Emigranterna förstod att man måste ha stora hjul för att ta sig fram i terrängen.  Det gäller än idag men med min lätta trehjuling  framdriven av mänsklig kraft kan jag tillrygga mer än dubbla dagsdistansen. Emigranterna var också intresserade av avstånden och hade en sinnrik mekanisk vägmätare kopplad till ett av hjulen, jag har en gps.

Se Jans andra video när jag springer mellan Carlin och Elko i Nevada och besöker Californien Trail Center. Klicka på länken:

https://www.youtube.com/watch?v=_gRF8EOzGis&feature=youtu.be

Springer i Carlin Canyon och längs Humboldt River.

Dagens distans: 39 km

Keep on running!

Emigrantpassset på 1 863 meter besegrat! Urstark idag, sprang hela vägen utan att stanna en enda gång i de väldiga backarna på I80 väster om guldgrävarstaden Carlin, Nevada.

Det finns många likheter melllan mig och emigranterna under guldruschens dagar i Amerika. Vi söker äventyret, lyckan och kämpar oss fram med våra kärror på Californien trail.

Till skillnad från de 250 000 guldsökarna, äventyrarna och bönderna under den hysteriska  perioden 1840-1850  springer jag i östlig riktning, emigranterna drog ju väster ut. Mina små umbäranden är bara en västanfläkt mot vad dessa människor utsatte sig för. Jag springer på tvåfiliga, asfalterade Interstate 80 med breda vägrenar, på Californien trail var det andra förutsättningar.

Jag tänker på emigranterna när jag tar en kort paus uppe på Emigrantpasset. Deras prestation var enorm- varje dag förflyttade dom sig med sina kärror dragna av oxar, mulåsnor och hästar i snitt 24 km per dag. Jag gör drygt det dubbla men förutsättningarna är ju lite annorlunda.

De sökte guldet borta i Kalifornien. Men varför stannade dom inte i Nevada och i de trakter jag nu springer i? Det är ju här i norra Nevada guldet finns! 2014 producerades 73 procent av allt guld i USA just i Nevada och delstaten svarar för 6 procent av världsproduktionen.

Guldcentrumet är i trakterna runt den lilla staden Carlin. Där låg vi på Carlin Inn, ett ganska bra och stort motell där nästan alla gästerna jobbar i gruvorna, inte bara i guldgruvorna. Arbetarna tjänar storkovan; vi fick höra att det kan handla om årslöner på uppåt 1,5 miljoner kronor för vissa underjordsarbetare (den mesta brytningen sker i dagbrott). Snittlönerna för gruvarbetarna i Nevada liggger annaars på cirka 700 000 kronor, också väldigt bra. Så mycket tjänar väl inte arbetarna i Boliden? Carlin hade prägel av vilda västern och trots att det bara bor cirka 2 000 invånare fanns det naturligtvis några kasinon och spritbutiker här och Subway hade öppet 24 timmar om dygnet.

Det vimlar av gruvor i Nevada. Här en liten underjordsgruva där man på 50 meters djup bryter barite, som bla används som fyllnadsmedel i färger och papper samt som smörjmedel.

Dagens etapp till Carlin var visserligen kort men en av de tuffare, inte på grund av backarna utan vädret. Plötsligt hamnade jag mitt i en hagelstorm, Jag försökte skydda huvudet med en necessär jag förvarar verktyg, laglappar med mera i. När de mer än ärtstora hagelkulorna träffade huvudet och benen gjorde det ganska ont. Riktigt kusligt, bland det värsta jag varit med om i väderväg, snudd på tornadon jag hamnade 2010 i South Dakota. Vad som förvånade mig var att ingen bil stannade för att plockaa upp mig. Ett tag övervägde jag att försöka lägga mig under vagnen.

Hagelovädret pågick under tio minuter. Sedan var allt över, vinden försvann, solen sken och fåglarna kvittrade. Väderomslagen i USA är snabba, oförutsägbara och dramatiska. Vädret är efter trafiken den största faran för en coast to coast-löpare.

Vi befinner oss på Rodway Inn i staden Elko (20 000 invånare). Elko kommer att bli vår bas under tre dagar.

Dagens distans: 33 km

Keep on running!

Klicka på länken nedan så får du se Jans första film om mitt pågående coast to coast.

https://www.youtube.com/watch?v=yE1fjqASvcA

Ägaren av Shell bensinstation i Valmy, Gayle Morrison, visar förödelsen efter en husbilsbrand som var nära att kosta två människor livet.

