  . . .

Keep on running!

Några av löparna i M60-klassen. Från vänster Roland Jansson, Uppsala LK (fyra idag), Jörgen Thorsell, Falu IK (etta), Alex Bonn, Vallentuna FK (tvåa), Björn Suneson, Vallentuna FK (trea) och sittande Lars Söderberg, Vallentuna FK (femma).

Tävling är tävling och då är det resultaten som räknas. Men är det alltid den snabbaste löparen som är "bäst"? Nej, inte nödvändigtvis.

Idag sprangs fjärde och sista deltävlingen i Bore Cup. Ifjol blev jag fyra i sammandraget i M60 och samma lite trista placering i år. Ändå gick sista deltävlingen någorlunda bra- de 7,5 km gick på 32.16 och på det blev jag trea i åldersklassen, dryga tre minuter efter suveränen Jörgen Thorsell, Falu IK. Men vem förstod att Jörgen egentligen var den bässta löparen i hela cupen?

Bore Cup skiljer sig något från vanliga löpartävlingar; löparna håller ofta hög klass och relativt många är äldre. Eftersom deltagarantalet ligger runt hundra per deltävling tävlar man i tioårsklasser, inte i femårsklasser vilket annars är normalt. Det senare gör att det kan bli  chansartat vem som vinner klassen. Så om det är någon tävling där man ser fram emot att vara yngst i klassen är det just i Bore Cup.

Något snack om vem som skulle vinna min klass, M60, var det dock inte. Falulöparen Jörgen Thorsell, 64 år, var överlägsen. Jag skulle vilja utnämna honom till Kung Bore- löparen som presterade bäst i hela Bore Cup 2016.

Men hur kan en 64-åring vara bäst när det i Bore finns killar i 20-30-års åldern som gör milen på 34 minuter?  Jo, om man åldersomräknar resultaten så har Jörgen gjort den bästa prestationen. Visst, det är en lek med siffror men ändå inte så dumt eftersom äldres prestaioner då också lyfts fram.

Så varför inte till nästa år instifta två nya priser; "Kung Bore" och "Drottning Bore"? Priser alltså till den man och den kvinna som gjort den bästa prestationen med hänsyn tagen till åldern.

Åldersomräknade resultat förekommer knappt längre i Sverige. Vi hade t ex Vällingby Springstar, 10 km, som gick i samband med Vällingby Marathon, men det loppet är nerlagt sedan länge. Finns det åldersklasser brukar det räcka, resonerar arrangörerna och jag håller med. Tar du lite större lopp är dessutom förste man/kvinna över mållinjen ofta den som presterat bäst, oavsett ålder. Men i mindre  tävlingar och tävlingar utan åldersklasser är det motiverat, tyckar jag. Och nog vore det en kul grej att utse en "Kung Bore" och en "Drottning Bore" även om den senare titeln låter främmande.

Keep on running!

Paul Herrera, Colorado, erbjöd mig sin lunchmat eftersom det var långt  till nästa restaurang. Vanligare är att bilar stannar och erbjuder mig vatten.

Ät mycket, äta ofta och ät när mat erbjuds. Det är villkoren för äventyrslöparen.

Maten är sällan några problem för mig i USA. Skulle det inte finnas restauranger eller mackar längs löprutten, det händer titt som tätt, har jag alltid med mig reservproviant i kärran. Men klart bäst är att slippa kall mat och i stället få lagad, sitta inomhus och ta en tupplur.

Ofta vet jag i förväg var restaurangerna finns och gps:en är till stor hjälp. Men besvikelsen kan bli stor om stället lagts ner eller det bara erbjuds dålig bensinstationsmat. Matstoppen är ju höjdpunkterna under dagen. Ofta kan jag fantisera om vilken god mat som väntar. Och när magen är mätt fantiserar jag om nästa kaffepaus. Och bäst av allt är skrovmålet som väntar när löpdagen är över, förhoppningsvis på en lite bättre resstaurang på gångavstånd från motellet. Serveras det buffémat är jag garanterat en förlustkund- 5-6 biffar slinker lätt ner och sedan massor av goda efträtter.

Ja, jag äter som en häst. Exakt vad kaloriintaget ligger på vet jag inte men jag gissar att det handlar om nära dubbla mängden. Uppenbarligen får jag i mig tillräckligt, jag tappar inte ett kilo under ett coast to coast.

McDonalds gillar jag- rent och snyggt, inte bara hamburgare utan även sallader, kyckling m m. Dessutom fungerar alltid wifi och det är lätt att få tag på is.

