Bara någon minut efter att denna bild tagits bröt ett fruktansvärt åskoväder ut. Den ena bilisten efter den andra ville plocka upp mig men jag fortsatte löpningen, kände mig urstark och kunde öka hastigheten från 9 till 12 km/tim.

-No problems! No problems, skrek jag till bilisterna som stannade på Hwy 30 och ville ge en dyblöt löpare lift in till Carroll. Det ösregnade och blixtrade men allvaret i situationen stimulerade mig bara.

Möjligen är jag som starkast när det verkligen gäller. Jag har märkt det på de riktigt långa och backiga etapperna, också när det varit enormt varmt och nu idag under ett, ja faktiskt två åskoväder. Jag skärper till mig, får en adrenalinknäpp och det känns som om jag gör det mesta rätt. Jag tog egentligen inga risker- blixtarna var aldrig nära mig och regnet kändes faktiskt skönt. Men omgivningen uppfattade nog saken helt annorlunda. Vad folk inte visste var att jag innan pratat med Higway Patrol och fått ett löfte om att de skulle undsätta mig om jag fick stora problem. En och annan polisbil passerade mig också och jag kände mig därför trygg. Det här var faktiskt en av de få gånger polisen hjälpt mig. . .

Janine L. Kock, editor och Publisher på veckotidningen The Observer, som bevakar vad som händer i de små "städerna" Arcadia, Westside och Vail. Blir jag kanske nästa veckas toppnyhet? I bakgrunden hennes syster Barb Wuestewald som läste korrektur, en syssla som försvan från de svenska dagstidningarna för många år sedan. Redaktionen fungerade också som butik och sålde kontorssvaror.

Dyblöt anlände jag till Westside för att äta lunch på bensinstationen där. Regnet hade precis upphört (jag skulle senare bli dränkt ytterligare en gång). Ryktet om min ankomst hade nått lokaltidningen Observer och ut fån redaktionen rusade två kvinnor. Jag verkade vara hett nyhetsstoff i Westside. Bara någon timma innan hade jag blivit intervjuad ute på vägen av lokalradiostationen KDSN, "Leading West Central Iowa" (kdsnradio.com). Senare på Walmart i Carroll kom folk fram till mig sedan de hört intervjun.  Här är intervjun:

http://www.kdsnradio.com/podcasts/newswed061516.mp3

På Observer berättade Janie L Kock att det finns 300 lokaltidningar i Iowa och att hennes tidning hade 1 300 prenumeranter. Roligt att lokaltidningsjournalistiken lever i USA. I Sverige är den döende.

Nu är det nerförsbacke hela vägen till MIssissippi.

Morgondagen kan bli problematisk. Motellet i Grand Junction var fullbokat. Men det löser sig säkert. . .

Dagens distans: 47 km

Keep on running

I väntan på att tvätten skulle bli torr läste jag lokaltidningen Denison Review som utkommit sedan 1867, numera en veckotidning.

På 80-talet försvann tvättomaterna i Sverige. Men i varenda småstad i USA  finns  minst ett par laundromater. Jag besökte en i Denison, Iowa.

Var tredje dag brukar jag ha "stortvätt" av joggingkläderna. Tidigare tvättades allt för hand varje dag på motellrummet men det har jag slutat med. Nu är det tvättmaskin och tumlare som gäller- mycket effektivare och dessutom blir det rent. Men när motellet saknar en guest laundry, ja då är det laundromaterna ute på stan som gäller.

I Denison (7 000 invånare) fanns en handfull laundromater, de flesta öppna dygnet runt. Det är relativt billigt att tvätta, här kostade det bara två dollar för en mindre tvätt+ tumling exkl tvättmedel, något billigare än vad motellen brukar ta. Jag trodde att en majoritet av amerikanerna saknade en egen tvättmaskin men så är det inte, även bland de riktigt fattiga har 6 av tio en tvättmaskin i hemmet. Men visst, det är inte precis the upper class man ser på laundromaterna. Jag smälte därför bra in i miljön och ingen reagerade på att jag medförde en bananasplit från Dairy Queen. Skämdes lite när den anställde torkade upp glassåsen efter mig. . .

Det där med att tvättomaterna helt försvunnit i Sverige stämmer dock inte. En googling överraskade: inte långt från mina hemmakvarter, bakom Gustav Vasa kyrka, finns kanske Stockholms enda tvättomat med myntmaskiner. Vi hade också en på Tomtebogatan där jag bor och den drevs av Kooperativa Förbundet. Jag minns att jag förundrades över att den hade Stockholms smutsigaste skyltfönster!