Sonen och den 80-åriga pappan skulle precis köra iväg från macken. En gnista från motorrummet i deras husbil fick bilen och nästan hela macken att brinna upp.

Ja, det händer dramatiska saker där jag drar fram i ödsliga Nevada. Idag stannade jag till för lunch på en bensinstation i Valmy längs I80. Valmy består egentligen bara av en Shellmack, ett postkontor, en husvagnscamping och en frivillig brandkår.

Lunchen såg ut att behöva ställas in. Macken hade nämligen brunnit.

-En gnista från den här husbilen orsakade en explosion och antände en av pumparna. Som tur var skadades ingen och vinden blåste för ovanlighetens skull i riktning bort från huvudbyggnaden, berättar ägaren Gayle Morrisson.

Hela händelseförloppet finns inspelat från mackens övervakningskameror. Närmast ett mirakel att den rollatorbundne 80-åringen hann sätta sig i säkerhet. Branden inträffade i lördags och det var brandkåren i Battle Mountain två mil bort som skötte släckningen. Annars fanns det en frivillig brandkår bara några hundra meter bort från stationen, konstaterade jag när jag fortssatter sista biten till Super8 i Battle Mountain. Lunchen då? Jodå,den kunde dom greja på macken.

Jag fick starta dagen med att laga en punktering, den andra hittills.

Värmen har kommit och idag var det minst 25 grader. Jag hade för lite vätska med mig och väl framme vid motellet bälgade jag i mig ett par liter. Trippmätaren stannade på exakt 42 km så det fick bli en "straffrunda" så jag i alla fall fick ihop en full maratondistans, 42 195 meter.

Dagens distans: 42 km

Keep on running!

Jan rycker i dörren till Waterhole #1 i Golconda, Nevada. Stängt för gott liksom det lilla motellet intill.

Det finns gott om spökstäder, Ghost Towns, i USA. Idag sprang jag genom Golconda, en gång ett litet blomstrande gruvsamhälle, idag närmast stendött.

Golconda hade sin storhetstid runt sekelskiftet med runt 600 invånare, idag 200. Silver-, guld- och koppargruvor och varma källor i området gjorde att orten växte snabbt. Här fanns sex hotell, skola, affärer, tidning, tågstation och två bordeller.

Idag är allt nerlagt frånsett poststationen, en av de få byggnader som inte andas förfall.  En del gruvor är fortfarande igång men det blev inte som optimisterna trodde; att Golconda skulle växa till 10 000 invånare.  Stans slogan "What Anaconda has been to Montana, Golconda promises to be for Nevada" kom på skam.

Jans och mitt besök väcker viss nyfikenhet. Sheriffen åker runt i sin bil som en orolig ande, några bilar krypkör på Old hwy 40 och man tittar misstänksamt på oss. Att turister svänger av från I80 och stannar till i denna gudsförgätna håla verkar inte höra till vanligheterna. 

Ken Goodness stannade till med sin pickup. Han hade varit och klippt gräset runt några byggnader.

Jag följer på håll Humboldt River men ser inte mycket av själva floden, däremot effekterna; landskapet är grönare och här växer också ett och annat träd. Bergen är fortfarande höga och en del toppar är snöklädda. Motvinden håller i sig och löpningen går tungt men jag springer ändå utan stopp upp till Golconda summit på 5 159 feet (1 572 meter). Jag får uppmuntringstutar från långtradarna. Att se en löpare här ute i vildmarken där det är minst tio mil mellan städerna är närmast en sensation.

Dagens distans: 47 km

Keep on running!

Gymträning i Winnemucca. Specialträning behövs för musklerna runt knät eftersom jag har artros.

Träning, träning och åter träning. Det räcker inte med att springa drygt fem mil om dan. Nej, även specialträning behövs för en coast to coast-löpare med  artros i knälederna.

Som ni kanske vet har jag artros, mest i vänster knä. Det har inget med löpningen att göra utan är en åldersrelaterad sjukdom, enligt expertisen. Tack vare gymträning varje dag under två års tid har jag inga problem med artrosen. I USA är det dock svårare att hitta gym men idag blev det i alla fall träning. Den går ut på att stärka musklerna runt knäleden. Målet är att gymträna 1-2 gånger i veckan.

