Finish line är nådd i Boston Marathon- sedan återstod några kilometerar innan jag kunde sätta fötterna i Atlanten och avsluta mitt femte coast to coast.

"Världsrekordlöpet" är över. Den 23 juli klockan 19.15 doppade jag fötterna i Atlanten efter att under 96 dagar ha sprungit cirka 525 mil, från San Francisco till Boston.

Världrekord? Ja, det är kanske att ta i men ingen annan har sprungit så många gånger som jag. Dessutom är tre av de fem löpen rena sololöp, alltså utan följebil, också ett rekord i sig. De två senaste gångerna har jag dock under en kortare period haft  följebil, något som de flesta kust till kust löpare har.

Jag brukar avsluta löpen med en simtur i Atlanten. Men den hoppade jag över idag, det fick räcka med att doppa fötterna eftersom stranden utanför Joe Moakley Park var ganska motbjudande; dyig ochsvart vatten.

På startlinjen för Boston Marathon i Hopkinton. Här fanns inga tecken om att detta är världens äldsta nu existerande maratonlopp.

Dagens höjdpunkt tyckte jag nog var att springa Boston Marathonbanan. Den är ju toppen, vacker med en massa små städer och sjöar, dessutom kändes det som en 42 kilometer lång nerförsbacke även om uppförsbackar inte saknades. Jag blev mottagen närmast som Mesisas- bilar tutade, tummen upp hela tiden, folk ville ta mig i hand och penninggåvor sträcktes ut. Efter målgången bjöd Erik och Sigrid pappa på en festmåltid.

Jag blev så förtjust i banan att jag kanske springer loppet på riktigt om två år, då är jag yngst i 70-årsklassen. En bra placering i Boston skulle smälla högt.

Sammanfattningsvis blev mitt femte coast to coast ett av de enklaste. Det som jag är mest stolt över är att åldern till trots (jag är 68 år) kunnat springa 5-7 mil varje dag utan en enda vilodag och dessutom inte råka ut för några skador, inte ens ett skavsår. I genomsnitt har jag sprungit 55 km per dag, vilket är 4 km längre än förra rekordet. Bra grundträning men framförallt erfarenheten har hjälpt mig.

Imorgon är jag en vanlig joggare igen.

Dagens distans: 47 km 

Keep on running!

Åskoväder, otäckt sprakande blixtar över mitt huvud, vatten ovanför fotknölarna, utslagen el, inget internet . . .

Fredagen, min näst sista dag, blev minst sagt dramatisk. På skakig lina kanske jag ändå får iväg detta budskap.

Hoppsan, plötsligt får jag bättre uppkoppling från ett nätverk utanför motellet. Bloggandet kan fortsätta . . .

Radiointervjun imorse var ju trevlig. Om du inte hörde den, klicka här

När jag i efterhand lyssnar på intervjun inser jag att jag gjorde (minst) en tabbe. Jag invaggade nog lyssnarna i att nästan vem som helst kan springa över  Amerika, allt hade ju varit toppen, dessutom hade jag ju gjort det fem gånger och till råga på allt är jag 68 år. Nej, det har inte varit så enkelt- tornados, hagelstormar, dataproblem, en krånglande gps och annan teknisk utrustning som brakat ihop hade kunnat stälpa allt. Fast problemen får ändå anses "normala"- de har inträffat i stort sett under alla USA-löpen.

Ändå har det gått. Varför? Ja, jag har haft enorm tur. Och när datorn krånglade fick jag ovärderlig hjälp från webmaster, min son Nils. Dessutom har folk till höger och vänster ställt upp. En fet plånbok har också underlättat.

Storstaden Worchester (180 000 invånare) gav ett slitet och trist intryck med många utslagna människor. Brottsligheten här är skyhög jämfört med andra städer. På McDonalds övervakade en polis matgästerna.

Imorgon målgång och bad i Atlanten.

Dagens distans: 49 km

Keep on running!

Det finns också platta partier i Appalacherna. Desbättre slapp jag bergen i bakgrunden.

Slå på radion idag fredag 22 juli klockan 14.50. Då sänder P4 Extra en direktsänd intervju med mig.

Hoppas nu bara tekniken fungerar. Radion hade helst velat göra intervjun i samband med målgången på lördag men det passade inte med sändningstiderna.

Idag en tämligen kort och lätt dag, iallafall på pappret. Men det är de lätta dagarna som ofta blir tunga- man skärper sig inte tillräckligt. Dessutom råkade jag springa till fel motell men hade  turen att få någon att köra mig tillbaka till rätt motell.