Idag sprang jag för första gången rakt norr ut, det är ju Boston som gäller. Du kollar väl ibland kartlänken ovanför dagens rubrik? Temperaturen har nu sjunkit något men vad hjälper det när luftfuktigheten ökat. Jag dryper av svett, dricker oavbrutet men gillar ändå värmen trots att löpningen går i ultrarapid. Imorgon väntas regn och kallare väder, det ser jag inte fram emot.

Vad kan det här vara för frukter som såg ut som björnbär och växte på träd. Bären smakade lite sött men inte som björnbär. Klicka för större storlek!

Dagens distans:42 km

Keep on running!

MaryRuth och Abram Wilwerding kom ut från familjens hus och gav mig Gatorade och energikakor. Barnen går i tredje resp fjärdeklass och Abram berättade att han tycker om att springa.

I Persia (300 invånare) finns en restaurang/bar- den var stängd eftersom det var söndag, I Persia finns också tre läskedryckasautomater- alla var ur funktion. Det var i Persia jag skulle äta lunch och återhämta mig efter 32 km löpning i nära 40 graders värme . . .

Ja, läget var rätt kritiskt idag. Vätskeförrådet på kärran var nästan slut och jag hade bara några energikakor kvar. Jag var i desperat behov av mat och vätska för de återstående 25 kilometrarna till motellet i Harlan. Var skulle jag få tag i detta? Inte en människa ute på gatorna. Skulle jag tvingas knacka på i något hus och be om hjälp?

Eftersom jag är en turgubbe fick jag hjälp. Plötsligt kom barägaren i sin bil och jag dök på honom direkt. Jodå, han låste upp, bredde mackor till mig och serverade litervis med cola och fyllde kyltanken med is.

Och sedan kom hjälpen slag i slag. Bilar stannade, flaskor sträcktes ut och de 25 kilometrarna till Harlan var inte längre något problem. Jag tror att jag idag drack 13-14 liter under och efter löpet, möjligtvis nytt "vätskerekord". Förvånad att magen kan sluka så mycket.

Vackra men backiga vägar i Iowa. Jag tvingades göra ständiga stopp för att dricka.

Dagens distans:57 km

Veckans distans: 420 km (rekord detta löp)

Keep on running!

87-årige James Podey kör varje dag på sin Honda Goldwing från bostaden i Omaha till Shellmacken i Nickerson.Varför? För att dricka en kopp kaffe.

I USA är du aldrig för gammal för något. Medan andra pensionärer tvingas jobba långt efter pensionsåldern är 87-årige James Perley från Omaha i Nebraska ute och cruisar på sin trehjuliga Honda Goldwing.

Han ser ut som om han vore 65-70 men är 87 år. Jag träffar honom på en idylliskt belägen Shellmack i Nickerson, Nebraska. Utanför står en jättelik trehjulig motorcykel och blänker i solen. Vid ett av borden därinne sitter han med sin kopp kaffe. Det har han gjort i stort sett varenda dag  sedan hans fru gick bort för två år sedan.

Han är nyfiken och undrar vad jag håller på med.

-Is that  right? skrattar han när han får höra kortversionen av mit löp.

Jag gillar det där uttrycket ”Is that right?”. Det är möjligt att jag tolkar det helt fel men jag uppfattar det som att personen verligen är intresserad och vill höra mera om något närmast osannolikt. Till sådana personer brukar jag ge mitt visitkort. Men James får inget för han har aldrig ägt en dator.

-Good for you, får jag också höra. Det uttrycket uppfattar jag som ett totalt ointresse för vad jag gör men personen vill ändå säga något snällt. Inga visitkort till ”good for you personer”.

När jag börjar inse att det är James som är ägare till vidundret utanför är det nära jag utbrister:

-Is that right?

Jodå, Hondan är hans och han köpte den för 40 000 dollar, ungefär vad en bil kostar.

-Min fru var aldrig intresserad av motorcyklar. Jag älskar den och kör hit på småvägar nästan varje dag, träffar folk, dricker en kopp kaffe och kör hem igen, en tur på totalt 70 miles. Mc:n har cruise kontroll, så det blir i behagligt tempo, berättar han.

Vi skiljs och jag stånkar vidare i hettan. Idag skulle det visst vara värmerekord men jag märker ingen större skillnad. Det går åt enormt mycket vatten, tvingas nu dricka varannan kilometer. Men jag får påfyllning av "Anders i Omaha", en av mina trogna läsare på bloggen. Han har åkt ut från bostaden i Omaha för att träffa mig och bjuder på lunch i Blair. Mycket trevligt att träffa en Göteborgare i förskingringen!