Maten i USA är bättre än sitt rykte. För det första har jag aldrig blivit matförgiftad trots att en del ställen kan se rätt ruggiga ut, särskilt toaletterna. Men jag tror att handhygienen är minst lika bra/dålig som i Sverige. På toaletterna finns skyltar om att personalen måste tvätta händerna. Bra!

Generellt tycker jag också att maten är god i USA. Jag har aldrig ätit något som smakat illa- inte ens när jag trott att jag beställtt biff men som sedan visade sig vara fisk. Och att det bara är skräpmat stämmer inte. Snabbmatskedjorna som McDonalds, Burger King, Wendys m fl har ett större utbud av sallader m m än i Sverige. Wendys kycklingsallad med jordgubbar tillhör favoriterna.

Jag brukar raljera på bloggen om hur mycket skräpmat jag äter. Men det där stämmer inte riktigt. Jag tycker nog att det blir ganska varierad kost, högst ett hamburgermål varannan dag. Och att äta ganska fet mat är säkert inte fel för den som springer fem mil om dagen.

Självklart har jag mina favoriter. Restaurangkedjan Applebees är en, även föraktade KFC (särskilt deras majskolvar). Sämst av alla är Subway- smörgåsar är ingen mat för löpare. Ofta mycket bra och rikligt med mat brukar små caféer i småstäderna tillhandahålla, särskilt frukostarna är perfekta. Du behöver aldrig sitta med en tom kaffekopp, påfyllning sker ständigt. Servicen är långt bättre än i Sverige. Det enda jag saknar är pasta- och risrätter, kan vara marigt att få om det inte finns någon Pizza Hut eller kinesrestaurang.

Därmed var det slut på "Coast to coast-skolan".

Keep on running!

Läsplatta (Microsoft Surface Pro), gps-klocka (TomTom Runner), vägkarta gps (Garmin Zümo 660), cykel gps (Garmin Edge) och en enkel amerikansk kontankortstelfon telefon, det är allt jag behöver.

Det är gps som gäller. Annars är inte den tekniska utrustningen särskilt avancerad under ett coast to coast.

Glöm papperskartorna, äventyrslöparen behöver gps både för att hitta och känna sig trygg. Idag är det svårt att förstå hur jag tidigare klarat mig utan mina gps. Den här gången har gps-sortimentet utökats med en klocka (fast den kommer jag nog mest ha som just klocka och väckarur).

Den lilla cykel-gps:en sitter uppe på vagnen och den använder jag för att mäta avstånd. Den tittar jag ständigt på och har stenkoll på avstånden. Den stora väg-gps:en sätter jag bara på då och då eftersom den drar mycket ström, har dock med mig flera reservbatterier. Jag har nu lagt in en färsk USA-karta, bra inte minst för att restaurangutbudet hunnit ändras sen senast.

Några löpare har med sig gps-utrustning, som medger att vem som helst på en karta ser i realtid var löparen exakt befinner sig. Spännade att se hur pricken rör sig men samtidigt oroligt när den stått stilla länge. Själv skulle jag inte vilja ha denna utrustning, skulle bara känna mig övervakad och mycket av friheten skulle försvinna. 

Möjligen skulle man kunna ersätta datorn/läsplattan med en telefon och minska vikten på packningen med nära ett kilo, mycket eftersom hela packningen  väger cirka tio kilo. Men jag tror att det skulle bli besvärligare att blogga och sköta bankärenden med mera.

Två gånger har jag drabbats av datorhaveri efter vattenskada. Rena katastrofen, en rysare jag inte vill uppleva igen. Egentligen borde jag ha back up, kanske en iphone eller liknande, åtminstone  ett vattensäkert skydd för datorn. Förslag? Tidigare gånger har motellens besöksdatorer räddat mig men generellt är dessa datorer urusla.

All kommunikation med hemmet sker med hjälp av datorn- epost och Skype. I USA bokas motellen på nätet eller rings via Skype eller på min billiga amerikanska kontantkortstelefon. Det är sällan jag behöver ringa ute på vägarna, dessutom är mobiltäckningen ofta dålig eller obefintlig.

Bland andra tekniska prylar kan nämnas en enkel kompaktkamera (Nikon Coolpix). Ett tag övervägde jag att lyssna på ljudböcker men så blir det inte. Inte heller en egen podcast (behärskar inte mediet, för mycket utrustning). Däremot ska jag nog skaffa en bättre radio. Och förhoppningsvis får jag låna Jans mp3-spelare laddad med en miljon countrylåtar. Man vill ju inte bara höra de underbara hemlandstonerna när Volvolastbilarna svischar förbi på Interstate . . .