Den mäktiga Winsdor dammen förser 2,2 miljoner invånare, bl a Boston, med dricksvatten. Torkan har gjort att vattenståndet är lågt. Tyvärr rådde badförbud.

Sista Coken inför sista milen. Bilden från en mack i staden Ware, MA.

Det är inte bara detta coast to coast som sjunger på sista versen, även jag verkar göra det. Inte så att jag är speciellt trött när jag springer men jag märker att jag blandar ihop dagar och att dagarna känns väldigt lika. Vid coast to coast nummer tre var jag dock vid målgången så mentalt stark att jag kunde tänka mig att springa tillbaka igen (men det hade inte familjen accepterat). Denna gång är ett "riktigt forrest gump" otänkbart.

Här kan du lyssna på intervjun.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Bitvis branta partier men annars var Appalacherna ganska beskedliga i Masschusetts jämfört med i t ex West Virginia där jag sprang under mitt första coast to coast.

Var Appalacherna inte värre än så här? Jag har fruktat ett monster som inte funnits!

Nej, bergskedjan Appalacherna var inte så hemsk som jag föreställt mig. Inte en serpentinväg så långt ögat kan nå. Och jag har sprungit (nåja, krypkört) uppför de flesta backar. Men vissst, det har varit tufft. Det är dock ännu inte slut, tre löpdagar återstår och kanske blir jag knockad ändå.

Att på kartor se hur terrängen gestaltar sig är nästan omöjligt. Google maps ger visserligen en höjdprofil när man ställer in på "cykel" men den säger ändå jnte så mycket. Idag stod jag inför alternativet att välja den kortaste men brantaste vägen eller ta en omväg på fem kilometer och minska höjdskillnaden ganska rejält. Jag valde den koraste vägen och idag var det nog rätt val.

75-årige Jim Paulton kör fem dagar i veckan ut mat till åldringar i Berkeshire county i Massachusetts. Lite över 16 mil (100 miles) blir det i veckan.

I Sverige är vi vana vid att kommunen, landstinget eller staten sköter en massa sysslor på välfärdens område. Här sker mycket av den verksamheten på halvprivat basis; ett företag kan stå bakom men får också pengar från delstaten. Jag träffade 75-årige Jim Paulton som körde ut färdiglagad mat till tre äldreboende och till ett 20-tal pensionärer som bodde hemma. Programmet gick under namnet "Meals and Wheels for Birkeshire.  Och dagen innan träffade jag en annan pigg pensionär som skötte färdtjänsten för sjuka och gamla, också delvis privatfinansierat.

Bra eller dåligt med privata medel i den offentliga verksamheten? Troligen bra, engagemanget blir säkert större, gissar jag.

Dagens tur gick bitvis på vackra och lummiga småvägar. Här är en gps ovärderlig!

Två mil återstår och sista Coken sveps. Cola är bästa drycken när man är jättetörstig, annars blir det mest Gatorade och vatten.

Dagens distans: 67 km

Keep on running!

Hudsonfloden

Dålig uppkoppling på motellet gör att dagens text blir kort och att bilder utgår. Dagens etapp var en av de tuffaste; backigt och långt. Jag är nu på Econo Lodge i Pittsfield, Massachusetts. Morgondagen blir tyvärr också lång  men jag känner mig ändå i skaplig form.

Dagens distans: 75 km

Keep on runnung!

Hög ljudvolym och hårt tryck på besöksdatorerna. Bilden från ett bibliotek i staden Schenectady, NY.

Går du in på ett bibliotek i en amerikansk småstad ser du fler ”låntagare” framför besöksdatorerna än framför bokhyllorna. Så är det inte riktigt i Sverige och skillnaden är något vi kan vara stolta över.

Den så kallade internetpenetration, det vill säga hur stor andel av befolkningen som har tillgång till internet är betydligt högre i Sverige än i USA- 95 procent mot 89. Det kan bland annat hänga ihop med att andelen fattiga är lägre i Sverige.

Under mina första USA-löp för cirka tio år sedan besökte jag ofta biblioteken för att kunna få uppkoppling och blogga, motellen hade då inte alltid wifi (idag har alla detta). Jag slogs då av  att den svarta befolkningen var i majoritet vid besöksdatorerna och i synnerhet barn och ungdomar.  Situationen är den samma idag.