Anders kom med sin pickup truck och i kylväskan fanns många godsaker till en törstig löpare.

Idag korsade jag Missourifloden och är nu i Iowa. Trevligt men Iowas vägar gillar jag inte, vägrenarna är grusade och otrevligt att gå ut med kärran i gruset vid möten.

Äntligen Iowa!

Dagens distan: 57 km

Keep on running!

Motellet längs hwy 30 utanför Fremont stängde för länge sedan men skylten står kvar. Byggnaden tuttade brandkåren på i övningssyfte.

Charmigt? Ja, på sätt och vis, här vimlar det av övergivna byggnader. Bilden från hwy 30, Rogers, NE.

I Sverige får man inte lämna allt för vind och våg när verksamheten upphört. Men i USA vimlar det av förfallna och övergivna byggnader. Charmigt i vissa fall men ibland också väldigt skräpigt.

Imorgon säger jag bye, bye till hwy 30 i Nebraska, en av mina favoritvägar, och springer in i Iowa. Tolv dagar tog det att klara av Nebraska, som mot slutet inte alls blev en så lätt munsbit som jag trodde. Hettan och överlånga distanser höll på att knäcka mig.

Idag också en mycket tuff dag, temperaturer uppåt 40 grader. Jag blev dessutom nerstänkt av kobajs och urin från alla djurtransportbilar som svischade förbi. Jag tror ändå korna hade det betydligt värre än jag, de gjorde ju dessutom sin sista resa.

Nu var jag bättre förberedd på att det kunde bli besvärligt. Mycket vätska kånkades med, jag blandade saltdrinkar, tog is från två restauranger, höll nere tempot och det gav resultat. Jag var ute cirka tolv timmar och drack totalt cirka tio liter. Även idag var jag en turgubbe- där jag inte förväntade mig att få vätska fick jag vätska. I lilla Ames med bara några hus stannade jag till, kanske skulle det finnas en colamaskin där? Nej, men en privatperson gav mig det jag längtat efter: två burkar kalla Coke och björnbärsdricka.

Mycket mat efter en lång arbetsdag men kanske inte den festmåltid jag hade sett fram emot. Sirloinsteken var en hackebiff och jag frös som en hund eftersom jag var så svettig. Personalen var vänlig nog att stänga av luftkonditioneringen. En annan nitlott var att jag på Rodeway Inn fått ett rum för rökare. Att boka om skulle kosta 50 dollar. Det blev rökrummet- hemskt!

Dagens distans: 77 km (rekord detta löp)

Keep on runnig!

Många bilar utanför är ett gott tecken på att här serveras god mat. De små lokala och familjeägda restaurangerna ger ofta ett slitet intryck, i regel hemska toaletter men maten är bra. Bilden från Silvercreek, NE.

Jag gillar maten i USA. Har faktiskt aldrig ätit något som smakat illa. På orter med bara några hundra invånare kan man hitta en topprestaurang.

Maten i USA tycker jag förtjänar ett bättre rykte. Det finns mycket mera än bara snabbmat. Jag lyfter på löparkepsen för smårestaurangerna på landsorten. Men tyvärr ger dom ofta ett slitet och halvsnuskigt intryck, maten är dock generellt bra, här får man hemlagat. Bensinstationsmaten tröttnar man fort på och den är knappast heller nyttig. Numera blir det typ McDonalds bara 1-2 gånger i veckan.

Mycket lantbrukare på Vine Street Café i Silvercreek. Skönt att här kan man gå klädd hur som helst utan att någon reagerar. Caféet saknade wifi men av servitrisen fick jag fick koden till baren intill.

Det är inte bara maten som är generellt bra. USA har servitriser i världsklass. De ser direkt när man kommer in, man behöver aldrig vänta på att få beställa eller att få notan och fyller på glaset hela tiden. De verkar dock slita hårt och är väldigt beroende av hur mycket dricks de kan dra in.

Ökenkepsen åkte på under eftermiddagen när temperaturen var som högst.

Dagen till Columbus blev lång och het. Löpningen gick trots den tryckande värmen bra. Första halvan, 38 km till Silver Creek, gick på 3.50. Men när det bara var några kilometrar kvar till slutmålet Columbus drabbades jag av illamående och hade svårt att ta mig till motellet. Efter någon timma kvicknade jag till och nu känns allt normalt igen. Tyvärr blir mogondagen ännu tuffare.

Dagens distans 73 km

Keep on running!

36 grader men dessbättre ingen hög luftfuktighet.