Keep on running!

Farlig löpning i Wyoming 2010 och . . .

. . .och ofarliga förhållanden i Wyoming 2007. Här var det bara björnarna jag hade emot mig.

Ta det lugnt och var försiktig i alla sammanhang. Självklara råd men dom bästa jag kan ge en äventyrslöpare.
Under 100 dagar på vägar i främmande land och bland okända människor kan mycket gå snett. Ibland funderar jag på hur många bilar jag möter under ett coast to coast. En miljon? Nä, så många kan det inte vara, visar ett snabbt överslag på miniräknaren.
Trafiken är ändå ett stor hot och då gäller det att uppträda exemplariskt:
•    Spring alltid mot trafiken.
•    När vägren saknas, gå ut i gräset med kärran vid farliga möten.
•    Följ trafikreglerna (jo jag vet, jag springer ibland på motorvägar jag inte får vara på men då är det polisen som är faran, inte trafiken).
•    Titta åt båda hållen flera gånger innan du korsar en gata, även om det inte finns några bilar i närheten.
•    Gå aldrig mot röd gubbe (det gör jag däremot ibland i Stockholm)
•    Försök ha ögonkontakt i farliga situationer och hävda aldrig ”din rätt” i trafiken.
Det här låter präktigt- och det är det. Jag har lovat min fru att inte ta några risker. Jag lever i övrigt exemplariskt; ingen sprit, inga dumheter över huvud taget.
Under ett coast to coast möter man de mest märkliga människor. Visst, folk kan vara farliga, i synnerhet drogpåverkade. Då gäller det att sakta glida undan, inte stanna utan fortsätta löpningen. Man lär sig snart att skilja på farliga och icke farliga situationer. Och eftersom jag egentligen aldrig är rädd utan tittar folk i ögonen, frågar och är intresserad av alla människor blir den ”farlige” ofarlig när personen möts med respekt.  Kanske har jag rent av funnit ett intervjuoffer? Jag önskar att jag kunde ha denna attityd även i Sverige, men tyvärr är det inte alltid så.
Andra kanske också självklarheter för att öka säkerheten och din egen trivsel:
•    Ha dubbel uppsättning av det mesta som t ex kreditkort, reservdelar (två pumpar, massor av reservslangar, batterier till gps m m)
•    Ha en så stor budget att du aldrig behöver snåla. Allt blir roligare, enklare och mindre farligt.
•    Byt ut grejer/reparera så fort de börjar bli slitna eller är trasiga. Ta itu med problemen direkt. Även om du inte löser problemet är du ändå nöjd för att du försökte.
•    Försök att ha en vänlig och positiv attityd till det mesta.
Och när det gäller själva löpningen:
•    Håll dig till ”körschemat”- spring inte mycket längre än du planerat även om du känner dig stark just den dagen. Det finns flera coast to coast löpare som överskattat sin förmåga och tvingats bryta.
•    Byt skor, alternera mellan två olika modeller under löpdagen.
•    Ta många korta raster och minst en längre med en sovpaus mitt på dagen.
•    Smörj in dig mig solkräm från första dagen, även dagar då det regnar eller är molnigt. Vaselin varje dag på fötterna.
•    Drick, drick, drick, men inte bara sportdryck eller Coke utan även vanligt vatten. Stor termos med is är bra. I USA är det lätt att få tag på is.
Slutar här, blev präktigt nog. Men sammanfattningsvis: för att klara ett coast to coast gäller det att alltid försöka göra sitt bästa samtidigt som du är överdrivet försiktig.
Keep on running!

Att passera broar där det inte finns vägren eller cykelbana är bland det farligaste under ett coast to coast. Bilden från 2007 och passagen över Illinoisfloden.

Är det farligt att springa över Amerika? Ja, ganska farligt och farorna är inte dom samma som i Sverige.

Peppar, peppar, hittills har jag inte råkat ut för några olyckor i USA. Tur, men jag har också varit extremt försiktig.