-Man får göra vad man vill vid datorerna, många spelar. Men vi har tvingats sätta en tidsgräns på 90 minuter per dag eftersom besökstrycket är högt, säger bibliotikarien på ett nytt och fint bibliotek i staden Schenectady.

Jag är också där för att få uppkoppling. Längs vägarna är det annars McDonalds som är den säkra wifi-leverantören. Alla McDonalds har wifi och också bra wifi. Andra  snabbmatsskedjor är sämre, några har inte alls internet, hos andra kan det variera mellan restaurangerna om man har eller inte har.

På biblioteket i Schenectady slås jag också av den höga ljudvolymen. Besökarna pratar högt och ingen reagerar mot detta, däremot finns skyltar om att du inte får äta eller dricka i lokalerna.

Det är fortsatt ”muggy”, det vill säga hög luftfuktighet. Löpningen gick idag tungt med flera kortare gångpauser. Inte blev det bättre av att jag drack en halv gallon (1,7 liter) chokladmjölk till lunchen. Magen började krångla.

Om du tittar på bloggens räkneverk ser du att jag nu snart sprungit 500 mil och avverkat 98 procent av distansen. Siffrorna stämmer inte riktigt och kommer i efterhand att justeras. Fem löpdagar återstår till målgången i BOston på lördag.

Imorgon tisdag händer något speciellt. Vad tror du jag gör då?

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Sluss 16 av 35 vid St Johnsville, NY. Bara en större fritidsbåt i slussen men här i början av Eriekanalen nära Hudsonfloden är båttrafiken lite tätare än uppe vid de stora sjöarna.

”Musik ska byggas utav glädje/av glädje bygger man musik. Musik, det får ni ändå medge/ger glädjen ännu mera glädjerik”.

Så sjöng Lill Lindfors 1978. Och visst, jag medger att musik gör mig glad och får löpningen att gå lättare. Du som följt bloggen minns kanske att Jans utlånade ipod med tiotusentals låtar la av för ett par veckor sedan. Men nu har låsningen släppt och den fungerar igen. Plötsligt kändes allt så mycket lättare och roligare.

Under tiden har jag lyssnat på radio- inte särskilt glädjerikt. Reklamkanalerna här är ännu mera meningslösa än de svenska, totalt sönderhackade av tramsig, skrikig och vulgär reklam.  Annars finns kanaler för alla musiksmaker och de religiösa kanalerna verkar ha de starkaste sändarna. Samma med tv-programmen- reklamen förstör tittandet. Av reklamen att dömma skulle man kunna tro att amerikanen är en idiot men så är det ju inte.

En kär gammal goding, Eriekanalen, blev mitt sällskap idag. Vad trevligt att springa längs ett vattendrag, dessutom ingen nivåskillnad. Nu när kanalen (som också består av floder och sjöar) är nära Hudsonfloden har båttrafiken ökat något. Jag pratade med slussvakten i St. Johnsville och han berättade att det ändå går några fraktbåtar i veckan.

70-årige Edward plockar tomburkar så han har råd att köpa mat till sina 20 katter. Observera cykelhjälm, reflexväst, handskar och flagga bak på cykeln.

-Have you Jesus in your heart? ropar en äldre kvinna från en bil som stannat till vid ett trafikljus.

-Hm, yes. . .

Hon sticker till mig några dollarsedlar och det hälper inte att jag säger att jag är en välbärgad svensk. Maken intill propsar också på att jag ska ha pengarna, jag ser väl ut som en luffare . . .

Pengarna kommer lite senare väl till pass när jag möter en äldre man, Edward, som går längs vägen med sin cykel och samlar  burkar och flaskor.

-Vad får du i pant? frågar jag.

-5 cent per flaska och burk. Det kan bli några dollar om dan. Jag behöver pengarna för att köpa mat till mina 20 katter, svarar han.

Edward får mina dollarsedlar. Allt känns mycket bättre, vi är båda glada när vi skiljs.

Jag springer i Amish-land. När jag får möte går jag över på andra sidan av vägen för att inte skrämma hästen. Amishfolket är en religiös sekt i USA, som både ser ut och delvis lever på samma sätt som de gjorde då de kom till Amerika för 300 år sedan.

Motellägaren är ute och klipper gräsmattan då jag kommer till det enkla motellet i Fultonville, NY. Här fick jag betala 67 dollar inklusive skatt.

Dagens distans: 58 km

Veckans distans: 404 km

Keep on running!