Jag ska över bergen i bakgrunden. De har samma höjd som Sveriges högsta fjäll. Kebnekaise. Bilden visar en spårvagnslinje i Salt Lake City.

Morgondagen kan bli mycket tuff. Men jag riktigt längtar efter den eftersom jag känner mig i bra form.

Jag har haft några ganska lätta dagar så nu är det slut på sötebrödsdagarna. En 65-kilometare väntar på måndag. Jag ska till Coalville, en fd gruvstad uppe i bergen med 1 300 invånare och märkligt nog ett Best Western hotell. Jag skall klättra cirka tusen meter och upp på cirka 2 200 meter.

Dagens korta etapp råkade bli några kilometer längre än beräknat eftersom jag lagt in fel adress i gps:en. Slarvigt! Dessutom blev jag stoppad av Utah highway Patrol vilket sinkade mig. Den här gången tog jag stoppet med en klackspark och det var aldrig tal om någon "ticket". Nej, trots en massa stopp har jag aldrig fått böta under ett coast ro coast.

Great Salt Lake har en yta stor Vänern,  Sveriges störst sjö men maxdjupet är bara tio meter. Eftersom sjön saknar avlopp är salthalten hög, varierar mellan 5-27 procent.

Dagens distans 42 km

Keep on running!

Ett politiskt budskap i saltöknen där bokstäverna är stenar. Personen verkar avse hatobjektet Bernie Sanders.

Mormonernas Utah är religiöst och republikanskt. Det förstår man utan att ens prata med någon- de stensatta meddelandena i saltöknen säger allt.

Från att ha varit borta en tid har saltöknarna kommit tillbaka när jag nu närmar mig Salt Lake City (ca 200 000 invånare) och springer längs södra ändan av Great Salt Lake. Det märks att jag närmar mig en storstad, trafiken har tätnat. Från I80 ser jag en typ av "klotter" jag aldrig sett tidigare. Man har lagt ut mörka stenar på det kritvita saltet och skrivit diverse budskap.

Mest är det religiösa texter, typ God bless you. Men här finns också politiska budskap- presidentvalskampanjen pågår och i Utah var det Ted Cruz som vann stort över Donald Trump, som bara blev trea bland republikanerna. Bernie Sanders vann över Hillary Clinton men demokraterna går inte hem i Utah. Det förstår jag av hattexterna i saltöknen.

Första dagen på egen hand, alltså utan följebil, gick tungt. Jag var trött, det var varmt och jag besvärades av mygg (hur kan myggor kläckas i saltvatten?). Dagens behållning blev  en mysig hemmakväll på motellet med stortvätt, tv-tittande,  och tidigt sänggående. Normalt kommer jag under ett coast to coast aldrig i säng före midnatt men det verkar ändå som om jag klarar mig med ett par timmar mindre sömn än normalt.

'

Jag har slutat med handtvätt på rummet, enklare och bättre att köra allt i maskin. Finns inte tvättmöjligheter på motellet brukar det finnas en laundromat tvärs över gatan.

Dagens distans: 47 km

Keep on running

'

Snart dags att ta sig an nästa stora bergskedja, Klippiga Bergen. Bilden är tagen några mil väster om Salt Lake City, Utah.

På lördag börjar det "riktiga äventyret". Då säger jag tack och farväl till Jan, min tålmodige följebilschaufför och börjar springa helt ensam över denna enorma kontinent.

Det blir väl en lätt match för Kontinentlöparnas Konung? Vadå Kontinentlöparnas Konung? Jo, det är så Mr Ultra i Sverige, Rune Larsson, kallar mig. Lyssna på denna aktuella podcast där Jojje Borssén intervjuar Rune. Jag får hela sex minuters utrymme i intervjun. Lyssna gärna på hela men inslaget om mig börjar efter cirka 33 minuter. Här länken:

https://soundcloud.com/jojjeborsse/rune-larsson#t=33:51

Sista kvällen lyxade vi till det- tog in på ett mycket fint hotell, Comfort Inn & Suites i Tooele några mil väster om Salt Lake City. Där placerade sig Konungen med chaufför i bubbelpoolen och lite senare avåts en festmåltid på restaurangen intill. Jan åker nu tillbaka San Francisco för att ta direktflyget till Stockholm, Bilresan tar två dagar, en sträcka på cirka 125 mil, som tagit mig 24 dagar att springa.

