På det här B&B i Cauyga, Ontario, Kanada blev jag idag mottagen med totalt ointresse . .

. . .medan på det här i Petrolia häromdagen mottagen som en kung.

Trött, hungrig och törstig efter 60 km löpning i pressande värme anländer jag till ett förbeställt B&B i Cayuga, Ontario. Värdparet behandlar mig som om jag vore luft- inte en fråga ställs och någon kvällsmat är det inte tal om.

Tänk vad olika man kan bli behandlad. Jag begär inte att folk ska applådera över vad jag håller på med. Men nog kunde väl det pensionerade värdparet  i alla fall av ren artighet ställa någon fråga när en svensk coast to coast-löpare för första och enda gången checkar in på deras B&B. Nej, under total tystnad och ointresse visas jag till mitt rum på andra våningen i deras villa. Ändå hade jag sagt vad jag gjorde, att jag sprungit 60 km och var hungrig.

Kvinnar tinar för ett ögonblick upp när hon visar mig badrummet.

-Kanske vill du ha salt i badkaret efter löpningen?

-Nä, salt ska löpare ha innanför kroppen, inte utanför, svarar jag surt när jag inser att här har jag inget att hämta.

När betalningen ska göras upp och det ska bestämmas när och vad jag ska serveras till frukost öppnar maken för första gången munnen.

-Kanske vill du ha pannkakor?

Kvinnan klipper då av. Pannkakor kan naturligtvis inte göras bara till en gäst, förstår jag. Suck, jag som var så sugen på pannkakor . . .

Nåja, kanske kan makarnan bli lite mera pratsamma och serviceminded vid frukosten imorgon. Men nog var det skilda världar mellan de två B&B. Och även på det mom and pop motel jag bodde på igåri Delhi. Där blev jag inbjuden till middag eftersom restaurangerna stängt. En sådan service skulle aldrig ett kedjemotell ge.

Idag mitt ute på bonnvischan möter jag för första gången en joggare. Kontrasten mellan oss båda är enorm men ändå har vi väl något gemensamt? Nej, joggaren passerar utan att notera mig. Också ett märkligt beteende. Däremot blir det tummen upp från många bilister. Så dagen var inte så kass som det kan låta.

Tobaksfält utanför staden Delhi. Tyvärr var tobaksmuséet stängt.

Dagens distans: 60 km

Keep on running!

PS paret hade tinat upp något till frukosten . . .

Amanda Vandenvungert på muséet i Aylmer. I montern en skylt från Carnation, ett lokalt storföretag som var först med att kondensera mjölk på burk.

Springa, äta, sova. Ja, det är så dagarna ofta ser ut för mig. Men idag hann jag med lite kulturaktiviteter.

Efter ett lunchstopp på McDonlads i Aylmer (7 500 invånare) och intervju av lokaltidningen Aylmer Express stegade jag in på stadens museum. Luffaren behövde bilda sig. Aylmer Museum visade sig vara en riktig pärla. Har jag tid och ork brukar det bli ett och annat museibeök. Och jag brukar läsa alla historiska minnesmärken längs vägarna. Lite snappar man upp men annars är mina historiska kunskaper om USA och i synnerhet Kanada bristfälliga.

På muséet fick jag en privat guidning av Amanda Vandenvungert. Hon berättade bland annat om stadens stolta industrihistoria, att jag befann mig på klassisik tobaksmark och att det var här Imperial Tobaco hade en stor fabrik med 600 anställda men att den försvann 2005. Fortfarande ska en del tobak odls i området, jag spande längs löpvägen men såg inga tobaksplantor, bara majs, majs och lite sojabönor.

Det här var nog den mest svettiga dagen av alla, cirka 34 grader och en luftfuktighet på över 60 procent. Väl framme vid motellet tyckte man synd om mig, motellägaren bjöd in mig att sitta med när familjen åt middag. Förnämligt eftersom allt hade stängt i Dehli (4 000 invånare).