Gymmet här i Winnemucca hade ungefär samma redskap som Friskis  & Svettis hemma. Gymägaren kände direkt igen mig- vem missar en löpare med barnvagn på I80? Hon tog bild på mig och självklart fick hon ett av mina skrytsamma visitkort. Utdelningen av visitkort har fått effekt- jag får varje dag några vänförfrågningar på Facebook. Synd bara att jag inte skriver så mycket på FB, koncentrerar mig istället på bloggen. Men det är uppenbarligen FB som gäller i USA.

Ibland känns det nästan som jag tränar dygnet runt. Min fru brukar påpeka att jag alltid efter ett maratonlopp sparkar med benen i sömnen. Så det blir säkert också mycket sparkande i motellsängarna . . . 

"De gula plastflaskorna" är en vanlig syn längs I80. Långtradarchaufförerna har inte tid att stanna utan kissar i flaskor som kastas ut genom fönstret.

Dagens distans: 53 km

Keep on running! 

Är det här vi ska bo? Vi ser visserligen ut som luffare men vi smälter ändå rätt bra in i miljön. Kasinogäster i USA är inte precis the upper class.

Jag har bott några gånger på kasinohotell i USA. Ganska vulgära skapelser, de försöker ge sken av den fina världen. Men här är andelen trashankar och udda existenser hög.

Vi har nu kommit till staden Winnemucca (8 000 invånare) i norra Nevada. Vi bor på ett relativt fint hotell men förstod inte riktigt att det också var ett kasino. När du stiger in på hotellet Quality Inn hamnar du direkt i spelhallen, sjäva receptionen ligger udanskymd.

Det är glest med folk i den stora spegelförsedda lokalen med hundrats blinkande spelmskiner. Man röker, fånstirar in i maskinerna, trycker på knappar, drar i spakar och verkar knappt närvarande. Spelindustrin i Nevada har problem, turisterna- särskilt de utländska- kommer inte i samma horder längre.Jag tar en lov ner i lokalen strax efter midnatt, nej knappt någon aktivitet alls.

Rummen kan vara billiga på kasinohotellen så Jan och jag kostade på oss var sin svit.

Löpningen går fortsatt problemfritt. Men det är kallt, har haft tajts, vantar och mössa på nu under en veckas tid. Längtar efter värmen och att det ska sluta att blåsa. Winnemucca blir nu vår bas under tre dagar.

Dagens distans 54 km

Veckans distans;: 359 km

Keep on running!

Ingen bil stannade och tog upp den galne liftaren. Berodde det kanske på skylten i bakgrunden? Klicka på bilden för större förstoring!

Mitt ute i Nevadaöknen springer jag förbi ett fängelse. Och inte vilket fängelse som helst. Det är här den kände svarte amerikanske fotbollsstjärnan O J Simpson avtjänar sitt straff.

Lovelock är en liten stad med 2 000 invånare in the middle of nowhere i Nevada. Här finns några bensinstationer och butiker, ett sjukhus, motell, casino och förstås McDonalds. Interstate 80 sveper förbi och få stannar i Lovelock (jag slank dock in på McDonalds). Stan var totalt okänd ända fram till 2008. Och det hade den förmodligen varit om inte stans fängelse, Lovelock Correctional Center, fått en sådan "prominent gäst".

Här inne avtjänar den 68-årige fd superstjärnan och fotbollsproffset O J Simpson, jämngammal med mig alltså, ett 33-årigt  fängelsestraff för ett rån och en kidnappning 2008. Simpson friades dock 1995 för det oerhört uppmärksammade mordet på sin exfru. Fängelset kallas i folkmun för "O J House".

Många har försökt att få en intervju med Mr Simpson, alla har misslyckats, så jag lät intervjublocket ligga kvar i kärran. Men något skulle jag väl ändå göra när jag var så nära intervjuoffret. Det var då jag såg vägskylten, som varnade bilister att ta upp liftare. Jag ställde mig intill skylten, viftade med tummen men ingen bil stannade. Tur var väl det för annars hade jag kanske också varit gäst i "O J House".

Håll i hatten, här blåser det småspik!

Igår kraftig medvind, idag kraftig motvind. Ja, det blåste så mycket att det knappt gick att springa. Det blev rena "intervallträningen"; 100 meter löpning, 25 meter gång. Så där höll jag på i 47 km . . . Men passerade det en Volvolastbil, ja då sprang. Man är väl en svensk viking! Gissa om jag är intresserad av att veta vindriktningen imorgon när jag fortsätter min resa längs trista I80 i Nevda.

Dagens distans: 47 km.

Keep on running!