Vi kände oss båda som kungar i bubbelpoolen.

Resan nu utan Jan kommer att bli väldigt annorlunda, både på gott och ont. Bedömningen att det var helt nödvändigt med följebil i Nevada och större delen av Utah kvarstår. Så här ödsliga områden har jag aldrig sprungit i tidigare. Nu ser jag fram emot att sköta allt själv. Äventyret kan börja!

Dagens distans: 46 km

Keep on running!

Saltlagret är bara någon millimeter tjockt, vattnet i pölarna har enormt hög salthalt och mitt i detta sterila landskap löper till höger "Dödens väg".

Jag är ute igen på "Dödens väg". Ja, så heter den naturligtvis inte utan det mer neutrala namnet Frontage road. Men dessa parallellvägar, som här och där finns längs Interstate är inte alltid att leka med.

Som du säkert förstått gillar jag att springa på motorvägar, tryggt med breda vägrenar och inte så kuperat. Men finns det en väg vid sidan av tar jag ofta den. En frontage road, även kallad access road eller service road kan dock vara förrädisk.

Plötlsigt kan den sluta i tomma intet och inte ha någon anslutning till motorvägen. Då kan man tvingas lyfta kärran över ett taggtrådsstaket ("alla" vägar i USA är omgärdade av taggtråd). Därför måste man göra noga kartstudier.

Under två dagar har jag nu utanför Wendover i Utah sprungit på en sådan frontage road. Dödens väg har jag döpt den till. Den går mitt i saltöknen, löper längs en järnväg med knappt någon trafik, är i bedrövligt skick och det mest hetsande att se kan vara en mobilmast. Under mina sex mil mötte jag bara två bilar. Då gällar det att bita ihop, sikta på en elstolpe i fjärran och bara att springa på. Lustigt nog brukar stolparna vara några kilometrar längre bort än man tänkt sig. Att bestämma avstånd i öppna landskap är svårt.

Ser jag i syne, är det ökentroll?

Trist på Dödens väg? Nja, när den väl var besegrad och jag stod som överlevaren växte självförtroendet. Imorgon är det återgång till ordningen, ut på Interstate igen.

Jan har det kanske inte alltför  roligt, sitta och vänta på brorsan i en öde vägkorsning i öknen och fördriva tiden med att lösa DN:s korsord och lyssna på country är inget jag trängtar efter. Därför viktigt att vi kan ha roligt tillsammans efter "jobbet". Idag åkte vi ut och tittade på racerbanan i saltöknen, Bonneville Salt Flats (dock inget att se, bara öken). Och så lyxar vi till det med maten. Vår "stamrestaurang" i Wendover är kasinot Peppermill. Och Quality Inn går heller inte av för hackor även om det är ganska slitet. Synd att poolen öppnnar först när vi åkt.

Gratis mjukglass på Peppermill Casino för middagsgästerna.

Dagens distans: 45 km

Keep on running!

Det traditionella hoppet vid välkomstskylten skedde i Wendover, alldeles utanför vårt motell Quality Inn.

Idag korsade jag gränsen till Utah. Därmed är jag inne på min tredje delstat och kan lägga Kalifornien och Nevada till handlingarna.

Från askan in i elden? Kalifornien med Sierra Nevada var tufft. Nevada var möjligen ännu tuffare och tycktes aldrig ta slut- cirka 75 mil på två veckor. Men Utah kan bli ännu besvärligare med sina saltöknar, höga berg och mycket ödebygd.