Morgondagen kan bli ännu tuffare- uppåt 60 km, risk för regn och dessutom ska jag försöka hinna med att tvätta alla mina kläder som blivit sura av den höga luftfuktigheten. Tidsbrist är det enda jag lider av.

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

Shirley Simpson säljer en kartong jordgubbar till mig för fem Kanadadollar (ca 34 kr). Dyrt tyckte jag. Då gav hon luffaren som plåster på såren en ostbit och sirap- något att mumsa på på hotellrummet.

Min bror Ragnar, som varje dag troget översätter mina texter till engelska, får nog problem med ordvitsen i rubriken. "Gubbarna" skulle ju kunna syfta både på bären och mig själv. Men lugn- det är bara jordgubbarna som håller på att ta slut.

Jordgubbssäsongen är över i Ontario, Kanada. Synd, jordgubbar är annars bland det bästa jag vet att äta samtidigt som jag springer. Nu får det bli vindruvor och körsbär. Av jordgubbsförsäljaren Shirle Simpson på Talbotville Farm Market utanför St Thomas får jag veta att en andra säsong jordgubbar är att vänta redan i september, ja jordgubbar kan ibland odlas ända fram i oktober.

-Fast dom sena jordgubbarna är inte lika goda, säger hon.

Som svensk tycker man naturligtvis att svenska jordgubbar är i världsklass. Vårt klimat sägs göra bären extra söta. Men Kanadagubbarna smakade gott, trots det något sura priset.

Dagens värmevarning var överdriven, tycker jag. På eftermiddagen kom det dessutom lite svalkande regn. Imorgon är en ny värmevarning utfärdad.

Fitness center på Comfort Inn, St Thomas, Ontario, Kanada.

Jag bor på Comfort Inn i utkanten av St Thomas (38 000 invånare). Som många "fina" motell finns här ett fitnes center, det vill säga ett gym. Motellen borde dock skämmas över sina usla gym. Trånga utrymmen med i regel ett löpband och ytterligare något redskap- det är allt. Ofta är dessutom maskinerna trasiga eller annars använder motellen gymmen som förvaringsutrymmen. Nej, ska jag träna mina artrosknän får det bli på gymmen ute på stan. Men tyvärr hinns det sällan med.

Trotjänare som gjort sitt. På skyltarna fram på lastbilarna kunde jag läsa: "CMC Diesel", "White Super power" resp "Ford V8" .

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Ryan Patterson höll på att klippa gräset på villatomten när jag passerade. Han tyckte att jag borde ha en Kanadaflagga fram på kärran och jag höll med. Fick dock tacka nej med hänsyn till flaggans storlek. Däremot blev det chips, banan och en kall öl (dracks senare på motellet eftersom öl är dålig sportdryck). Ryan jobbar på restaurang i grannstaden London,  har irländskt påbrå- hans farfar bodde inte så långt ifrån där han nu bor.

I radion varnar man för att det kommer att bli varmt. Barn och äldre bör hålla sig inomhus och alla bör undvika motionsaktiviteter. Själv springer jag på som inget hänt . . .

Jag verkar klara värmen väldigt bra. Är det något man kan träna sig till eller är det medfött? Jag vet inte. Hellre varmt än kallt, är min inställning. Men visst påverkas också jag av värmen och det går lite långsammare. Imorgon ska det bli uppåt 35 grader, ja det kommer att kännas så när man väger samman temperatur och luftfuktighet.

Luftfuktigheten är lurig. På vissa sträckor känns allt normalt men sedan smäller det till med enorm fuktighet. Jag får vrida ur tröjan stup i kvarten, dricka efter varje 2-3 km. Men idag var det inga problem, det kändes som hela Kanada stod bakom mig. Man gick formligen man ur huse och gav mig kall Gatorade, vatten och iste. Jag tackade och tog emot men fick till sist säga:

-Jag har tillräckligt med vätska men det skulle vara gott med något salt att äta. . .

Och vips har jag en chipspåse i näven!

Nyklippt och fin bland en massa käringtand.