De störst farorna för en äventyrslöpare i USA är i tur och ordning:

1. Vädret

2. Trafiken

3. Allmänheten inkl polisen

4. Hundar och vilda djur

Skulle jag göra en motsvarande lista för Sverige är det bara trafiken som skulle finnas med. Trafiken är dock ett större hot i USA eftersom vägarna är generellt något sämre, ofta saknas vägren. I städer och samhällen finns det sällan cykelbanor och trottoarer, fotgängarna är satta på undantag. Trafikrytmen är dock lugnare i USA, man kör mer prestigelöst. Rattfylleriet är dock mer utbrett där än här.

Den här bilden på mig togs av två tornadospanare i South Dakota. Det blåser, regnar och haglar förskräckligt och jag fruktar för mitt liv. Bilden från  maj 2010 och tagen av Gregory W Guise från Virginia.

Den klart största faran är vädret. Det är mycket mer dramaatiskt än i Sverige. Det öppna landskapet gör också att allt blir mycket större. Jag kan råka ut för blåst så kraftigt att det inte går att springa. Ja, jag har till och med varit i utkanten av en tornado, den värsta upplevelse jag varit med om. Och när det regnar och blixtrar är det många gånger värre än hemma.

Om det är något jag är rädd för så är det just vädret. Du känner dig oerhört liten och kan inte göra mycket. Jo en sak, du kan stanna hemma. Det gäller att varje dag lyssna på väderrapporten. Jag har också börjat fråga ortsbefolkningen när det drar ihop sig till oväder. Om det är något man kan så är det just vädret.

Risken för rån bedömer jag som liten. Vem rånar en luffare? Det handlar också om att välja sitt umgänge och sky eventuellt farliga situationer. Rånrisken är störst i de stora städerna, på kvällarna och på skumam barer. Men där befinner jag mig inte. Passet och ett av de två kreditkorten håller jag väl gömda.

Många överdriver farorna för giftormar, vilda djur (björnar), skorpioner och hundar. Eftersom jag sällan campar är riskerna små. Men jag har lärt mig att hänga upp maten i träd för att lura björnarna och hur man inte får in en värmesökande skorpion i sovpåsen. Däremot har jag inte med mig pepparspray, kniv eller batong- det skulle bara försämra läget för mig.

Hundar är i regel mina vänner. Ofta får jag sällskap av någon jycke som kan följa mig flera kilometrar. Väldigt trevligt! Och även den mest ilskna hund brukar jag kunna lugna. Hitttills har jag sluppit alla hundattacker.

Som du förstår gäller det att vara extremt försiktig i alla sammanhang. Imorgon går jag in på hur man kan minimera riskerna.

Keep on running!

Motellen är den stora kostnaden men en egen svit behöver ju inte luffaren ha varje natt. Bilden från Comfort Suites, Gothenburg , Nebraska.

Gratis "boende" på en toalett på en camping i Oregon, ett boende jag inte rekomenderar.

Ett coast to coast är ingen billig historia. Räkna med att äventyret kostar 70 000-100 000 kronor.

De 500 milen, att vara borta från jobb och familj under minst 100 dagar och att kanske betala uppåt 100 000 kronor avskräcker många från att springa tvärs över USA. Visst, det är dyrt men efter mitt första coast to coast kände jag mig som miljonär.

Den stora kostnaden är motellen. Genom att campa kan du pressa budgeten men camping är inget jag rekomenderar. USA saknar allemansrätt, det är staket och varningsskyltar över allt och markägarna är inte att leka med om du skulle bli ertappad. Dessutom är det obekvämt och inget bra alternativ för en löpare som behöver full återhämtning.

Ett vanligt motellrum kostar mellan 40-100 dollar, jag brukar ta ett kedjemotell i mellanklass,  typ Super8, Econo Lodge, Rodway Inn, Motel 6 etc. De allra billigaste undviker jag, de kan vara riktigt hemska. Men ibland lyxar jag till det.

Här en grov kalkyl:

Boende                     70 000 kronor

Mat                           12 000 kronor

Joggingvagn            10 000 kronor

Skor                            4 000 kronor

Flyg t/r                       6 000 kronor

Visum                          1 500 kronor

Summa:                  103 500 kronor

Kostnaderna för motell och joggingvagn kan säkert pressas, vagn går t ex att köpa begagnad på Blocket för några tusenlappar. Visum är nödvändigt eftersom du ska vara borta över 90 dagar. Vid inresa får du uppge hur länge du önskar stanna i landet, ta då till så att du har marginal. Samma gäller resbudgeten. Flygbiljetten hem bokar du först när det känns säkert att du kommer att nå målet. Res med minst två kreditkort. Dyr gps kan undvikas, du kan ladda ner gratiskartor i din vanliga telefon.

Keep on running!