Salt, salt, salt. Från ödsliga Frontage Road utanför Wendover, Utah. I bakgrunden långtradarna på I80. Se Jans film när jag springer i saltöknen:

https://www.youtube.com/watch?v=rVt5wVUM85I&feature=youtu.be

Dagens distans: 44 km

Keep on running!

Jag tar en mugg Gatorade var femte kilometer. Vägmätaren bestämmer, inte törsten. Vägvinnande att promenera under drickandet och inte stanna till.

Det gäller att löpa taktiskt under ett coast to coast. Kan du tjäna någon kilometer här och där blir det många mil i slutändan.

Jag märker mer och mer att jag lever på erfarenheten. Löpförmågan blir annars sämre med åren även om det just nu går väldigt bra. Så vad gör man för att kompensera t ex att löphastigheten sjunkit något?

Jo, då tar man fram diverse knep man lärt sig under åren. Ett är att aldrig stanna när man dricker. Jag tar en mugg Gatorade var 4-5 kilometer och promenerar under drickandet, tidigare stod jag för det mesta stilla. Eftersom jag springer cirka fem mil om dagen blir det minst tio muggar på en dag. Jag hinner gå 300-500 meter innan glaset är urdruckit, på en dag får jag alltså 3-5 km "till skänks". Att promenera har samma viloeffekt som att stå stilla.

Rune Larsson och andra ultralöpare har lärt mig att en ultralöpare går uppför backarna, man springer inte för det det tar onödigt mycket kraft. Man har t o m myntat begreppet "ultrabackar". Men det där är en "sanning" jag börjat ifrågasätta. På ett coast to coast finns det mycket att vinna på att gå så lite som möjligt i backarna. Jag springer därför numera uppför backarna men naturligtvis väldigt långsamt.

På slätmark är min normala löphastighet med kärran 9-10 km/tim, ibland 11 km/tim. Jag är en dålig gångare och håller bara 4-5 km/tim. I backarna springer jag dock i 6-8 km/tim (och nerför 7-9 km/tim). Skillnaden mellan att gå uppför eller att springa blir alltså 2-3 km/tim. Eftersom backarna här i Nevada är minst en mil långa har jag tjänat mycket tid på att springa.

Backarna är 10-12 km långa. Här Pequop summit på 6,967 ft (2,124 m).

Men är det inte kraftdödande att springa uppför? Nej. Jag har dom senaste dagarna sprungit uppför och nerför varenda milslång backe. Idag t ex besteg jag två toppar, den ena på 2 124 meter. Liksom lastbilarna krypkörde jag. Jag nästan längtade efter backarna så jag fick "vila". Däremot tycker jag det är rätt jobbigt att springa nerför, både fysiskt och mentalt, att förlora höjd känns aldrig bra.

Rent kroppsligt befinner jag mig nu i Utah. Men det är först imorgon onsdag jag springer in i staden Wendover, UT. Så kan man göra när man har lyxen av att ha följebil.

Dagens distans: 54 km i måttlig medvind

Keep on running!

Se Jans film om "Gubben i lådan" eller "King of the Road, Tony Adams. Han har cyklat 16 år mer eller mindre planlöst över hela Amerika. Bakom sig har han en kärra som fungerar som hans hem. https://www.youtube.com/watch?v=jBcxX5DbDhQ&feature=youtu.be

Det finns många udda existenser längs vägarna. Jag är en men frågan är om inte 50-årige Tony Adams är min överman.

Just nu cyklar han på I80 i riktning mot Colorado. Det går inte att missa honom- klädd i gul reflexväst och med en stor kärra bakom den egenhändigt tillverkad sittcykeln. Tony tar det  lugnt, när jag springer om honom håller han en hastighet av 4-5 km/tim, ungefär halva den jag håller.

En knäppskalle eller missbrukare? När jag stannar till och pratar med honom märker jag att det där stämmer nog inte riktigt. Visst, han är ett orginal men det enda missbruket skulle väl vara att han röker.