 Nyligen insåg jag att jag ser ut som en övervintrad hippie. På mina coast to coast ”brukar” jag klippa mig i Iowa men det blev inte av den här gången. Med tanke på att jag nu varit ute i 76 dagar och att jag inte var nyklippt när jag åkte till USA har håret blivit ganska långt. Kanske är det mitt ovårdade hår poliserna hakat upp sig på? Nåväl, idag blev det av, i Watford (3 700 invånare) rullade jag in med kärran på en frisersalong. Besöket väckte viss uppmärksamhet och det var inte brist på samtalsämnen . . .  Inte superbilligt, 22 Kanadadollar inklusive dricks, men långt under ssvenska priser. Överlag tycker jag det mesta verkar billigare i Kanada än i USA.

I Watford stannade jag till för lunch och klippning.

Dagens distans 55 km

Keep on running!

Jag tog färjan från Marin City, Michigan, över floden St Clair River till Sombra i Ontario, Kanada. Vid passkontrollen i Kanada gjordes det obligatoriska hoppet.

När jag nu kommit till Kanada känns det nästan som jag är hemma. Naturen påminner om Sverige, trafikskyltarna och utomhustermometrarna anger siffrorna i km/tim resp celcius och vikterna är i kilo.

Vi var bara tre bilar, en passagerare som handlat billig vodka i USA och så en coast to coast löpare på den lilla färjan över till Sombra på Kanadasidan. Överfarten kostade två dollar, resan gick på tio minuter och passkontrollen i Kanada gick hur smidig som helst.

Sedlarna känns väldigt plastiga. Den här banken tog ingen uttagsavgift vilket de flesta banker i USA gör . Drottning Elizabeth pryder 20 dollarsedlarna.

Hittills har jag 71 motell/hotell-nätter, en övernattning i en kyrka och camping en natt. Idag provade jag ett nytt koncept- Bed & Brekfast. B&B är till skillnad från Europa dyrt och exklusivt, det gäller i alla fall i USA. Hur det är i Kanada vet jag inte men på Rosies B&B i oljestaden Petrolia  blev Rosie så förtjust i att hysa en svensk luffare att jag bara behövde betala en symbolisk summa.

Rosie har sparat utrustningen hon bar i gruvan. Maken Harvey assisterar. Deras hem är fullt av minnen från gruvperioden.

Rosie som egentligen heter Ruth och den tio år äldre maken Harvey, 83, verkade leva upp vid min ankomst. Jag blev mottagen som en kung, bjuden på kvällsmål och fick höra Rosies intressanta levnadshistoria.

Hon arbetade 1985-1992 i Polaris zink- och blygruva i Little Cornwallis Island, världens nordligaste gruva (nedlagd idag).

-Mina bästa år i livet, säger hon och sätter på en video som visar hur tillvaron var för gruvarbetarna, som arbetade 400 meter under Nordpolens istäcke.

Rosie körde ett fordon som tankade andra fordon nere i gruvan med diesel, ett hårt och riskfyllt arbete.  Hon var en av 20 kvinnor i en annars helt manlig värld.

-Mycket droger och sprit men jag råkade inte ut för några tråkigheter.

Idag driver hon och maken Harvey Rosies B&B i villan i Petrolia.

- Har du en stark vilja blir livet så som du vill att det ska bli, säger hon. Jag nickar instämmande.

Utanför Petrolia (5 400 invånare) gjordes de första oljefynden i Nordamerika. Här fanns ett stort raffinaderi men det försvann när amerikanska Exxon köpte kanadensiska Imperial Oil. Oljefälten är fortfarande igång och är lönsamma. Bilden från avstängda Main Street.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

På andra sidan St Clair River ser jag för första gången Kanada. Bilden från Marine City (4 200 invånare). På måndag tar jag färjan över till Sombra, Ontario, Kanda.

Tyvärr en mager rapport idag på grund av dåligt wifi på motellet i East China. Att jag ändå lyckats få ut några bilder är ett mirakel.