Idag varmaste dagen, 36 grader,  och imorgon minst lika varmt. Jag klarar värmen relativt bra men 72 km imorgon till Columbus blir en svettig historia.
Hellre stekhett än kallt. Jag har frusit större delen under detta coast to coast och det var först i Nebraska det började bli behagliga temperaturer. Nu är det dock väl varmt och medvinden gör dessutom att det blir ännu varmare. Så imorgon åker ökenkepsen på, nacke och öron får då också skydd.
Idag var det ”bara” en mara att springa. Men jag underskattade värmen, hade med mig för lite vätska. Istället för att dricka var femte kilometer tvingades jag nu dricka var fjärde och mot slutet var tredje kilometer vilket resulterade i att kyltanken under kärran sinade. Men nu när jag är i Nebraska och inte i ödsliga Nevada, Utah eller Wyoming har jag mycket lättare att få tag i vatten. Räddningen blev en maskinfirma ute på vischan som hade en läskedrycksautomat.

I Central City fanns ett kommunalt bad. Skönt att ta en simtur efter en het dag ute på hwy 30. Föredömligt många livräddare och kolla tjejjen till vänster som håller ett öga på mig.
Du känner väl till Kalle Ankas kusin, turgubben Alexander Lukas? Jag är som han- har ständig tur i svåra lägen. För nog är är väl det här ren tur:
•    Tappade solglasögonen vid ett vätskestopp. Bestämde mig för att springa tillbaka (ett svårt beslut att ta), visste dessutom inte vid vilket stopp glasögonen ramlat av. Först hittade jag dem inte men på återvägen såg jag dem i gräset. Självförtroendet var åter på topp!
•    400 cyklister, som just nu cyklar tvärsöver Nebraska, hade slagit läger i Central City (2 900 invånare), stan där mitt motell låg. Ändå lyckades jag få ett rum på Rodeway Inn.
•    Motellet låg dessvärre i utkanten av stan och det var långt till en restaurang. Skulle jag tvingas gå? Nej, fick skjuts både till och från restaurangen av cyklisternas egen shuttle service.
Dagens distans: 43 km
Keep on running!

Denny´s tillhör mina favoriter och särskilt deras goda och prisvärda sirloin stekar. Tyvärr var just denna restaurang i Grand Island tillfälligt stängd- köket hade slut på gas. Stor besvikelse!

Vad tänker du på när du springer? brukar folk fråga. Egentligen ingenting. Jo, mat, förståss. Mot slutet av dagen fantiserar jag om vilka restauranger som kan finnas när jag kommer fram till motellet.

Under en hel dag då man inte har något annat att göra än att sätta en fot framför den andra borde man ha hur mycket tid som helst för tankar. Så frågan är motiverad. Men tyvärr, jag tänker inga djupare tankar när jag springer, varken under ett coast to coast eller på hemmaplan. Kanske är det så att löpningen tar så mycket koncentration och energi att det inte blir något över till hjärnan.

En sak upptar dock tankarna hela tiden: hur långt jag har sprungit och hur långt det är kvar innan jag får vila och äta. Jag kastar hela tiden en blick på vägmätaren. Sedan börjar ett evigt räknande- nu är det bara en mara kvar, nu har jag gjort hälften, bara en halvmara kvar etc. Ibland räknar jag spelade låtar på ipoden Jan lånat mig (innehåller ”en miljon” countrylåtar). Först efter tolv låtar ”får” jag titta på vägmätaren och blir då antingen glad eller besviken beroende på hur långt jag kommit.

Subway finns överallt men jag gillar inte kedjan, ingen mat för löpare. Just denna Subway i Gibbon, NE, är dock väldigt speciell för mig- här mitt i USA träffade jag en gångare 2007 under mitt första coast to coast. Han gick västerut och jag sprang österut. Vi håller fortfarande kontakt på FB.

Det här låter ju som om jag inte tyckte det var roligt att springa. Lite är det väl så även om jag naturligtvis stundtals också njuter under själva löpningen. Men det är alltid jobbigt att springa. Så det är mera bieffekterna jag är ute efter. Jag är alltid nöjd efteråt. Att ha genomfört uppdraget, skriva in kilometersiffran i excelarket, duscha, äta och vila- där har du några höjdpunkter för en coast to coast löpare.

Idag blev det tidig start eftersom dagen skulle bli lång.

Det har nu varit några varma dagar och jag dricker cirka sex liter per dag, kan komma att öka till uppåt tio liter om det blir riktigt hett. Var femte kilometer stannar jag för att dricka en mugg Gatorade, ytterligare en höjdpunkt. En annan är lunchstoppet. Så det är distanser och mat som mest upptar tankarna. Med tanke på distansen nedan förstår du att jag är ovanligt nöjd idag.

Dagens distans: 70 km

Keep on running!