Han har aldrig haft ett riktigt jobb, familj, barn, hem, körkort eller bil. Hur blev det så här? Det kringflackande livet på landsvägarna började med att fadern på sin dödsbädd fick dåligt samvete för att han varit så elak mot Tonys äldre bror. Sök upp honom och be honom om förlåtelse, bad fadern.

Tony visste att brodern var hemlös, men var fanns han? Han satte sig på en cykel och började sin långa resa över USA. I Las Vegas, Nevada, fann han av en ren slump brodern. Blev han glad att se dig? frågar jag.

-Nej, han bad mig försvinna.

Tandlös, slitna käder och ett ekipage i skrotbilsklassen.  Han verkar föra ett hårt liv och hankar sig fram på att folk sticker till honom en dollarsedel eller ger honom lite mat. Men samtidgt har han en idrottsmans kropp, han cyklar 20 miles per dag (32 km) och lär ha bra kondis.

Han har cyklat i de flesta delstater men har ingen koll på hur långt det blivit. Vägmätare, gps, dator och andra teknikprylar är han ointresserad av, däremot har han en mobil och en 7-tums tv som drivs av solpaneler bak på lådan.

Tony får nog tas med en nypa salt. När Jan kort efter träffar honom nämner han de mest fantastiska uppgifter om vilken fart han kommit upp i och vilka temperaturer han klarat av i lådan. Se filmen och gör din egen bedömning av sanningshalten!

Han gillar inte polisen och har stoppats kanske tusentals gånge och ofta blivit trakasserad.

-Rötägg! Har bara träffat fem vänliga poliser under mina 16 år på vägarna, säger han och cyklar vidare mot slutdestinationen Fort Collins, Colorado. Där ska han parkera ekipaget, ta en Greyhoundbuss till Oregon för att fira sin mammas 80-årsdag, sedan bussen tillbaka och ut på vägarna igen.

Dagens distans: 51 km i stark medvind

Keep on running!

Megan Yeardley, 21, jobbar som volontär inom AmeriCorps NCCC. Just nu ingår hon i en grupp på tio som reparerar trottoarerna i Wells.

För åtta år sedan drabbades staden Wells med 1 200 ivånare av en jordbävning, en av de värsta i Nevadas historia. Först nu återställs Wells helt och arbetet utförs av unga volontärer.

I USA finns ett federalt hjälpprogram, AmeriCorps NCCC, med 75 000 ungdomar i åldern 18-24 år. I uppgifterna ingår bland annat att hjälpa kommuner som drabbats av naturkatastrofer men också mycket annat, t ex att stödja självständigt boende för äldre och att minska barnfetman.

Utanför en McDonalds-restaurang i Elko träffar jag en av alla dessa hjälparbetare, 21-åriga Megan Yeardely från Laurel i Maryland.

-Jag älskar mitt jobb. Visst saknar jag mina föräldrar men vi är ett sådant härligt team och jag får massor av nyttig praktik, får besöka flera städer i Amerika under de tio månader jag är med i programmet. Vi får maten betald och tjänar 12 dollar per dag.

Jordbävningen hade en styrka av 6,0, förstörde 700 hus, flera historiska byggnader men märkligt nog omkom ingen i katastrofen eller skadades allvarligt. Imorgon kommer jag att springa till Wells där vi också kommer att bo (Super8).

Ja, naturens krafter är enorma. Lite fick jag känna av dem under dagens löpning, de sista 15 km var jag inne i ett av de värsta ösregn jag upplevt. Det mullrade och blixtrade från alla håll, jag vågade inte stanna för då skulle jag frysa ihjälp. Nog är det fantastsikt vad kroppen ändå klarar om man är 100-procentigt fokuserad på uppgiften.

Jans tredje video visar hur dagen var- först solsken och sedan regn. Klicka på länken för att se filmen:

https://www.youtube.com/watch?v=7jvGsqi1yyA&feature=youtu.be

Dagens distans 52 km

Keep on running!