 Stark idag trots att jag fick ta en omväg till ett annat Walmart för att lämna tillbaka gårdagens inköpta gps. Lätt medvind, inte alltför varmt (30 grader) och flera Mc Donalds längs färdvägen underlättade.

Joggingvagn för hund. Mia med sin Socrates.

Tänk vad man kan hitta när man har en gps och ställer in den på gångfunktion. Underbar löpmiljö, dessutom en genväg.

USA må vara ett billand men vägnätet är generellt i sämre skick än i Sverige, mycket lappat och lagat. Interstate och större highways håller dock godtagbar standard. Iowas och Michigans vägar har inte imponerat. Bilden från 26 Mile Rd, Michigan.

Dagens distans: 74 km

Veckans distans: 377 km

Imorgon är det 4 July, USA:s självständighetsdag, Natonaldagen firas över hela landet med stora fyrverkerier i många städer. Själv drabbades jag av "stora smällen" dagen innan då min gps slutade att fungera.

Idag inträffade ”stora smällen”,  nästan det värsta som kan hända en ensam coast to coast löpare. Nej, jag är inte skadad, har inte tappat kreditkortet eller blivit rånad. Men min gps för navigering har slutat att fungera.

Hela dagen har fördystrats av detta tekniska problem. Ja, jag var nära att ge upp. Utan gps går det bara inte. Dator och gps är mina absolut viktigaste teknikprylar. Gps:en gick igång ett kort tag men stängde sedan av sig. Jag bytte batterier men felet kvarstod.

Jag hade dålig koll på var jag var, fick fråga mig fram och var hela tiden nervös för att vara på villovägar. Ofta har jag rett upp svåra situationer men nu kändes det hopplöst. Störtade dock in på närmaste Walmart och köpte deras billigaste bil-gps. Men skulle den fungera? Jag behövde ju en gps jag kan hålla i handen, inte en som får strömmen från cigarettuttaget i en bil. Försäljaren visste inget så risken var stor att jag köpte grisen i säcken. Hur skulle morgondagen bli? Papperskartor skulle då inte duga eftersom rutten gick på knixiga småvägar.

Jag lyckades i alla fall att ta mig till hotellet. Fram med gps:en igen. Den startade, lyste med full ljusstyrka ett kort tag men slocknade sedan. Felet kvarstod. Men var den ändå inte igång? Jo, jag kunde i mörkret se symbolerna på startsidan. Det visade sig att jag kommit åt ljusinställningen och efter att justerat ljusstyrkan fungerar allt normalt igen!

Walmarts gps ska lämnas tillbaka i morgon. Jag har hittat ett varuhus längs vägen men rutten förlängs med några kilometrar och blir nu över sju mil. Tidig uppstigning och start imorgon alltså. Men vad gör det, livet leker igen!

Pontiac är inte bara ett bilmärke utan också en stad i Michigan (60 000 invånare). Pontias slutade tillverkas 2009 i samband med att GM ansökte om konkursskydd.

Dagens distans: 47 km

Keep on running!

Tidsbrist gör att dagens rapport blir kort. En felspingning gjorde att en redan lång sträcka blev ännu längre. Men jag är nu i så god form att jag bara skrattade åt misstaget.

Jag befinner mig nu i Hartland, Michigan, där det bara finns ett motell (Best Western). En sådan situation utnyttjar motellen maximalt- priset var skyhögt (nära tusen kronor) trots att jag ändå fått rabatt. Tyvärr var jag var piskad att bo här. Priset i motellets tvättstuga var också det högsta jag någonsin betalat.

Idag såg jag på tv Amerikas långdistansstjärna, Galen Rupp, vinna 10 000 meter i de amerikanska OS-uttagningarna. Kommentatorerna flåsade upphetsat:

-Han tränar 145 miles (ca 23 mil) i veckan!

Dom skulle väl falla av stolen om dom visste att en 68-årig svensk pensionär just nu springer väsentligt längre . . .

Dagens distans: 67 km

Keep on running!